Pergite!

Det har varit tyst här på bloggen ett tag nu... Orsaken till radiotystnaden är att undertecknad haft många projekt på sidan om, men här kommer en liten uppdatering av läget - skriven i samma form som en HD-dom.

Allmänt

1. Rubriken till det här inlägget "Pergite!" är latin och betyder "framåt" på svenska, och det är också vad som har kännetecknat den här senaste perioden för mig i någon mån.

2. Nu är praktiken på domstolen över, det var en synnerligen lärorik tid för mig och det var skönt att komma bort från böckerna och universitet en tid åtminstone och få se litet mera av kvalificerat juridiskt arbete. Jag fick bevittna en hel del intressant, men också litet av samhällets baksida bland annat i formen av avgöranden i barnskyddsärenden och tvångsvård. 

3. Jag är nu tillbaka på universitet och sedan litet mindre än en vecka tillbaka så blev jag utexaminerad som kandidat inom juridik, och nu återstår "bara" magisterstudierna innan jag är färdig jurist.

Utmaningar med socialfobi

4. Jag valde inför hösten att jag skulle utsätta mig för mera sociala situationer än vad jag brukar göra annars, och prova på någonting nytt. 

5. Den största utmaningen var kanske det att jag på helt eget initiativ anmälde mig som språkkompis till universitet. Därigenom fick jag också tilldelat en språkkompis till mig inför nästan hela höstterminen. I praktiken går projektet ut på att jag skall lära en finskspråkig tjej bättre svenska och tjejen i fråga skall hjälpa mig att förbättra min finska. 

Du som har läst den här bloggen tidigare vet att jag finner situationer med det motsatta könet mera utmanande än umgänget med killar. Och nu råkade det gå så att min språkkompis var en tjej, vilket spär på pressen en aning åtminstone. Men jag väljer istället att se det som en utmaning: jag menar dels får jag lära mig bättre finska, men kanske framförallt så får jag öva mina sociala färdigheter/verktyg under ganska avslappnade former. Samt att man dessutom "hjälper" en medmänniska att bli bättre i ett språk är ju en bonus :)

6. Jag har aktiverat mig inom en studentförening som har träffar en gång i veckan under terminerna och därigenom har jag breddat mitt sociala umgänge. Föreningen är verksam inom samma religiösa denomination som jag, alltså luthersk kristendom. Dessutom har jag därigenom träffat på gamla bekanta från min hemort, vilket känns bra då man på ett naturligt sätt också kan återuppta kontakter med personer som man inte träffat på ett tag.

7. Som sagt initiativet till att skaffa en språkkompis kom helt självmant från mig själv, vilket känns skönt och det ger en känsla av att man gjort litet framsteg åtminstone. När det gäller aktiveringen i studentföreningen så är det förslag som kom via min psykoterapeut, och vi har tillsammans jobbat för att jag skall komma mig iväg. Jag är en sådan person jag ofta behöver litet press på mig för att jag skall företa mig "otrevliga" saker som att ge sig in i nya sociala sammanhang, och här blev det så att psykoterapeuten ställde litet krav på mig att jag skulle komma iväg. Vilket också gjorde att jag kom iväg - vilket med facit i hand verkar ganska lyckat

Psykoterapi

8. Jag har fått långvarig psykoterapi i privat regi beviljad av FPA (Folkpensionsanstalten) för åtminstone ett års tid, med 80 (!) besök under det kommande året, samt med möjlighet till förlängning upptill totalt 3 år och 200 besök.

9. Dessutom har jag jobbat på att hitta en privat psykoterapeut, vilket faktiskt visade sig vara svåra än jag väntat mig.  Eller som jag uttryckte det för min nuvarande psykoterapeut vid Studenternas hälsovårdsstiftelse, det är inte riktigt lika lätt som att beställa tid för bilservice ;) Orsaken till svårigheterna är att jag inte bor i en universitetsstad var man skulle utbilda just psykologer, och det därigenom är litet brist också på psykoterapeuter som flyttat hit och har praktik.

10. Men tillslut fann jag faktiskt en psykoterapeut som jag tror det skall fungera med, vilket känns mycket bra. Det var en del funderingar med min nuvarande psykoterapeut huruvida jag borde välja en en psykoterapeut nischad inom KBT eller psykodynamisk terapi - valet jag gjorde verkar att ha blivit en gyllene medelväg. Detta då "min" nya terapeut är utbildad inom båda sorterna och "mixar" ihop en blandning av båda terapiformerna som patienten behöver, vilket låter vettigt i mina öron så långt.

Sammanfattning

11. Mycket är samtidigt på gång under den här hösten vid sidan av mina heltidsstudier på universitet. Inkluderat då en språkkompis, en ny psykoterapeut och en ny studentförening att lära känna. Allt detta tar också en del energi, men enligt min nuvarande psykoterapeut så borde det nog ändå inte bli för mycket - vilket jag faktiskt oroade mig för ett tag och kanske ännu i någon mån. Men det återstår att se!

Det går åt mycket energi på att försöka vara "normal" -
samt att det krävs ännu mer energi för att bli bättre...

 

Till sist ett tänkvärt citat av författaren Albert Camus om okunskapen bland den "friska" befolkningen om hur mycket energi vi som har t.ex. socialfobi eller panikångest får lägga på att försöka vara normala. Det är förvånansvärt mycket har jag själv märkt, men målet är ändå att genom göra "en insats" nu i unga år att försöka undvika att det hela livet går åt en massa energi - eller åtminstone bli bättre i någon form.

Österbottningen

Hösten gör sig påmind i Vasa

Hösten gör sig påmind på riktigt nu, löven på träden här i Vasa har ändrat sin kulör som sig brukligt. En del tycker att hösten är en tråkig och deprimerande årstid, men det är inte min inställning till hösten. För personligen gillar jag hösten ganska mycket, det är tillsammans med vintern den årstid man hinner koncentrera sig på "tråkiga" saker som att studera och jobba. Dessutom är hösten vacker, eller som Albert Camus sade:

Visst är det så! - Hösten är ju liksom våren en övergångs årstid och det
gäller bara att se efter all den skönhet som hösten har att bjuda på.

För den som inte känner Albert Camus så var han en fransk författare som levde under 1913-1960 som var mycket inflytelserik, och han fick även nobelpriset i litteratur. Dessvärre avled han i bilolycka i sina blott 40 år, så där tystnade nog hans skrivmaskin alldeles för tidigt. 

Albert Camus som han ofta porträtterades, som en intellektuell man
djupt försjunken i tankar - på bilden saknas dock hans obligatoriska cigarett som alltid dinglande i mungipan.

Den bok som han kanske är mest känd för är "Främlingen" som handlar om hur en man känner sig vilsen i tillvaron och kanske framförallt bland andra människor. Böckerna är skrivna ur ett existentiellt perspektiv var Camus funderar kring hur slumpmässig tillvaron är och till vilken absurditet det leder till. Man märker ett tydligt spår av hur ångesten plågar Camus genom böckerna, och hur han försöker tackla den på olika sätt.

Jag gillar Camus böcker och kanske också i någon mån känner igen mig i hans famlande i tillvaron, dock tror inte jag att jag drabbas lika ofta som Camus av "attacker" när känner hur absurt det ibland är. Men samtidigt försökte nog Camus också trots sina annars ganska realistiska och nihilistiska skildringar ändå finna något uppmuntrande. 

Vad en riktig vän är för mig, och förhoppnings ser mina vänner mig så också?

Jag tycker citat ovan är något av det bästa Camus sagt, för det lägger ord på vad riktig vänskap är. Det krävs nog en man som Camus, för att kunna utröna sådana tillstånd som vänskap för vad det i verkligheten innebär - annars förblir det bara en ytlig företeelse som man inte har grepp om. 

Men åter till vardagen, så rullar det på för mig på praktiken och jag börjar känna småningom att man är en del av gänget på arbetsplatsen - även om det har kantats med både framgångar och motgångar. För på en arbetsplats liksom som bekant från skolvärlden, så har det bildats konstellationer av arbetskamrater som ofta är relativt fasta. Då kan det vara svårt som en utomstående och ny att komma in i dessa - vilket försvåras av att jag själv inte är den mest initiativ rike i sociala sammanhang åtminstone. Men som tur är har en del av dessa "konstellationer" varit relativt öppna och jag på så vis lyckats komma in i sällskapet. Men ännu känner jag att jag nog har lättats att umgås med en person i taget.

Korsholsmesplananden: Så dimmigt en vid en morgonpromenad till arbetet att
 man inte såg ett helt kvarter framåt ens. 

Man märker att man är bosatt i närheten av havet när det ofta är så disigt på morgarna när jag går till jobbet. Samtidigt är det bra eftersom det håller koncentrationen i schack när man sitter inne och jobbar, ibland med riktigt mentalt ansträngande fall - för skulle solen skina ute så mister åtminstone jag snabbt koncentrationen.

Österbottningen

Träning av small-talk i hissen

Jag kör för tillfället med en övning att inleda spontana konversationer med främmande personer på jobbet när tillfället ges.

Jag praktiserar på en arbetsplats med ungefär 80 anställda, och medan man är ny i huset så kommer det en hel del chanser att öva upp sitt kunnande i small-talk. Antingen så att de andra personen spontant inleder ett samtal med mig, när denne noterar att jag är ny i korridorerna eller så att jag försöker få igång en konversation.

Idag slutade det dock litet mindre lyckligt, när jag inledde en konversation i hissen med en litet äldre finskspråkig dam som fungerar som sekreterare vid domstolen. Eftersom vi båda varit på lunch till en närliggande restaurang så tänkte jag att man kunde ta fasta på maten, sådär lagom banalt och enkelt ämne.

Sagt och gjort, så frågade jag vad hon tyckte om restaurangen och deras mat. Nå, hon berömde i de varmaste ordalagen maten som serverades där. Särskilt tog hon fasta på ett av dagens alternativ, som jag aldrig själv skulle beställa, nämligen rökt renskav. Det vänder sig i min mage bara av att höra talas om en dylik rätt...

Nåväl, hon sade åt mig att jag absolut måste testa den rätten eftersom den är "sååå god". Särskilt eftersom de vid den aktuella restaurangen förstår att blanda i stora ost-klimpar i såsen med renskaven. Dessutom bredde hon på med att de synnerligen fått till en fungerande helhet genom att också tillsätta stora brödbitar (!!) i såsen, och det här tillsammans med renskavet och ost-klimparna som flyter runt är en närmast lukullisk måltid. Detta samtidigt som hon nöjt klappade sig på magen. Undertecknad var vid det här tillfället nästan spyfärdig, och jag försökte efter bästa förmåga dölja den känsla av illamående som säkert florerade i mitt ansikte. Jag vet dock inte hur min stålsättning lyckades, för jag kände kväljningar i halsen ännu när hissdörrarna slogs upp och jag försökte på det mest anständiga sätt göra sorti ut ur hissen.

Ännu när jag skriver den här texten, kan jag se framför mig hur det rökta renskavet flyter runt tillsammans med stora gul/vita ost-klimpar och brödbitar i en salig blandning, efter tantens mycket detaljerade redogörelse... Tur att resan i hissen inte varade längre - då vet jag inte hur jag hade bemästrat situationen om hon hade fortsatt att redogöra för sina måltider åt mig...

Tja, i det här fallet önskade jag verkligen att hissen INTE skulle stanna...

Två slutsatser:
1) Var försiktig framledes med att diskutera matupplevelser med människor vars matvanor du inte känner sedan tidigare. Alternativt försök hitta en fras att avstyra samtalet från ämnet vid behov...
2) Finnarnas matkultur skiljer sig nog från den finlandssvenska motsvarigheten, trots att vi bor i samma land. Jag tror vår matkultur nog ligger närmare den rikssvenska med köttbullar och mos + rårörda lingon...

Men bortsett från den lilla fadäsen att försöka diskutera ett så "känsligt" ämne i en instängd atomsfär som i en hiss, så har nog mina övningar burit en del frukt. Jag "rycker" inte till lika mycket som jag annars brukar göra om en främling inleder ett samtal med mig, och jag inbillar mig att jag uppträder mera spontant och kanske också naturligt i sådana situationer.

Man lär så länge man lever,

Österbottningen

Jurister, jurister och jurister...

Du som läser min blogg kontinuerligt så har kanske märkt att jag fokuserar relativt mycket på dels juridik och nu på senare tid också min praktik vid domstolen. Orsaken till det är sannolikt att det fungerar som ett sätt för mig att få uttryck för mina funderingar, som väcks när jag är aktiv inom det området.

Att stora delar av mina arbetsdagar nu präglas av att umgås med (bara) andra jurister och att jag själv funderar på juridiska problem, bidrar säkert till saken. Så egentligen borde jag väl använda den här plattformen för att skriva om annat? Men samtidigt använder jag bloggen som en slags loggbok över tillvaron, så det växer väl litet ihop.

"Juristen böse christen"

Var ett känt citat som användes frekvent under 1500-talet och framåt i samband med reformationen. Martin Luther (reformatorn) använde själv begreppet relativt ofta, och vissa menar att det beror på att en av hans närmaste vänner, Philipp Melanchthon, var så intresserad av lag och rättvisa att han nästan kunde titulera sig jurist, att Luther tröttnade på hans resonerande. Nå, vad betyder det då? Jo, "jurister är dåliga kristna", vilket är ett uttryck som lever kvar ännu idag bland jurister i någon mån.

Varför ansågs/anses jurister då vara dåliga kristna? Orsaken bottnar i väl att många ser oss som giriga och vi egentligen endast tjänar rättsordningen för att kunna tillskansa oss mer pengar. Nåja, det kan väl hända att några jurister/advokater faller inom den gruppen. Men samtidigt tycker jag det är fel att dra hela yrkeskåren under en bild.

I videon ovan får du se vad folk tycker om jurister så där i allmänhet, om man frågar "mannen på gatan". Bäst är kanske kommentaren till sist om "privata höginkomsttagare som skiter fullständigt i rättsväsendet och samhället".

Det här är inlägget är dock inte tänkt att fungera som något försvarstal för min egen yrkeskår, det skulle väl i så fall mera likna Strindbergs verk "En dåres försvarstal" :) Utan är mera mina egna tankar efter att ha jobbat med jurister på heltid nu.

Men videon nedan ger åtminstone mig rysningar längs med ryggraden, när (försvars)advokaterna kort berättar om sin uppgift i rättsväsendet. Kanske kan videon också nyansera litet bilden man får av den föregående videon.

Advokaterna on Vimeo.

För hur juristerna gärna skulle se sig är åtminstone som rättvisans tjänare eller "rättvisans vakthund" som en rikssvensk jurist uttryckte det. Nu finns det jurister inom många olika sektorer, men jag har ju praktiserat inom domstolsväsendet, och där är det för det mesta tydligt att de anställda verkar ha något rättvise ideal/patos som driver dem. Litet som det framhålls i filmklippet ovan ur TV-serien Advokaterna, var man följde försvarsadvokater under deras arbete - där märker man tydligt att det är "rätten till rättvisa för individen" som driver advokaterna: i praktiken t.ex. att alla har rätt till försvar oberoende av brottet och att man skall dömas objektivt.

För nu när jag själv småningom börjar närma mig slutet på min utbildning, så funderar jag nog litet på vilken riktning jag önskar ta inom mitt område, juridiken. Den stora skiljelinjen brukar gå mellan de som väljer att syssla med affärsjuridik och de som väljer syssla med mera "mjuk" juridik (humanjuridik) t.ex. som vanlig advokat, åklagare eller domare. Uppdelningen däremellan är idag kring 40/60 om jag minns rätt. Sen finns det också en gyllene medelväg om man väljer att auskultera (sitta ting) och tjänstgöra vid en tingsrätt under 1 år efter utbildningen, då får man ytterligare se båda världar. Själv är jag ännu inte riktigt säker på var jag hör hemma, i den kommersiella eller den mera människo nära juridiken.

Österbottningen

Mellandom

Nu har min praktik vid domstolen kickat igång, och jag börjar småningom bli litet varm i kläderna, och därför kan det vara läge för en mellandom/rapport. Dagarna har hittills präglats av massor med nya intryck, människor, rutiner och vanor, att ta in och vänja sig vid.

De första dagarna kände jag mig som katten nedan, när jag efter jobbet något hålögt irrade hem genom Vasa.

Hittills har jag varit ganska mör efter arbetsdagens slut...

Men jobbet är faktiskt intressant och det passar mig riktigt bra i sig. Problemet är bara allt det nya man skall vänja sig vid först, för utöver allt nytt så gäller det ju för mig att också vara någorlunda klartänkt när jag går igenom och analyserar rättsfall och sedermera förhoppningsvis kommer fram till någon vettig slutsats :) Men kollegorna verkar hjälpsamma, och ganska öppna för nya personer. Arbetsplatsen är dock starkt kvinnodominerad, så jag kände mig nog som en katt bland hermelinerna när jag kom in i kafferummet och jag var den enda killen bland närmare 20 kvinnor vid kaffebordet - och ni kan ju tänka er vart blickarna riktades när jag embarkerade kafferummet...  Tur att min sociala fobi blivit litet mera hanterbar, men jag har ändå svårt att vara mitt i uppmärksamhetens centrum och särskilt att bli synad av ett tjugotal kvinnor i åldrarna 25-65 år som vill veta vem den nye är :)

Dessutom väntade ännu en överraskning runt hörnet, som jag inte hade förutsett - för utöver att ha en egen handledare så har jag också en sekreterare. Jag jobbar inom en mindre sektion som sköter en viss typ av ärenden och inom den sektionen så finns det två sekreterare, varav den ena är tillgänglig för mig och några andra jurister. Så jag blev något förvånad, då hon kom in på mitt tjänsterum och presenterade sig som min sekreterare häromdagen. Tidigare är det ju jag som fungerat som assistent inom privata sektorn, och nu skall jag plötsligt själv börja ge instruktioner åt en sekreterare. 

Tyvärr har jag sannolikt inte en riktigt lika häftig sekreterare som i TV-serien "Suits",
Donna som är advokatsekreterare där (och är gift med en finne i verkligheten...).

Nåja, nog skall det väl gå någorlunda tror jag - då vi är ungefär jämngamla och förstår oss på varandra verkar det som. Men samtidigt känns det konstigt att själv leda delar av någons arbete, för den enda skillnaden mellan oss är ju att jag har "högre" utbildning. Mina arbetsuppgifter verkar annars riktigt lämpliga för mig, jag är den där typen som gillar att analysera och läsa in mig på knepiga saker, och gärna jobba litet självständigt men ändå kunna diskutera sakerna med andra. Vilket jag också får göra nu, men samtidigt är jag ganska självkritisk av mig - vilket drabbar mig när jag skall presentera mitt arbete för mina överordnande... Men stämningen är kollegial, så de (vi) försöker ta det ro så här långt åtminstone.  

Jo, så det är nog en hel del utmaningar som jag som social fobiker möter i arbetslivet. Men samtidigt har jag enklare att fungera i formella sammanhang, där jag har en färdig roll. Men redan i kafferummet blir jag som sagt något mera osäker, och det är ju där min stora utmaning ligger. Men jag försöker öva upp mina färdigheter i small-talk och litet bättre har det börja gå nu. Och förhoppningsvis skall åtminstone de färdigheterna vara bättre efter dessa veckor på domstolen.

I väntan på den slutliga domen,

Österbottningen

Världens sämsta friare - Litet hopp i höstmörkret?

Det här inlägget är egentligen litet av en "spin-off" till en artikel i SVD om "Världens sämste friare", var skribenten hävdar att den titeln innehas av Franz Kafka. Den artikeln hittar du här på, svd.se.

För den som inte känner till Franz Kafka så var han en Österrikisk jurist och författaren som levde under 1900-talet början. Han blev känd för bl.a. boken "Processen", som enkelt uttryckt handlar om en man som hamnar i en evighetslång rättsprocess men mannen vet inte varför och vad han är anklagad för. Egentligen fungerar den berättelsen bara som en slags illustration för det Kafka egentligen skriver om, nämligen de existentiella grubblerierna. För Kafka jämställer enligt vissa denna rättsprocess som är kaotisk och oändlig till sin natur för den anklagade, med livet och tillvaron här på jorden för den enskilda människan. Alltså att vi föds hit till ett kaos, var det är svårt att finna någon mening och att orientera sig i tillvaron. Nåja, det här blev en liten utvikning från temat.

Saken är den att Kafka liksom de flesta andra människor också sökte efter en livspartner, och på vägen dit så begagnade han verkligen udda medel. För på den tiden var det vanligt att mannen skrev ett friarbrev till den tilltänkta kandidaten, med förhoppningen att hon skulle samtycka till en förlovning och senare ett äktenskap. Ganska romantiskt inte sant? Men till saken hör också att en man kunde sända dessa brev till en kvinnlig kandidat som man ännu kände särskilt väl, man gick rakt på sak så att säga - utan ta vägen via  en föregående bekantskap och dylikt.

Kafka gjorde så, men i sitt friarbrev till kvinnan "vars hand han sökte om", var han kanske något för uppriktigt för han skrev citat: 

”Du däremot skulle förlora det liv Du hittills levt och som Du i stort sett varit belåten med. Du skulle förlora Berlin, kontoret där Du trivs så bra, väninnorna, de små nöjena, möjligheten att gifta Dig med en frisk, glad, livsduglig man och få friska, fina barn, vilket – om Du tänker rätt på saken – är vad Du innerst inne längtar efter. Som ersättning för denna oersättliga förlust skulle Du få en sjuk, svag, fåordig, osällskaplig, dyster, stel, närmast hopplös människa, vars kanske enda förtjänst är att han älskar Dig"

Men tro det eller ej, för tjejen som fick brevet svarade faktiskt "Ja" till Kafkas frieri. (Enligt elaka tungor berodde det på att det inte var särskilt stort utbud på lediga män vid den aktuella tidpunkten ;)). Men hennes far avstyrde dock alltid hopp när han mottog ett brev av Kafka med följande innehåll:

”Jag är tystlåten, tillbakadragen, dyster, självisk, hypokondrisk och faktiskt inte helt frisk.”

Nåja, med tanke på den sista meningen är det kanske inte konstigt att en far med sin dotter bästa för ögonen, drog öronen åt sig å dotterns vägnar.

Var kommer det hoppfulla in i denna historia då? Jo, för trots sina enträgna och uppriktiga avsikter att hitta en kvinna åt sig, genom friarbreven ovan - en plan som gick i stöpet, så fann faktiskt Kafka en livspartner några år senare. 

Jag måste medge att jag i någon mån kan relatera till Kafka i det här fallet, inte minst eftersom jag själv är jurist-to-be. Men framförallt sökandet efter en partner som kantas av stora utmaningar, särskilt när jag i någon mån begränsas av min sociala fobi. Och visst skulle jag liksom Kafka, om jag sökte efter mina sämsta sidor - så skulle jag säkert kunna i uppriktighetens namn kunna komponera ett liknande friarbrev till innehållet åtminstone. 

Men i någon mån är jag de facto, litet avundsjuk på Kafka, i och med att man under den här tiden kunde sända friarbrev utan någon större skam. Idag skulle väl mottagaren av ett dylikt brev tro att brevets avsändare dras med någon allvarligare mental störning? Även om jag faktiskt skulle uppskatta att få ett brev som avslutades som Kafkas första brev :). Idag får man väl ty sig till dejtingsidor och tjänster som Tinder, om man vill hitta dagens motsvarighet till friarbrev.

Och visst, Kafka, måhända hade de egenskaper som han skrev om i sitt friarbrev. Men samtidigt skall man minnas att en historia kan berättas på flera sätt, och en del av de egenskaper han lyfte fram sannolikt uppvägdes av andra egenskaper. (Kafka, är ju också en av de mest kända klassiska författarna så någonting hade han nog att ge.) 

Så även om jag just nu finner mitt sökande något motigt, samtidigt som klockan tickar, så försöker jag påminna mig om Kafkas upplevelser. För även om ett försök inte lyckas, så kommer det i allmänhet en ny chans senare. Men samtidigt plågas jag litet av att ens nära vänner frågar av en "när skall du hitta någon?", och jag förstår att de gör det i all väl mening och av omtanke - men samtidigt tar det nog litet sjukt inombords också. 

Bilden ovan kan tolkas på två sätt, men jag ser den mera som ett exempel på den
osäkerhet jag ofta känner i närvaron och umgänget med personer av det motsatta könet.

Samtidigt, för att avsluta det här inlägget hoppfullt, så inbillar jag mig att mina vänner inte skulle ställa den frågan om de visste att jag var chanslös på området? För ens vänner drivs ju knappast av att klanka ner på en, utan av att styrka en. Så därav drar jag den slutsatsen att jag kanske har en liten chans, trots allt - även om jag som Kafka kanske är tvungen att bida min tid.

Österbottningen

Att få mera ansvar

Nu är det nästan skarpt läge, tänkte jag när jag fick introbrevet om mitt begynnande jobb/praktik vid domstolen. Nu skall den här juriststudenten för första gången ta sina första riktiga vingslag utanför det trygga boet (universitet).

Nå, riktigt så illa är det faktiskt inte eftersom jag inte (ännu) är anställd som tjänsteman vid domstolen. Dessutom har jag ju tidigare jobbat som juridisk assistent inom den privata sektorn, så helt grön är jag ändock inte, tack och lov.

Men samtidigt går det inte längre att "skoja bort" ansvaret i de ärenden jag skall handlägga. För i den aktuella domstolen handläggs till exempel följande ärendetyper: asyl- och invandringsrätt var det gäller att avgöra om den som söker ändring har eller inte har rätt att stanna i Finland. Om domstolen avslår begäran, så leder det i de flesta fall till det att den ändringssökande avvisas från Finland, d.v.s i praktiken förs ut ur landet och också läggs in i Schengen datasystemet om att denne inte längre är välkommen i EU. Eftersom man inte ser den ändringssökande i domstolen, utan enbart dennes fall på pappret blir det litet konstigt att handlägga sådana fall, men ändå vet man vad följden är. I värsta fall är det ju poliseskort som gäller ut ur landet, den delen blir ju jag aldrig varse om utan ser ju bara pappret.

Jag diskuterade med en annan student som jobbat vid den aktuella domstolen, och han berättade då om ett intressant men knepigt fall. Det gällde då för domstolen att ta ställning till om det var fråga om riktig kärlek mellan två personer, eller om det var fråga om ett s.k. skenäktenskap. Det är alltså fråga om den situationen att den finsk medborgare gifter sig med en utlänning och de söker sedan uppehållsrätt för den andra makan. Men det är inte alltid fråga om ett riktigt äktenskap, eftersom det ibland kan vara fråga om att "fixa" in någon i landet, eventuellt mot betalning. Frågan är då hur skall domstolen kunna avgöra om det är fråga om riktig kärlek? Svaret på den frågan hittas nog inte i någon lagbok, tyvärr.

För mig blir det extra knepigt, eftersom jag inte själv har erfarenhet av riktig kärlek, hur skall jag då ens kunna ha någon bra uppfattning om det är fråga om riktigt kärlek mellan två andra personer? 

Ansvaret framgår faktiskt direkt av grundlagen när man jobbar inom staten eller det "offentliga" som en riktig tjänsteman, vilket jag ju tack och lov inte ännu är. Det är en nackdel med att vara jurist, för utöver att vara medveten om sina rättigheter är man ju också medveten om sina skyldigheter. Man kan ju inte säga att man inte visste.

"Ansvar för ämbetsåtgärder

En tjänsteman svarar för att hans eller hennes ämbetsåtgärder är lagliga. Tjänstemannen svarar också för sådana beslut i ett kollegialt organ som tjänstemannen i egenskap av medlem av organet har biträtt."

-- Finlands grundlag 118§ (Finlex)

Nåja, nu skall jag ju inte heller överdriva ansvaret och allvarligheten i mina kommande uppgifter. Det är ju trots allt fråga om ett arbete som sker i praktikform, och jag är ju på intet vis färdigutbildad - och jag hoppas på att få en bra handledare i arbetet. 

Dessutom skall det faktiskt bli kul att få sätta tänderna i riktiga fall, och under skarpt läge. För nu får jag för första gången möjlighet att påverka utgången av ett ärende. Det är ju trots inte jag som fattar beslutet, det är ju en riktig domare (eller flera domare) som gör det. Utan det är ju min uppgift att förbereda fallen och skriva förslag till beslut. Men samtidigt har man ju därigenom möjlighet att styra ärende åt ett visst håll, beroende på hur man framställer det och vilka fakta som hämtas fram. Det gäller ju trots allt att göra en så rättvis bedömning som möjligt.

Litet humoristisk bild, när det är fråga om galghumor som är verklighetsbaserad.
Men det är en klen tröst i sammanhanget för den ändringssökande...
Hoppelunda slipper jag ursäkta mig på samma sätt ;)

Yrket domare är ett karriärval som jag nog funderat över en tid, samtidigt som jag vet att vägen är lång dit - att avlägga juristexamen är bara en kort etapp på vägen dit. Juristyrkena påminner på så sätt litet om de gamla skråyrkena var en äldre erfaren yrkesman lärde upp sin unga "lärjunge" i professionen, t.ex. snickare, repslagare och liknande yrken. Eftersom erfarenhet är otroligt viktigt när man skall avgöra och döma fall. Men med tilltagande erfarenhet och högre ställning kommer också mera ansvar - kanske har jag nu påbörjat min resa både på karriärstegen och ansvarsstegen?

Imorgon vet jag åtminstone litet mera - när jobbet inleds imorgon.

/ Österbottningen

Besök hos psykologen

Idag på förmiddagen besökte jag psykologen vid SHVS för ett uppföljningsbesök efter sommarmånaderna. Jag trodde att det skulle vara vår sista träff, men så var det inte riktigt, eftersom vi nog skall träffas ytterligare en gång till.

Inga större nyheter eller förändringar framkom under besöket - utan vi diskuterade mest den gångna sommaren. Men en skillnad noterade dock psykologen, och det var att jag verkade mera avslappnad än förut, vilket nog kan ha varit en riktig iakttagelse från hennes sida. För som jag skrev i senaste inlägget så känner jag mig faktiskt mera avslappnad än förut i sociala situationer. Dessutom försöker jag att undvika att älta saker på förhand, t.ex. innan jag skall träffa någon ny person. För tidigare har det gått mycket energi åt att på förhand fundera över det kommande mötet och dessutom oroa sig (oftast) i onödan.

För som vi gemensamt kom fram till så är det oftast lönsamt att gå in i nya situationer med öppet sinne. Eller som en sade, att undvika att överanalysera situationen, för det låser oftast tanken och gör att man verkar stel i sociala situationer. Å andra sidan är det ibland viktigt att kunna tänka strategiskt och på förhand se vilka konsekvenser ens handlingar kommer att ha på sikt, men det är något som man nog kan minska på när man umgås informellt med personer. I mitt yrkesliv är det nog snarare en fördel eftersom man jurist gärna får vara proaktiv så att kunden undviker att gå på en juridisk mina. De flesta egenskaper kan nyttjas på både positiva och negativa sätt, så också denna. 

Vad annat framkom? Jo, vi diskuterade val av psykoterapeut, vilket inte är helt enkelt. Orsaken är dels att alla terapeuter inte har lediga slots (platser) och dels vilken terapi inriktning de har. Det förgående kan man inte göra så mycket åt, däremot kan man ju påverka valet av inriktning vid valet av terapeut.

Det finns åtminstone följande psykoterapi inriktningar:

• Kognitiv beteendeterapi (KBT) (Wiki)
  - vilket i all enkelhet tar fokus på att förändra beteendet och tankarna
  - gräver inte lika djupt i var problemet sitter, utan målet är att förändra just beteendet
  - en nyare form som är relativt populär
  - färre terapeuter
• Psykodynamisk terapi (Wiki)
  - här ligger fokuset mera på att försöka hitta problemet (konflikten) och bakgrunden till det samma
  - man tar ett helhetsgrepp istället för att enbart fokusera på lösningen och förändringen
  - i någon kanske djupare än KBT
  - flera terapeuter
• Psykoanalytisk terapi (Wiki)
  - den gamla klassiska skolan - har sin botten i Sigmund Freuds teorier
  - går absolut djupast i människans psyke
  - här försöker man hitta förklaringarna i ens tidigare erfarenheter och associera
  - sannolikt dyrare
  - mycket få terapeuter

Valet är således inte helt enkelt, eftersom det också finns begränsat med psykoterapeuter i Vasa och Österbotten överlag. Så planerar du att bli psykoterapeut har du sannolikt inga problem att starta din egen "putikki" som privatpraktiserande psykoterapeut i Vasa eller Österbotten. För koncentration verkar av naturliga skäl vara högst i och kring universitetsstäder. Dessvärre utbildar man ju inga psykologer i Vasa, vilket säkert kunde vara ett förlag på ny utbildning här, för behovet är ju större än tillgången.

Psykoterapi pågår...
Jag fascineras fortfarande av just vad man kan åstadkomma genom terapi.

Men jag hamnar att ta mig en funderare och läsa på litet till om valet av inriktning innan jag definitivt väljer terapeut. För målet är ju att man skall följas åt under åtminstone ett år, men upp till 3 år - så valet är viktigt. Sen är ju människokemin, enligt både min läkare och psykolog viktigare än valet av terapi inriktning för resultatet av terapin. För i slutändan är det ju resultatet som räknas, även om jag tänker mig att jag nog inte vill ha någon quick-fix för de håller knappast i längden. Därför drar jag just nu litet på psykodynamiska hållet.

---

Vill du hitta en lista över psykoterapeuter i Finland, som är FPA understödda så kan du kolla här i FPA:s sökfunktion (välj: "rehabiliterande psykoterapi). Observera, att för att få subventionerad psykoterapi behövs remiss från specialistläkare - mera allmänt om subventionerad psykoterapi hittar du här hos FPA.

/ Österbottningen

Besök hos läkaren

Idag var jag på besök till min läkare vid Studenternas Hälsovårdsstiftelse (SHVS), som är specialist i psykiatri. Jag träffade honom första gången under våren 2014, och nu var det dags för ett uppföljningsbesök.

Jag tror inte jag har beskrivit mitt intryck av den aktuella läkaren förut? Jag minns när jag skulle besöka honom första gången i april (?) i våras, och jag bävade nog faktiskt en hel del. Orsaken var att jag nog hade en relativt stereotypisk bild av dylika läkare, eller som de framställs i Kalle Anka & Co som "hjärnskrynklare". Eller de gamla föreställningar om en professor med gråsprängt hår och runda glasögon och vit sliten läkarrock på sig, som tittar på en som om man vore ett försöksdjur. Vänta nu, beskrev jag just Sigmund Freud?

Professor Sigmund Freud, en av de viktigaste utforskarna av
människans psyke och grundare av psykoanalysen - ni vet där man ligger på en brits och har terapeuten bakom sig.

Nåja, dessa bilder kom nog på skam direkt. För ut ur mottagningsrummet kom en man i 45 års åldern, som var klädd i helt vanliga jeans och cardigan, och såg hur sympatisk ut som helst. Behöver jag säga att jag fattade tycke för honom direkt? Samtalet vi hade var nog mera två vuxna människor emellan, än att det skulle vara fråga om någon psykiatrisk utredning. Jag har ju läst litet om s.k. rättspsykiatriska utredningar inom straffrätten, då man skall fastställa om någon vid brottet hade nedsatt tillräknelighet eller inte alls var tillräknelig. Så, jo det är nog tydligen stor skillnad på öppen mottagning och de slutna avdelningarna. Jag tror många med mig inräknat (tidigare åtminstone) buntade ihop alla med psykiska sjukdomar och väljer de värsta vi kommer att tänka på. Vilket blir helt skevt i och med att det där också finns ett spektra av allvarlighet. 

Nu skall jag inte sväva ut mera än nödvändigt här. Tillbaka till dagens besök, så kunde jag konstatera att idag var han klädd i T-shirt istället :) Nåväl, besöket var närmast ett uppföljningsbesök var han ville höra hur det gått med den nya medicinen Venlafaxin och den lilla dosökningen vi genomförde i våras, från 150 mg till 225 mg Venlafaxin per dygn. Den enda biverkningen som stört mig nu på senare tid är att jag ibland känner mig trött på dagarna, vilket är en nackdel nu när man skall återgå till studierna. Lösningen enligt läkaren torde bestå i att jag skulle ta preparatet på kvällen istället för på morgonen som jag gjort hittills. Detta för att halten i blodet (eller om vi skall minnas kemilektionerna i gymnasiet: serumkoncentrationen), skall vara som högst på natten och inte lika hög dagtid. Förhoppningsvis skall det ge önskad effekt efter någon vecka. Annars skulle jag återkomma, så nu gäller det att följa upp! 

Utöver medicineringen diskuterade vi den annalkande långtidspsykoterapin som skall starta nu i september. Just den här läkaren är själv en stark förespråkare av psykoterapi berättade han, detta eftersom han själv gått i psykoterapi under 3,5 år. Dessutom anser han att psykoterapi vid just ångestsjukdomar är mycket mera effektivt än läkemedelsbehandling, och därför för att få långtidseffekt skall man genomgå psykoterapi så att man kan avstå från medicinerna på sikt.

Min egenbedömning var att jag känner mig bättre och faktiskt mera bekväm i sociala situationer nu än tidigare. Så i någon mån börjar det ta sig, även om det nog är långt kvar innan jag kan kalla mig för frisk. Läkaren instämde också i detta, och sa att vi siktar på att jag fortsätter medicineringen under 1 år till ungefär så att psykoterapin hinner börja ta effekt innan avslutning av kuren startas. Nåja, det är väl idealsituationen och man får väl räkna med att förändringar kan inträffa längs med vägen.

Läkaren tyckte att mina framsteg varit så goda att vi skall träffas först om drygt ett år igen, alltså april/maj 2015. Nu är jag istället ett fall för psykoterapin, som är mera rehabiliterande än vårdande. Vilket ju också känns skönt, att nu handlar det mera om att börja bygga upp istället för att riva ner och hitta orsaken, vilket ju naturligtvis också är nödvändigt i början. Imorgon skall jag träffa min psykoterapeut vid SHVS för sista gången, vilket faktiskt känns aningen vemodigt. Men samtidigt har både, läkaren och psykoterapeuten lovat att stöda mig vid behov under processen med psykoterapi. Det är bara att lämna ett ringbud (finlandism) så ringer jag upp dig, hälsade läkaren - vilket känns tryggt.

Ville bara bjuda på en rolig serie strip av Dilbert igen.
Människor har olika referensramar, och ibland scorar man bättre och ibland sämre...

Sammantaget, så börjar det kännas hoppfullt inför hösten nu när jag känner att jag gjort framsteg. Säkert har en lång sommarvila också hjälpt, men det är mycket eget arbete bakom också. Jag har försökt bli bättre på att ta kontakt, vilket också lyckats någotsånär. Dessutom känner jag mig inte heller lika ställd i spontana sociala situationer längre.

Österbottningen

En eftermiddag med Karin Boye

Jag sökte igenom min fars bokhyllor på jakt efter en bok som jag sökt länge, men istället snubblade jag över en bok om Karin Boye och med en del av hennes verk i.

Jag har tidigare refererat här i bloggen till Karin Boyes dikter, för de gjorde starkt intryck på mig i bl.a. gymnasiet. Men nu var det dags igen med en konfrontation mellan mig och Boye, denna gråtrista eftermiddag.

Jag fastnade för två dikter denna gång.

Osårbar
"Osårbar, osårbar
är den som fattar ursprungsordet:
Det finns inte lycka och olycka.
Det finns bara liv och död.

Och när du har lärt det och slutat jaga vinden
och när du har lärt det och slutat skrämmas av blåsten
så kom tillbaka och lär mig ännu en gång:
Det finns inte lycka eller olycka
Det finns bara liv och död.

Ja började stava, när min vilja föddes,
och slutar stava, när min vilja upphört.
Ursprungsordens hemlighet
förvärvar vi intill döden."

Den här dikten tilltalade mig eftersom den på något vis beskriver vårt eviga sökande av lycka, kanske framförallt söka efter vad som för med sig lycka. Men av ivern att söka efter lycka, så tappar vi bort oss själva på vägen och kanske också mister den lycka vi redan hade. 

Men Boye tar det ett steg längre att så tillvida då hon skriver att vi förstår oss på lyckan först när vi är nära inför döden, då först förstår vi vad lycka är. För vad Boye försöker säga är att bara livet i sig, alltså att leva är det samma som lycka. Därför finns ingen olycka, medan vi lever - om vi ser på det ur ett större perspektiv.

Inser man det så menar Boye att då kan du andas ut, för då kan (nästan) inget längre skrämma oss, och vi slutar med det eviga springande efter lyckan (jaga blåsten). Men även om jag nu skulle inse det just nu, så har jag garanterat glömt bort det efter ett tag igen - och därför behöver du som finner samma sak att behöva påminna mig igen om det (så kom tillbaka).

Jag vet inte riktigt vad som gjorde att jag fastnade för denna dikt, men det är att den innehåller både en hoppfull och en pessimistisk sida. Och de två sakerna får gå i dialog med varandra och kanske i någon form neutraliserar / tar ut varandra, och vi därför inte kan dela in tillvaron i skeden då vi är helt lyckliga eller helt olyckliga - eftersom vi ändå inte kommer att förstå det under vår levnad.

Ur tredje (3) dikten Tillägnan

"Kan jag ej ödets slag
nånsin hela -
ge mig din bittra dag
till mig att dela!"

Den här passusen ur den längre dikten tyckte jag var så slagkraftig och koncis, att den förtjänas att delas. För även om vi tillsammans försöker trösta varandra, så är det dessvärre sällan vi lyckas trösta och det är sällan heller möjligt. Däremot så kan vi tillsammans hjälpas åt att dela de tuffa slagen man ibland får ta, på så vis blir både den kollektiva och individuella bördan litet mindre att bära.

Karin Boyes staty i Huddinge, där hon blickar upp mot himlavalet
och försöker förstå sig på världen. Jag skall själv försöka besöka stället med statyn vid tillfälle.

Österbottningen

Klädsel

Det sägs ju att kläderna gör mannen, och även om jag aldrig har varit något modelejon så är jag väl tvungen att i någon mån instämma i det.

Nästa vecka inleder jag min tjänstgöring på en av domstolarna i Vasa för en månad, och utöver den sociala biten och andra juridiska utmaningar har jag varit tvungen att fundera på klädseln. Tidigare har jag jobbat på en revisionsfirma som legal assistant och där har klädseln varit relativt avslappnad, skjorta eller piké plus ett par chinos har dugit bra.

Men domstolsvärlden är något mera krävande, dock inte som en affärsjuridisk byrå var det är kostym eller kavaj som gäller varje dag, så är domstolen någonstans mitt emellan. Jag vill ju inte sticka ut ur mängden genom att vara över- eller snarare kanske mera underklädd.

En sådan här Barbour Liddelsdale jacka har jag till vardags.
Lagom i de flesta situationer och fungerar höst och vår utan problem.
Dock är jag inte lika bildskön som killen ovan, och inte lika preppy heller ;)

Frågan kan måhända te sig ytlig, men samtidigt är ju en klädsel som man trivs i och känner sig bekväm i stärkande för självkänslan. Vilket är en viktig faktor att jobba med vid social fobi, det är åtminstone att onödigt att skaffa sig flera aber än nödvändigt. Sen gäller det inom den juridiska sektorn att "Dress to impress", åtminstone om man sett för många amerikanska advokatserier :)

Här är en scen ur advokatserien "Suits", ungefär så här skall nog en affärsjurist klä sig.
Observera den snygga Burberry slipsen, mannen (Mike) till höger har, "tygbiten" kostar 120€ på Stockman...

Men jag har fastnat för ett brittiskt märke, inte Burberry då, utan för Barbour som är lantlivs inspirerad. Jo, jag vet att deras kläder förknippas med strebers i Stockholms innerstad och kring Karlaplan, sedan något år tillbaka. Men samtidigt är de tidlösa i sitt snitt och lagom lediga och formella samtidigt, jag hade en föreläsning med en agronom (!) som hade hela outfiten i Barbour, vilket dock blev too much...

Ungefär så här ser min drömtillvaro ut på fritiden, hunden kunde dock vara en labrador.
Även om jag nog dras starkt till havet också.

Det jag gillar med Barbour, är att de lyckats kombinera ihop just lantligt med lätt preppy stil. Egentligen skulle jag vilja kalla det för akademisk klädsel då preppy stilen egentligen kommer från de s.k. IvyLeague universiteten på USAs östkust. Tänk Harvard, Yale, Princeton och Columbia University. (Parentes: vi hade en professor som studerat på Yale, och han hade anammat stilen med hull och hår...) Men Barbour har även fått in en diskret charm av det som finns på brittiska elituniversitet, som Oxford och Cambridge.

Nu fick du kanske, en bild av att jag är någon form av elitist och modemedveten typ. Så är nog inte fallet, utan klär mig nog till vardags med bekvämlighet och funktion i första hand. Ett par "mysbyxor" är nog vad jag klär mig i hemmavid, så där kunde vi avföra den hypotesen.

Här har vi den gamla brittiska stilen glorifierad, tidigt 1900-tal.
Barbour tillverkar inte längre denna kollektion som tur är...
Fina jakthundar dock.

Utan måtta med allt, ungefär så här tänker jag mig är lagom.
Mannen till höger kanske nog hade kunnat lämna promenadkäppen hemma...

Sen har vi just denna klädstil som förknippas med den akademiska världen, och i viss mån charmar den nog mig också. Bäst beskriver kanske reklambilden för Brooks Brothers nedan vad som förknippas med den stilen. (Kuriosa: Brooks Brothers är ett amerikanskt klädmärke, främst kända för sina skjortor till män och USA:s presidenter brukar ha just skjorta av detta fabrikatet både vid installationen och sedan i tjänsten.) Av någon anledning var dessa skjortor och klädstilen överrepresenterad på Handelshögskolan i Stockholm när jag studerade där. På juridiska är de flesta nog ledigt klädda i mitt tycke.

Brooks Brothers höst kollektion i Ivy League stil.
Kanske inte nödvändigt att klä sig riktigt som här dock.

Sen fick jag faktiskt en fråga över hur min "drömtjej" ser ut, via kontaktformuläret för en tid sedan. Nu när jag ändå är på gång och skriver om ytligheter och kläder, så kan jag väl försöka besvara den frågan också. :)
För mig är det nog de inre kvaliteterna som räknas i första hand, för skall man leva ihop så är det nog det som avgör alla dagar i veckan. Men om jag nu tvunget skall exemplifiera så är det något i den här stilen som nog väcker uppmärksamhet hos mig. Naturligtvis inser jag att tjejen nedan är fotomodell, men det var nu ett (tappert?) försök från min sida att illustrera.

Kanske något åt det här hållet?
Jackan hon bär torde vara en brittisk Gloverall.

Vad jag främst fastnade för med den här tjejen, var
något med hennes utstrålning och blicken. Den tillsammans
stärker bilden om en sympatisk, trevlig och intelligent tjej.

Vill du fortsätta att "gotta" dig över Preppy och Ivy League stil så kan du börja här (Martins blogg) eller här (Ivy Style blogg). ;)

Tack och förlåt, jag skall undvika att dra upp mode saker här igen på ett tag. Jag behövde bara få reflektera litet kring kläder...

/ Österbotttningen

Jag tål inte den tanken

"Jag tål inte den tanken, att någon går och väntar på mig", så inleds andra delen i Hjalmar Söderbergs roman "Den allvarsamma leken". När jag läste den meningen var det som om jag direkt kände mig träffad, då författaren lyckades sätta ord på en känsla som besvärar mig i bland.

Boken "Den allvarsamma leken" skrevs av H. Söderberg kring nittonhundratalets början, 1912, och på något vis är den ännu idag lika aktuell som då. Boken är relativt kort med litet på 200 sidor, beroende på bokformat. 

Nu tänkte jag inte recensera boken här, eftersom jag bara är halvvägs genom den för tillfället. Istället tänkte jag fokusera på två saker, dels det att jag har märkt att jag har för vana när jag bloggar här ta hjälp av olika citat eller andra tankar som uppkommit när jag läst eller annars senare har erinrat mig om något som jag hört eller läst, för att skriva om psykisk ohälsa. Vad beror det månne på? Kanske bottnar det i att jag vill framstå som beläst, men nej så är inte, eftersom min bildning nog är ganska ringa. Snarare beror det väl på att det är ett sätt att kunna "approacha" svåra ämnen, man går som en katt runt het gröt, till en början åtminstone. Men helt säker är jag dock inte, kanske det av berättar tekniska skäl inte går att hoppa direkt till kärnan?

Varför känner jag mig då så träffad av det aktuella citat? Jo, för att det faktiskt är en tanke som plågar mig ibland. Tänk om jag går miste om att bli bekant med någon, som är intresserad av mig - bara på den grunden att jag inte vågar ta kontakt eller att jag drar mig undan och visar intresse? Naturligtvis, så drabbar detta säkert alla människor i någon utsträckning, nya personer och möjligheter glider förbi oss hela tiden utan att vi nödvändigtvis är varse om det alls. Det är ju naturligtvis något man är tvungen att finna sig, vi har ju ändock en begränsad tid här på jorden och är därmed hänvisade till att göra val och kanske framförallt prioriteringar. Men när man har social fobi, och man i vardagen stöter på en ny person, och det hos en själv (och hos den andre) finns en gnutta intresse eller till och med hopp om att detta skulle kunna utveckla sig till vänskap eller kärlek, så vågar man ändå inte ta kontakt just då. Och det är väl där problemet ligger, man låter möjligheten glida en ur fingrarna, och det är sällan läge att försöka få kontakt igen senare. 

Istället hittar jag mig själv, senare, när händelsen är förbi att jag i viss mån bannar sig själv över att man inte "tog mod till sig" i situationens hetta, när det hade varit naturligt att ta kontakt. Och det är här citat av Söderberg, i högsta grad gör sig påmint. 

Besök vid stadsbiblioteket i Jakobstad 25.8.2014, vid samhällsvetenskapliga och juridiska litteraturen.
Nu gäller det igen för mig att hitta studiemetoden igen som känns som bortblåst, när Word dokumentet
ligger blankt framför en. Bloggen är bra träning för att få igång de stela skrivfingrarna.

Det sägs att studielivet är en möjlighet att bli bekant med många nya människor, vilket nog är helt riktigt, men det gäller då att man är i stånd att ta vara på möjligheterna. Det är det jag skall jobba med i höst, för att minska denna irritation på mig själv över att jag inte vågar ta kontakt.
Studielivet består trots allt av två komponenter enligt min åsikt: dels själva studierna (naturligtvis) men också den sociala biten, med interaktionen med andra studenter - att få byta erfarenheter, diskutera och ha kul. Naturligtvis har jag inte helt negligerat den senare delen, men jag har nog kraftigt åsidosatt den och det är det jag skall jobba med i höst.

Det är mitt mål för hösten, har du själv satt upp något mål?

Österbottningen

Hälsningar av en okänd patient

Jag roade mig med att översätta en av de litet mer kända finska sångerna till svenska, nämligen "Tuntematon potilas" av Arttu Wiskari. Med känd i det här sammanhanget menar jag nog enbart känd bland en finskspråkig publik.

Sångens titel översatt till svenska är "Okänd patient" och anspelar på boken och filmen "Okänd soldat" av Väinö Linna, med finska titeln "Tuntematon sotilas".

Slutresultatet ser du nedan:

Okänd patient

"Man bryter sig in mitt hem varje natt
jag är säker på att det är övervåningens typer som gör det
de äter torrfodren i skåpen
och i askkoppen lämnar de Boston-cigaretterna
Jag har tröttnat på att vara rädd,
därför sover jag med pistolen under dynan
jag lärde mig att använda den tidigt
den tjänade mig redan vid fronten.

Stalin invaderade idag Helsingfors, vilket jag berättade till sköterskan
Och jag gömde mig så klart under min säng
De kom in igen med ett nytt piller, jag gömde det mellan madrasserna
Den här sjukdomen tog mitt förstånd, fast jag kämpade emot. 

Hör nu min önskan, jag vill bort
Är inte min tid här slut nu?
Jag har redan sett det här livet, jag fick allt och litet till
Hör min önskan, jag vill bort
Är inte min tid här slut nu?
Jag skulle vilja dö som en soldat, 
hälsningar en okänd patient

Senaste gången jag såg min morfar,
så kände han inte mig längre
konditionen har rasat
Han har försvunnit till slaget om Raatteentie igen

Jag fick igår ett samtal från vårdhemmet,
morfar har nu sluppit bort från kriget
Fast jag gråter, så tror jag
att vi träffas igen
När vi nu bär din kista
och vi går igenom kyrkogården
Så förstår jag nu din önskan
som fick mig att ilskna till.

Hör nu min önskan, jag vill bort
Är inte min tid här slut nu?
Jag har redan sett det här livet, jag fick allt och litet till
Hör min önskan, jag vill bort
Är inte min tid här slut nu?
Jag skulle vilja dö som en soldat,
hälsningar en okänd patient"

Ja, sången låter nog inte i mitt tycke alls lika bra på svenska. Vilket dels kan bero på att det är svårt att översätta sånger och liknande ordagrant, men också på det att Sverige inte alls har en lika krigisk historia i direkt närminne som vi har i Finland.

Sången berättar om en äldre man i Finland, som deltog i Vinterkriget åren 1939-1940, och som nu blivit gammal och bor på ålderdomshem i Esbo/Helsingfors. Dessvärre har han drabbats av demens och till och med glömt bort vem hans barnbarn är, för i tankens värld har han åkt tillbaka till slaget vid Raatteentie (ett av de viktigaste slagen för att säkra Finlands självständighet).

Sången är onekligen melankolisk i ganska stor utsträckning, men ingjuter samtidigt litet hopp genom att mannen i sången ändå fått uppleva tillräckligt av livet och nu vill dö en värdig död (dö som en riktig soldat). För i Finland bor det ännu kvar en inneboende stolthet för de människor som kämpade och på olika sätt säkrade vår självständighet. Men barnbarnet i sången kan inte ändå acceptera att morfar känner sig färdig med livet här på jorden, utan det är först när de går genom kyrkogården med morfaderns kista som det går upp för honom varför morfar önskade bort härifrån.  Han hade fått sin del av livet här.

Nåväl, vad anknyter då den här sången till med vad jag brukar skriva på min blogg?
Knappast till något direkt utan det är bara en vacker sång på finska. Däremot själva musikvideon innehåller ett par element som anknyter till hur det är att leva med social fobi. Videon är gjord bakvägen från det ögonblick när mannen i låten rymt från ålderdomshemmet hittas på bussen av polisen och spelas upp bakvägen från det ögonblick när han rymde.



I videon får man se hur han blir uttittad av människorna på gatan, av allt från småbarn till vuxna och suputer på parkbänkarna i centrala Helsingfors. Och till och med en hund spänner ögonen i honom på hans färd genom staden. Nåja, jag förstår att du säkert finner mina paralleller i det här fallet relativt långsökta eftersom folks blickar på den här mannen är befogade i och med att går i strumplästen genom staden, men samtidigt har de lyckats fånga litet av den känsla som social fobi ibland för med sig när man blir uttittad och granskad av omgivningen på ett sätt som jag inte hittat i någon annan film. Dessutom är miljöerna kända för mig, då jag ibland brukar brukar röra mig längs med de aktuella promenadstråken i H:fors.

Vill du höra en mera munter finsk låt så rekommenderar jag antingen "Silkki" av Jukka Poika eller "Mysteriet" i duett av Aki Sirkesalo och Lisa Nilsson var de sjunger växelvis på svenska och finska - för det nog inte bra att enbart välja den melankoliska skalan av finsk musik. Sen finns det också en bra låt på engelska av det finska bandet My first band med "Don't break my Corazone".

Österbottningen

Hösten är på ingång...

Här i Finland börjar hösten verkligen stå för dörren nu, tycker jag. De senaste två dagarna har varit ovanligt ruskiga vad det ankommer vädret - men som tur inte det psykiska välbefinnandet.

I veckan damp det ner ett beslut om rehabiliterande psykoterapi från FPA (finska Folkpensionsanstalten) som jag tänkte inleda nu till hösten i privat regi. Beslutet var såtillvida positivt att det var jakande gällande min rätt till psykoterapi, dock måste jag ännu inkomma med vem jag väljer som psykoterapeut. Dessvärre har jag inte kommit så långt i den processen ännu, ack denna sociala fobi, den gör åtminstone att jag drar mig i det längsta att ringa "jobbiga" samtal.

Problemet är inte i sig att ringa och boka tid till en psykoterapeut. Utan problem bottnar i det att man skall gå ett par gånger (1-2 gånger) till psykoterapeuten för att se om man klickar rent känslomässigt, vilket min remitterande läkare är otroligt viktigt. Men sen gäller det ju att kunna vara uppriktigt mot psykoterapeuten och vid behov kunna säga att "det här fungerar inte", men i någon mer inlindad form. Det är här jag stöter på patrull i min tankevärld att kunna öppet avfärda "någon" - jo, jag vet att psykoterapeuten är en professionell person och är van vid att sådant kan ske efter ett par besök, men för mig känns det inte så.

Nåväl, jag blir nog tvungen att inom kort ändå att lätta på mina tyglar och ringa runt till olika psykoterapeuter för att ordna tid för provbesök. Och som min läkare konstaterade att psykoterapeuten skall jobba med dig också i närmare 100 timmar per år (!), vilket gör att denne också har ett intresse av det fungerar. Man kan ju tänka sig hur det skulle vara själv att sitta och lyssna på en person två gånger i veckan i ett årstid och dessutom en person som man inte tål ;) Så jo, nog torde det gå att finna en kompromiss här också, tror jag.

Dessutom har jag backup av min gamla psykoterapeut från Studenternas Hälsovårdsstiftelse (SHVS) som följt mig under det senaste året, för jag skall på ett uppföljningsbesök till henne i höst också. Detta för att försäkra sig om att en smidig "handover" äger rum mellan de två terapeuterna, för att använda en teknikterm. Vilket jag tycker är trevligt, att de inte bara lämnar en med ett telefonnummer och så får du se till att ordna det själv hela vägen till slut.

Ja, det här kan väl nog te sig som ett riktigt I-landsproblem. Men för mig som har socialfobi, är det ett verkligt problem, tyvärr. Det lätta i processen var den administrativa biten, men nu går vi över till mjuka biten människor emellan där känslor är inblandade och t.o.m. ens djupaste känsloliv som skall behandlas.

Tänk vad mycket man kan åstadkomma i sådant här rum, ingen fancy
teknik eller apparatur - bara två fåtöljer och en klient och en terapeut...
Rummet liknar litet det som min psykoterapeut på SHVS har.

Men samtidigt ser jag nog psykoterapin som en investering i mig själv. För om jag har förstått saken rätt så är det inte enbart ens problem (i mitt fall social fobi och panikångest) som behandlas utan det är hela ens jag som är i centrum. Läkaren menade därför att det också fungerar som personlig utveckling, vilket jag också tror är fallet, eller hoppas åtminstone.

Till sist ett videoklipp från SVT:s gamla serie Andra Avenyn, som jag och en god vän tittade på i högstadieåldern. I klippet fungerar en av huvudpersonerna, Rasmus, som psykoterapeut (i botten är han psykiater), men det problem vid första besöket. Som tur är har jag inga sådana läggningar som klienten i det här fallet...





Österbottningen

En intervju och ett par djupa frågor

Igår, 13.8.2014, hade jag förmånen att för första gången få träffa en person i verkliga livet som själv lidit och lider av panikångest. Egentligen är det konstigt att jag inte träffat på någon annan som har panikångest eller social fobi, förrän nu eftersom ångestsjukdomar har en prevalens på närmare 3 % vid en given tidpunkt. Uttryckt på svenska: 3 personer av 100 har någon form av ångestsjukdom om man skulle samla en grupp och fråga ut dem, åtminstone statistiskt...

Nåväl, orsaken till att jag träffade denna tjej var att hon har ett projekt på gång om mentalhälsa bland Finlandssvenskar var hon önskar lyfta fram olika personers historia som lider eller har lidit av mentalohälsa. Jag var alltså ett intervjuobjekt i sammanhanget, var min historia skulle dokumenteras i text och ett porträtt (hur gick jag med på det?). Totalt är det väl kring 12 personer som skall intervjuas i projektet och det är ännu oklart hur och i vilken omfattning det skall distribueras, men det blir väl till våren 2015.

Många tänker sig en intervju och kanske särskilt när det gäller t.ex. en arbetsintervju att det är ett envägssamtal, men jag ser det hellre som en dialog varigenom båda parterna får någonting utav - vill du veta mycket om mig, så vill jag gärna veta åtminstone litet om dig, så att säga. I det här fallet lyckades det också i någon mån åtminstone, eftersom vårt samtal varade i litet på 2 timmar - av hennes anteckningar att döma, så fick hon nog ihop till en halv kandidatuppsats :) Men jag gick inte heller lottlös därifrån, för första så var det verkligen intressant att träffa någon annan med panikångest och som har erfarenhet av det IRL, för det är ju inte annars vanligt att man första gången man träffar en ny person dryftar dessa ämnen.

Men för det andra så var det intressant att ventilera frågor kring vad ens panikångest bottnar i och hur det kommer sig att man har både social fobi och panikångest med mera. Jag hoppas kunna återkomma till vad min panikångest bottnar i, åtminstone vad jag har för tankar om saken - för säkert kan man knappast veta i dessa sammanhang.

Att få berätta om sina problem och utmaningar man fått uppleva genom sin mentala ohälsa, hoppas jag kan vara en del av min terapi mot att bli bättre. Samtidigt funderar jag ännu kring hur mycket man skall "blotta" sig för allmänheten av ens inre känsloliv, åtminstone offentligt, men knappast kommer ämnet med ångestsjukdomar och liknande bli mindre tabu belagd om man inte vågar stiga fram och berätta. Jag tycker också att ämnet har hamnat ännu mera i skymundan i svenskfinland i jämförelse med läget i vårt västra grannland. Så jag uppmuntrar projekt på alla sätt, även om man alltid kan fundera kring sitt eget deltagande.

---

Tillbaka i Vasa igen, efter jobb och semester i hemstaden, för en liten stund åtminstone - min praktik på en domstol börjar först 1.9.2014 - men det är ändock skäl att besöka Vasa för en uppdatering av läget här. Men återvisiten hade kunnat börja bättre faktiskt - för när jag skulle handla i den lokala matvarubutiken Citymarket (var jag också nästan blev tagen för snatteri i våras), så går mitt högra knä temporärt i lås.

Jag är inte ännu riktigt på det klara med vad som hände i knäet riktigt, men det gör att jag tappar balansen bredvid godishyllorna i butiken. Det som spär på problemet i situationen ytterligare är att det står en tjej mellan mig och godishyllorna i fråga - och det var fem före att jag vältrat rakt över henne bakifrån - och vågar knappt tänka på konsekvenserna av det. Men av någon underlig anledning får jag tag i godishyllorna med ena handen och undviker således att ta med henne i mitt halva fall. Sen börjar mitt knä återigen fungera igen och jag kommer i balans igen - utan att tjejen i fråga var överhuvudtaget var medveten om den nästan förestående olyckan.

Ja, det hade kunnat bli problem om jag hade ramlat över henne i butiken - även
om det naturligtvis varit en olycka.

Jag måste säga att det nog tog ett tag innan jag hämtade mig efter händelsen, och det väckte en hel del tankar faktiskt. Tänk om jag hade ramlat så att hon skadat sig? Vad hade hon och folk trott om mig? Tänk vilken scen det skulle ha blivit... Att behöva förklara för folk att det inte var på något sätt med vilje eller av vårdslöshet, utan av sjukdom. Och utöver de moraliska konsekvenserna så skulle det ju ha blivit fråga om ersättningar och ansvar, men för det ekonomiska har man ju ändå en ansvarsförsäkring i sin hemförsäkring som skall täcka dylika olyckor och fadäser.

Ja, litet kallsvett bröt nog fram längs med ryggen trots sommarvärmen på måttliga 23 C. Tänk att ens Ehlers-Danlos (EDS), skall kunna ställa till det så i livet för en ibland - men kanske kan jag skratta åt händelsen i framtiden när jag fått distans till det skedda? Även om jag inte för tillfället åtminstone inte riktigt kan se det roliga att ligga över en annan person i matvarubutiken...

Skakad men inte rörd, er
Österbottning