Trygghet i eget hem (obiter dicta)

Det här inlägget går nog litet på sidan av det jag brukar skriva om på den här bloggen, för jag tänkte närmast diskutera personlig trygghet. Saken är den att jag ofta försökt vara ganska säkerhetsmedveten av mig, i många situationer åtminstone - kanske beror det på ångesten eller varit en grogrund för ångesten?

Men ibland har det ändå lönat sig att vara litet förutseende åtminstone. Min familj har nämligen ett hus som står centralt i staden, och det har därför varit bredvid en gata som nog också tjänar för en passage för många människor, bl.a. på väg hem från krogen på morgonnatten. Därför beslöt jag, med min fars tillstånd att montera ett inbrottslarm med en del extra funktioner för att öka skyddet if och om det skulle hända något - plus att jag fick utlopp för min tekniska och kreativa sida i någon mån.

Nåväl, förra hösten kom larmet nog tillbruk, då vi hade besök av en narkotika påverkat man som gick bärsärkagång vid ena entrén och rev sönder allt han fick tag på. Jag vaknade av att han bankade och drog i dörren och han var faktiskt på väg att försöka ta sig in i huset, synnerligen otäckt att komma ner och upptäcka något sådant, huj.

Men jag hade tänkt att risken alltid fanns för ett överfall, även om den var liten, med tanke på bl.a. mina föräldrars jobb. Därför har jag installerat en nödknapp för överfall i samband med larmet, och valde nu att trycka på den.

En "panikknapp" kan nog komma till användning i bland.
Larmet vi har är anslutet direkt till väktarföretagets larmcentral, som i sin tur
är kopplat till nödcentralen (112).

En fördel med att bo i centrum är att om man behöver hjälp så finns den oftast snabbt tillgänglig i jämförelse om man bor långt ute på landsbygden. Så efter att larmet gått till nödcentralen, så hade vi inom 2-3 minuter första polispatrullen på plats. Samtidigt stod vi också i kontakt med nödcentralen per telefon, som valde att kalla ytterligare en patrull till platsen.

Polisen är oftast snabbt på plats om man är bosatt i centrum...
Bild från mtv.fi

Måste medge att det såg ut som i sämre amerikansk polis B-film, när två poliskonstaplar sprang runt i trädgården med sina stora MagLite ficklampor och ljuskäglorna for över buskashen. Slutkontentan: gärningsmannen flydde från får gård när polisen anlände och polisen försökte och lyckades förhoppningvis gripa GM. Men vi hade inget straffanspråk, eftersom de materiella skadorna blev små, tack vare ett snabbt ingripande.

En nackdel med panikångesten och annan generell ångest är att den gäller ångest för saker som ofta, men inte alltid, kan ske i verkligheten även om sannolikheten är liten. I det här fallet förverkligades det som jag var rädd för - och visar att man måste finna ett sätt att förhålla sig till ångesten.

Men jag måste även rikta litet beröm åt polisen som hanterade saken på ett föredömligt sätt denna gång, känns tryggt att veta för framtiden.

Den finska bildtidningen Tekniikan Maailma brukar ge en "häftig" bil
till finska polisen med jämna intervaller - tyvärr har de inte denna bil i Österbotten ;)

Samtidigt fick jag mig igen en tankeställare kring säkerhet och ens personliga säkerhet - detta eftersom jag avser att jobba inom rättsväsendet åtminstone en tid och man därför riskerar att bli utsatt för hot (enligt en undersökning så hotas närmare 20% av domarna under en 2 års period). I min egen lägenhet har jag inget motsvarande larmsystem, som hemma i familjens hus, utan där förlitar jag mig på grannsamverkan om det skulle aktualiseras en liknande situation.

Men det tåls ändå att tänka på framledes, vilka åtgärder som man borde vidta när man börjar arbeta. Kanske borde man då skaffa sig något motsvarande system själv? Eller borde man gå någon självförsvarskurs, själv har jag tränat en del Aikido men men. Å andra sidan brukar alla som jobbar inom rättsväsendet erbjudas hemlig adress om de så vill, kanske räcker det. Eller så oroar jag mig i onödan, svårt att veta?

Österbottningen

En intressant kolumn i Hufvudstadsbladet om ensamhet

Jag läste för ett par veckor sedan en kolumn i finlandssvenska Hufvudstadsbladet (09.06.2014), av skribenten Hilkka Olkinuora - en kolumn som också fått spridning i sociala medier. I kolumnen tar författaren upp frågan kring ensamheten och hur den tynger vårt moderna samhälle, och hur samhället försöker göra något åt det.

Del av artikeln i HBL internetupplaga, endast tillgänglig för prenumeranter tyvärr.
Författaren målar upp en ganska dystopisk bild av samhället och ensamhet, men det är nog
kanske nödvändigt för att vi skall få till en förändring och börja bry oss mer om varandra igen.

Idag, i Helsingforsregionen, så erbjuds det i första hand internetbaserad terapi åt unga personer som mår dåligt av olika anledningar; t.ex. till följd av depressioner eller social fobi. Problemet som författaren lyfter fram är emellertid det att man inte kan ersätta verklig social interaktion mellan människor enbart med hjälp via en dator - personen är trots allt ensam om denne sitter ensam vid sin datorn i sitt rum.

Kolumnen bär rubriken: "En dödlig epidemi" och syftar på att ensamheten leder till att flera unga väljer att avsluta sina liv och i värsta fall som vi i Finland fått erfara, också försöker ta andra människors liv. Det senaste fallet var bombförsöket mot Helsingfors universitet, och juridiska fakulteten där, men som tack och lov avstyrdes i sista minuten av polisen. Målet med den attacken hade varit att döda över 50 (jurist)studenter, och den historien berörde mig personligen starkt eftersom jag en slump hade vistats i samma lokaler veckan då attacken skulle ske. Dessutom har jag studiekamrater som vistas där på daglig basis. Vilket också är en del orsak till att jag först nu berör detta tema, då jag ville ha litet distans till händelsen.

Artikel från Yle.fi engelskspråkiga nyheter, bild på entrén till juridiska fakulteten
vid HU och Porthania byggnaden var attacken var planerad att äga rum i våras.

Man behöver naturligtvis inte använda sig av de mest extrema exemplen för att belysa en synnerligen aktuell problematik bland unga och unga vuxna i dagens samhälle, men samtidigt kan det fungera som en otrevlig väckarklocka för samhället att åtgärder måste till för att bryta de ungas ensamhet och isolering från samhället.

Citat ur artikeln:
"Man skulle bli mindre ensam om man var mindre ensam. Ensamheten pyr i rum med evigt neddragna gardiner, i datorskärmens bleka ljus, i en verklighet som för den icke-ensamma bara är ett samvaroalternativ bland många andra, men för den sjukligt timida, deprimerade, utslagna den enda möjliga arenan. I dessa osthyveltider erbjuds hen ändå mer av samma vara: terapi på nätet. Men människan är inte ensam utan sin dator – man är ensam utan en annan människa."

Jag har personligen haft turen, att trots min sociala fobi, inte bli helt ensam i tillvaron - jag har trots allt fått ha några vänner kring mig. Men jag har sett personer som blivit helt utanför och det är ofta en sorglig syn, och i den mån jag kunnat och vågat har jag försökt ge litet uppmärksamhet åt några av dessa personer, men det är inte så lätt när man har social fobi, tyvärr.

Här tror jag att en uppmaning till allmänheten är på sin plats, det tar så litet energi att se andra människor och bekräfta deras existens - men det kan betyda något oerhört för den som för engångsskull blir bekräftad av omgivningen! Vilket kan förebygga att bittra tankar av typen: "Ingen vill ha mig!" byggs upp inombords, och man åtminstone får en liten delaktighet i samhället.

Författaren Hilkka Olkinoura titulerar sig som "ordbrukare och har ensamhet som yrke". Artikeln avslutas med citat om de ensamma:
"De blir fler. Så länge det inte finns någon."

Ja, man får hoppas att de blir en väckarklocka så att vi skulle kunna se andra som är på väg ut ur vår normala umgängeskrets och i någon mån kunna få dem att känna sig delaktiga. För det krävs att det finns någon - där för dem, och nog för oss alla likväl.

Österbottningen

Sommarläsning: VIP-rummet av J. Lapidus

Jag har i sommar försökt varva av från min studier genom att läsa litet skönlitteratur. Jag har dels gett mig på riktiga klassiker som "Brott och straff", men också s.k. kiosklitteratur som inte kräver en särskilt stor insats att läsa - skönt det också... i jämförelse med vad man annars läser under utbildningen.

Nu senast blev det nog en bok som tillhör den senare gruppen, nämligen den rykande nya boken "VIP-rummet" av Jens Lapidus. Knappast har väl någon kunnat undgå att notera hans litterära gärning inom Stockholm Noir, med böckerna i serien "Snabba Cash" med uppföljare.

När man läser hans böcker märks det tydligt att J. Lapidus verkligen har insikt i hur den "undre världen" i Stockholm ter sig - vilket ju är ofrånkomligt om man jobbar som försvarsadvokat inriktad på så kallad humanjuridik. Men i den här senaste boken blev det sannerligen tydligt att han är jurist och utnyttjar den kunskapen i boken, nästan så mycket att det för mycket om advokatbyråer (affärsjuridiskabyråer och humnjuridiskabyråer), skillnaden på en advokat och en jurist och s.k. due diligience vid M&A processer (Mergers & Accusations) etc etc.

Citat:
"Chamon gick fram till kvinnan.
”Det är lugnt„, sa han. ”Hon går med på att träffas.„
Kvinnan sträckte fram något till Chamon. ”Här. Och tack för hjälpen.„
”Vad var det där?„ frågade Nikola.
Chamon tittade ner på de han hade i sin hand. ”Ett visitkort,
brorsan. Har du aldrig sett en advokat in action, eller?„"

Nu har jag igen avsikt att skriva en recession av boken, utan jag lyfter bara fram några iakttagelser helt enkelt.

En sak som jag noterade relativt snabbt noterade var hur Lapidus verkar ha insikt i del psykologiska problem och dessutom psykofarmaka. Bland annat refererar han till Zoloft, som en av huvudpersonerna i boken äter nästan som karameller - personen i fråga är Philip som är en synnerligen framgångsrik affärskille i 28 års åldern. Orsaken till att han käkar Zoloft (även känt som Setralin), som är ett antidepressivt läkemedel av typen SSRI, är att han har problem med ångest (ångest som han nog har av en anledning också).

Men det räcker inte med Zoloft, utan också en av de andra huvudkaraktärerna Magnus som är delägare på en advokatbyrå får sig en dos av Prozac, bildligt talat - citat nedan:

"När Magnus talade var det med stadig och lugn röst. En viktigt egenskap för en duktig advokat att alltid låta säker på sin sak*" 
"”Och pengarna då, hur ska vi göra med pengarna?„
Magnus lät som om han andades Prozac när han svarade. Emelie undrade hur han kunde vara så cool." 

Intressant här med de återkommande kopplingarna till antidepressiva läkemedel, är att jag tycker att boken ger en felaktig bild av hur dessa läkemedel vanligtvis fungerar. Att "käka" Zoloft som någon slag temporär och omedelbar blockering av ångest är nog fel, de fungerar inte så - och är nog sannolikt farligt att äta dessa läkemedel så. Att dessutom referera till Prozac på ett sådant vis att man skulle bli helt cool av det läkemedlet är nog fel, eftersom de ger en långtidseffekt och inte på något vis skulle kunna kapa bort all ångest. Jag har egen erfarenhet av Citalopram, som är ett läkemedel i klass med just Zoloft och Prozac eftersom det också är ett s.k. SSRI läkemedel - och verkan är inte som det beskrivs i boken. Men jag förstår att det nog kanske är nödvändigt för själva storyn i boken.

En illusion om att man skulle kunna bota allt med antidepressiva läkemedel...
Prozac är ju kanske det mest kända exemplet på "lyckopiller" från bl.a. USA.

En annan lös observation från boken är hur Lapidus på ett sällsamt sätt berättar om den ena huvudkaraktären Emelie, som är affärsjurist, men nu dragits in i ett kidnappningsfall och skall agera privatdetektiv. Hon är en s.k. påläggskalv för den mellanstora advokatbyrån, men samtidigt tränar hon också Muay Thai boxning - tja, nog är det väl möjligt i verkligheten det också - men det jag är litet främmande för att hon de facto får användning för sina kunskaper, se citat nedan.

"Hon ignorerade honom och gick på nytt rakt mot Ian
Han höjde hammaren igen. Men den här gången verkade Emelie veta vad hon skulle göra. Hon satte ner vänsterfoten snett framför sig och rörde höger ben blixtsnabbt.
 Teddy hade aldrig sett en så perfekt utförd muay thai-rundspark i sitt liv. (..) Snabbhet kunde bara läras till en viss nivå, resten var talang.
 Emelies högra fot träffade Ians bröst med full kraft. Han tappade hammaren av kraften och stapplade bakåt.
 Emelie å andra sidan landade i fight stance, stadig som en klippa.
 ”Nu tar du det lugn„, sa hon."

En juristtjej i J. Lapidus bok som tränar och också brukar sina kunskaper i Muay Thai.
Bilden från: mmaacademy.se

Ja, vad skall man säga? Litet väl fantastiskt kanske - men ändå balanserande mot vad som kunde ske i verkligheten? Det är verkligen inte inom mina domäner vad det gäller kickboxning eller Muay Thai, men samtidigt måste jag medge att det är häftigt när tjejer tränar kampsport ;)

Hur skall jag då sammanfatta VIP-rummet? Jo, jag tycker verkligen att boken är läsvärd och den passar utmärkt för hängmattan - jag läste ut bokens 460 sidor på två dagar, så den är nog en bladvändare av rang. Även om jag var litet kristik ovan till vissa saker i boken, så måste jag ändå berömma helheten och jag väntar faktiskt med spänning på uppföljaren till denna bok, den ingår i en serie, okänt dock hur många böcker som kommer att komma.

Österbottningen


* Till sist vill jag ännu lägga till, att det faktiskt är en av de viktigaste egenskaperna för advokat men också för en jurist att kunna verka säker på sin sak i de flesta lägen och kunna verka övertygande trots att man inte har så mycket fakta på fötterna så att säga. Därför har det också fått ett ord uppkallat efter sig, nämligen advokatyr när man argumenterar för en sak på ett formellt riktigt sätt även om substansen är ringa. Vilket jag kommit i kontakt med också när jag träffat praktiserande advokater och diskuterat dylika frågor med dem.

Små framsteg - att bli headhuntad trots social fobi

Att ibland få göra små framsteg i processen att bli bättre från sin sociala fobi är alltid trevligt, även om de naturligtvis också varvas med bakslag också. Men nu fick jag vara med om ett framsteg på det professionella (yrkesmässiga) planet.

I förra veckan ringde nämligen en headhunter mig, alltså en rekryterare, som fångat upp mig genom mitt bloggande (inte den här bloggen, dock :) ) och via Linkedin. Jag var inte alls förbered på att få ett sådant samtal, så jag blev minsann litet ställd. Men samtalet gick ändå bra och jag blev inbokad på en intervju i början av denna vecka, som jag nu också varit på.

Eftersom jag gärna vill vara litet diskret av mig, så nämner jag inte här för vilken firma det var aktuellt med. Men jag kan väl säga så mycket att det gällde en större fondförvaltare och en roll som anknyter till bland annat regelefterlevnad, som har blivit mycket viktigt på senare tid inom finansbranschen.

Nej, det har inte varit något livsmål för mig att bli kontaktad av en headhunter ;)
Men ändå kul när har något som en arbetsgivare är intresserad av.

Intervjun gick nog helt ok, jag blev grillad i nästan en timme från allt från professionella frågor till privata frågor som vad min föräldrar har för utbildning... Nu får jag bara vänta på besked som kan dröja upp till litet på en månad. 

Även om det skulle gå så att jag inte får jobbet, det är väl kanske 50/50, så är det ändå kul att de fångat upp en och man har kunskaper som är intressanta på arbetsmarknaden. Allt läsande börjar ge lön för mödan ;) Sen måste jag även se om jobbet passar ihop med mina studier rent tidsmässigt, men samtidigt skulle det nog vara kul att få mycket relevant arbetserfarenhet, det torde ju vara viktigt för framtiden?

Hoppas att det kan vara en liten uppmuntran också för andra med social fobi, att man (förhoppningvis) ändå kan lyckas på det professionella planet trots allt. Men samtidigt skall man inte dränka sina sociala problem i arbete, det gäller nog att hitta en balansgång här som gör att man ändå utvecklas socialt.

Österbottningen

Venlafaxin erfarenheter och social fobi

En liten uppdatering så här i sommarvärmen, jag är själv en person som har svårt med temperaturer som överstiger ca 25 C - då blir det helt enkelt för mycket av det goda! Men man skall väl tacka och ta emot när det bjuds, eller som idiomet "man skall inte titta skänkt häst i mun" påbjuder ;)

Jag har nu ätit medicinen Venlafaxin för min sociala fobi och panikångest i över tre månaders tid nu. Så jag tror att det kan vara läge att blicka tillbaka på den tid som varit.

Till nya läsare

För er läsare som senare hakat på min blogg, så kan jag som bakgrunds information delge att jag ätit psykofarmaka (dramatiskt ord, inte sant?) sedan oktober 2013 för min sociala fobi och panikångest.

Jag prövade först Citalopram som jag fick utskrivet av en allmänläkare vid Studenterna hälsovårdsstiftelse (SHVS), först på en dygns dos om 20 mg. Som efter drygt två månader i december ökades till 30 mg. Citalopram hade en relativt god effekt på min panikångest de facto, men en mycket mera ringa effekt på min sociala fobi, tyvärr. Därför fick jag en remiss till deras (SHVS) psykiater för att denne skulle ta ställning till saken.

Resultatet var att han (psykiatern) rekommenderade ett byte till Venlafaxin, då jag hade som en biverkning av Citalopram att jag blev trött på dagarna. Vilket i mitt fall inte var en önskvärd biverkning, då jag nog måste vara någorlunda skärpt under studierna på universitet...

Byta Citalopram mot Venlafaxin

Jag har ätit medicinen Venlafaxin nu i litet över 3 månaders tid efter bytet från Citalopram i april 2014. Jag bytte på order av psykiatern direkt från Citalopram på en dos om 30 mg till Venlafaxin på 75 mg, genom att helt sonika sluta ta Citalopram en morgon för att direkt ersätta det med Venlafaxin. Jag var faktiskt litet orolig för medicinbytet, då jag hört att Citalopram i sig kan ge relativt kraftiga utsättningsbesvär. Men jag upplevde ingenting farligt, jag var bara aningen trött och hade litet huvudvärk de första dagarna - men långt mindre än förväntat åtminstone.

Sen trappade jag upp dosen med Venlafaxin stegvis under två veckor från en dags dos på 75 mg till 150 mg, d.v.s. två kapslar om 75 mg. Jag har för vana att ta medicinen på morgonen, vilket också läkaren rekommenderade då den kan ha en "aktiverande" effekt, vilket ju inte är önskvärt vid sänggående. Inga konstiga biverkningar så långt, även om jag började svettas litet mera i sommarvärmen.

Efter drygt en månad, i maj 2014, så var det dags för återbesök vid psykiatern för kontroll av utfallet av den nya medicinen. En diskussion gav vid handen att psykiatern rekommenderade att dosen skulle ökas till 225 mg, som dags dos eftersom utfallet så långt varit gynnsamt. Därför fick jag också ett recept på 1x75 mg och 1x150 mg att ta på morgonen, så att jag slipper ta hela tre kapslar varje morgon, tack för det!

Tyvärr har dock inte antidepressiva den här verkan,
som en del faktiskt tror med tanke på namnet "lyckopiller" i folkmun...

Erfarenheter av Venlafaxin

Vilka är då mina erfarenheter av Venlafaxin så här långt? Några saker har jag åtminstone märkt av. För det första har jag blivit mindre trött på dagarna av medicinen i jämförelse med Citalopram. Det här var ju också en viktig faktor till att bytet blev aktuellt, så ur det perspektivet verkar bytet lyckat åtminstone.

Sen har jag också märkt av en effekt att jag faktiskt blivit litet mera utåtriktad i mitt beteende, vilket förvånar mig. Jag har en känsla inombords att jag vill ta kontakt med nya personer, och i viss mån också återknyta kontakten med tidigare bekantskaper. Ingen dramatisk förändring, men den är ändå kännbar faktiskt. Dessutom är jag nog mera avslappnad i sociala situationer.

Något negativt? Jo, jag känner mig faktiskt något avtrubbad på senaste tiden och litet slöare i tankeverksamheten, att man bryr sig mindre helt enkelt. Det här är en effekt som kan vara både positiv och negativ, och jag förstår att idén bakom Venlafaxin också måste vara sådan. Detta eftersom "vi" med social fobi, ofta är "hyperkänsliga" mot vad andra människor skall tro om oss. Därför måste nog denna sak dämpas i våra skallar för att vi skall bli bättre. Samtidigt är jag litet orolig för att det skall gå "för långt" att man blir för avdankad helt enkelt. Frågan är dock om det är medicinens fel, eller om det är sommarvärmen som bidragit till denna effekt på senaste tiden. Jag väntar på svalare väder för att kunna göra en mera rättvis bedömning.

Jag vill inte ännu dra några för vittgående konklusioner av Venlafaxin ännu, det har ju bara gått tre månader, vilket är litet för kort tid. Jag tror att det några mer bestående konklusioner får vänta ytterligare några månader. Men hittills är jag åtminstone nöjd med resultatet av Venlafaxin i jämförelse med Citalopram, så i mitt fall var nog ett byte påkallat. Men samtidigt är Venlafaxin ett starkare preparat som sjuter betydligt bredare, då det utöver seratonin balansen också påverkar noradrenalin balansen. Frågan är dock om det inte är skjuta mygg med hagelgevär? Men å andra sidan, hur mycket skall man hålla på experimentera med olika mediciner om ett byte inte är påkallat? Inte vet jag, utan i den frågan är jag väl tvungen att ty mig till de professionella inom vården, och försöka delge en så sanningsenlig och korrekt bild av mitt mående så att de kan göra riktiga bedömningar.

Österbottningen

Navigare necesse est - del 2/2

Jag kan ta mig själv som exempel, i någon mån åtminstone. Jag valde efter grundskolan att fortsätta i gymnasiet på en teoretisk linje, och under den perioden läsa så brett med kurser som möjligt - detta för att ha "alla dörrar öppna". Under gymnasietiden, pendlade jag mellan åtminstone fyra olika framtida utbildningsinriktningar: läkare, ingenjör, ekonom eller jurist. Min ursprungliga tanke var nog faktiskt att bli antingen läkare eller ingenjör, och jag sneglade faktiskt litet på ekonomi.

Sen insåg jag under början av mitt tredje år, att jag sannolikt nog inte hade vad som krävdes för att klara inträdesprovet till medicinska fakulteten åtminstone gällande naturvetenskapliga ämnen (matte & fysik), därför föll det valet bort. Under mitten av mitt tredje år råkade jag se en annons om en preppkurs till juridiska fakulteten och det var jag började reflektera över den utbildningen, ungefär samtidigt gick jag en kurs i samhällslära fokuserad endast på juridik - var jag fann juridiken som mycket intressant. Där någonstans mognade det valet fram, att söka in till juridiska och gå preppkursen till juridiska.

Problemet var emellertid att jag inte kunnat stryka de två övriga alternativen helt, men någonstans insåg jag att jag sannolikt inte skulle mäkta med eller orka studera all matte som krävs av en under en ingenjörsutbildning. Men ekonomi lockade nog i någon mån ännu, men jag la det på hyllan för tillfället.

Jag klarade inträdesprovet till juridiska fakulteten våren 2011, på första försöket, och inledde studierna hösten därpå. Studierna flöt på, men jag var ändå inte riktigt nöjd faktiskt, och jag hade läst om en topputbildning i ekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm (skryt...). Så jag sökte faktiskt in under våren 2012 dit, dessutom hade en studiekompis på juridiska utbildning rekommenderat den utbildningen. Sagt och gjort, utöver att söka dit så blev jag till min stora förvåning också antagen den enorma konkurrensen till den utbildningen i juli 2012.

Då var det nog bara att packa väskorna och flytta till Stockholm (pendlade från Norrtälje) för att inleda studierna på Sveavägen 65.

Porten till Handelshögskolan på Sveavägen (inte jag på bild).
Mäktig känsla att gå inom genom den "lilla" dörren som ingår i ekporten.
Numer måste man ha passerkort för att komma in.
(Bild från: ingridsbilder.blogspot.com)

Men efter ett par månader på Handels kandidatprogram i ekonomi, insåg jag att det skulle bli för mycket (nytt) för mig. Jag hade flyttat till en storstad (Stockholm) med massor med nya människor att lära känna, och dessutom med en annan kultur. Dessutom var jag kanske inte helt beredd på ekonomistudierna, även om ämnet intresserade mig verkligen. Därför fattade jag beslutet att återvända till Finland efter en dryg termin på HHS, och där är jag idag!

Byggnaden Porthania, vid juridiska fakulteten vid Helsingfors universitet.
Arkitekturen är den kännspaka 50-tals tidsandan med funktionalism i fokus.
Bild från: www.openlightspots.com

Navigare necesse est - del 1/2

Det bevingade citat av romaren Pompejus: "Navigare necesse est, vivere non est necesse" kan förstås i olika kontexter. Den ena kontexten är om man ser på det ordagrant, "att segla är nödvändigt emedan att leva inte är det", vilket ofta sägs av seglare. Men själv brukar jag tänka på det i kontexten att det är nödvändigt att segla och navigera sig fram i livet, inte enbart att (över)leva.

Nåväl, där är väl dagens korta lektion i latin avslutad :) Men jag brukar ändå ibland återkomma till citatet i tankarna eftersom det ger en viss levnadsvisdom. Idag har vi ju som växer upp i civiliserade I-länder möjlighet att göra nästan vad vi vill med våra liv. Valen som står till vårt förfogande är nästan oändliga vad det gäller val av utbildning, karriär, bosättningsort och t.o.m. levnadsstandard.

Om vi backar hundra år eller t.o.m. litet mindre, så var tillvaron för de människor som då levde betydligt mera "inrutad" än vår tillvaro. Var du bondeson, så förväntades du att ta över jordbruket efter din far. Det fanns inte på kartan att du skulle studera på universitet för att bli ex. läkare eller jurist, ej heller att du skulle flytta till ex. Sverige eller Norge för att ta över någon verksamhet där. Din partner hittade sannolikt också i närområdet, och knappast via HappyPanCake eller liknande sidor ;)

Jag diskuterade den här frågan med en studiekompis som redan är och praktiserar som läkare, men som läser till en juristutbildning för "nöjes skull". Vi kunde nog båda enas om att detta kan vara en faktor som bidrar till att vi har mycket mera psykisk ohälsa i dagens samhälle, särskilt bland unga människor. Att den oändliga bredden med möjligheter och alternativ som ställs till buds för alla unga personer, gör oss osäkra i tillvaron - och frågor som "vad vill jag uppnå med mitt liv?" väcks. För var det ju inte så mycket att fundera över, då det redan var valt för en.

Missförstå mig inte, jag tycker helt och hållet att det skall råda valfrihet vad det gäller ex. utbildningsval och att man skall kunna göra en "klassresa" om man vill. Men det jag reflekterar över är hur skall man hantera alla dessa val som man ställs inför, gällande ens framtid?
Naturligtvis kan man inte styra eller välja allt heller, men om man tänker efter så har nog kunnat göra många flera val än vad som någonsin var möjligt för säg, tre-fyra generationer tillbaka i tiden.

Därför krävs nog en förmåga att kunna navigera och segla på rätt sätt fram här i livet bland alla "farleder" och "remmare" på havet, och inte bara flyta med (leva) utan också på ett någorlunda förnuftigt sätt finna det man vill. Håller du med?

---

Liten på sidan av, om varför det lönar sig att studera litet latin.
Jag finner faktiskt språket intressant, och dessutom "öppnar" det upp den
västerländska kulturen på helt nytt sätt.

Fortsätter i del 2

Ehlers-Danlos syndrom (EDS) och panikångest / ångest

Det här inlägget är egentligen ett svar på en fråga på forumet SPS.nu/forum, men jag väljer att publicera det här eftersom det blir för "off-topic" i den aktuella tråden.

---

Du har noterat en intressant sak om att just personer med EDS (Ehlers-Danlos Syndrom), är mera frekvent förekommande på sådana här forum.*1 Det är en iakttagelse som nog äger en hel del validitet faktiskt också ur ett vetenskapligt perspektiv.*2 Flera undersökningar visar att det råder en mycket hög komorbiditet mellan psykiska sjukdomar, och just EDS, särskilt med avseende på panikångest. En studie gav vid handen, att frekvensen för förekomsten av panikångest bland personer med EDS är ca 60%, emedan hos den friska referensgruppen var ca 9-10% - d.v.s. en sexfaldig ökad frekvens.*3

Vad är då förklaringen till detta? Om jag svarar på ett personligt plan, så innebär EDS att jag har leder som relativt frekvent luxerar (går ur led) vilket inträffar plötsligt och utan förvarning. En luxation av t.ex. knäskålen är otroligt smärtsam och kräver ofta intervention av både ambulans (+morfin & syrgas) och akutsjukvård, inklusive rehabilitering i varierande grad efteråt. Vidare kan EDS föra med sig förstoring av aortan (stora kroppspulsådern) vilket om det inte korrigeras kan leda till en massiv blödning som i majoriteten av fallen har en dödlig utgång. En annan vanlig sak är att man kan ha Mitral Valv prolaps i hjärtmuskeln, som beroende på form också kräver behandling och annars beroende på omfattning kan leda till plötsligt hjärtstopp och död.

Att gå omkring med risken och samtidigt veta att ens knäled kan gå ur led plötsligt och den garanterat kommer att göra det småningom, prövar onekligen en psykiskt hårt. Just eftersom att man inte på något sätt kan styra över saken på annat vis än att vara försiktig. Jag minns själv de gånger när jag legat på rygg på trottoaren med knäskålen ur led och pratat med nödcentralsoperatören och inväntat att ambulansen skall komma, och gärna innan man svimmar av smärtan (hänt en gång).
Och den lättnad som uppstår när man ser blåljusen som slår mot husväggarna och man vet att hjälpen är nära, för beroende på hur knäskålen hamnat kan det vara bråttom då den ev. kan ha blockerat blodflödet till resten av benet och i förlängningen leda till kallbrand. Samt de tankar som en gång gick genom mitt huvud då duggregnet slog mot mitt ansikte när de lastade in mig i ambulansen och jag tittade mot den nattsvarta himlen med stjärnor och frågade mig: varför drabbar detta just mig? (Ursäkta att jag svävade i väg här i mitt exempel.)

Jag har varit tvungen att ringa Nödcentralen ett par gånger,
när mitt knä luxerat (patellaluxation) för att få hjälp av ambulansen.
Tyvärr får idag t.o.m. vänta ett par minuter innan operatören svarar...

Att en del med EDS också är tvungna att gå runt med i värsta fall hjärt- och kärlsjukdomar som kan orsaka plötslig död, och tyvärr inte alltid heller går att behandla framgångsrikt så prövar säkert ännu mera ens psyke. (Jag har själv inte dessa åkommor.) Men mot bakgrund av detta så tror jag inte att det är så konstigt att panikångest och även andra psykiska sjukdomar är mera vanliga bland människor med EDS. Bara att gå omkring och veta att jag kommer få någon led ur led är krävande och skapar en (förväntas)ångest i sig bara det.

-

Jo, både att simma och cykla är nog bra. Tyvärr har jag instabila knäleder, som gör att cykling är extra påfrestande för dem. Jag har genomgått en större knäoperation av mitt vänstra knä, en s.k. Elmslie-Trillat operation, var man sågar lös en bit av tibia och flyttar denna inåt. Det får till följd att man ändrar dragriktningen på hela knäleden (och får ett monstruöst ärr över knäet  :shock: ). Tyvärr hjälper inte denna operation ens till 100% eftersom lederna fortfarande är onormalt töjbara på grund av felet i kollagenet. Men jag skall genomgå ännu en korrigerande operation av mitt andra knä, vilket förhoppningsvis skulle möjliggöra mera cykling.

Att simma är nog det mest skonsamma man göra för kroppen faktiskt. I mitt fall fungerar det nog bra, problemet är bara att simhallen har något ofördelaktiga öppettider... Att simma ensam i havet eller sjön är nog risky business eftersom det också finns en risk för luxation, också när man simmar - vilket leder till att man drunknar tyvärr.

MEN jag försöker vara aktiv på det sätt som jag kan, även om kroppen sätter sina tydliga begränsningar. Man måste helt enkelt våga ta en del risker, bl.a. spelar jag ibland golf - trots att jag vet att det dröjer minst 30 min innan ambulansen är där om mitt knä luxerar (vilket kommer ske förr eller senare) - men det är det värt  :)

Österbottningen

---
*1: T.ex. den typ av EDS jag själv har, typ II, har förekomst på ca 1:40 000 individer, vilket gör att i Sverige har statistiskt ca 250 personer denna sjukdom/syndrom. Medan i Finland är det då ca 125 personer, tydligen är "vi" aktiva på forum...
*2: Se Howard P. 2004 - "Ehlers-Danlos Syndrome, Hypermobility Type"
*3: Se Garcia-Campayo J. 2010 - "Joint Hypermobility and Anxiety: The State of the Art"
(Tyvärr saknar det här forumet en bra notapparat, så jag är tvungen att efterlikna det manuellt. Är litet väl inne på det här med forskningsmetodik för tillfället, då jag författar min avhandling... ;) )