Världens sämsta friare - Litet hopp i höstmörkret?

Det här inlägget är egentligen litet av en "spin-off" till en artikel i SVD om "Världens sämste friare", var skribenten hävdar att den titeln innehas av Franz Kafka. Den artikeln hittar du här på, svd.se.

För den som inte känner till Franz Kafka så var han en Österrikisk jurist och författaren som levde under 1900-talet början. Han blev känd för bl.a. boken "Processen", som enkelt uttryckt handlar om en man som hamnar i en evighetslång rättsprocess men mannen vet inte varför och vad han är anklagad för. Egentligen fungerar den berättelsen bara som en slags illustration för det Kafka egentligen skriver om, nämligen de existentiella grubblerierna. För Kafka jämställer enligt vissa denna rättsprocess som är kaotisk och oändlig till sin natur för den anklagade, med livet och tillvaron här på jorden för den enskilda människan. Alltså att vi föds hit till ett kaos, var det är svårt att finna någon mening och att orientera sig i tillvaron. Nåja, det här blev en liten utvikning från temat.

Saken är den att Kafka liksom de flesta andra människor också sökte efter en livspartner, och på vägen dit så begagnade han verkligen udda medel. För på den tiden var det vanligt att mannen skrev ett friarbrev till den tilltänkta kandidaten, med förhoppningen att hon skulle samtycka till en förlovning och senare ett äktenskap. Ganska romantiskt inte sant? Men till saken hör också att en man kunde sända dessa brev till en kvinnlig kandidat som man ännu kände särskilt väl, man gick rakt på sak så att säga - utan ta vägen via  en föregående bekantskap och dylikt.

Kafka gjorde så, men i sitt friarbrev till kvinnan "vars hand han sökte om", var han kanske något för uppriktigt för han skrev citat: 

”Du däremot skulle förlora det liv Du hittills levt och som Du i stort sett varit belåten med. Du skulle förlora Berlin, kontoret där Du trivs så bra, väninnorna, de små nöjena, möjligheten att gifta Dig med en frisk, glad, livsduglig man och få friska, fina barn, vilket – om Du tänker rätt på saken – är vad Du innerst inne längtar efter. Som ersättning för denna oersättliga förlust skulle Du få en sjuk, svag, fåordig, osällskaplig, dyster, stel, närmast hopplös människa, vars kanske enda förtjänst är att han älskar Dig"

Men tro det eller ej, för tjejen som fick brevet svarade faktiskt "Ja" till Kafkas frieri. (Enligt elaka tungor berodde det på att det inte var särskilt stort utbud på lediga män vid den aktuella tidpunkten ;)). Men hennes far avstyrde dock alltid hopp när han mottog ett brev av Kafka med följande innehåll:

”Jag är tystlåten, tillbakadragen, dyster, självisk, hypokondrisk och faktiskt inte helt frisk.”

Nåja, med tanke på den sista meningen är det kanske inte konstigt att en far med sin dotter bästa för ögonen, drog öronen åt sig å dotterns vägnar.

Var kommer det hoppfulla in i denna historia då? Jo, för trots sina enträgna och uppriktiga avsikter att hitta en kvinna åt sig, genom friarbreven ovan - en plan som gick i stöpet, så fann faktiskt Kafka en livspartner några år senare. 

Jag måste medge att jag i någon mån kan relatera till Kafka i det här fallet, inte minst eftersom jag själv är jurist-to-be. Men framförallt sökandet efter en partner som kantas av stora utmaningar, särskilt när jag i någon mån begränsas av min sociala fobi. Och visst skulle jag liksom Kafka, om jag sökte efter mina sämsta sidor - så skulle jag säkert kunna i uppriktighetens namn kunna komponera ett liknande friarbrev till innehållet åtminstone. 

Men i någon mån är jag de facto, litet avundsjuk på Kafka, i och med att man under den här tiden kunde sända friarbrev utan någon större skam. Idag skulle väl mottagaren av ett dylikt brev tro att brevets avsändare dras med någon allvarligare mental störning? Även om jag faktiskt skulle uppskatta att få ett brev som avslutades som Kafkas första brev :). Idag får man väl ty sig till dejtingsidor och tjänster som Tinder, om man vill hitta dagens motsvarighet till friarbrev.

Och visst, Kafka, måhända hade de egenskaper som han skrev om i sitt friarbrev. Men samtidigt skall man minnas att en historia kan berättas på flera sätt, och en del av de egenskaper han lyfte fram sannolikt uppvägdes av andra egenskaper. (Kafka, är ju också en av de mest kända klassiska författarna så någonting hade han nog att ge.) 

Så även om jag just nu finner mitt sökande något motigt, samtidigt som klockan tickar, så försöker jag påminna mig om Kafkas upplevelser. För även om ett försök inte lyckas, så kommer det i allmänhet en ny chans senare. Men samtidigt plågas jag litet av att ens nära vänner frågar av en "när skall du hitta någon?", och jag förstår att de gör det i all väl mening och av omtanke - men samtidigt tar det nog litet sjukt inombords också. 

Bilden ovan kan tolkas på två sätt, men jag ser den mera som ett exempel på den
osäkerhet jag ofta känner i närvaron och umgänget med personer av det motsatta könet.

Samtidigt, för att avsluta det här inlägget hoppfullt, så inbillar jag mig att mina vänner inte skulle ställa den frågan om de visste att jag var chanslös på området? För ens vänner drivs ju knappast av att klanka ner på en, utan av att styrka en. Så därav drar jag den slutsatsen att jag kanske har en liten chans, trots allt - även om jag som Kafka kanske är tvungen att bida min tid.

Österbottningen

Att få mera ansvar

Nu är det nästan skarpt läge, tänkte jag när jag fick introbrevet om mitt begynnande jobb/praktik vid domstolen. Nu skall den här juriststudenten för första gången ta sina första riktiga vingslag utanför det trygga boet (universitet).

Nå, riktigt så illa är det faktiskt inte eftersom jag inte (ännu) är anställd som tjänsteman vid domstolen. Dessutom har jag ju tidigare jobbat som juridisk assistent inom den privata sektorn, så helt grön är jag ändock inte, tack och lov.

Men samtidigt går det inte längre att "skoja bort" ansvaret i de ärenden jag skall handlägga. För i den aktuella domstolen handläggs till exempel följande ärendetyper: asyl- och invandringsrätt var det gäller att avgöra om den som söker ändring har eller inte har rätt att stanna i Finland. Om domstolen avslår begäran, så leder det i de flesta fall till det att den ändringssökande avvisas från Finland, d.v.s i praktiken förs ut ur landet och också läggs in i Schengen datasystemet om att denne inte längre är välkommen i EU. Eftersom man inte ser den ändringssökande i domstolen, utan enbart dennes fall på pappret blir det litet konstigt att handlägga sådana fall, men ändå vet man vad följden är. I värsta fall är det ju poliseskort som gäller ut ur landet, den delen blir ju jag aldrig varse om utan ser ju bara pappret.

Jag diskuterade med en annan student som jobbat vid den aktuella domstolen, och han berättade då om ett intressant men knepigt fall. Det gällde då för domstolen att ta ställning till om det var fråga om riktig kärlek mellan två personer, eller om det var fråga om ett s.k. skenäktenskap. Det är alltså fråga om den situationen att den finsk medborgare gifter sig med en utlänning och de söker sedan uppehållsrätt för den andra makan. Men det är inte alltid fråga om ett riktigt äktenskap, eftersom det ibland kan vara fråga om att "fixa" in någon i landet, eventuellt mot betalning. Frågan är då hur skall domstolen kunna avgöra om det är fråga om riktig kärlek? Svaret på den frågan hittas nog inte i någon lagbok, tyvärr.

För mig blir det extra knepigt, eftersom jag inte själv har erfarenhet av riktig kärlek, hur skall jag då ens kunna ha någon bra uppfattning om det är fråga om riktigt kärlek mellan två andra personer? 

Ansvaret framgår faktiskt direkt av grundlagen när man jobbar inom staten eller det "offentliga" som en riktig tjänsteman, vilket jag ju tack och lov inte ännu är. Det är en nackdel med att vara jurist, för utöver att vara medveten om sina rättigheter är man ju också medveten om sina skyldigheter. Man kan ju inte säga att man inte visste.

"Ansvar för ämbetsåtgärder

En tjänsteman svarar för att hans eller hennes ämbetsåtgärder är lagliga. Tjänstemannen svarar också för sådana beslut i ett kollegialt organ som tjänstemannen i egenskap av medlem av organet har biträtt."

-- Finlands grundlag 118§ (Finlex)

Nåja, nu skall jag ju inte heller överdriva ansvaret och allvarligheten i mina kommande uppgifter. Det är ju trots allt fråga om ett arbete som sker i praktikform, och jag är ju på intet vis färdigutbildad - och jag hoppas på att få en bra handledare i arbetet. 

Dessutom skall det faktiskt bli kul att få sätta tänderna i riktiga fall, och under skarpt läge. För nu får jag för första gången möjlighet att påverka utgången av ett ärende. Det är ju trots inte jag som fattar beslutet, det är ju en riktig domare (eller flera domare) som gör det. Utan det är ju min uppgift att förbereda fallen och skriva förslag till beslut. Men samtidigt har man ju därigenom möjlighet att styra ärende åt ett visst håll, beroende på hur man framställer det och vilka fakta som hämtas fram. Det gäller ju trots allt att göra en så rättvis bedömning som möjligt.

Litet humoristisk bild, när det är fråga om galghumor som är verklighetsbaserad.
Men det är en klen tröst i sammanhanget för den ändringssökande...
Hoppelunda slipper jag ursäkta mig på samma sätt ;)

Yrket domare är ett karriärval som jag nog funderat över en tid, samtidigt som jag vet att vägen är lång dit - att avlägga juristexamen är bara en kort etapp på vägen dit. Juristyrkena påminner på så sätt litet om de gamla skråyrkena var en äldre erfaren yrkesman lärde upp sin unga "lärjunge" i professionen, t.ex. snickare, repslagare och liknande yrken. Eftersom erfarenhet är otroligt viktigt när man skall avgöra och döma fall. Men med tilltagande erfarenhet och högre ställning kommer också mera ansvar - kanske har jag nu påbörjat min resa både på karriärstegen och ansvarsstegen?

Imorgon vet jag åtminstone litet mera - när jobbet inleds imorgon.

/ Österbottningen

Besök hos psykologen

Idag på förmiddagen besökte jag psykologen vid SHVS för ett uppföljningsbesök efter sommarmånaderna. Jag trodde att det skulle vara vår sista träff, men så var det inte riktigt, eftersom vi nog skall träffas ytterligare en gång till.

Inga större nyheter eller förändringar framkom under besöket - utan vi diskuterade mest den gångna sommaren. Men en skillnad noterade dock psykologen, och det var att jag verkade mera avslappnad än förut, vilket nog kan ha varit en riktig iakttagelse från hennes sida. För som jag skrev i senaste inlägget så känner jag mig faktiskt mera avslappnad än förut i sociala situationer. Dessutom försöker jag att undvika att älta saker på förhand, t.ex. innan jag skall träffa någon ny person. För tidigare har det gått mycket energi åt att på förhand fundera över det kommande mötet och dessutom oroa sig (oftast) i onödan.

För som vi gemensamt kom fram till så är det oftast lönsamt att gå in i nya situationer med öppet sinne. Eller som en sade, att undvika att överanalysera situationen, för det låser oftast tanken och gör att man verkar stel i sociala situationer. Å andra sidan är det ibland viktigt att kunna tänka strategiskt och på förhand se vilka konsekvenser ens handlingar kommer att ha på sikt, men det är något som man nog kan minska på när man umgås informellt med personer. I mitt yrkesliv är det nog snarare en fördel eftersom man jurist gärna får vara proaktiv så att kunden undviker att gå på en juridisk mina. De flesta egenskaper kan nyttjas på både positiva och negativa sätt, så också denna. 

Vad annat framkom? Jo, vi diskuterade val av psykoterapeut, vilket inte är helt enkelt. Orsaken är dels att alla terapeuter inte har lediga slots (platser) och dels vilken terapi inriktning de har. Det förgående kan man inte göra så mycket åt, däremot kan man ju påverka valet av inriktning vid valet av terapeut.

Det finns åtminstone följande psykoterapi inriktningar:

• Kognitiv beteendeterapi (KBT) (Wiki)
  - vilket i all enkelhet tar fokus på att förändra beteendet och tankarna
  - gräver inte lika djupt i var problemet sitter, utan målet är att förändra just beteendet
  - en nyare form som är relativt populär
  - färre terapeuter
• Psykodynamisk terapi (Wiki)
  - här ligger fokuset mera på att försöka hitta problemet (konflikten) och bakgrunden till det samma
  - man tar ett helhetsgrepp istället för att enbart fokusera på lösningen och förändringen
  - i någon kanske djupare än KBT
  - flera terapeuter
• Psykoanalytisk terapi (Wiki)
  - den gamla klassiska skolan - har sin botten i Sigmund Freuds teorier
  - går absolut djupast i människans psyke
  - här försöker man hitta förklaringarna i ens tidigare erfarenheter och associera
  - sannolikt dyrare
  - mycket få terapeuter

Valet är således inte helt enkelt, eftersom det också finns begränsat med psykoterapeuter i Vasa och Österbotten överlag. Så planerar du att bli psykoterapeut har du sannolikt inga problem att starta din egen "putikki" som privatpraktiserande psykoterapeut i Vasa eller Österbotten. För koncentration verkar av naturliga skäl vara högst i och kring universitetsstäder. Dessvärre utbildar man ju inga psykologer i Vasa, vilket säkert kunde vara ett förlag på ny utbildning här, för behovet är ju större än tillgången.

Psykoterapi pågår...
Jag fascineras fortfarande av just vad man kan åstadkomma genom terapi.

Men jag hamnar att ta mig en funderare och läsa på litet till om valet av inriktning innan jag definitivt väljer terapeut. För målet är ju att man skall följas åt under åtminstone ett år, men upp till 3 år - så valet är viktigt. Sen är ju människokemin, enligt både min läkare och psykolog viktigare än valet av terapi inriktning för resultatet av terapin. För i slutändan är det ju resultatet som räknas, även om jag tänker mig att jag nog inte vill ha någon quick-fix för de håller knappast i längden. Därför drar jag just nu litet på psykodynamiska hållet.

---

Vill du hitta en lista över psykoterapeuter i Finland, som är FPA understödda så kan du kolla här i FPA:s sökfunktion (välj: "rehabiliterande psykoterapi). Observera, att för att få subventionerad psykoterapi behövs remiss från specialistläkare - mera allmänt om subventionerad psykoterapi hittar du här hos FPA.

/ Österbottningen

Besök hos läkaren

Idag var jag på besök till min läkare vid Studenternas Hälsovårdsstiftelse (SHVS), som är specialist i psykiatri. Jag träffade honom första gången under våren 2014, och nu var det dags för ett uppföljningsbesök.

Jag tror inte jag har beskrivit mitt intryck av den aktuella läkaren förut? Jag minns när jag skulle besöka honom första gången i april (?) i våras, och jag bävade nog faktiskt en hel del. Orsaken var att jag nog hade en relativt stereotypisk bild av dylika läkare, eller som de framställs i Kalle Anka & Co som "hjärnskrynklare". Eller de gamla föreställningar om en professor med gråsprängt hår och runda glasögon och vit sliten läkarrock på sig, som tittar på en som om man vore ett försöksdjur. Vänta nu, beskrev jag just Sigmund Freud?

Professor Sigmund Freud, en av de viktigaste utforskarna av
människans psyke och grundare av psykoanalysen - ni vet där man ligger på en brits och har terapeuten bakom sig.

Nåja, dessa bilder kom nog på skam direkt. För ut ur mottagningsrummet kom en man i 45 års åldern, som var klädd i helt vanliga jeans och cardigan, och såg hur sympatisk ut som helst. Behöver jag säga att jag fattade tycke för honom direkt? Samtalet vi hade var nog mera två vuxna människor emellan, än att det skulle vara fråga om någon psykiatrisk utredning. Jag har ju läst litet om s.k. rättspsykiatriska utredningar inom straffrätten, då man skall fastställa om någon vid brottet hade nedsatt tillräknelighet eller inte alls var tillräknelig. Så, jo det är nog tydligen stor skillnad på öppen mottagning och de slutna avdelningarna. Jag tror många med mig inräknat (tidigare åtminstone) buntade ihop alla med psykiska sjukdomar och väljer de värsta vi kommer att tänka på. Vilket blir helt skevt i och med att det där också finns ett spektra av allvarlighet. 

Nu skall jag inte sväva ut mera än nödvändigt här. Tillbaka till dagens besök, så kunde jag konstatera att idag var han klädd i T-shirt istället :) Nåväl, besöket var närmast ett uppföljningsbesök var han ville höra hur det gått med den nya medicinen Venlafaxin och den lilla dosökningen vi genomförde i våras, från 150 mg till 225 mg Venlafaxin per dygn. Den enda biverkningen som stört mig nu på senare tid är att jag ibland känner mig trött på dagarna, vilket är en nackdel nu när man skall återgå till studierna. Lösningen enligt läkaren torde bestå i att jag skulle ta preparatet på kvällen istället för på morgonen som jag gjort hittills. Detta för att halten i blodet (eller om vi skall minnas kemilektionerna i gymnasiet: serumkoncentrationen), skall vara som högst på natten och inte lika hög dagtid. Förhoppningsvis skall det ge önskad effekt efter någon vecka. Annars skulle jag återkomma, så nu gäller det att följa upp! 

Utöver medicineringen diskuterade vi den annalkande långtidspsykoterapin som skall starta nu i september. Just den här läkaren är själv en stark förespråkare av psykoterapi berättade han, detta eftersom han själv gått i psykoterapi under 3,5 år. Dessutom anser han att psykoterapi vid just ångestsjukdomar är mycket mera effektivt än läkemedelsbehandling, och därför för att få långtidseffekt skall man genomgå psykoterapi så att man kan avstå från medicinerna på sikt.

Min egenbedömning var att jag känner mig bättre och faktiskt mera bekväm i sociala situationer nu än tidigare. Så i någon mån börjar det ta sig, även om det nog är långt kvar innan jag kan kalla mig för frisk. Läkaren instämde också i detta, och sa att vi siktar på att jag fortsätter medicineringen under 1 år till ungefär så att psykoterapin hinner börja ta effekt innan avslutning av kuren startas. Nåja, det är väl idealsituationen och man får väl räkna med att förändringar kan inträffa längs med vägen.

Läkaren tyckte att mina framsteg varit så goda att vi skall träffas först om drygt ett år igen, alltså april/maj 2015. Nu är jag istället ett fall för psykoterapin, som är mera rehabiliterande än vårdande. Vilket ju också känns skönt, att nu handlar det mera om att börja bygga upp istället för att riva ner och hitta orsaken, vilket ju naturligtvis också är nödvändigt i början. Imorgon skall jag träffa min psykoterapeut vid SHVS för sista gången, vilket faktiskt känns aningen vemodigt. Men samtidigt har både, läkaren och psykoterapeuten lovat att stöda mig vid behov under processen med psykoterapi. Det är bara att lämna ett ringbud (finlandism) så ringer jag upp dig, hälsade läkaren - vilket känns tryggt.

Ville bara bjuda på en rolig serie strip av Dilbert igen.
Människor har olika referensramar, och ibland scorar man bättre och ibland sämre...

Sammantaget, så börjar det kännas hoppfullt inför hösten nu när jag känner att jag gjort framsteg. Säkert har en lång sommarvila också hjälpt, men det är mycket eget arbete bakom också. Jag har försökt bli bättre på att ta kontakt, vilket också lyckats någotsånär. Dessutom känner jag mig inte heller lika ställd i spontana sociala situationer längre.

Österbottningen

En eftermiddag med Karin Boye

Jag sökte igenom min fars bokhyllor på jakt efter en bok som jag sökt länge, men istället snubblade jag över en bok om Karin Boye och med en del av hennes verk i.

Jag har tidigare refererat här i bloggen till Karin Boyes dikter, för de gjorde starkt intryck på mig i bl.a. gymnasiet. Men nu var det dags igen med en konfrontation mellan mig och Boye, denna gråtrista eftermiddag.

Jag fastnade för två dikter denna gång.

Osårbar
"Osårbar, osårbar
är den som fattar ursprungsordet:
Det finns inte lycka och olycka.
Det finns bara liv och död.

Och när du har lärt det och slutat jaga vinden
och när du har lärt det och slutat skrämmas av blåsten
så kom tillbaka och lär mig ännu en gång:
Det finns inte lycka eller olycka
Det finns bara liv och död.

Ja började stava, när min vilja föddes,
och slutar stava, när min vilja upphört.
Ursprungsordens hemlighet
förvärvar vi intill döden."

Den här dikten tilltalade mig eftersom den på något vis beskriver vårt eviga sökande av lycka, kanske framförallt söka efter vad som för med sig lycka. Men av ivern att söka efter lycka, så tappar vi bort oss själva på vägen och kanske också mister den lycka vi redan hade. 

Men Boye tar det ett steg längre att så tillvida då hon skriver att vi förstår oss på lyckan först när vi är nära inför döden, då först förstår vi vad lycka är. För vad Boye försöker säga är att bara livet i sig, alltså att leva är det samma som lycka. Därför finns ingen olycka, medan vi lever - om vi ser på det ur ett större perspektiv.

Inser man det så menar Boye att då kan du andas ut, för då kan (nästan) inget längre skrämma oss, och vi slutar med det eviga springande efter lyckan (jaga blåsten). Men även om jag nu skulle inse det just nu, så har jag garanterat glömt bort det efter ett tag igen - och därför behöver du som finner samma sak att behöva påminna mig igen om det (så kom tillbaka).

Jag vet inte riktigt vad som gjorde att jag fastnade för denna dikt, men det är att den innehåller både en hoppfull och en pessimistisk sida. Och de två sakerna får gå i dialog med varandra och kanske i någon form neutraliserar / tar ut varandra, och vi därför inte kan dela in tillvaron i skeden då vi är helt lyckliga eller helt olyckliga - eftersom vi ändå inte kommer att förstå det under vår levnad.

Ur tredje (3) dikten Tillägnan

"Kan jag ej ödets slag
nånsin hela -
ge mig din bittra dag
till mig att dela!"

Den här passusen ur den längre dikten tyckte jag var så slagkraftig och koncis, att den förtjänas att delas. För även om vi tillsammans försöker trösta varandra, så är det dessvärre sällan vi lyckas trösta och det är sällan heller möjligt. Däremot så kan vi tillsammans hjälpas åt att dela de tuffa slagen man ibland får ta, på så vis blir både den kollektiva och individuella bördan litet mindre att bära.

Karin Boyes staty i Huddinge, där hon blickar upp mot himlavalet
och försöker förstå sig på världen. Jag skall själv försöka besöka stället med statyn vid tillfälle.

Österbottningen

Klädsel

Det sägs ju att kläderna gör mannen, och även om jag aldrig har varit något modelejon så är jag väl tvungen att i någon mån instämma i det.

Nästa vecka inleder jag min tjänstgöring på en av domstolarna i Vasa för en månad, och utöver den sociala biten och andra juridiska utmaningar har jag varit tvungen att fundera på klädseln. Tidigare har jag jobbat på en revisionsfirma som legal assistant och där har klädseln varit relativt avslappnad, skjorta eller piké plus ett par chinos har dugit bra.

Men domstolsvärlden är något mera krävande, dock inte som en affärsjuridisk byrå var det är kostym eller kavaj som gäller varje dag, så är domstolen någonstans mitt emellan. Jag vill ju inte sticka ut ur mängden genom att vara över- eller snarare kanske mera underklädd.

En sådan här Barbour Liddelsdale jacka har jag till vardags.
Lagom i de flesta situationer och fungerar höst och vår utan problem.
Dock är jag inte lika bildskön som killen ovan, och inte lika preppy heller ;)

Frågan kan måhända te sig ytlig, men samtidigt är ju en klädsel som man trivs i och känner sig bekväm i stärkande för självkänslan. Vilket är en viktig faktor att jobba med vid social fobi, det är åtminstone att onödigt att skaffa sig flera aber än nödvändigt. Sen gäller det inom den juridiska sektorn att "Dress to impress", åtminstone om man sett för många amerikanska advokatserier :)

Här är en scen ur advokatserien "Suits", ungefär så här skall nog en affärsjurist klä sig.
Observera den snygga Burberry slipsen, mannen (Mike) till höger har, "tygbiten" kostar 120€ på Stockman...

Men jag har fastnat för ett brittiskt märke, inte Burberry då, utan för Barbour som är lantlivs inspirerad. Jo, jag vet att deras kläder förknippas med strebers i Stockholms innerstad och kring Karlaplan, sedan något år tillbaka. Men samtidigt är de tidlösa i sitt snitt och lagom lediga och formella samtidigt, jag hade en föreläsning med en agronom (!) som hade hela outfiten i Barbour, vilket dock blev too much...

Ungefär så här ser min drömtillvaro ut på fritiden, hunden kunde dock vara en labrador.
Även om jag nog dras starkt till havet också.

Det jag gillar med Barbour, är att de lyckats kombinera ihop just lantligt med lätt preppy stil. Egentligen skulle jag vilja kalla det för akademisk klädsel då preppy stilen egentligen kommer från de s.k. IvyLeague universiteten på USAs östkust. Tänk Harvard, Yale, Princeton och Columbia University. (Parentes: vi hade en professor som studerat på Yale, och han hade anammat stilen med hull och hår...) Men Barbour har även fått in en diskret charm av det som finns på brittiska elituniversitet, som Oxford och Cambridge.

Nu fick du kanske, en bild av att jag är någon form av elitist och modemedveten typ. Så är nog inte fallet, utan klär mig nog till vardags med bekvämlighet och funktion i första hand. Ett par "mysbyxor" är nog vad jag klär mig i hemmavid, så där kunde vi avföra den hypotesen.

Här har vi den gamla brittiska stilen glorifierad, tidigt 1900-tal.
Barbour tillverkar inte längre denna kollektion som tur är...
Fina jakthundar dock.

Utan måtta med allt, ungefär så här tänker jag mig är lagom.
Mannen till höger kanske nog hade kunnat lämna promenadkäppen hemma...

Sen har vi just denna klädstil som förknippas med den akademiska världen, och i viss mån charmar den nog mig också. Bäst beskriver kanske reklambilden för Brooks Brothers nedan vad som förknippas med den stilen. (Kuriosa: Brooks Brothers är ett amerikanskt klädmärke, främst kända för sina skjortor till män och USA:s presidenter brukar ha just skjorta av detta fabrikatet både vid installationen och sedan i tjänsten.) Av någon anledning var dessa skjortor och klädstilen överrepresenterad på Handelshögskolan i Stockholm när jag studerade där. På juridiska är de flesta nog ledigt klädda i mitt tycke.

Brooks Brothers höst kollektion i Ivy League stil.
Kanske inte nödvändigt att klä sig riktigt som här dock.

Sen fick jag faktiskt en fråga över hur min "drömtjej" ser ut, via kontaktformuläret för en tid sedan. Nu när jag ändå är på gång och skriver om ytligheter och kläder, så kan jag väl försöka besvara den frågan också. :)
För mig är det nog de inre kvaliteterna som räknas i första hand, för skall man leva ihop så är det nog det som avgör alla dagar i veckan. Men om jag nu tvunget skall exemplifiera så är det något i den här stilen som nog väcker uppmärksamhet hos mig. Naturligtvis inser jag att tjejen nedan är fotomodell, men det var nu ett (tappert?) försök från min sida att illustrera.

Kanske något åt det här hållet?
Jackan hon bär torde vara en brittisk Gloverall.

Vad jag främst fastnade för med den här tjejen, var
något med hennes utstrålning och blicken. Den tillsammans
stärker bilden om en sympatisk, trevlig och intelligent tjej.

Vill du fortsätta att "gotta" dig över Preppy och Ivy League stil så kan du börja här (Martins blogg) eller här (Ivy Style blogg). ;)

Tack och förlåt, jag skall undvika att dra upp mode saker här igen på ett tag. Jag behövde bara få reflektera litet kring kläder...

/ Österbotttningen

Jag tål inte den tanken

"Jag tål inte den tanken, att någon går och väntar på mig", så inleds andra delen i Hjalmar Söderbergs roman "Den allvarsamma leken". När jag läste den meningen var det som om jag direkt kände mig träffad, då författaren lyckades sätta ord på en känsla som besvärar mig i bland.

Boken "Den allvarsamma leken" skrevs av H. Söderberg kring nittonhundratalets början, 1912, och på något vis är den ännu idag lika aktuell som då. Boken är relativt kort med litet på 200 sidor, beroende på bokformat. 

Nu tänkte jag inte recensera boken här, eftersom jag bara är halvvägs genom den för tillfället. Istället tänkte jag fokusera på två saker, dels det att jag har märkt att jag har för vana när jag bloggar här ta hjälp av olika citat eller andra tankar som uppkommit när jag läst eller annars senare har erinrat mig om något som jag hört eller läst, för att skriva om psykisk ohälsa. Vad beror det månne på? Kanske bottnar det i att jag vill framstå som beläst, men nej så är inte, eftersom min bildning nog är ganska ringa. Snarare beror det väl på att det är ett sätt att kunna "approacha" svåra ämnen, man går som en katt runt het gröt, till en början åtminstone. Men helt säker är jag dock inte, kanske det av berättar tekniska skäl inte går att hoppa direkt till kärnan?

Varför känner jag mig då så träffad av det aktuella citat? Jo, för att det faktiskt är en tanke som plågar mig ibland. Tänk om jag går miste om att bli bekant med någon, som är intresserad av mig - bara på den grunden att jag inte vågar ta kontakt eller att jag drar mig undan och visar intresse? Naturligtvis, så drabbar detta säkert alla människor i någon utsträckning, nya personer och möjligheter glider förbi oss hela tiden utan att vi nödvändigtvis är varse om det alls. Det är ju naturligtvis något man är tvungen att finna sig, vi har ju ändock en begränsad tid här på jorden och är därmed hänvisade till att göra val och kanske framförallt prioriteringar. Men när man har social fobi, och man i vardagen stöter på en ny person, och det hos en själv (och hos den andre) finns en gnutta intresse eller till och med hopp om att detta skulle kunna utveckla sig till vänskap eller kärlek, så vågar man ändå inte ta kontakt just då. Och det är väl där problemet ligger, man låter möjligheten glida en ur fingrarna, och det är sällan läge att försöka få kontakt igen senare. 

Istället hittar jag mig själv, senare, när händelsen är förbi att jag i viss mån bannar sig själv över att man inte "tog mod till sig" i situationens hetta, när det hade varit naturligt att ta kontakt. Och det är här citat av Söderberg, i högsta grad gör sig påmint. 

Besök vid stadsbiblioteket i Jakobstad 25.8.2014, vid samhällsvetenskapliga och juridiska litteraturen.
Nu gäller det igen för mig att hitta studiemetoden igen som känns som bortblåst, när Word dokumentet
ligger blankt framför en. Bloggen är bra träning för att få igång de stela skrivfingrarna.

Det sägs att studielivet är en möjlighet att bli bekant med många nya människor, vilket nog är helt riktigt, men det gäller då att man är i stånd att ta vara på möjligheterna. Det är det jag skall jobba med i höst, för att minska denna irritation på mig själv över att jag inte vågar ta kontakt.
Studielivet består trots allt av två komponenter enligt min åsikt: dels själva studierna (naturligtvis) men också den sociala biten, med interaktionen med andra studenter - att få byta erfarenheter, diskutera och ha kul. Naturligtvis har jag inte helt negligerat den senare delen, men jag har nog kraftigt åsidosatt den och det är det jag skall jobba med i höst.

Det är mitt mål för hösten, har du själv satt upp något mål?

Österbottningen

Hälsningar av en okänd patient

Jag roade mig med att översätta en av de litet mer kända finska sångerna till svenska, nämligen "Tuntematon potilas" av Arttu Wiskari. Med känd i det här sammanhanget menar jag nog enbart känd bland en finskspråkig publik.

Sångens titel översatt till svenska är "Okänd patient" och anspelar på boken och filmen "Okänd soldat" av Väinö Linna, med finska titeln "Tuntematon sotilas".

Slutresultatet ser du nedan:

Okänd patient

"Man bryter sig in mitt hem varje natt
jag är säker på att det är övervåningens typer som gör det
de äter torrfodren i skåpen
och i askkoppen lämnar de Boston-cigaretterna
Jag har tröttnat på att vara rädd,
därför sover jag med pistolen under dynan
jag lärde mig att använda den tidigt
den tjänade mig redan vid fronten.

Stalin invaderade idag Helsingfors, vilket jag berättade till sköterskan
Och jag gömde mig så klart under min säng
De kom in igen med ett nytt piller, jag gömde det mellan madrasserna
Den här sjukdomen tog mitt förstånd, fast jag kämpade emot. 

Hör nu min önskan, jag vill bort
Är inte min tid här slut nu?
Jag har redan sett det här livet, jag fick allt och litet till
Hör min önskan, jag vill bort
Är inte min tid här slut nu?
Jag skulle vilja dö som en soldat, 
hälsningar en okänd patient

Senaste gången jag såg min morfar,
så kände han inte mig längre
konditionen har rasat
Han har försvunnit till slaget om Raatteentie igen

Jag fick igår ett samtal från vårdhemmet,
morfar har nu sluppit bort från kriget
Fast jag gråter, så tror jag
att vi träffas igen
När vi nu bär din kista
och vi går igenom kyrkogården
Så förstår jag nu din önskan
som fick mig att ilskna till.

Hör nu min önskan, jag vill bort
Är inte min tid här slut nu?
Jag har redan sett det här livet, jag fick allt och litet till
Hör min önskan, jag vill bort
Är inte min tid här slut nu?
Jag skulle vilja dö som en soldat,
hälsningar en okänd patient"

Ja, sången låter nog inte i mitt tycke alls lika bra på svenska. Vilket dels kan bero på att det är svårt att översätta sånger och liknande ordagrant, men också på det att Sverige inte alls har en lika krigisk historia i direkt närminne som vi har i Finland.

Sången berättar om en äldre man i Finland, som deltog i Vinterkriget åren 1939-1940, och som nu blivit gammal och bor på ålderdomshem i Esbo/Helsingfors. Dessvärre har han drabbats av demens och till och med glömt bort vem hans barnbarn är, för i tankens värld har han åkt tillbaka till slaget vid Raatteentie (ett av de viktigaste slagen för att säkra Finlands självständighet).

Sången är onekligen melankolisk i ganska stor utsträckning, men ingjuter samtidigt litet hopp genom att mannen i sången ändå fått uppleva tillräckligt av livet och nu vill dö en värdig död (dö som en riktig soldat). För i Finland bor det ännu kvar en inneboende stolthet för de människor som kämpade och på olika sätt säkrade vår självständighet. Men barnbarnet i sången kan inte ändå acceptera att morfar känner sig färdig med livet här på jorden, utan det är först när de går genom kyrkogården med morfaderns kista som det går upp för honom varför morfar önskade bort härifrån.  Han hade fått sin del av livet här.

Nåväl, vad anknyter då den här sången till med vad jag brukar skriva på min blogg?
Knappast till något direkt utan det är bara en vacker sång på finska. Däremot själva musikvideon innehåller ett par element som anknyter till hur det är att leva med social fobi. Videon är gjord bakvägen från det ögonblick när mannen i låten rymt från ålderdomshemmet hittas på bussen av polisen och spelas upp bakvägen från det ögonblick när han rymde.



I videon får man se hur han blir uttittad av människorna på gatan, av allt från småbarn till vuxna och suputer på parkbänkarna i centrala Helsingfors. Och till och med en hund spänner ögonen i honom på hans färd genom staden. Nåja, jag förstår att du säkert finner mina paralleller i det här fallet relativt långsökta eftersom folks blickar på den här mannen är befogade i och med att går i strumplästen genom staden, men samtidigt har de lyckats fånga litet av den känsla som social fobi ibland för med sig när man blir uttittad och granskad av omgivningen på ett sätt som jag inte hittat i någon annan film. Dessutom är miljöerna kända för mig, då jag ibland brukar brukar röra mig längs med de aktuella promenadstråken i H:fors.

Vill du höra en mera munter finsk låt så rekommenderar jag antingen "Silkki" av Jukka Poika eller "Mysteriet" i duett av Aki Sirkesalo och Lisa Nilsson var de sjunger växelvis på svenska och finska - för det nog inte bra att enbart välja den melankoliska skalan av finsk musik. Sen finns det också en bra låt på engelska av det finska bandet My first band med "Don't break my Corazone".

Österbottningen

Hösten är på ingång...

Här i Finland börjar hösten verkligen stå för dörren nu, tycker jag. De senaste två dagarna har varit ovanligt ruskiga vad det ankommer vädret - men som tur inte det psykiska välbefinnandet.

I veckan damp det ner ett beslut om rehabiliterande psykoterapi från FPA (finska Folkpensionsanstalten) som jag tänkte inleda nu till hösten i privat regi. Beslutet var såtillvida positivt att det var jakande gällande min rätt till psykoterapi, dock måste jag ännu inkomma med vem jag väljer som psykoterapeut. Dessvärre har jag inte kommit så långt i den processen ännu, ack denna sociala fobi, den gör åtminstone att jag drar mig i det längsta att ringa "jobbiga" samtal.

Problemet är inte i sig att ringa och boka tid till en psykoterapeut. Utan problem bottnar i det att man skall gå ett par gånger (1-2 gånger) till psykoterapeuten för att se om man klickar rent känslomässigt, vilket min remitterande läkare är otroligt viktigt. Men sen gäller det ju att kunna vara uppriktigt mot psykoterapeuten och vid behov kunna säga att "det här fungerar inte", men i någon mer inlindad form. Det är här jag stöter på patrull i min tankevärld att kunna öppet avfärda "någon" - jo, jag vet att psykoterapeuten är en professionell person och är van vid att sådant kan ske efter ett par besök, men för mig känns det inte så.

Nåväl, jag blir nog tvungen att inom kort ändå att lätta på mina tyglar och ringa runt till olika psykoterapeuter för att ordna tid för provbesök. Och som min läkare konstaterade att psykoterapeuten skall jobba med dig också i närmare 100 timmar per år (!), vilket gör att denne också har ett intresse av det fungerar. Man kan ju tänka sig hur det skulle vara själv att sitta och lyssna på en person två gånger i veckan i ett årstid och dessutom en person som man inte tål ;) Så jo, nog torde det gå att finna en kompromiss här också, tror jag.

Dessutom har jag backup av min gamla psykoterapeut från Studenternas Hälsovårdsstiftelse (SHVS) som följt mig under det senaste året, för jag skall på ett uppföljningsbesök till henne i höst också. Detta för att försäkra sig om att en smidig "handover" äger rum mellan de två terapeuterna, för att använda en teknikterm. Vilket jag tycker är trevligt, att de inte bara lämnar en med ett telefonnummer och så får du se till att ordna det själv hela vägen till slut.

Ja, det här kan väl nog te sig som ett riktigt I-landsproblem. Men för mig som har socialfobi, är det ett verkligt problem, tyvärr. Det lätta i processen var den administrativa biten, men nu går vi över till mjuka biten människor emellan där känslor är inblandade och t.o.m. ens djupaste känsloliv som skall behandlas.

Tänk vad mycket man kan åstadkomma i sådant här rum, ingen fancy
teknik eller apparatur - bara två fåtöljer och en klient och en terapeut...
Rummet liknar litet det som min psykoterapeut på SHVS har.

Men samtidigt ser jag nog psykoterapin som en investering i mig själv. För om jag har förstått saken rätt så är det inte enbart ens problem (i mitt fall social fobi och panikångest) som behandlas utan det är hela ens jag som är i centrum. Läkaren menade därför att det också fungerar som personlig utveckling, vilket jag också tror är fallet, eller hoppas åtminstone.

Till sist ett videoklipp från SVT:s gamla serie Andra Avenyn, som jag och en god vän tittade på i högstadieåldern. I klippet fungerar en av huvudpersonerna, Rasmus, som psykoterapeut (i botten är han psykiater), men det problem vid första besöket. Som tur är har jag inga sådana läggningar som klienten i det här fallet...





Österbottningen

En intervju och ett par djupa frågor

Igår, 13.8.2014, hade jag förmånen att för första gången få träffa en person i verkliga livet som själv lidit och lider av panikångest. Egentligen är det konstigt att jag inte träffat på någon annan som har panikångest eller social fobi, förrän nu eftersom ångestsjukdomar har en prevalens på närmare 3 % vid en given tidpunkt. Uttryckt på svenska: 3 personer av 100 har någon form av ångestsjukdom om man skulle samla en grupp och fråga ut dem, åtminstone statistiskt...

Nåväl, orsaken till att jag träffade denna tjej var att hon har ett projekt på gång om mentalhälsa bland Finlandssvenskar var hon önskar lyfta fram olika personers historia som lider eller har lidit av mentalohälsa. Jag var alltså ett intervjuobjekt i sammanhanget, var min historia skulle dokumenteras i text och ett porträtt (hur gick jag med på det?). Totalt är det väl kring 12 personer som skall intervjuas i projektet och det är ännu oklart hur och i vilken omfattning det skall distribueras, men det blir väl till våren 2015.

Många tänker sig en intervju och kanske särskilt när det gäller t.ex. en arbetsintervju att det är ett envägssamtal, men jag ser det hellre som en dialog varigenom båda parterna får någonting utav - vill du veta mycket om mig, så vill jag gärna veta åtminstone litet om dig, så att säga. I det här fallet lyckades det också i någon mån åtminstone, eftersom vårt samtal varade i litet på 2 timmar - av hennes anteckningar att döma, så fick hon nog ihop till en halv kandidatuppsats :) Men jag gick inte heller lottlös därifrån, för första så var det verkligen intressant att träffa någon annan med panikångest och som har erfarenhet av det IRL, för det är ju inte annars vanligt att man första gången man träffar en ny person dryftar dessa ämnen.

Men för det andra så var det intressant att ventilera frågor kring vad ens panikångest bottnar i och hur det kommer sig att man har både social fobi och panikångest med mera. Jag hoppas kunna återkomma till vad min panikångest bottnar i, åtminstone vad jag har för tankar om saken - för säkert kan man knappast veta i dessa sammanhang.

Att få berätta om sina problem och utmaningar man fått uppleva genom sin mentala ohälsa, hoppas jag kan vara en del av min terapi mot att bli bättre. Samtidigt funderar jag ännu kring hur mycket man skall "blotta" sig för allmänheten av ens inre känsloliv, åtminstone offentligt, men knappast kommer ämnet med ångestsjukdomar och liknande bli mindre tabu belagd om man inte vågar stiga fram och berätta. Jag tycker också att ämnet har hamnat ännu mera i skymundan i svenskfinland i jämförelse med läget i vårt västra grannland. Så jag uppmuntrar projekt på alla sätt, även om man alltid kan fundera kring sitt eget deltagande.

---

Tillbaka i Vasa igen, efter jobb och semester i hemstaden, för en liten stund åtminstone - min praktik på en domstol börjar först 1.9.2014 - men det är ändock skäl att besöka Vasa för en uppdatering av läget här. Men återvisiten hade kunnat börja bättre faktiskt - för när jag skulle handla i den lokala matvarubutiken Citymarket (var jag också nästan blev tagen för snatteri i våras), så går mitt högra knä temporärt i lås.

Jag är inte ännu riktigt på det klara med vad som hände i knäet riktigt, men det gör att jag tappar balansen bredvid godishyllorna i butiken. Det som spär på problemet i situationen ytterligare är att det står en tjej mellan mig och godishyllorna i fråga - och det var fem före att jag vältrat rakt över henne bakifrån - och vågar knappt tänka på konsekvenserna av det. Men av någon underlig anledning får jag tag i godishyllorna med ena handen och undviker således att ta med henne i mitt halva fall. Sen börjar mitt knä återigen fungera igen och jag kommer i balans igen - utan att tjejen i fråga var överhuvudtaget var medveten om den nästan förestående olyckan.

Ja, det hade kunnat bli problem om jag hade ramlat över henne i butiken - även
om det naturligtvis varit en olycka.

Jag måste säga att det nog tog ett tag innan jag hämtade mig efter händelsen, och det väckte en hel del tankar faktiskt. Tänk om jag hade ramlat så att hon skadat sig? Vad hade hon och folk trott om mig? Tänk vilken scen det skulle ha blivit... Att behöva förklara för folk att det inte var på något sätt med vilje eller av vårdslöshet, utan av sjukdom. Och utöver de moraliska konsekvenserna så skulle det ju ha blivit fråga om ersättningar och ansvar, men för det ekonomiska har man ju ändå en ansvarsförsäkring i sin hemförsäkring som skall täcka dylika olyckor och fadäser.

Ja, litet kallsvett bröt nog fram längs med ryggen trots sommarvärmen på måttliga 23 C. Tänk att ens Ehlers-Danlos (EDS), skall kunna ställa till det så i livet för en ibland - men kanske kan jag skratta åt händelsen i framtiden när jag fått distans till det skedda? Även om jag inte för tillfället åtminstone inte riktigt kan se det roliga att ligga över en annan person i matvarubutiken...

Skakad men inte rörd, er
Österbottning

Social fobi och småprat i vardagen

Konsten att småprata i olika vardagliga situationer är en av de saker som jag faktiskt länge har haft svårt med. Utöver att hitta intressanta men samtidigt tillräckligt "enkla" ämnen att prata om så gäller det ju att hålla samtalet vid liv för att den där pinsamma tystnaden inte skall uppkomma, åtminstone inte allt för tidigt.

Jag minns ännu engelskalektionerna i högstadiet och gymnasiet när vi skulle öva på just Small Talk, av någon anledning föredrog läraren att hålla dessa lektioner relativt frekvent - och varje gång jag hörde att det var dags igen så gick en kall kår längs med min rygg, för då visste jag att nu jag själv vara aktiv.

Då under gymnasietiden trodde jag att orsaken till att läraren tryckte på dessa kunskaper och många övningar i Small Talk berodde på lärarens lathet ;) - detta eftersom det nog skulle vara bekvämt som lärare om eleverna själv skulle konversera sinsemellan med minst halva klassen ca 10 personer på 60 minuter (6 min per person.), utan ingrepp av läraren.

Men i efterhand har jag insett att detta småprat i vardagen har en viktig funktion trots allt, och ur det perspektivet var nog lärarens återkommande ansträngningar i sig nyttiga - även om jag verkligen inte just då förstod att uppskatta dem.

Vad är det då egentligen som skrämmer mig och kanske också andra med social fobi med småprat? I mitt fall bottnar det åtminstone i det att jag har en rädsla för att bli avvisad och nekad av den person man skall småprata med. Eller hur jag uppfattas och vad den andre tror om mig - det blir till en form av ångest det också och tunghäftan är inte långt borta i dessa sammanhang.

Men jag har försökt på senare tid, under det senaste året, att förbättra min förmåga att småprata både med kända och okända personer. För jag har insett att det faktiskt finns ett värde i detta kallpratande om jag skall använda mitt tidigare negativt laddade beskrivande ord för denna "företeelse" som jag fann onödig och otrevlig.

Att vara korthuggen i sociala sammanhang, gör sannolikt att man
uppfattas som tvär och kanske t.o.m. som kylig - fast man inte avser det...

Men vari ligger då nyttan i att kunna småprata med andra människor? Jo, det är en inkörsport för att lära känna någon och ev. också i ett senare skede kunna knyta någon form av vänskapsband av mera bestående karaktär, enligt min erfarenhet.

Men kan man då inte hoppa över ett så "onödigt" steg som kallprat och genast gå på det väsentliga? Tyvärr inte i de flesta fall, även om startsträckan kan vara olika lång innan man kommer över på sådant som är väsentligt i ens eget tycke. Det är knappelunda möjligt att börja diskutera rysk litteratur från 1800-talet med en vilt främmande människa direkt, även om bägge parter skulle ha det som sitt intresse. För vad många försöker göra under kallpratet är ju att försöka hitta gemensamma beröringspunkter, som ett samtal förhoppningvis kan väckas fram i från - fast det börjar från väder och vind så kan det efter olika lång stund sluta (i bästa fall) med att man diskuterar just rysk 1800-tals litteratur med den (tidigare) vilt främmande personen ;)

Utöver att lyckas med kallpratet och förhoppningsvis hitta dessa gemensamma beröringspunkter och få igång en dialog, så finns det ytterligare ett aber i vägen och det är för att välja en business-term att eskalera relationen vidare till en ev. vänskapsrelation. Men för att nå så långt, måste nog kallprats delen avklaras först. Själv har jag funnit att jag kommit över kallprats hindret ibland, men sen stagnerar mina försök i att skapa någon vidare form av vänskapsrelation i många fall - det krävs helt enkelt eget initiativ för komma så långt.

Semester

Äntligen har jag fått semester, eller rättare sagt, så har jag haft semester redan ett litet tag nu :)

Vad har jag då hunnit med? Jo, i Jakobstad, Finland så har vi under en veckas tid ett fenomen som kallas för Jakobs dagar i slutet av juli varje år. Det innebär att staden blommar upp något otroligt och det är massor med program och aktiviteter av de mest blandade slag, samt att folkmängden nog blir nära det dubbla!
Så där hann jag besöka ett par program, liksom att jag även mötte upp en del barndomsvänner på caféer som var hemma över sommaren.

Att få koppla av till sjöss är härligt!

Men det har fortsatt att vara olidligt varmt (i mitt tycke), och därför har jag tagit till flykten till sjöss med vår mellanstora båt (en Rönnqvist 15), vilket har svalkat en betydligt. Sen är det kul också att fiska med nät, men fiskelyckan blir ofta sämre linjärt enligt stigande temperatur, för att uttrycka det matematiskt - åtminstone på våra breddgrader.

Resa till Göteborg med SAS från Vasa, Finland.
Gillar att flyga med det s.k. skandinaviska "flag-carrier" flygbolaget.

Sen reste jag i förra veckan till Göteborg, Sverige med min bror för planen är att han skall börja studera på Chalmers till diplom(civil)ingenjör i teknisk matematik (!) från och med hösten. Men saker och ting kommer kanske att förändra sig - åtminstone på litet längre sikt.

Jag har länge haft svårt för att flyga då jag har min panikångest som spökar, jag minns ännu första gången jag skulle flyga (till Helsingfors), när jag var i femtonårsåldern. Jag började förbereda mig genom att titta på flygfilmer av på Youtube, närmare två månader innan jag skulle iväg. Sen under själva flygningen satt jag höll i mig krampaktigt i flygplanssätet (vilket man inte skall göra!).

Nu tack vare SSRI och senare SNRI medicinen Venlafaxin har det börjat gå åtminstone litet lättare, jag är de facto sen länge intresserad av flygplan, men min panikångest har gjort att jag inte kunnat njuta av flygningarna. Nu börjar jag äntligen få till en vändning på den punkten.

Men det är nog ännu något spökar vid flygningar, det är väl egentligen ett tankefel av någon form, men det bottnar i att jag finner det märkligt att man rörs i tre dimensioner - dvs uppåt och nedåt också. Det som bäst konkretiserar den effekten är luftgropar, då planet på enbart någon sekund kan förlora upp till hundratals metrar i höjdled - det finner jag ännu hanterbart men otäck. Men det som går över mitt förstånd är att planet likväl kan stiga upp hundratals metrar i luften lika snabbt. Javisst, jag förstår att det är fysikaliskt möjligt, tack vare varma luftströmmar som stiger upp och "tar planet med sig" uppåt. Men det strider på något sätt ändå med vad jag är van med från marken och jag får en känsla av att man slungas ut i rymden? Men jag brukar trösta mig med att ned kommer man alltid, på ett sätt eller annat - det finns ingen som lämnat uppe i luftrummet...

Göteborg är en vacker stad, här skulle jag nog kunna bo - faktiskt!
Utsikt från Radisson Blu Riverside på Lindholmen, jag hade bokat ett Business class rum :)

Jag hade ursprungligen tänkt resa till UK, för att få semester och avkoppling, dessutom hade min psykolog rått mig att åka på en resa för att samla nya intryck inför hösten. Vilket nog med facit i hand var en riktig god idé, eftersom jag satsat nästan för mycket på studier under den senaste tiden. Men resan kom att bli till GBG, istället eftersom min bror behövde hjälp med flyttningen.

Men det blev litet semester också, här är vi uppe på Ramberget i Göteborg.
Volvo V70 (tredje bilen till vänster), var vår hyrbil under tiden - och av årsmodell 2014!

I Göteborg hann vi en med en hel del, även om mycket kretsade kring att köpa möbler och flytta saker mellan platserna. Kul var det dessutom att hyra bil själv för första gången, och dessutom köra bil i Sverige - trafikmiljön skiljer sig de facto en aning från den finska. Sen fick jag nog uppleva litet av vad jag anser vara den svenska idyllen, när vi körde längs med E6 och solen gick ner i horisonten och dieselmotorn gav ifrån sig sitt svaga brummande ljud - likväl att låten Circle Down av Ayer spelade på radion (musikguiden på P3).

Jag rekommenderar starkt ett besök upp på Ramberget i Göteborg, utsikten därifrån är fantastiskt och jag som gillar polisserien Johan Falk så fick äntligen se en vy från filmen i verkligheten. Två av skådespelarna brukar nämligen mötas uppe på Ramberget för att utbyta information sinsemellan.

Bara en tidsfråga innan min lillebror ingår i teamet?

Men sen fick vi plötsligt det glada beskedet att min lillebror har blivit antagen till medicinska fakulteten, vilket innebär att han kommer att bli läkare! Jag är otroligt stolt över honom! Men efter en del praktiskt övervägande kommer han nog att skjuta på studiestarten för läkarstudierna och istället köra planenligt med ingenjörsstudier i en eller två terminer innan han definitivt går in för läkarstudierna. Detta eftersom det är svårt att fixa bostad i en annan stad och han redan tecknat hyresavtal etc i GBG - och ett års ingenjörsstudier är ju knappast bortkastade i vilket fall.

Undertecknad är dock en person som gillar litet planenlighet åtminstone - och jag blev därför tagen på sängen av besked - även om jag hade hoppats och trott att min bror skulle bli antagen. Men fick ändå köra vidare och utnyttja tiden i GBG på bästa vis.

Jag brukar följa läkarserien Holby City sporadiskt och jag vet redan
vilken karaktär min lillebror påminner mest om...

Nämligen Henrik Hansen (han har danskt påbrå), och som är kirurg och biträdande
sjukhuschef liksom en obotlig perfektionist.

Ja, jag medger att jag själv nog övervägde att utbilda mig till läkare i "min ungdom" - och även om jag i princip har betygen för att bli antagen så valde jag inte att göra det. Varför vet jag inte riktigt, faktiskt? Kanske för att det är ett krävande yrke med stort "mänskligt" ansvar på sina axlar? Medan man som jurist "enbart" har ett ekonomiskt ansvar på sina axlar, nästan åtminstone. Men beroende på yrkesområde som jurist kan man ju också bära ansvar för om någon blir frihetsberövad eller inte, t.ex. som domare - inte lätt att hitta argument här inte ;)

Men inte har jag helt kunnat släppa läkartankarna för egen räkning, och det är kanske därför jag blir så upphetsad då min bror antagits och förhoppningvis förverkligar planerna på att bli läkare - jag får ju för egen del litet upplopp på indirekt sätt för de planerna därigenom...

Även min bror är liksom jag litet försiktig av sig,
men åtminstone får han ett nytt sätt att flirta på...

Jag har nog länge haft "svårt" med att umgås med det motsatta könet (redan här märks det på vilket sätt jag benämner det i text), svårt så tillvida att jag inte vetat riktigt hur man skall vara och bete sig med tjejer. Därav är det ju inte heller särskilt konstigt att jag inte har flickvän, även om det finns en viss längtan tror jag efter det. Det är ju särskilt frapperande att män som lever ensamma lever kortare än de som ingår i en parrelation, har själv sett sorgliga exempel på sådant... Nu skall det väl inte behöva gå så långt, utan jag är tvungen att steg för steg bygga upp en säkerhet kring "könsöverskridande" (mycket klinisk term) relationer av alla de slag först. Och jag har faktiskt märkt att det blivit litet lättare med stigande ålder, kanske beror på erfarenhet men också att man inte längre behöver spexa till det för tjejerna (åtminstone inte för alla) längre - vilket jag finner skönt. Men jag får kanske ta och återkomma med en längre redogörelse om den saken i ett senare skede.

En nackdel med läkarstudierna är ju att man lär få se en del otrevligt, vilket min bror har svårt med - men jag antar att man vänjer sig helt enkelt? Han har nog främst tänkt att forska efter slutförda läkarstudier - eftersom han har ett stort intresse för biologi. Men samtidigt kommer det nog inte att skada att ha någon i släkten som har läkarlegitimation, när man behöver hjälp med medicinska åkommor - vilket jag nog har fått en beskärd del av hittills. 

Bortsett från resan till Göteborg och liknande, så har jag försökt koppla av i möjligaste mån under sommaren - dessutom har denna värme också tvingat mig att ta det lugnt. Min hjärna känns som en enda segklump när temperaturen går över säg 25-27 C, och därför minskar även min online aktivitet i motsvarande grad med tilltagande värme (kanske kan det beskrivas som ett linjärt samband?).

Österbottningen

** Det här inlägget har uppdaterats, idag 7.8.2014, eftersom jag av misstag publicerade det som utkast under gårdagen. **