Jag vet vid mig själv att jag har slarvat med att logga in på bl.a. den här bloggen och e-postadressen som tillhör den här bloggen.*
Nu har jag dock lagt till en funktion så att mail som skickas till osterbottningen (vid) gmail.com automatiskt vidarebefordras också till min "riktiga" e-postadress. På det här viset borde jag i framtiden inte lika lätt kunna missa e-post som skickas till mig.
Så om du tidigare har försökt nå mig per e-post, så skulle jag verkligen uppskatta om du sände ditt mail på nytt till mig. :)
Och även om du inte tagit kontakt tidigare, så är du välkommen att sända ett mail. Det är alltid kul att få e-post!
Hälsar,
Österbottningen
i väntan på ditt mejl
---
* Jag har kring 300 olästa mail från period på 6 månader, i huvudsak bestående av diverse nyhetsbrev och automatiska uppdateringar från bl.a. Facebook. Jag har nu försökt sålla i den stora mängden e-post, -men- det här gör att e-post som skickats till mig av riktiga personer kan ha gått mig förbi. Nu har jag sagt upp prenumeration av dessa automatiska mail, så framledes borde endast e-post av riktiga personer hitta hit. Kanske också ett mejl av just dig?
22 juni 2015
18 juni 2015
Jag, deprimerad?
En sak som vi tangerade på mitt senaste besök vid terapeuten i tisdags, var huruvida jag varit deprimerad eller inte. För jag har naturligtvis berättat för terapeuten om de första åren jag studerade på universitet och hur jag då främst fokuserade på att, ja, studera vilket var det jag i stort sätt gjorde på dagarna. Som en följd av det så började jag i någon mån känna mig isolerad och det var nog också det som gjorde att jag valde att söka hjälp under hösten 2013.
Nu har jag dock vid olika tillfällen, dels vid terapeuten men också annars återkallat den här tiden/perioden i mitt minne. Och det står väl rättså klart att jag nog faktiskt var relativt isolerad under den här perioden. En för övrigt ganska lång period, från hösten 2012 till våren 2014.
Orsaken till att jag blev isolerad har jag kanske nämnt tidigare, men en kort förklaring är väl ändå på sin plats. Jag började studera på universitet hösten 2011, ca ett halvår efter att jag hade tagit studenten från gymnasiet. Det här innebar en relativt stor omställning för mig: en ny stad, nya studier och nya ansikten. I början gick allt ganska bra, även om det var utmanande. Men första dagen på nya utbildningen så fann jag en person, en kille, som jag blev bekant med och som senare också blev en vän till mig. Vi hängde sedan tillsammans ihop under hela första året, och det är väl här mitt egentliga misstag låg, för även om jag blev bekant med de andra personerna på klassen (vi var kring 24 som började), så höll jag mig ändå främst till den här vännen. Med facit på hand, så ångrar jag inte på något sätt att jag blev god vän med honom, utan det jag ångrar är att jag inte tog tillfället i akt och blev mera bekant med de andra på klassen. För efter det första året, så valde min vän att byta studieort från Vasa till Helsingfors, av skäl som jag har full förståelse för. Men det här innebar samtidigt att jag, i mitt tycke blev, tja, lämnad i sticket. Som en följd av det här så började jag alltmera fokusera på studierna, de ersatte således min vänskap med den här vännen.
Visst har det slagit mig ibland att jag kanske haft och har någon form av depression, men jag har inte funderat särskilt mycket över den saken. Jag antar att det också är en sak som kan karaktärisera att man är, just deprimerad.
Nu vet jag inte om jag är deprimerad längre, men jag anar att jag faktiskt kan vara det. För det jag ännu saknar är orken och energin till att göra saker och ting. Det är särskilt den här känslan av att vara energilös som plågat och nog ännu i viss utsträckning plågar mig. I viss mån kan jag tycka att det blivit sämre med energin, inte minst genom att jag skrivit mindre här på bloggen, vilket jag antar bottnar i brist på energi. Eller det har kanske också sin förklaring i att jag själv också har prioriterat att vara mera social i "verkliga livet", men det här tar ännu såpass mycket energi att jag helt enkelt inte haft den nödvändiga orken för att skriva här på bloggen.
En annan förändring, som varit mera specifik för mig och som i mitt tycke pekar på någon form av depression är att jag har varit relativt konflikträdd under den här perioden. Med konflikträdd menar jag främst i professionella situationer, jag har alltid försökt undvika konflikter med mina vänner och bekanta. Men det här handlar mera om att jag hellre har vikt ner mig om jag t.ex. blivit behandlad på ett dåligt sätt i någon affär när jag velat reklamera t.ex. en vara. Tidigare hade jag nog nästan alltid stått upp för mina, och ofta också andras rättigheter i dylika situationer. Men jag har helt enkelt ofta valt att istället välja den mera bekväma vägen, och mindre energikrävande vägen genom att inte hävda min rättigheter eller ens diskutera dem. På den här punkten märker jag dock av en förändring, för jag har nu igen blivit mera varse om att bevaka min och andras rätt. Så det ser jag nu åtminstone som ett positivt tecken.
Så just nu, så känns det som en relativt ambivalent situation då jag inte är riktigt säker på om jag är deprimerad eller ej, och i så fall i vilken omfattning jag skulle vara deprimerad. Hur som helst, är det här ett ämne som jag nog behöver diskutera med min terapeut vid de kommande besöken. För just nu känner jag att jag är ute på främmande vatten, då jag inte tidigare riktigt har sett mig som deprimerad.
Österbottningen
29 maj 2015
Vårterminen är slut
Ordning och reda, pengar på fredag. Nej, riktigt så bra är det inte, men jag har åtminstone fått sommarlov från och med idag. De höll oss in i det sista från universitet i år, då många andra hade fått sommarlov redan i slutet av april. Men bättre sent än aldrig. Det samma gäller också bloggandet, för nu har tiden återigen hunnit springa iväg en aning sedan jag skrev sist.
Men vad har då hänt sedan dess?
Jo, jag har fortsatt med terapin hos min psykoterapeut med ett besök i veckan, och de besöken är i snitt ca 60 minuter långa (d.v.s. en timme...). Således har det blivit en del tid som jag har hunnit tillbringa i fåtöljen hos min terapeut, och nu börjar det kännas som om vi börjar komma in på den riktiga "substansen", så att vi nu känner varandra såpass väl att vi kan diskutera den sociala problematiken.
Vad diskuterar vi då under våra samtal?
Under mitt senaste besök som var i onsdags så diskuterade vi av någon anledning juridiska frågeställningar. Och, det intressanta och något ovanliga var att i princip hela besöket åtgick till det ämnet... Hur kom vi då in på det ämnet? Jo, sannolikt genom att vi började med att diskutera mina studier och att det inte är särskilt lång tid kvar tills jag blir färdig "jurist". Så min terapeut utmanade mig genom att ställa några kniviga frågor, om jag t.ex. är beredd att fungera som domare och ta ställning i knepiga frågor.
Vidare så diskuterade vi också en hel andra saker som anknyter till "brott & straff" tematiken så att säga. För det visade sig att terapeuten själv också är relativt intresserad av mekaniken bakom varför människor begår brott, medan jag själv ju är mera intresserad av den juridiska bedömningen av olika handlingar. För en sak som brukar förvåna folk när de får reda på att jag studerar juridik, är att jag relativt ofta, men inte alltid, tar domstolen i försvar för de beslut de gjort i något spektakulärt brottmål. Klassiska fall är när domstolen har friat någon person som stått anklagad för t.ex. en våldtäkt eller andra brott som är känsloladdade och där "folkets domstol" redan fattat beslut i skuld frågan, så att säga. För här skiljer ibland det allmänna rättsmedvetandet från den professionella juridiska bedömningen i frågan. Det här märks inte minst genom att domstolen bara kan beakta sådant som kan visas och bevisas, vilket kan leda till att någon frias "fastän alla nog vet att personen är skyldig" så att säga...
Det här var nu ett exempel på vad vi kan diskutera under terapibesöken. För innan jag började med terapin så trodde jag att besöken främst och nästan enbart skulle handla om min sociala fobi och panikångesten, men här tar man nog ett bredare grepp om mig som person, vilket känns både litet skrämmande men också givande. Tidigare har jag nämnt att terapin genom SHVS främst syftade på att jag skulle få nödvändiga verktyg i vardagen för att klara av den rent socialt, vilket den också gjorde relativt bra. Jag vill inte kalla det för en quick-fix, för det var det inte, men fokuset låg litet annorlunda där. Dessutom tror jag det var en nödvändig "transportsträcka" för att jag skulle kunna vara riktigt mottaglig för den fortsatta och mera omfattande terapin i privat regi.
Österbottningen
Vidare så diskuterade vi också en hel andra saker som anknyter till "brott & straff" tematiken så att säga. För det visade sig att terapeuten själv också är relativt intresserad av mekaniken bakom varför människor begår brott, medan jag själv ju är mera intresserad av den juridiska bedömningen av olika handlingar. För en sak som brukar förvåna folk när de får reda på att jag studerar juridik, är att jag relativt ofta, men inte alltid, tar domstolen i försvar för de beslut de gjort i något spektakulärt brottmål. Klassiska fall är när domstolen har friat någon person som stått anklagad för t.ex. en våldtäkt eller andra brott som är känsloladdade och där "folkets domstol" redan fattat beslut i skuld frågan, så att säga. För här skiljer ibland det allmänna rättsmedvetandet från den professionella juridiska bedömningen i frågan. Det här märks inte minst genom att domstolen bara kan beakta sådant som kan visas och bevisas, vilket kan leda till att någon frias "fastän alla nog vet att personen är skyldig" så att säga...
Det här var nu ett exempel på vad vi kan diskutera under terapibesöken. För innan jag började med terapin så trodde jag att besöken främst och nästan enbart skulle handla om min sociala fobi och panikångesten, men här tar man nog ett bredare grepp om mig som person, vilket känns både litet skrämmande men också givande. Tidigare har jag nämnt att terapin genom SHVS främst syftade på att jag skulle få nödvändiga verktyg i vardagen för att klara av den rent socialt, vilket den också gjorde relativt bra. Jag vill inte kalla det för en quick-fix, för det var det inte, men fokuset låg litet annorlunda där. Dessutom tror jag det var en nödvändig "transportsträcka" för att jag skulle kunna vara riktigt mottaglig för den fortsatta och mera omfattande terapin i privat regi.
Österbottningen
26 mars 2015
Att kunna sitta nära andra människor
En sak som jag haft obehag för är att sitta inklämd mellan flera personer, ex. på tåget, i bussen eller i en föreläsningssal. Alla dessa situationer har ofta orsakat ett obehag, ett obehag som ofta uppkommit före själva situationen.
Orsaken till mina problem med dessa situationer bottnar sannolikt både i den sociala fobin och panikångesten. Att se en kopplingen mellan social fobi och problemet med att sitta inklämd nära andra människors, ter sig initialt kanske mera uppenbar än den till panikångesten. Men låt mig förklara.
1. Panikångesten, hos mig åtminstone, har den sidan att den förvärras i sådana situationer att man inte alls kan ta sig från platsen, alternativt att det skulle orsaka stor uppmärksamhet om man gjorde så trots allt.
2. En annan faktor som även bidrar till att trigga panikångesten är om "jag inte har kontroll över situationen". I praktiken är sådana situationer när man ex. sitter på tåget eller i bussen och inte har möjlighet att "stanna" tåget eller bussen - d.v.s. man är beroende av andra.
3. Men nuförtiden har jag fått det litet enklare med att klara dessa situationer. I bottnen tror jag det handlar om att jag bättre kan slappna av i olika situationer, vilket har skett genom träning vid bl.a. Studenthälsovården.
4. En annan bidragande faktor som gjort det enklare är sannolikt också medicineringen, först med Citalopram och senare med Venlafaxin. Det knepiga här är dock att skilja på vad som har haft störst effekt: terapin eller medicineringen. För det blir relativt knepigt när man har två olika "behandlingar" på gång samtidigt parallellt, men kanske är det den sammanlagda effekten som är det intressanta.
Sammantaget, så har jag fått det ganska mycket enklare att göra sådana här saker idag än vad jag tidigare hade. Nuförtiden kan jag ibland se framemot att få göra sådana saker som jag förr hade obehag för, ett obehag som kunde vakna till liv långt före själva tillfället. Det här blev till en sak som också skapade en slags förväntningsångest som i sin tur förvärrar ångesten när själva tillfället är för handen - t.ex. att flyga.
Österbottningen
 |
| På språng, denna gång till Helsingfors med tåg från Vasa. Visst är väl vårsolen otroligt vacker nu på mornarna - bilden är tagen i Vasa i gryningen. De finska tågen ser en aning modernare ut i de grön/vita färgerna, här ett Pendolino. |
Orsaken till mina problem med dessa situationer bottnar sannolikt både i den sociala fobin och panikångesten. Att se en kopplingen mellan social fobi och problemet med att sitta inklämd nära andra människors, ter sig initialt kanske mera uppenbar än den till panikångesten. Men låt mig förklara.
1. Panikångesten, hos mig åtminstone, har den sidan att den förvärras i sådana situationer att man inte alls kan ta sig från platsen, alternativt att det skulle orsaka stor uppmärksamhet om man gjorde så trots allt.
2. En annan faktor som även bidrar till att trigga panikångesten är om "jag inte har kontroll över situationen". I praktiken är sådana situationer när man ex. sitter på tåget eller i bussen och inte har möjlighet att "stanna" tåget eller bussen - d.v.s. man är beroende av andra.
3. Men nuförtiden har jag fått det litet enklare med att klara dessa situationer. I bottnen tror jag det handlar om att jag bättre kan slappna av i olika situationer, vilket har skett genom träning vid bl.a. Studenthälsovården.
4. En annan bidragande faktor som gjort det enklare är sannolikt också medicineringen, först med Citalopram och senare med Venlafaxin. Det knepiga här är dock att skilja på vad som har haft störst effekt: terapin eller medicineringen. För det blir relativt knepigt när man har två olika "behandlingar" på gång samtidigt parallellt, men kanske är det den sammanlagda effekten som är det intressanta.
 |
| Tidigare hade denna plats gett mig obehag, men nuförtiden går det dock litet bättre. Tågbolaget VR har relativt fräscha vagnar i deras InterCity serie (här i Duetto Plus). Tyvärr var inte vagnen såhär tom hela vägen (på bilden hänger bara min jacka längst bort...) |
Österbottningen
4 mars 2015
Våren tickar på...
Återigen hann det gå ett tag igen innan jag hade möjlighet att skriva ett nytt inlägg här på bloggen...
Orsaken till att det varit tyst är att jag haft en del att stå i, på många olika fronter och plan, under den gångna månaden. Dels så har jag aktivt kört igång med psykoterapin hos min nya "privata" psykoterapeut, och vi börjar där också komma en bit på vägen faktiskt. Sen har jag aktiverat mig allt mera inom den religiösa förening där jag sedan tidigare varit aktiv inom, vilket har lett till nya bekantskaper etc. Dessutom har höstterminens språkkompis projekt fått sig ett ganska rejält uppsving också. Allt detta utöver det normala livet, innehållande skola och andra mindre nöjen och ting, så har gjort att det funnits relativt litet tid över till att blogga.
Men, med det sagt så är det ändå kul att få återkomma till den här bloggen och skriva ibland. Den har faktiskt en relativt viktig funktion i och med att den fungerar som en slags dagbok där jag redogör för de framsteg och bakslag som jag är med om. Jag roade mig nyligen med att bläddra tillbaka ett par inlägg och läsa vad jag gjorde under hösten 2014, och det var faktiskt ett par saker som jag glömt bort som jag nu återigen påmindes om.
Dessvärre har jag dock inte hunnit gå igenom alla mail som kommit, men det är på gång, om det är till någon tröst. Någon hade dock frågat efter litet mera bilder från "mitt liv", så jag tänkte publicera några nyligen tagna foton här innan jag redogör för vad som hänt sedan sist i mera detaljerad form.
Men nu såhär en bit på vägen, så känns det ändå helt vettigt med att startat om från scratch med den nya terapeuten. Detta eftersom jag inte alls gick lika djupt tillbaka i min barndom med min förra terapeut vid SHVS. Orsaken till att vi inte gick lika djupt där var främst det att vi inte träffades lika frekvent, utan var annan till var tredje vecka, medan jag träffar den nya terapeuten på veckobasis. Men så är det väl mellan den offentliga och privata sektorn, inom det privata finns det mera resurser när man väl sätter igång. Men med det sagt, så vill jag ändå tillägga att jag var riktigt nöjd med den terapi jag fick vid SHVS, för där låg siktet mera på att korrigera och komma till rätta med problemen än att gå tillbaka i barndomen och försöka förstå varför man är där man är idag. En kompromiss som nog är helt rimlig, i och med att jag då också var i större behov av konkret hjälp faktiskt - för jag tror inte riktigt jag ens då förstod hur socialt isolerad jag blivit, vilket jag i efterhand tycker mig att ha insett till en viss grad.
Vad mera kan jag då berätta om terapin? Det finns väl en hel del egentligen, men jag väljer att plocka ut några bitar i det här inlägget och får kanske möjlighet att återkomma till andra delar i framtida inlägg.
En sak som jag faktiskt själv gått och grubblat över är om jag skulle kunna ha en släng av autism, eller för att vara mera specifik, av Aspergers-syndrom. Det här funderingen valde jag faktiskt nyligen att dela med min nya terapeut, efter ett par besök. Men hon avfärdade nog min oro relativt fort, för hennes uppfattning är nog att jag definitivt inte lider av autism eller andra liknande syndrom - utan det är helt enkelt ångestrelaterat.
När vi fortsatte att diskutera saken, så kom vi även på varför jag trodde att jag eventuellt skulle lida av autism. Orsaken torde vara den att det skulle vara ett "bekvämt" sätt att komma till rätta med ens sociala fobi, att helt enkelt förklara ens "defekter" genom att det är medfödd "skada" som det inte går att göra så mycket åt helt enkelt. Men, min terapeut köpte nog inte att jag skulle lida av Aspergers för hon har träffat så många patienter som de facto lider av Aspergers att hon menade med säkerhet kan skilja sådana med Asperger och sådana som inte har det. Och även om jag först tvivlade litet på hennes bedömning, vilket jag vid ett senare besök nämnde åt henne, så börjar jag väl även själv komma fram till den slutsatsen. Detta bl.a. eftersom min tankevärld inte fungerar på det sätt som är karakteristiskt för personer med Aspergers. Dessutom så menade hon att mitt känsloliv nog är av "normal" karaktär och inte avviker på det sätt som det borde för att vara aktuellt med en autism diagnos. För mitt problem menade hon istället låg i att jag sedan liten lärts att inte visa känslor, åtminstone inte i särskilt stor utsträckning, utåt mot omgivningen, utan jag har istället valt att sluta dem inom mig. Det här ter sig nog också som en riktig bedömning, i mitt tycke.
Så en konsekvens av att det börjar vara klarlagt att jag inte lider av Aspergers är att a) jag kan inte längre skylla på en medfödd "skada" samt b) att det nog borde gå att göra något åt min sociala fobi. Men, samtidigt har jag kanske ännu inte riktigt kunna köpa att det "bara" skulle vara fråga om social fobi (utöver panikångesten förstås) som spökar, och ställer till det i mitt sociala liv. Men åtminstone har jag nu fått ett professionellt utlåtande av en person som åtminstone borde ha en rimlig uppfattning om jag lider av Asperger eller inte...
Så det var nu ett exempel på vad vi hunnit avhandla under terapin...
Österbottningen
Orsaken till att det varit tyst är att jag haft en del att stå i, på många olika fronter och plan, under den gångna månaden. Dels så har jag aktivt kört igång med psykoterapin hos min nya "privata" psykoterapeut, och vi börjar där också komma en bit på vägen faktiskt. Sen har jag aktiverat mig allt mera inom den religiösa förening där jag sedan tidigare varit aktiv inom, vilket har lett till nya bekantskaper etc. Dessutom har höstterminens språkkompis projekt fått sig ett ganska rejält uppsving också. Allt detta utöver det normala livet, innehållande skola och andra mindre nöjen och ting, så har gjort att det funnits relativt litet tid över till att blogga.
Men, med det sagt så är det ändå kul att få återkomma till den här bloggen och skriva ibland. Den har faktiskt en relativt viktig funktion i och med att den fungerar som en slags dagbok där jag redogör för de framsteg och bakslag som jag är med om. Jag roade mig nyligen med att bläddra tillbaka ett par inlägg och läsa vad jag gjorde under hösten 2014, och det var faktiskt ett par saker som jag glömt bort som jag nu återigen påmindes om.
Dessvärre har jag dock inte hunnit gå igenom alla mail som kommit, men det är på gång, om det är till någon tröst. Någon hade dock frågat efter litet mera bilder från "mitt liv", så jag tänkte publicera några nyligen tagna foton här innan jag redogör för vad som hänt sedan sist i mera detaljerad form.
 |
| Bilden är tagen från den s.k. strandpromenaden i Vasa en kväll i början av denna vecka. Bilden föreställer de s.k. tornen som finns i anslutning till Åbo Akademi (det svenska universitet) här i Vasa. Visst är det väl vackert? |
 |
| En inte fullt lika "skön" bild, föreställande min arm efter ett blodprov nu på morgonen som togs vid Studenternas hälsovårdsstiftelse här i Vasa. Syftet med det här blodprovet var att följa upp mina något förhöjda kolesterolvärden, efter att jag fastnat i en screening förra våren. Men bilden är i alla fall "färsk" för den är tagen framför datorn där jag skrev denna text :) Vilket de många attributen för en studerande skvallrar om: kaffekoppen, pennorna och boken om att skriva uppsats. |
 |
| Före blodprovet måste man fasta i minst 12 timmar, vilket föranledde att mitt blodsocker sjönk till relativt låga nivåer, och som en följd av detta "beordrade" sjuksköterskan som tog provet mig att gå och äta frukost genast... Nå, jag tog henne på allvar och spatserade vidare till Sokos Vaakuna, som är ett hotell av mellanklass i Vasa centrum, för att äta en rejäl frukost. Tidningen Hufvudstadsbladet som ligger på bordet, är daterad till 4.3.2015, om det kanske kan fungera som ett indicium på att bilderna jag nu publicerar är relativt färska :) |
Psykoterapi
Psykoterapin hos min "nya" terapeut har fortsatt med ett besök i veckan under hela våren, d.v.s. hittills under januari, februari och nu också i mars månad. Som jag även nämnde i ett tidigare inlägg, så har det såhär i början känts litet jobbigt att börja på hos en ny terapeut, i och med att man inte kan fortsätta där man slutade hos den förra terapeuten. Utan man är helt enkelt i större eller mindre omfattning tvungen att börja om, åtminstone till vissa delar med terapin, eftersom jag som patient inte är bekant för terapeuten sedan tidigare och vice versa naturligtvis. Så bara till det här åtgick det faktiskt ett par veckor innan terapeuten hade satt sig tillräckligt in i min situation och litet i min bakgrund, för att vi konkret skulle kunna ens litet gå vidare från det ställe som den förra terapin slutade vid.Men nu såhär en bit på vägen, så känns det ändå helt vettigt med att startat om från scratch med den nya terapeuten. Detta eftersom jag inte alls gick lika djupt tillbaka i min barndom med min förra terapeut vid SHVS. Orsaken till att vi inte gick lika djupt där var främst det att vi inte träffades lika frekvent, utan var annan till var tredje vecka, medan jag träffar den nya terapeuten på veckobasis. Men så är det väl mellan den offentliga och privata sektorn, inom det privata finns det mera resurser när man väl sätter igång. Men med det sagt, så vill jag ändå tillägga att jag var riktigt nöjd med den terapi jag fick vid SHVS, för där låg siktet mera på att korrigera och komma till rätta med problemen än att gå tillbaka i barndomen och försöka förstå varför man är där man är idag. En kompromiss som nog är helt rimlig, i och med att jag då också var i större behov av konkret hjälp faktiskt - för jag tror inte riktigt jag ens då förstod hur socialt isolerad jag blivit, vilket jag i efterhand tycker mig att ha insett till en viss grad.
Vad mera kan jag då berätta om terapin? Det finns väl en hel del egentligen, men jag väljer att plocka ut några bitar i det här inlägget och får kanske möjlighet att återkomma till andra delar i framtida inlägg.
En sak som jag faktiskt själv gått och grubblat över är om jag skulle kunna ha en släng av autism, eller för att vara mera specifik, av Aspergers-syndrom. Det här funderingen valde jag faktiskt nyligen att dela med min nya terapeut, efter ett par besök. Men hon avfärdade nog min oro relativt fort, för hennes uppfattning är nog att jag definitivt inte lider av autism eller andra liknande syndrom - utan det är helt enkelt ångestrelaterat.
När vi fortsatte att diskutera saken, så kom vi även på varför jag trodde att jag eventuellt skulle lida av autism. Orsaken torde vara den att det skulle vara ett "bekvämt" sätt att komma till rätta med ens sociala fobi, att helt enkelt förklara ens "defekter" genom att det är medfödd "skada" som det inte går att göra så mycket åt helt enkelt. Men, min terapeut köpte nog inte att jag skulle lida av Aspergers för hon har träffat så många patienter som de facto lider av Aspergers att hon menade med säkerhet kan skilja sådana med Asperger och sådana som inte har det. Och även om jag först tvivlade litet på hennes bedömning, vilket jag vid ett senare besök nämnde åt henne, så börjar jag väl även själv komma fram till den slutsatsen. Detta bl.a. eftersom min tankevärld inte fungerar på det sätt som är karakteristiskt för personer med Aspergers. Dessutom så menade hon att mitt känsloliv nog är av "normal" karaktär och inte avviker på det sätt som det borde för att vara aktuellt med en autism diagnos. För mitt problem menade hon istället låg i att jag sedan liten lärts att inte visa känslor, åtminstone inte i särskilt stor utsträckning, utåt mot omgivningen, utan jag har istället valt att sluta dem inom mig. Det här ter sig nog också som en riktig bedömning, i mitt tycke.
Så en konsekvens av att det börjar vara klarlagt att jag inte lider av Aspergers är att a) jag kan inte längre skylla på en medfödd "skada" samt b) att det nog borde gå att göra något åt min sociala fobi. Men, samtidigt har jag kanske ännu inte riktigt kunna köpa att det "bara" skulle vara fråga om social fobi (utöver panikångesten förstås) som spökar, och ställer till det i mitt sociala liv. Men åtminstone har jag nu fått ett professionellt utlåtande av en person som åtminstone borde ha en rimlig uppfattning om jag lider av Asperger eller inte...
Så det var nu ett exempel på vad vi hunnit avhandla under terapin...
Österbottningen
16 februari 2015
Svar på en lista
Ramlade över en lista på olika frågor om en själv, som jag passade på att fylla i.
Kanske kan det vara till någon glädje för er läsare att veta litet mera om mig, även om jag annars skriver relativt anonymt här på bloggen.
Tio fakta:
1. Hemstad/ort: Vasa, Finland
2. Hårfärg: Knepigt, brukar beskrivas som sandfärgat.
3. Längd: 183 cm
4. Frisyr: mellanlångt/kort
5. Ögonfärg: gråa/blåa, inte riktigt säker faktiskt :)
6. Skostorlek: 44.
7. Humör: Glatt.
9. Civilstatus: Singel
10. Vänster- eller högerhänt: Högerhänt
Tio saker om ditt liv:
1. Har du nånsin varit kär?: Ja
2. Tror du på kärlek?: Ja, dessutom en intressant fråga. Men jag tror på den företeelsen från ett rent biologiskt plan, upptill s.k. platonisk kärlek, som enligt Platon är den högsta kärleken då den är intellektuell. Idag används ju begreppet platonisk kärlek för att beskriva en relation mellan två personer av olika kön som inte är baserad på kärlek utan vänskap.
3. Har du gjort något inom kärleken som du verkligen ångrar?: Nej.
4. Har du någonsin fått ditt hjärta krossat?: Ja.
5. Har du någon gång krossat någon annans hjärta?: Ja, i någon mån kanske.
6. Har du nånsin blivit kär i din bästa vän?: Nej.
7. Har du nånsin älskat någon utan att tala om de för honom/henne?: Nej. Att älska någon är nog mera än enbart kärlek.
8. Är du rädd för att starta ett förhållande med någon?: Ja, men det beror inte på att inte skulle vilja.
9. Har du nånsin haft en hemlig beundrare?: Jo, för jag fick höra om det på omvägar att den tjej hade varit länge intresserad av mig. Sen hade jag också en stalker efter mig, vilket var obehagligt.
10. Tror du på kärlek vid första ögonkastet?: Kanske, i någon utsträckning men inte vid ett ögonkast utan mera av personens attityd och förhållningssätt.
Tio saker, det där eller det här:
1. Kärlek eller pengar?: Kärlek.
2. Vin eller öl?: Ett sött vitt vin, tack.
3. Dag eller natt?: Dag.
4. One night stand eller förhållande?: Förhållande.
5. Tv eller internet?: Internet.
6. Pepsi eller Cola?: Coca-Cola.
7 Vild fest eller romantisk hemmakväll?: Drar nog mera åt det senare hållet.
8. Färgfoto eller svartvita?: Färg. Svartvita foton är dock relativt charmiga också.
9. Telefonkontakt eller face to face?: Telefon, beroende på saken.
10. Bilddagboken eller myspace?: Har inget av dem.
Tio "Har du nånsin":
1. Har du nånsin blivit upptäckt när du smitit ut?: Nej.
2. Har du nånsin velat ta ditt liv?: Nja, i någon svag stund har tanken nog fladdrat förbi.
3. Har du nånsin gjort något du ångra?: Ja.
4. Har du hoppat bungy jump?: Nej.
5. Har du nånsin varit med i en olycka?: Ja, dessvärre. Har blivit påkörd av en annan bil när jag rörde mig i trafiken.
6. Har du nånsin ätit en hel tårta?: Nej, men en laxsmörgåstårta skulle nog kunna komma i fråga.
7. Har du nånsin önskat att någon ska göra sig riktigt illa?: Nej, men om blickar kunde döda så.
8. Har du nånsin gått på bio ensam?: Ja.
9. Har du nånsin fått utegångsförbud?: Nej, inte direkt, men ordentligt utskälld - ja.
10. Har du någonsin rökt?: Just och just, skulle prova i smyg hemma när pappa ännu rökte i 6 års åldern. Problemet var att jag tände på filtret...
Tio känslor:
1. Saknar du någon just nu?: Nej, inte direkt.
2. Är du glad?: Ja.
3. Är du fundersam?: Ja.
4. Är du uttråkad?: Ja, en smula, det är knappast sunt att fylla i sådana här listor.
5. Är du tysk?: Nej.
6. Är du du italienare?: Nej.
7. Är du svensk?: Ja, beror på om det är samma som att vara rikssvensk, så nej. Räknas finlandssvensk, så ja.
8. Är du fransk?: Nej.
9. Är dina föräldrar fortfarande gifta?: Ja
10. Gillar du någon just nu?: Ja, flera personer i min närhet.
Om dig:
1. Hur mycket är klockan just nu?: 11.57.
2. Namn? Österbottningen (riktiga namnet börjar på S)
3. Efternamn?: No answer (N/A)
4.Vart bor du?: Vasa, Österbotten
5. Hur många barn vill du ha?: Hm, kanske två.
6. Vill du gifta dig?: Om jag får, så ja.
7. Rullar du spaghettin eller skär du den?: Rullar den på gaffeln.
8. Har du ätit sushi?: Nej, aldrig provat heller. Visst är det samma som rå fisk?
9. Favoritglass?: Kanske glassbåtar, eller en lakritsstrut.
10. Humör?: Sprallig, men lugn.
Fyra grejer:
1. Har du någonsin blivit jagad av polisen?: Nej, men halvt om halvt av väktare.
2. Har du en hund?: Ja, en labrador som är i familjens ägo.
3. Sover du helst själv eller med någon?: Hunden Ebba, brukar ha som vana att sova hemmavid med mig, annars själv.
4.Tror du på spöken?: Nej, inte direkt.
Skulle du:
1. Skulle du vilja vara längre?: Nej.
2. Skulle du vilja ha sex nu?: Nej.
3. Skulle du vilja dricka dig full nu?: Nej.
Kan du:
1. Kan du röra på öronen?: Nej.
2. Kan du slicka dig på näsan?: Nej.
3. Kan du kolla i kors med ögonen?: Nej.
4. Kan dina föräldrar lita på dig?: Ja.
5. Kan du låta bli att prata på 4 timmar?: Det händer nog relativt ofta.
6. Kan du vara på en fest utan att dricka?: Ja.
7. Kan dina vänner lita på dig?: Ja.
8. Kan du tänka dig att pierca dig i naveln?: Nej.
9. Kan du suga?: Ja. Suga karamell kan väl nästan alla?
10. Kan du låta bli att spendera pengar i en affär om du har pengar?: Ja, jag har självdiciplin på det planet faktiskt.
Har:
1. Har du någonsin ljugit för dina föräldrar?: Ja, när jag inte har velat säga som det är.
2. Har dina föräldrar sagt att dom älskar dig?: Ja
3. Har du syskon?: Ja. 3 stycken.
4. Har du någonsin haft sex med någon?: Nej.
5. Har dina föräldrar ljugit för dig?: De har säkert gjort det någon gång för att skydda mig.
6. Har du varit full den här månaden?: Nej.
7. Har du redan tröttnat på dom här frågorna?: I någon mån.
8. Har du borstat tänderna den senaste timmen?: Nej.
9. Har du pussat någon som är fyra år äldre?: Nej..
10. Har du haft sex med någon som är tre år äldre?: Läs föregående svar.
11. Har du haft ett förhållande med någon som är fyra år äldre?: Nepp.
12. Har du blivit påkommen när du har haft sex, om du har haft det?: Nepp.
13. Har du ljugit på någon fråga än då?: Marginellt...
Vem:
1. Vem älskar du?: Mina närstående
2. Vem hade du senast sex med?: N/A
3. Vem vill du bli full med? Ingen just nu.
4. Vem är den bästa artisten/gruppen?: Galantis eller finska "Haloo Helsinki"
5. Vem pratade du senast i telefon med?: En vän - det händer inte särskilt ofta...
6. Vem är snällast i världen?: Min mamma.
7. Vem vill du prata med?: Gärna med flera personer än i nuläget :)
8. Vem sov du senast med?: labradoren Ebba
9. Vem såg dig full senast?: Min kusin, men det hände för ca 6 år sedan...
10. Vem vet allt om dig?: Hmm. Jag har väl gett bitar av mig själv åt flera olika personer, så skulle dessa gå ihop så skulle de nog veta relativt mycket om mig. Dessutom har jag faktiskt haft så stort förtroende för min språkkompis att hon fått veta ganska mycket om mig. Sen har jag även träffat en ny vän som jag synkade förvånansvärt bra med från start. Nästan litet skrämmande hur mycket han fått veta om t.ex. att jag inte haft någon seriös relation ännu etc.
Jag skrev de facto det här inlägget, eller rättare sagt svarade på frågorna, för en bra tid sedan men det blev aldrig publicerat, så därför publicerar jag det nu vid en litet udda tidpunkt...
Österbottningen
Kanske kan det vara till någon glädje för er läsare att veta litet mera om mig, även om jag annars skriver relativt anonymt här på bloggen.
Tio fakta:
1. Hemstad/ort: Vasa, Finland
2. Hårfärg: Knepigt, brukar beskrivas som sandfärgat.
3. Längd: 183 cm
4. Frisyr: mellanlångt/kort
5. Ögonfärg: gråa/blåa, inte riktigt säker faktiskt :)
6. Skostorlek: 44.
7. Humör: Glatt.
9. Civilstatus: Singel
10. Vänster- eller högerhänt: Högerhänt
Tio saker om ditt liv:
1. Har du nånsin varit kär?: Ja
2. Tror du på kärlek?: Ja, dessutom en intressant fråga. Men jag tror på den företeelsen från ett rent biologiskt plan, upptill s.k. platonisk kärlek, som enligt Platon är den högsta kärleken då den är intellektuell. Idag används ju begreppet platonisk kärlek för att beskriva en relation mellan två personer av olika kön som inte är baserad på kärlek utan vänskap.
3. Har du gjort något inom kärleken som du verkligen ångrar?: Nej.
4. Har du någonsin fått ditt hjärta krossat?: Ja.
5. Har du någon gång krossat någon annans hjärta?: Ja, i någon mån kanske.
6. Har du nånsin blivit kär i din bästa vän?: Nej.
7. Har du nånsin älskat någon utan att tala om de för honom/henne?: Nej. Att älska någon är nog mera än enbart kärlek.
8. Är du rädd för att starta ett förhållande med någon?: Ja, men det beror inte på att inte skulle vilja.
9. Har du nånsin haft en hemlig beundrare?: Jo, för jag fick höra om det på omvägar att den tjej hade varit länge intresserad av mig. Sen hade jag också en stalker efter mig, vilket var obehagligt.
10. Tror du på kärlek vid första ögonkastet?: Kanske, i någon utsträckning men inte vid ett ögonkast utan mera av personens attityd och förhållningssätt.
Tio saker, det där eller det här:
1. Kärlek eller pengar?: Kärlek.
2. Vin eller öl?: Ett sött vitt vin, tack.
3. Dag eller natt?: Dag.
4. One night stand eller förhållande?: Förhållande.
5. Tv eller internet?: Internet.
6. Pepsi eller Cola?: Coca-Cola.
7 Vild fest eller romantisk hemmakväll?: Drar nog mera åt det senare hållet.
8. Färgfoto eller svartvita?: Färg. Svartvita foton är dock relativt charmiga också.
9. Telefonkontakt eller face to face?: Telefon, beroende på saken.
10. Bilddagboken eller myspace?: Har inget av dem.
Tio "Har du nånsin":
1. Har du nånsin blivit upptäckt när du smitit ut?: Nej.
2. Har du nånsin velat ta ditt liv?: Nja, i någon svag stund har tanken nog fladdrat förbi.
3. Har du nånsin gjort något du ångra?: Ja.
4. Har du hoppat bungy jump?: Nej.
5. Har du nånsin varit med i en olycka?: Ja, dessvärre. Har blivit påkörd av en annan bil när jag rörde mig i trafiken.
6. Har du nånsin ätit en hel tårta?: Nej, men en laxsmörgåstårta skulle nog kunna komma i fråga.
7. Har du nånsin önskat att någon ska göra sig riktigt illa?: Nej, men om blickar kunde döda så.
8. Har du nånsin gått på bio ensam?: Ja.
9. Har du nånsin fått utegångsförbud?: Nej, inte direkt, men ordentligt utskälld - ja.
10. Har du någonsin rökt?: Just och just, skulle prova i smyg hemma när pappa ännu rökte i 6 års åldern. Problemet var att jag tände på filtret...
Tio känslor:
1. Saknar du någon just nu?: Nej, inte direkt.
2. Är du glad?: Ja.
3. Är du fundersam?: Ja.
4. Är du uttråkad?: Ja, en smula, det är knappast sunt att fylla i sådana här listor.
5. Är du tysk?: Nej.
6. Är du du italienare?: Nej.
7. Är du svensk?: Ja, beror på om det är samma som att vara rikssvensk, så nej. Räknas finlandssvensk, så ja.
8. Är du fransk?: Nej.
9. Är dina föräldrar fortfarande gifta?: Ja
10. Gillar du någon just nu?: Ja, flera personer i min närhet.
Om dig:
1. Hur mycket är klockan just nu?: 11.57.
2. Namn? Österbottningen (riktiga namnet börjar på S)
3. Efternamn?: No answer (N/A)
4.Vart bor du?: Vasa, Österbotten
5. Hur många barn vill du ha?: Hm, kanske två.
6. Vill du gifta dig?: Om jag får, så ja.
7. Rullar du spaghettin eller skär du den?: Rullar den på gaffeln.
8. Har du ätit sushi?: Nej, aldrig provat heller. Visst är det samma som rå fisk?
9. Favoritglass?: Kanske glassbåtar, eller en lakritsstrut.
10. Humör?: Sprallig, men lugn.
Fyra grejer:
1. Har du någonsin blivit jagad av polisen?: Nej, men halvt om halvt av väktare.
2. Har du en hund?: Ja, en labrador som är i familjens ägo.
3. Sover du helst själv eller med någon?: Hunden Ebba, brukar ha som vana att sova hemmavid med mig, annars själv.
4.Tror du på spöken?: Nej, inte direkt.
Skulle du:
1. Skulle du vilja vara längre?: Nej.
2. Skulle du vilja ha sex nu?: Nej.
3. Skulle du vilja dricka dig full nu?: Nej.
Kan du:
1. Kan du röra på öronen?: Nej.
2. Kan du slicka dig på näsan?: Nej.
3. Kan du kolla i kors med ögonen?: Nej.
4. Kan dina föräldrar lita på dig?: Ja.
5. Kan du låta bli att prata på 4 timmar?: Det händer nog relativt ofta.
6. Kan du vara på en fest utan att dricka?: Ja.
7. Kan dina vänner lita på dig?: Ja.
8. Kan du tänka dig att pierca dig i naveln?: Nej.
9. Kan du suga?: Ja. Suga karamell kan väl nästan alla?
10. Kan du låta bli att spendera pengar i en affär om du har pengar?: Ja, jag har självdiciplin på det planet faktiskt.
Har:
1. Har du någonsin ljugit för dina föräldrar?: Ja, när jag inte har velat säga som det är.
2. Har dina föräldrar sagt att dom älskar dig?: Ja
3. Har du syskon?: Ja. 3 stycken.
4. Har du någonsin haft sex med någon?: Nej.
5. Har dina föräldrar ljugit för dig?: De har säkert gjort det någon gång för att skydda mig.
6. Har du varit full den här månaden?: Nej.
7. Har du redan tröttnat på dom här frågorna?: I någon mån.
8. Har du borstat tänderna den senaste timmen?: Nej.
9. Har du pussat någon som är fyra år äldre?: Nej..
10. Har du haft sex med någon som är tre år äldre?: Läs föregående svar.
11. Har du haft ett förhållande med någon som är fyra år äldre?: Nepp.
12. Har du blivit påkommen när du har haft sex, om du har haft det?: Nepp.
13. Har du ljugit på någon fråga än då?: Marginellt...
Vem:
1. Vem älskar du?: Mina närstående
2. Vem hade du senast sex med?: N/A
3. Vem vill du bli full med? Ingen just nu.
4. Vem är den bästa artisten/gruppen?: Galantis eller finska "Haloo Helsinki"
5. Vem pratade du senast i telefon med?: En vän - det händer inte särskilt ofta...
6. Vem är snällast i världen?: Min mamma.
7. Vem vill du prata med?: Gärna med flera personer än i nuläget :)
8. Vem sov du senast med?: labradoren Ebba
9. Vem såg dig full senast?: Min kusin, men det hände för ca 6 år sedan...
10. Vem vet allt om dig?: Hmm. Jag har väl gett bitar av mig själv åt flera olika personer, så skulle dessa gå ihop så skulle de nog veta relativt mycket om mig. Dessutom har jag faktiskt haft så stort förtroende för min språkkompis att hon fått veta ganska mycket om mig. Sen har jag även träffat en ny vän som jag synkade förvånansvärt bra med från start. Nästan litet skrämmande hur mycket han fått veta om t.ex. att jag inte haft någon seriös relation ännu etc.
Jag skrev de facto det här inlägget, eller rättare sagt svarade på frågorna, för en bra tid sedan men det blev aldrig publicerat, så därför publicerar jag det nu vid en litet udda tidpunkt...
Österbottningen
20 januari 2015
Ur vardagen
Hej igen!
Här följer en liten uppdatering av läget hos mig just nu.
Till först vill jag dock beklaga att det var tyst ett bra tag här på bloggen, faktiskt i ett helt kvartal nu. Mer om orsakerna till det nedan.
Sen antar jag också att det kommit en del e-post och andra kommentarer under denna tid - dessa skall jag ta i tu med inom kort. (Jag har helt enkelt inte "vågat" öppna min inkorg ännu...)
Allmänt
1. Mitt senaste inlägg skrev jag i mitten av oktober 2014, och då var läget det att jag fortsatte mina studier vid universitet i Vasa. Så är fortsättningsvis också fallet, skillnaden är bara den att jag har övergått till magisterstudier nu.
2. Jag hade också under hösten en språkkompis och jag får väl antagligen också säga att jag fortsättningsvis har en språkkompis, eftersom vi har diskuterat att fortsätta så här inofficiellt under vårterminen.
3. Jag har även fortsatt med min aktivitet inom den tidigare nämnda studentföreningen. Det har faktiskt "gått så långt" att jag råkade bli vald till styrelsemedlem för nämnda förening, hur det gick är vet jag inte riktigt...
Studierna
4. Studierna har fortgått med några kurser under höstterminen. Emellertid har fokus mera legat på att s.k. individuella studier - vilket i praktiken innebär att man läser självständigt och skriver. I och för sig är det en studiemetod som passar mig relativt bra, men å andra sidan så är det bra att få utmana sig själv med "obekväma" situationer som grupparbeten och liknande. Ett grupparbete hann jag nog "tränga in" under höstterminen också, men det gick relativt smärtfritt då en annan kille tog initiativ till att samarbeta med mig. Trevligt så!
5. Men samtidigt så önskar jag själv att jag skulle kunna ta initiativ och våga dra ihop en grupp, alternativt föreslå att "du skall vi jobba tillsammans?". Men just nu känns det ganska oöverstigligt, måste jag medge - kanske om man tvingande mig skulle jag göra det...
Språkkompis
6. I mitt förra inlägg nämnde jag att jag har fått en språkkompis. I praktiken har det inneburit att jag har fungerat som lärare i svenska åt en tjej, samtidigt som hon har lärt mig finska. Nu med "facit i hand" så är jag riktigt nöjd med genomförandet.
7. För hur ofta får man annars som social fobiker möjligheten att umgås med någon annan (sen tidigare främmande person) sådär kravlöst? Vi träffades ungefär 15 gånger under höstterminen, d.v.s. ungefär en gång i veckan, och då ungefär 2 timmar åt gången. I praktiken så talade vi 1 timme svenska och 1 timme finska, samt att vi också skrev åt varandra på det andra inhemska språket och så rättade vi varandras texter.
8. Men samtidigt har det också känts litet märkligt. Låt mig förklara. För under våra träffar så har vi brukat gå på café, d.v.s. litet neutral mark, men sen så avancerade det så att vi bl.a. gick på bio tillsammans. Med avancera menar jag inte att jag skulle ha blivit kär, utan snarast det att vänskapen intensifierades. Dessutom besökte hon min lägenhet vid ett tillfälle, jag kan väl nämna att antalet gånger som jag har haft en tjejkompis på besök under mitt liv går att räkna på ena handens fingrar... Så på så sätt var det också ett framsteg.
Psykoterapi
9. Jag blev beviljad privat psykoterapi av FPA, och mycket tid åtgick också till att finna en privat terapeut. Jag hade inbillat mig att det skulle vara ungefär lika enkelt som att "boka tid för en bilservice", d.v.s. att man lyfter på luren och beställer en tid till en terapeut. Men nej, istället var de flesta terapeuter fullbokade, detta som en konsekvens av att vårdtiderna är ganska långa - många går till samma terapeut under 1-3 års tid. En bilservice varar ju i jämförelse någon timme.
10. Sen var det ju det här med att man skall matcha personkemiskt med sin terapeut. I mitt fall, så verkar jag åtminstone att ha haft tur, för jag tror att det kommer att fungera med den första terapeuten jag träffade. Min psykiater på SHVS nämnde också att över 80% brukar träffa "rätt" terapeut på första försöket, så denna gång fick jag tillhöra den "gråa" vanliga massan.
11. Min terapeut är utbildad i Umeå, och det var också litet en bidragande orsak till att jag valde henne eftersom jag inbillar mig att man i Sverige har en litet mera modern syn på psykoterapi än i Finland. Vilket också så här långt verkar stämma. Intressant var dock det att hon är utbildad i både kognitiv beteendeterapi men också i psykodynamisk terapi, så hon förklarade att hon brukar kombinera ihop en blandning av dessa enligt vad klienten behöver. Normalt brukar ju terapeuterna annars vara utbildade i "enbart" endera inriktningen.
12. En tråkig grej med att byta terapeut är dock det att man är tvungen att börja om litet från noll. Jag menar med min terapeut på SHVS så "visste" hon ju ungefär var jag rörde mig och kände till min bakgrund, och man kunde således hoppa direkt fram till detta och nuet. Nu är jag tvungen att repetera litet samma saker med denna terapeut så att hon skall "catcha up" var jag rör mig, liksom även få veta vem jag är. Detta är väl också en förutsättning innan kommer till the real business.
Så just nu åtgår de flesta besöken till detta.
Andra projekt
13. Ett av de delmål jag jobbade med hos min förra terapeut på SHVS var att jag skulle försöka våga att börja engagera mig i andra sammanhang. Detta skulle då ske främst med fokus på studiesammanhang. För en sak som jag saknat så här långt under min studietid är den sociala samvaron som man borde få ha under studietiden.
14. Som en följd av att jag kände att jag saknade någonting, så var jag också motiverad till att åtminstone försöka bredda mitt sociala umgänge. Till första anhalt valde vi att fokusera på den här föreningen som är aktiv inom samma religion som jag själv bekänner mig till, d.v.s. kristendomen. Och nu i höst så bar det alltså frukt, jag prövade ju först att besöka en föreningens samlingar under våren, men sen föll saken litet i dvala.
15. Nu har det emellertid gått så långt att jag närvarade på föreningsmötet i höstas, och då frågade en kille om jag skulle vara intresserad av att gå med i föreningens styrelse. Och av någon anledning, så tackade jag ja till detta - så där sitter jag nu då... Det har ju både positiva och negativa effekter. Positivt såtillvida att detta "tvingar" mig att gå på deras samlingar, samt att man ännu mera blir meddragen i ett socialt sammanhang. Negativt är det väl främst på så sätt att det åtgår en del tid till detta engagemang, men jag tror dock att det är värt det.
16. Yttermera, för att använda ett juridiskt språk, så har jag även hunnit med en del andra projekt. Mer om dessa så småningom antar jag. För eftersom det har hänt relativt mycket på kort tid, så tar det faktiskt litet tid att orientera sig i nuet så att säga. Men därför är också den här bloggen en relativt bra plats att skriva om dessa "upplevelser" som ett sätt för mig att bearbeta vardagen. Och om det dessutom kan vara till nytta, alternativt till intresse för någon annan så är det ju trevlig bonus :)
Avslutningsvis får jag be om ursäkt för det här omfångsrika inlägget - men det tycks vara en fallenhet hos mig och kanske också hos andra juriststudenter att skriva långt när man väl får chansen.
Men jag skall försöka ta och skriva ett par litet kortare inlägg om de olika sakerna (t.ex. om psykoterapin), så snart jag har lite extra tid till mitt förfogande.
Österbottningen
Här följer en liten uppdatering av läget hos mig just nu.
Till först vill jag dock beklaga att det var tyst ett bra tag här på bloggen, faktiskt i ett helt kvartal nu. Mer om orsakerna till det nedan.
Sen antar jag också att det kommit en del e-post och andra kommentarer under denna tid - dessa skall jag ta i tu med inom kort. (Jag har helt enkelt inte "vågat" öppna min inkorg ännu...)
Allmänt
1. Mitt senaste inlägg skrev jag i mitten av oktober 2014, och då var läget det att jag fortsatte mina studier vid universitet i Vasa. Så är fortsättningsvis också fallet, skillnaden är bara den att jag har övergått till magisterstudier nu.
2. Jag hade också under hösten en språkkompis och jag får väl antagligen också säga att jag fortsättningsvis har en språkkompis, eftersom vi har diskuterat att fortsätta så här inofficiellt under vårterminen.
3. Jag har även fortsatt med min aktivitet inom den tidigare nämnda studentföreningen. Det har faktiskt "gått så långt" att jag råkade bli vald till styrelsemedlem för nämnda förening, hur det gick är vet jag inte riktigt...
Studierna
4. Studierna har fortgått med några kurser under höstterminen. Emellertid har fokus mera legat på att s.k. individuella studier - vilket i praktiken innebär att man läser självständigt och skriver. I och för sig är det en studiemetod som passar mig relativt bra, men å andra sidan så är det bra att få utmana sig själv med "obekväma" situationer som grupparbeten och liknande. Ett grupparbete hann jag nog "tränga in" under höstterminen också, men det gick relativt smärtfritt då en annan kille tog initiativ till att samarbeta med mig. Trevligt så!
5. Men samtidigt så önskar jag själv att jag skulle kunna ta initiativ och våga dra ihop en grupp, alternativt föreslå att "du skall vi jobba tillsammans?". Men just nu känns det ganska oöverstigligt, måste jag medge - kanske om man tvingande mig skulle jag göra det...
Språkkompis
6. I mitt förra inlägg nämnde jag att jag har fått en språkkompis. I praktiken har det inneburit att jag har fungerat som lärare i svenska åt en tjej, samtidigt som hon har lärt mig finska. Nu med "facit i hand" så är jag riktigt nöjd med genomförandet.
7. För hur ofta får man annars som social fobiker möjligheten att umgås med någon annan (sen tidigare främmande person) sådär kravlöst? Vi träffades ungefär 15 gånger under höstterminen, d.v.s. ungefär en gång i veckan, och då ungefär 2 timmar åt gången. I praktiken så talade vi 1 timme svenska och 1 timme finska, samt att vi också skrev åt varandra på det andra inhemska språket och så rättade vi varandras texter.
8. Men samtidigt har det också känts litet märkligt. Låt mig förklara. För under våra träffar så har vi brukat gå på café, d.v.s. litet neutral mark, men sen så avancerade det så att vi bl.a. gick på bio tillsammans. Med avancera menar jag inte att jag skulle ha blivit kär, utan snarast det att vänskapen intensifierades. Dessutom besökte hon min lägenhet vid ett tillfälle, jag kan väl nämna att antalet gånger som jag har haft en tjejkompis på besök under mitt liv går att räkna på ena handens fingrar... Så på så sätt var det också ett framsteg.
Psykoterapi
9. Jag blev beviljad privat psykoterapi av FPA, och mycket tid åtgick också till att finna en privat terapeut. Jag hade inbillat mig att det skulle vara ungefär lika enkelt som att "boka tid för en bilservice", d.v.s. att man lyfter på luren och beställer en tid till en terapeut. Men nej, istället var de flesta terapeuter fullbokade, detta som en konsekvens av att vårdtiderna är ganska långa - många går till samma terapeut under 1-3 års tid. En bilservice varar ju i jämförelse någon timme.
10. Sen var det ju det här med att man skall matcha personkemiskt med sin terapeut. I mitt fall, så verkar jag åtminstone att ha haft tur, för jag tror att det kommer att fungera med den första terapeuten jag träffade. Min psykiater på SHVS nämnde också att över 80% brukar träffa "rätt" terapeut på första försöket, så denna gång fick jag tillhöra den "gråa" vanliga massan.
11. Min terapeut är utbildad i Umeå, och det var också litet en bidragande orsak till att jag valde henne eftersom jag inbillar mig att man i Sverige har en litet mera modern syn på psykoterapi än i Finland. Vilket också så här långt verkar stämma. Intressant var dock det att hon är utbildad i både kognitiv beteendeterapi men också i psykodynamisk terapi, så hon förklarade att hon brukar kombinera ihop en blandning av dessa enligt vad klienten behöver. Normalt brukar ju terapeuterna annars vara utbildade i "enbart" endera inriktningen.
12. En tråkig grej med att byta terapeut är dock det att man är tvungen att börja om litet från noll. Jag menar med min terapeut på SHVS så "visste" hon ju ungefär var jag rörde mig och kände till min bakgrund, och man kunde således hoppa direkt fram till detta och nuet. Nu är jag tvungen att repetera litet samma saker med denna terapeut så att hon skall "catcha up" var jag rör mig, liksom även få veta vem jag är. Detta är väl också en förutsättning innan kommer till the real business.
Så just nu åtgår de flesta besöken till detta.
Andra projekt
13. Ett av de delmål jag jobbade med hos min förra terapeut på SHVS var att jag skulle försöka våga att börja engagera mig i andra sammanhang. Detta skulle då ske främst med fokus på studiesammanhang. För en sak som jag saknat så här långt under min studietid är den sociala samvaron som man borde få ha under studietiden.
14. Som en följd av att jag kände att jag saknade någonting, så var jag också motiverad till att åtminstone försöka bredda mitt sociala umgänge. Till första anhalt valde vi att fokusera på den här föreningen som är aktiv inom samma religion som jag själv bekänner mig till, d.v.s. kristendomen. Och nu i höst så bar det alltså frukt, jag prövade ju först att besöka en föreningens samlingar under våren, men sen föll saken litet i dvala.
15. Nu har det emellertid gått så långt att jag närvarade på föreningsmötet i höstas, och då frågade en kille om jag skulle vara intresserad av att gå med i föreningens styrelse. Och av någon anledning, så tackade jag ja till detta - så där sitter jag nu då... Det har ju både positiva och negativa effekter. Positivt såtillvida att detta "tvingar" mig att gå på deras samlingar, samt att man ännu mera blir meddragen i ett socialt sammanhang. Negativt är det väl främst på så sätt att det åtgår en del tid till detta engagemang, men jag tror dock att det är värt det.
16. Yttermera, för att använda ett juridiskt språk, så har jag även hunnit med en del andra projekt. Mer om dessa så småningom antar jag. För eftersom det har hänt relativt mycket på kort tid, så tar det faktiskt litet tid att orientera sig i nuet så att säga. Men därför är också den här bloggen en relativt bra plats att skriva om dessa "upplevelser" som ett sätt för mig att bearbeta vardagen. Och om det dessutom kan vara till nytta, alternativt till intresse för någon annan så är det ju trevlig bonus :)
 |
| Staden Vasa bjuder på ett fint naturscenario nu på vintern. Den här bilden är tagen från ön Brändö och mot väster. I förgrunden ser man Åbo akademis (universitets) utrymmen i Vasa. |
Avslutningsvis får jag be om ursäkt för det här omfångsrika inlägget - men det tycks vara en fallenhet hos mig och kanske också hos andra juriststudenter att skriva långt när man väl får chansen.
Men jag skall försöka ta och skriva ett par litet kortare inlägg om de olika sakerna (t.ex. om psykoterapin), så snart jag har lite extra tid till mitt förfogande.
Österbottningen
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)