Men vad har då hänt sedan dess?
Jo, jag har fortsatt med terapin hos min psykoterapeut med ett besök i veckan, och de besöken är i snitt ca 60 minuter långa (d.v.s. en timme...). Således har det blivit en del tid som jag har hunnit tillbringa i fåtöljen hos min terapeut, och nu börjar det kännas som om vi börjar komma in på den riktiga "substansen", så att vi nu känner varandra såpass väl att vi kan diskutera den sociala problematiken.
Vad diskuterar vi då under våra samtal?
Under mitt senaste besök som var i onsdags så diskuterade vi av någon anledning juridiska frågeställningar. Och, det intressanta och något ovanliga var att i princip hela besöket åtgick till det ämnet... Hur kom vi då in på det ämnet? Jo, sannolikt genom att vi började med att diskutera mina studier och att det inte är särskilt lång tid kvar tills jag blir färdig "jurist". Så min terapeut utmanade mig genom att ställa några kniviga frågor, om jag t.ex. är beredd att fungera som domare och ta ställning i knepiga frågor.
Vidare så diskuterade vi också en hel andra saker som anknyter till "brott & straff" tematiken så att säga. För det visade sig att terapeuten själv också är relativt intresserad av mekaniken bakom varför människor begår brott, medan jag själv ju är mera intresserad av den juridiska bedömningen av olika handlingar. För en sak som brukar förvåna folk när de får reda på att jag studerar juridik, är att jag relativt ofta, men inte alltid, tar domstolen i försvar för de beslut de gjort i något spektakulärt brottmål. Klassiska fall är när domstolen har friat någon person som stått anklagad för t.ex. en våldtäkt eller andra brott som är känsloladdade och där "folkets domstol" redan fattat beslut i skuld frågan, så att säga. För här skiljer ibland det allmänna rättsmedvetandet från den professionella juridiska bedömningen i frågan. Det här märks inte minst genom att domstolen bara kan beakta sådant som kan visas och bevisas, vilket kan leda till att någon frias "fastän alla nog vet att personen är skyldig" så att säga...
Det här var nu ett exempel på vad vi kan diskutera under terapibesöken. För innan jag började med terapin så trodde jag att besöken främst och nästan enbart skulle handla om min sociala fobi och panikångesten, men här tar man nog ett bredare grepp om mig som person, vilket känns både litet skrämmande men också givande. Tidigare har jag nämnt att terapin genom SHVS främst syftade på att jag skulle få nödvändiga verktyg i vardagen för att klara av den rent socialt, vilket den också gjorde relativt bra. Jag vill inte kalla det för en quick-fix, för det var det inte, men fokuset låg litet annorlunda där. Dessutom tror jag det var en nödvändig "transportsträcka" för att jag skulle kunna vara riktigt mottaglig för den fortsatta och mera omfattande terapin i privat regi.
Österbottningen
Vidare så diskuterade vi också en hel andra saker som anknyter till "brott & straff" tematiken så att säga. För det visade sig att terapeuten själv också är relativt intresserad av mekaniken bakom varför människor begår brott, medan jag själv ju är mera intresserad av den juridiska bedömningen av olika handlingar. För en sak som brukar förvåna folk när de får reda på att jag studerar juridik, är att jag relativt ofta, men inte alltid, tar domstolen i försvar för de beslut de gjort i något spektakulärt brottmål. Klassiska fall är när domstolen har friat någon person som stått anklagad för t.ex. en våldtäkt eller andra brott som är känsloladdade och där "folkets domstol" redan fattat beslut i skuld frågan, så att säga. För här skiljer ibland det allmänna rättsmedvetandet från den professionella juridiska bedömningen i frågan. Det här märks inte minst genom att domstolen bara kan beakta sådant som kan visas och bevisas, vilket kan leda till att någon frias "fastän alla nog vet att personen är skyldig" så att säga...
Det här var nu ett exempel på vad vi kan diskutera under terapibesöken. För innan jag började med terapin så trodde jag att besöken främst och nästan enbart skulle handla om min sociala fobi och panikångesten, men här tar man nog ett bredare grepp om mig som person, vilket känns både litet skrämmande men också givande. Tidigare har jag nämnt att terapin genom SHVS främst syftade på att jag skulle få nödvändiga verktyg i vardagen för att klara av den rent socialt, vilket den också gjorde relativt bra. Jag vill inte kalla det för en quick-fix, för det var det inte, men fokuset låg litet annorlunda där. Dessutom tror jag det var en nödvändig "transportsträcka" för att jag skulle kunna vara riktigt mottaglig för den fortsatta och mera omfattande terapin i privat regi.
Österbottningen
