Jag vet vid mig själv att jag har slarvat med att logga in på bl.a. den här bloggen och e-postadressen som tillhör den här bloggen.*
Nu har jag dock lagt till en funktion så att mail som skickas till osterbottningen (vid) gmail.com automatiskt vidarebefordras också till min "riktiga" e-postadress. På det här viset borde jag i framtiden inte lika lätt kunna missa e-post som skickas till mig.
Så om du tidigare har försökt nå mig per e-post, så skulle jag verkligen uppskatta om du sände ditt mail på nytt till mig. :)
Och även om du inte tagit kontakt tidigare, så är du välkommen att sända ett mail. Det är alltid kul att få e-post!
Hälsar,
Österbottningen
i väntan på ditt mejl
---
* Jag har kring 300 olästa mail från period på 6 månader, i huvudsak bestående av diverse nyhetsbrev och automatiska uppdateringar från bl.a. Facebook. Jag har nu försökt sålla i den stora mängden e-post, -men- det här gör att e-post som skickats till mig av riktiga personer kan ha gått mig förbi. Nu har jag sagt upp prenumeration av dessa automatiska mail, så framledes borde endast e-post av riktiga personer hitta hit. Kanske också ett mejl av just dig?
22 juni 2015
18 juni 2015
Jag, deprimerad?
En sak som vi tangerade på mitt senaste besök vid terapeuten i tisdags, var huruvida jag varit deprimerad eller inte. För jag har naturligtvis berättat för terapeuten om de första åren jag studerade på universitet och hur jag då främst fokuserade på att, ja, studera vilket var det jag i stort sätt gjorde på dagarna. Som en följd av det så började jag i någon mån känna mig isolerad och det var nog också det som gjorde att jag valde att söka hjälp under hösten 2013.
Nu har jag dock vid olika tillfällen, dels vid terapeuten men också annars återkallat den här tiden/perioden i mitt minne. Och det står väl rättså klart att jag nog faktiskt var relativt isolerad under den här perioden. En för övrigt ganska lång period, från hösten 2012 till våren 2014.
Orsaken till att jag blev isolerad har jag kanske nämnt tidigare, men en kort förklaring är väl ändå på sin plats. Jag började studera på universitet hösten 2011, ca ett halvår efter att jag hade tagit studenten från gymnasiet. Det här innebar en relativt stor omställning för mig: en ny stad, nya studier och nya ansikten. I början gick allt ganska bra, även om det var utmanande. Men första dagen på nya utbildningen så fann jag en person, en kille, som jag blev bekant med och som senare också blev en vän till mig. Vi hängde sedan tillsammans ihop under hela första året, och det är väl här mitt egentliga misstag låg, för även om jag blev bekant med de andra personerna på klassen (vi var kring 24 som började), så höll jag mig ändå främst till den här vännen. Med facit på hand, så ångrar jag inte på något sätt att jag blev god vän med honom, utan det jag ångrar är att jag inte tog tillfället i akt och blev mera bekant med de andra på klassen. För efter det första året, så valde min vän att byta studieort från Vasa till Helsingfors, av skäl som jag har full förståelse för. Men det här innebar samtidigt att jag, i mitt tycke blev, tja, lämnad i sticket. Som en följd av det här så började jag alltmera fokusera på studierna, de ersatte således min vänskap med den här vännen.
Visst har det slagit mig ibland att jag kanske haft och har någon form av depression, men jag har inte funderat särskilt mycket över den saken. Jag antar att det också är en sak som kan karaktärisera att man är, just deprimerad.
Nu vet jag inte om jag är deprimerad längre, men jag anar att jag faktiskt kan vara det. För det jag ännu saknar är orken och energin till att göra saker och ting. Det är särskilt den här känslan av att vara energilös som plågat och nog ännu i viss utsträckning plågar mig. I viss mån kan jag tycka att det blivit sämre med energin, inte minst genom att jag skrivit mindre här på bloggen, vilket jag antar bottnar i brist på energi. Eller det har kanske också sin förklaring i att jag själv också har prioriterat att vara mera social i "verkliga livet", men det här tar ännu såpass mycket energi att jag helt enkelt inte haft den nödvändiga orken för att skriva här på bloggen.
En annan förändring, som varit mera specifik för mig och som i mitt tycke pekar på någon form av depression är att jag har varit relativt konflikträdd under den här perioden. Med konflikträdd menar jag främst i professionella situationer, jag har alltid försökt undvika konflikter med mina vänner och bekanta. Men det här handlar mera om att jag hellre har vikt ner mig om jag t.ex. blivit behandlad på ett dåligt sätt i någon affär när jag velat reklamera t.ex. en vara. Tidigare hade jag nog nästan alltid stått upp för mina, och ofta också andras rättigheter i dylika situationer. Men jag har helt enkelt ofta valt att istället välja den mera bekväma vägen, och mindre energikrävande vägen genom att inte hävda min rättigheter eller ens diskutera dem. På den här punkten märker jag dock av en förändring, för jag har nu igen blivit mera varse om att bevaka min och andras rätt. Så det ser jag nu åtminstone som ett positivt tecken.
Så just nu, så känns det som en relativt ambivalent situation då jag inte är riktigt säker på om jag är deprimerad eller ej, och i så fall i vilken omfattning jag skulle vara deprimerad. Hur som helst, är det här ett ämne som jag nog behöver diskutera med min terapeut vid de kommande besöken. För just nu känner jag att jag är ute på främmande vatten, då jag inte tidigare riktigt har sett mig som deprimerad.
Österbottningen
29 maj 2015
Vårterminen är slut
Ordning och reda, pengar på fredag. Nej, riktigt så bra är det inte, men jag har åtminstone fått sommarlov från och med idag. De höll oss in i det sista från universitet i år, då många andra hade fått sommarlov redan i slutet av april. Men bättre sent än aldrig. Det samma gäller också bloggandet, för nu har tiden återigen hunnit springa iväg en aning sedan jag skrev sist.
Men vad har då hänt sedan dess?
Jo, jag har fortsatt med terapin hos min psykoterapeut med ett besök i veckan, och de besöken är i snitt ca 60 minuter långa (d.v.s. en timme...). Således har det blivit en del tid som jag har hunnit tillbringa i fåtöljen hos min terapeut, och nu börjar det kännas som om vi börjar komma in på den riktiga "substansen", så att vi nu känner varandra såpass väl att vi kan diskutera den sociala problematiken.
Vad diskuterar vi då under våra samtal?
Under mitt senaste besök som var i onsdags så diskuterade vi av någon anledning juridiska frågeställningar. Och, det intressanta och något ovanliga var att i princip hela besöket åtgick till det ämnet... Hur kom vi då in på det ämnet? Jo, sannolikt genom att vi började med att diskutera mina studier och att det inte är särskilt lång tid kvar tills jag blir färdig "jurist". Så min terapeut utmanade mig genom att ställa några kniviga frågor, om jag t.ex. är beredd att fungera som domare och ta ställning i knepiga frågor.
Vidare så diskuterade vi också en hel andra saker som anknyter till "brott & straff" tematiken så att säga. För det visade sig att terapeuten själv också är relativt intresserad av mekaniken bakom varför människor begår brott, medan jag själv ju är mera intresserad av den juridiska bedömningen av olika handlingar. För en sak som brukar förvåna folk när de får reda på att jag studerar juridik, är att jag relativt ofta, men inte alltid, tar domstolen i försvar för de beslut de gjort i något spektakulärt brottmål. Klassiska fall är när domstolen har friat någon person som stått anklagad för t.ex. en våldtäkt eller andra brott som är känsloladdade och där "folkets domstol" redan fattat beslut i skuld frågan, så att säga. För här skiljer ibland det allmänna rättsmedvetandet från den professionella juridiska bedömningen i frågan. Det här märks inte minst genom att domstolen bara kan beakta sådant som kan visas och bevisas, vilket kan leda till att någon frias "fastän alla nog vet att personen är skyldig" så att säga...
Det här var nu ett exempel på vad vi kan diskutera under terapibesöken. För innan jag började med terapin så trodde jag att besöken främst och nästan enbart skulle handla om min sociala fobi och panikångesten, men här tar man nog ett bredare grepp om mig som person, vilket känns både litet skrämmande men också givande. Tidigare har jag nämnt att terapin genom SHVS främst syftade på att jag skulle få nödvändiga verktyg i vardagen för att klara av den rent socialt, vilket den också gjorde relativt bra. Jag vill inte kalla det för en quick-fix, för det var det inte, men fokuset låg litet annorlunda där. Dessutom tror jag det var en nödvändig "transportsträcka" för att jag skulle kunna vara riktigt mottaglig för den fortsatta och mera omfattande terapin i privat regi.
Österbottningen
Vidare så diskuterade vi också en hel andra saker som anknyter till "brott & straff" tematiken så att säga. För det visade sig att terapeuten själv också är relativt intresserad av mekaniken bakom varför människor begår brott, medan jag själv ju är mera intresserad av den juridiska bedömningen av olika handlingar. För en sak som brukar förvåna folk när de får reda på att jag studerar juridik, är att jag relativt ofta, men inte alltid, tar domstolen i försvar för de beslut de gjort i något spektakulärt brottmål. Klassiska fall är när domstolen har friat någon person som stått anklagad för t.ex. en våldtäkt eller andra brott som är känsloladdade och där "folkets domstol" redan fattat beslut i skuld frågan, så att säga. För här skiljer ibland det allmänna rättsmedvetandet från den professionella juridiska bedömningen i frågan. Det här märks inte minst genom att domstolen bara kan beakta sådant som kan visas och bevisas, vilket kan leda till att någon frias "fastän alla nog vet att personen är skyldig" så att säga...
Det här var nu ett exempel på vad vi kan diskutera under terapibesöken. För innan jag började med terapin så trodde jag att besöken främst och nästan enbart skulle handla om min sociala fobi och panikångesten, men här tar man nog ett bredare grepp om mig som person, vilket känns både litet skrämmande men också givande. Tidigare har jag nämnt att terapin genom SHVS främst syftade på att jag skulle få nödvändiga verktyg i vardagen för att klara av den rent socialt, vilket den också gjorde relativt bra. Jag vill inte kalla det för en quick-fix, för det var det inte, men fokuset låg litet annorlunda där. Dessutom tror jag det var en nödvändig "transportsträcka" för att jag skulle kunna vara riktigt mottaglig för den fortsatta och mera omfattande terapin i privat regi.
Österbottningen
26 mars 2015
Att kunna sitta nära andra människor
En sak som jag haft obehag för är att sitta inklämd mellan flera personer, ex. på tåget, i bussen eller i en föreläsningssal. Alla dessa situationer har ofta orsakat ett obehag, ett obehag som ofta uppkommit före själva situationen.
Orsaken till mina problem med dessa situationer bottnar sannolikt både i den sociala fobin och panikångesten. Att se en kopplingen mellan social fobi och problemet med att sitta inklämd nära andra människors, ter sig initialt kanske mera uppenbar än den till panikångesten. Men låt mig förklara.
1. Panikångesten, hos mig åtminstone, har den sidan att den förvärras i sådana situationer att man inte alls kan ta sig från platsen, alternativt att det skulle orsaka stor uppmärksamhet om man gjorde så trots allt.
2. En annan faktor som även bidrar till att trigga panikångesten är om "jag inte har kontroll över situationen". I praktiken är sådana situationer när man ex. sitter på tåget eller i bussen och inte har möjlighet att "stanna" tåget eller bussen - d.v.s. man är beroende av andra.
3. Men nuförtiden har jag fått det litet enklare med att klara dessa situationer. I bottnen tror jag det handlar om att jag bättre kan slappna av i olika situationer, vilket har skett genom träning vid bl.a. Studenthälsovården.
4. En annan bidragande faktor som gjort det enklare är sannolikt också medicineringen, först med Citalopram och senare med Venlafaxin. Det knepiga här är dock att skilja på vad som har haft störst effekt: terapin eller medicineringen. För det blir relativt knepigt när man har två olika "behandlingar" på gång samtidigt parallellt, men kanske är det den sammanlagda effekten som är det intressanta.
Sammantaget, så har jag fått det ganska mycket enklare att göra sådana här saker idag än vad jag tidigare hade. Nuförtiden kan jag ibland se framemot att få göra sådana saker som jag förr hade obehag för, ett obehag som kunde vakna till liv långt före själva tillfället. Det här blev till en sak som också skapade en slags förväntningsångest som i sin tur förvärrar ångesten när själva tillfället är för handen - t.ex. att flyga.
Österbottningen
 |
| På språng, denna gång till Helsingfors med tåg från Vasa. Visst är väl vårsolen otroligt vacker nu på mornarna - bilden är tagen i Vasa i gryningen. De finska tågen ser en aning modernare ut i de grön/vita färgerna, här ett Pendolino. |
Orsaken till mina problem med dessa situationer bottnar sannolikt både i den sociala fobin och panikångesten. Att se en kopplingen mellan social fobi och problemet med att sitta inklämd nära andra människors, ter sig initialt kanske mera uppenbar än den till panikångesten. Men låt mig förklara.
1. Panikångesten, hos mig åtminstone, har den sidan att den förvärras i sådana situationer att man inte alls kan ta sig från platsen, alternativt att det skulle orsaka stor uppmärksamhet om man gjorde så trots allt.
2. En annan faktor som även bidrar till att trigga panikångesten är om "jag inte har kontroll över situationen". I praktiken är sådana situationer när man ex. sitter på tåget eller i bussen och inte har möjlighet att "stanna" tåget eller bussen - d.v.s. man är beroende av andra.
3. Men nuförtiden har jag fått det litet enklare med att klara dessa situationer. I bottnen tror jag det handlar om att jag bättre kan slappna av i olika situationer, vilket har skett genom träning vid bl.a. Studenthälsovården.
4. En annan bidragande faktor som gjort det enklare är sannolikt också medicineringen, först med Citalopram och senare med Venlafaxin. Det knepiga här är dock att skilja på vad som har haft störst effekt: terapin eller medicineringen. För det blir relativt knepigt när man har två olika "behandlingar" på gång samtidigt parallellt, men kanske är det den sammanlagda effekten som är det intressanta.
 |
| Tidigare hade denna plats gett mig obehag, men nuförtiden går det dock litet bättre. Tågbolaget VR har relativt fräscha vagnar i deras InterCity serie (här i Duetto Plus). Tyvärr var inte vagnen såhär tom hela vägen (på bilden hänger bara min jacka längst bort...) |
Österbottningen
4 mars 2015
Våren tickar på...
Återigen hann det gå ett tag igen innan jag hade möjlighet att skriva ett nytt inlägg här på bloggen...
Orsaken till att det varit tyst är att jag haft en del att stå i, på många olika fronter och plan, under den gångna månaden. Dels så har jag aktivt kört igång med psykoterapin hos min nya "privata" psykoterapeut, och vi börjar där också komma en bit på vägen faktiskt. Sen har jag aktiverat mig allt mera inom den religiösa förening där jag sedan tidigare varit aktiv inom, vilket har lett till nya bekantskaper etc. Dessutom har höstterminens språkkompis projekt fått sig ett ganska rejält uppsving också. Allt detta utöver det normala livet, innehållande skola och andra mindre nöjen och ting, så har gjort att det funnits relativt litet tid över till att blogga.
Men, med det sagt så är det ändå kul att få återkomma till den här bloggen och skriva ibland. Den har faktiskt en relativt viktig funktion i och med att den fungerar som en slags dagbok där jag redogör för de framsteg och bakslag som jag är med om. Jag roade mig nyligen med att bläddra tillbaka ett par inlägg och läsa vad jag gjorde under hösten 2014, och det var faktiskt ett par saker som jag glömt bort som jag nu återigen påmindes om.
Dessvärre har jag dock inte hunnit gå igenom alla mail som kommit, men det är på gång, om det är till någon tröst. Någon hade dock frågat efter litet mera bilder från "mitt liv", så jag tänkte publicera några nyligen tagna foton här innan jag redogör för vad som hänt sedan sist i mera detaljerad form.
Men nu såhär en bit på vägen, så känns det ändå helt vettigt med att startat om från scratch med den nya terapeuten. Detta eftersom jag inte alls gick lika djupt tillbaka i min barndom med min förra terapeut vid SHVS. Orsaken till att vi inte gick lika djupt där var främst det att vi inte träffades lika frekvent, utan var annan till var tredje vecka, medan jag träffar den nya terapeuten på veckobasis. Men så är det väl mellan den offentliga och privata sektorn, inom det privata finns det mera resurser när man väl sätter igång. Men med det sagt, så vill jag ändå tillägga att jag var riktigt nöjd med den terapi jag fick vid SHVS, för där låg siktet mera på att korrigera och komma till rätta med problemen än att gå tillbaka i barndomen och försöka förstå varför man är där man är idag. En kompromiss som nog är helt rimlig, i och med att jag då också var i större behov av konkret hjälp faktiskt - för jag tror inte riktigt jag ens då förstod hur socialt isolerad jag blivit, vilket jag i efterhand tycker mig att ha insett till en viss grad.
Vad mera kan jag då berätta om terapin? Det finns väl en hel del egentligen, men jag väljer att plocka ut några bitar i det här inlägget och får kanske möjlighet att återkomma till andra delar i framtida inlägg.
En sak som jag faktiskt själv gått och grubblat över är om jag skulle kunna ha en släng av autism, eller för att vara mera specifik, av Aspergers-syndrom. Det här funderingen valde jag faktiskt nyligen att dela med min nya terapeut, efter ett par besök. Men hon avfärdade nog min oro relativt fort, för hennes uppfattning är nog att jag definitivt inte lider av autism eller andra liknande syndrom - utan det är helt enkelt ångestrelaterat.
När vi fortsatte att diskutera saken, så kom vi även på varför jag trodde att jag eventuellt skulle lida av autism. Orsaken torde vara den att det skulle vara ett "bekvämt" sätt att komma till rätta med ens sociala fobi, att helt enkelt förklara ens "defekter" genom att det är medfödd "skada" som det inte går att göra så mycket åt helt enkelt. Men, min terapeut köpte nog inte att jag skulle lida av Aspergers för hon har träffat så många patienter som de facto lider av Aspergers att hon menade med säkerhet kan skilja sådana med Asperger och sådana som inte har det. Och även om jag först tvivlade litet på hennes bedömning, vilket jag vid ett senare besök nämnde åt henne, så börjar jag väl även själv komma fram till den slutsatsen. Detta bl.a. eftersom min tankevärld inte fungerar på det sätt som är karakteristiskt för personer med Aspergers. Dessutom så menade hon att mitt känsloliv nog är av "normal" karaktär och inte avviker på det sätt som det borde för att vara aktuellt med en autism diagnos. För mitt problem menade hon istället låg i att jag sedan liten lärts att inte visa känslor, åtminstone inte i särskilt stor utsträckning, utåt mot omgivningen, utan jag har istället valt att sluta dem inom mig. Det här ter sig nog också som en riktig bedömning, i mitt tycke.
Så en konsekvens av att det börjar vara klarlagt att jag inte lider av Aspergers är att a) jag kan inte längre skylla på en medfödd "skada" samt b) att det nog borde gå att göra något åt min sociala fobi. Men, samtidigt har jag kanske ännu inte riktigt kunna köpa att det "bara" skulle vara fråga om social fobi (utöver panikångesten förstås) som spökar, och ställer till det i mitt sociala liv. Men åtminstone har jag nu fått ett professionellt utlåtande av en person som åtminstone borde ha en rimlig uppfattning om jag lider av Asperger eller inte...
Så det var nu ett exempel på vad vi hunnit avhandla under terapin...
Österbottningen
Orsaken till att det varit tyst är att jag haft en del att stå i, på många olika fronter och plan, under den gångna månaden. Dels så har jag aktivt kört igång med psykoterapin hos min nya "privata" psykoterapeut, och vi börjar där också komma en bit på vägen faktiskt. Sen har jag aktiverat mig allt mera inom den religiösa förening där jag sedan tidigare varit aktiv inom, vilket har lett till nya bekantskaper etc. Dessutom har höstterminens språkkompis projekt fått sig ett ganska rejält uppsving också. Allt detta utöver det normala livet, innehållande skola och andra mindre nöjen och ting, så har gjort att det funnits relativt litet tid över till att blogga.
Men, med det sagt så är det ändå kul att få återkomma till den här bloggen och skriva ibland. Den har faktiskt en relativt viktig funktion i och med att den fungerar som en slags dagbok där jag redogör för de framsteg och bakslag som jag är med om. Jag roade mig nyligen med att bläddra tillbaka ett par inlägg och läsa vad jag gjorde under hösten 2014, och det var faktiskt ett par saker som jag glömt bort som jag nu återigen påmindes om.
Dessvärre har jag dock inte hunnit gå igenom alla mail som kommit, men det är på gång, om det är till någon tröst. Någon hade dock frågat efter litet mera bilder från "mitt liv", så jag tänkte publicera några nyligen tagna foton här innan jag redogör för vad som hänt sedan sist i mera detaljerad form.
 |
| Bilden är tagen från den s.k. strandpromenaden i Vasa en kväll i början av denna vecka. Bilden föreställer de s.k. tornen som finns i anslutning till Åbo Akademi (det svenska universitet) här i Vasa. Visst är det väl vackert? |
 |
| En inte fullt lika "skön" bild, föreställande min arm efter ett blodprov nu på morgonen som togs vid Studenternas hälsovårdsstiftelse här i Vasa. Syftet med det här blodprovet var att följa upp mina något förhöjda kolesterolvärden, efter att jag fastnat i en screening förra våren. Men bilden är i alla fall "färsk" för den är tagen framför datorn där jag skrev denna text :) Vilket de många attributen för en studerande skvallrar om: kaffekoppen, pennorna och boken om att skriva uppsats. |
 |
| Före blodprovet måste man fasta i minst 12 timmar, vilket föranledde att mitt blodsocker sjönk till relativt låga nivåer, och som en följd av detta "beordrade" sjuksköterskan som tog provet mig att gå och äta frukost genast... Nå, jag tog henne på allvar och spatserade vidare till Sokos Vaakuna, som är ett hotell av mellanklass i Vasa centrum, för att äta en rejäl frukost. Tidningen Hufvudstadsbladet som ligger på bordet, är daterad till 4.3.2015, om det kanske kan fungera som ett indicium på att bilderna jag nu publicerar är relativt färska :) |
Psykoterapi
Psykoterapin hos min "nya" terapeut har fortsatt med ett besök i veckan under hela våren, d.v.s. hittills under januari, februari och nu också i mars månad. Som jag även nämnde i ett tidigare inlägg, så har det såhär i början känts litet jobbigt att börja på hos en ny terapeut, i och med att man inte kan fortsätta där man slutade hos den förra terapeuten. Utan man är helt enkelt i större eller mindre omfattning tvungen att börja om, åtminstone till vissa delar med terapin, eftersom jag som patient inte är bekant för terapeuten sedan tidigare och vice versa naturligtvis. Så bara till det här åtgick det faktiskt ett par veckor innan terapeuten hade satt sig tillräckligt in i min situation och litet i min bakgrund, för att vi konkret skulle kunna ens litet gå vidare från det ställe som den förra terapin slutade vid.Men nu såhär en bit på vägen, så känns det ändå helt vettigt med att startat om från scratch med den nya terapeuten. Detta eftersom jag inte alls gick lika djupt tillbaka i min barndom med min förra terapeut vid SHVS. Orsaken till att vi inte gick lika djupt där var främst det att vi inte träffades lika frekvent, utan var annan till var tredje vecka, medan jag träffar den nya terapeuten på veckobasis. Men så är det väl mellan den offentliga och privata sektorn, inom det privata finns det mera resurser när man väl sätter igång. Men med det sagt, så vill jag ändå tillägga att jag var riktigt nöjd med den terapi jag fick vid SHVS, för där låg siktet mera på att korrigera och komma till rätta med problemen än att gå tillbaka i barndomen och försöka förstå varför man är där man är idag. En kompromiss som nog är helt rimlig, i och med att jag då också var i större behov av konkret hjälp faktiskt - för jag tror inte riktigt jag ens då förstod hur socialt isolerad jag blivit, vilket jag i efterhand tycker mig att ha insett till en viss grad.
Vad mera kan jag då berätta om terapin? Det finns väl en hel del egentligen, men jag väljer att plocka ut några bitar i det här inlägget och får kanske möjlighet att återkomma till andra delar i framtida inlägg.
En sak som jag faktiskt själv gått och grubblat över är om jag skulle kunna ha en släng av autism, eller för att vara mera specifik, av Aspergers-syndrom. Det här funderingen valde jag faktiskt nyligen att dela med min nya terapeut, efter ett par besök. Men hon avfärdade nog min oro relativt fort, för hennes uppfattning är nog att jag definitivt inte lider av autism eller andra liknande syndrom - utan det är helt enkelt ångestrelaterat.
När vi fortsatte att diskutera saken, så kom vi även på varför jag trodde att jag eventuellt skulle lida av autism. Orsaken torde vara den att det skulle vara ett "bekvämt" sätt att komma till rätta med ens sociala fobi, att helt enkelt förklara ens "defekter" genom att det är medfödd "skada" som det inte går att göra så mycket åt helt enkelt. Men, min terapeut köpte nog inte att jag skulle lida av Aspergers för hon har träffat så många patienter som de facto lider av Aspergers att hon menade med säkerhet kan skilja sådana med Asperger och sådana som inte har det. Och även om jag först tvivlade litet på hennes bedömning, vilket jag vid ett senare besök nämnde åt henne, så börjar jag väl även själv komma fram till den slutsatsen. Detta bl.a. eftersom min tankevärld inte fungerar på det sätt som är karakteristiskt för personer med Aspergers. Dessutom så menade hon att mitt känsloliv nog är av "normal" karaktär och inte avviker på det sätt som det borde för att vara aktuellt med en autism diagnos. För mitt problem menade hon istället låg i att jag sedan liten lärts att inte visa känslor, åtminstone inte i särskilt stor utsträckning, utåt mot omgivningen, utan jag har istället valt att sluta dem inom mig. Det här ter sig nog också som en riktig bedömning, i mitt tycke.
Så en konsekvens av att det börjar vara klarlagt att jag inte lider av Aspergers är att a) jag kan inte längre skylla på en medfödd "skada" samt b) att det nog borde gå att göra något åt min sociala fobi. Men, samtidigt har jag kanske ännu inte riktigt kunna köpa att det "bara" skulle vara fråga om social fobi (utöver panikångesten förstås) som spökar, och ställer till det i mitt sociala liv. Men åtminstone har jag nu fått ett professionellt utlåtande av en person som åtminstone borde ha en rimlig uppfattning om jag lider av Asperger eller inte...
Så det var nu ett exempel på vad vi hunnit avhandla under terapin...
Österbottningen
16 februari 2015
Svar på en lista
Ramlade över en lista på olika frågor om en själv, som jag passade på att fylla i.
Kanske kan det vara till någon glädje för er läsare att veta litet mera om mig, även om jag annars skriver relativt anonymt här på bloggen.
Tio fakta:
1. Hemstad/ort: Vasa, Finland
2. Hårfärg: Knepigt, brukar beskrivas som sandfärgat.
3. Längd: 183 cm
4. Frisyr: mellanlångt/kort
5. Ögonfärg: gråa/blåa, inte riktigt säker faktiskt :)
6. Skostorlek: 44.
7. Humör: Glatt.
9. Civilstatus: Singel
10. Vänster- eller högerhänt: Högerhänt
Tio saker om ditt liv:
1. Har du nånsin varit kär?: Ja
2. Tror du på kärlek?: Ja, dessutom en intressant fråga. Men jag tror på den företeelsen från ett rent biologiskt plan, upptill s.k. platonisk kärlek, som enligt Platon är den högsta kärleken då den är intellektuell. Idag används ju begreppet platonisk kärlek för att beskriva en relation mellan två personer av olika kön som inte är baserad på kärlek utan vänskap.
3. Har du gjort något inom kärleken som du verkligen ångrar?: Nej.
4. Har du någonsin fått ditt hjärta krossat?: Ja.
5. Har du någon gång krossat någon annans hjärta?: Ja, i någon mån kanske.
6. Har du nånsin blivit kär i din bästa vän?: Nej.
7. Har du nånsin älskat någon utan att tala om de för honom/henne?: Nej. Att älska någon är nog mera än enbart kärlek.
8. Är du rädd för att starta ett förhållande med någon?: Ja, men det beror inte på att inte skulle vilja.
9. Har du nånsin haft en hemlig beundrare?: Jo, för jag fick höra om det på omvägar att den tjej hade varit länge intresserad av mig. Sen hade jag också en stalker efter mig, vilket var obehagligt.
10. Tror du på kärlek vid första ögonkastet?: Kanske, i någon utsträckning men inte vid ett ögonkast utan mera av personens attityd och förhållningssätt.
Tio saker, det där eller det här:
1. Kärlek eller pengar?: Kärlek.
2. Vin eller öl?: Ett sött vitt vin, tack.
3. Dag eller natt?: Dag.
4. One night stand eller förhållande?: Förhållande.
5. Tv eller internet?: Internet.
6. Pepsi eller Cola?: Coca-Cola.
7 Vild fest eller romantisk hemmakväll?: Drar nog mera åt det senare hållet.
8. Färgfoto eller svartvita?: Färg. Svartvita foton är dock relativt charmiga också.
9. Telefonkontakt eller face to face?: Telefon, beroende på saken.
10. Bilddagboken eller myspace?: Har inget av dem.
Tio "Har du nånsin":
1. Har du nånsin blivit upptäckt när du smitit ut?: Nej.
2. Har du nånsin velat ta ditt liv?: Nja, i någon svag stund har tanken nog fladdrat förbi.
3. Har du nånsin gjort något du ångra?: Ja.
4. Har du hoppat bungy jump?: Nej.
5. Har du nånsin varit med i en olycka?: Ja, dessvärre. Har blivit påkörd av en annan bil när jag rörde mig i trafiken.
6. Har du nånsin ätit en hel tårta?: Nej, men en laxsmörgåstårta skulle nog kunna komma i fråga.
7. Har du nånsin önskat att någon ska göra sig riktigt illa?: Nej, men om blickar kunde döda så.
8. Har du nånsin gått på bio ensam?: Ja.
9. Har du nånsin fått utegångsförbud?: Nej, inte direkt, men ordentligt utskälld - ja.
10. Har du någonsin rökt?: Just och just, skulle prova i smyg hemma när pappa ännu rökte i 6 års åldern. Problemet var att jag tände på filtret...
Tio känslor:
1. Saknar du någon just nu?: Nej, inte direkt.
2. Är du glad?: Ja.
3. Är du fundersam?: Ja.
4. Är du uttråkad?: Ja, en smula, det är knappast sunt att fylla i sådana här listor.
5. Är du tysk?: Nej.
6. Är du du italienare?: Nej.
7. Är du svensk?: Ja, beror på om det är samma som att vara rikssvensk, så nej. Räknas finlandssvensk, så ja.
8. Är du fransk?: Nej.
9. Är dina föräldrar fortfarande gifta?: Ja
10. Gillar du någon just nu?: Ja, flera personer i min närhet.
Om dig:
1. Hur mycket är klockan just nu?: 11.57.
2. Namn? Österbottningen (riktiga namnet börjar på S)
3. Efternamn?: No answer (N/A)
4.Vart bor du?: Vasa, Österbotten
5. Hur många barn vill du ha?: Hm, kanske två.
6. Vill du gifta dig?: Om jag får, så ja.
7. Rullar du spaghettin eller skär du den?: Rullar den på gaffeln.
8. Har du ätit sushi?: Nej, aldrig provat heller. Visst är det samma som rå fisk?
9. Favoritglass?: Kanske glassbåtar, eller en lakritsstrut.
10. Humör?: Sprallig, men lugn.
Fyra grejer:
1. Har du någonsin blivit jagad av polisen?: Nej, men halvt om halvt av väktare.
2. Har du en hund?: Ja, en labrador som är i familjens ägo.
3. Sover du helst själv eller med någon?: Hunden Ebba, brukar ha som vana att sova hemmavid med mig, annars själv.
4.Tror du på spöken?: Nej, inte direkt.
Skulle du:
1. Skulle du vilja vara längre?: Nej.
2. Skulle du vilja ha sex nu?: Nej.
3. Skulle du vilja dricka dig full nu?: Nej.
Kan du:
1. Kan du röra på öronen?: Nej.
2. Kan du slicka dig på näsan?: Nej.
3. Kan du kolla i kors med ögonen?: Nej.
4. Kan dina föräldrar lita på dig?: Ja.
5. Kan du låta bli att prata på 4 timmar?: Det händer nog relativt ofta.
6. Kan du vara på en fest utan att dricka?: Ja.
7. Kan dina vänner lita på dig?: Ja.
8. Kan du tänka dig att pierca dig i naveln?: Nej.
9. Kan du suga?: Ja. Suga karamell kan väl nästan alla?
10. Kan du låta bli att spendera pengar i en affär om du har pengar?: Ja, jag har självdiciplin på det planet faktiskt.
Har:
1. Har du någonsin ljugit för dina föräldrar?: Ja, när jag inte har velat säga som det är.
2. Har dina föräldrar sagt att dom älskar dig?: Ja
3. Har du syskon?: Ja. 3 stycken.
4. Har du någonsin haft sex med någon?: Nej.
5. Har dina föräldrar ljugit för dig?: De har säkert gjort det någon gång för att skydda mig.
6. Har du varit full den här månaden?: Nej.
7. Har du redan tröttnat på dom här frågorna?: I någon mån.
8. Har du borstat tänderna den senaste timmen?: Nej.
9. Har du pussat någon som är fyra år äldre?: Nej..
10. Har du haft sex med någon som är tre år äldre?: Läs föregående svar.
11. Har du haft ett förhållande med någon som är fyra år äldre?: Nepp.
12. Har du blivit påkommen när du har haft sex, om du har haft det?: Nepp.
13. Har du ljugit på någon fråga än då?: Marginellt...
Vem:
1. Vem älskar du?: Mina närstående
2. Vem hade du senast sex med?: N/A
3. Vem vill du bli full med? Ingen just nu.
4. Vem är den bästa artisten/gruppen?: Galantis eller finska "Haloo Helsinki"
5. Vem pratade du senast i telefon med?: En vän - det händer inte särskilt ofta...
6. Vem är snällast i världen?: Min mamma.
7. Vem vill du prata med?: Gärna med flera personer än i nuläget :)
8. Vem sov du senast med?: labradoren Ebba
9. Vem såg dig full senast?: Min kusin, men det hände för ca 6 år sedan...
10. Vem vet allt om dig?: Hmm. Jag har väl gett bitar av mig själv åt flera olika personer, så skulle dessa gå ihop så skulle de nog veta relativt mycket om mig. Dessutom har jag faktiskt haft så stort förtroende för min språkkompis att hon fått veta ganska mycket om mig. Sen har jag även träffat en ny vän som jag synkade förvånansvärt bra med från start. Nästan litet skrämmande hur mycket han fått veta om t.ex. att jag inte haft någon seriös relation ännu etc.
Jag skrev de facto det här inlägget, eller rättare sagt svarade på frågorna, för en bra tid sedan men det blev aldrig publicerat, så därför publicerar jag det nu vid en litet udda tidpunkt...
Österbottningen
Kanske kan det vara till någon glädje för er läsare att veta litet mera om mig, även om jag annars skriver relativt anonymt här på bloggen.
Tio fakta:
1. Hemstad/ort: Vasa, Finland
2. Hårfärg: Knepigt, brukar beskrivas som sandfärgat.
3. Längd: 183 cm
4. Frisyr: mellanlångt/kort
5. Ögonfärg: gråa/blåa, inte riktigt säker faktiskt :)
6. Skostorlek: 44.
7. Humör: Glatt.
9. Civilstatus: Singel
10. Vänster- eller högerhänt: Högerhänt
Tio saker om ditt liv:
1. Har du nånsin varit kär?: Ja
2. Tror du på kärlek?: Ja, dessutom en intressant fråga. Men jag tror på den företeelsen från ett rent biologiskt plan, upptill s.k. platonisk kärlek, som enligt Platon är den högsta kärleken då den är intellektuell. Idag används ju begreppet platonisk kärlek för att beskriva en relation mellan två personer av olika kön som inte är baserad på kärlek utan vänskap.
3. Har du gjort något inom kärleken som du verkligen ångrar?: Nej.
4. Har du någonsin fått ditt hjärta krossat?: Ja.
5. Har du någon gång krossat någon annans hjärta?: Ja, i någon mån kanske.
6. Har du nånsin blivit kär i din bästa vän?: Nej.
7. Har du nånsin älskat någon utan att tala om de för honom/henne?: Nej. Att älska någon är nog mera än enbart kärlek.
8. Är du rädd för att starta ett förhållande med någon?: Ja, men det beror inte på att inte skulle vilja.
9. Har du nånsin haft en hemlig beundrare?: Jo, för jag fick höra om det på omvägar att den tjej hade varit länge intresserad av mig. Sen hade jag också en stalker efter mig, vilket var obehagligt.
10. Tror du på kärlek vid första ögonkastet?: Kanske, i någon utsträckning men inte vid ett ögonkast utan mera av personens attityd och förhållningssätt.
Tio saker, det där eller det här:
1. Kärlek eller pengar?: Kärlek.
2. Vin eller öl?: Ett sött vitt vin, tack.
3. Dag eller natt?: Dag.
4. One night stand eller förhållande?: Förhållande.
5. Tv eller internet?: Internet.
6. Pepsi eller Cola?: Coca-Cola.
7 Vild fest eller romantisk hemmakväll?: Drar nog mera åt det senare hållet.
8. Färgfoto eller svartvita?: Färg. Svartvita foton är dock relativt charmiga också.
9. Telefonkontakt eller face to face?: Telefon, beroende på saken.
10. Bilddagboken eller myspace?: Har inget av dem.
Tio "Har du nånsin":
1. Har du nånsin blivit upptäckt när du smitit ut?: Nej.
2. Har du nånsin velat ta ditt liv?: Nja, i någon svag stund har tanken nog fladdrat förbi.
3. Har du nånsin gjort något du ångra?: Ja.
4. Har du hoppat bungy jump?: Nej.
5. Har du nånsin varit med i en olycka?: Ja, dessvärre. Har blivit påkörd av en annan bil när jag rörde mig i trafiken.
6. Har du nånsin ätit en hel tårta?: Nej, men en laxsmörgåstårta skulle nog kunna komma i fråga.
7. Har du nånsin önskat att någon ska göra sig riktigt illa?: Nej, men om blickar kunde döda så.
8. Har du nånsin gått på bio ensam?: Ja.
9. Har du nånsin fått utegångsförbud?: Nej, inte direkt, men ordentligt utskälld - ja.
10. Har du någonsin rökt?: Just och just, skulle prova i smyg hemma när pappa ännu rökte i 6 års åldern. Problemet var att jag tände på filtret...
Tio känslor:
1. Saknar du någon just nu?: Nej, inte direkt.
2. Är du glad?: Ja.
3. Är du fundersam?: Ja.
4. Är du uttråkad?: Ja, en smula, det är knappast sunt att fylla i sådana här listor.
5. Är du tysk?: Nej.
6. Är du du italienare?: Nej.
7. Är du svensk?: Ja, beror på om det är samma som att vara rikssvensk, så nej. Räknas finlandssvensk, så ja.
8. Är du fransk?: Nej.
9. Är dina föräldrar fortfarande gifta?: Ja
10. Gillar du någon just nu?: Ja, flera personer i min närhet.
Om dig:
1. Hur mycket är klockan just nu?: 11.57.
2. Namn? Österbottningen (riktiga namnet börjar på S)
3. Efternamn?: No answer (N/A)
4.Vart bor du?: Vasa, Österbotten
5. Hur många barn vill du ha?: Hm, kanske två.
6. Vill du gifta dig?: Om jag får, så ja.
7. Rullar du spaghettin eller skär du den?: Rullar den på gaffeln.
8. Har du ätit sushi?: Nej, aldrig provat heller. Visst är det samma som rå fisk?
9. Favoritglass?: Kanske glassbåtar, eller en lakritsstrut.
10. Humör?: Sprallig, men lugn.
Fyra grejer:
1. Har du någonsin blivit jagad av polisen?: Nej, men halvt om halvt av väktare.
2. Har du en hund?: Ja, en labrador som är i familjens ägo.
3. Sover du helst själv eller med någon?: Hunden Ebba, brukar ha som vana att sova hemmavid med mig, annars själv.
4.Tror du på spöken?: Nej, inte direkt.
Skulle du:
1. Skulle du vilja vara längre?: Nej.
2. Skulle du vilja ha sex nu?: Nej.
3. Skulle du vilja dricka dig full nu?: Nej.
Kan du:
1. Kan du röra på öronen?: Nej.
2. Kan du slicka dig på näsan?: Nej.
3. Kan du kolla i kors med ögonen?: Nej.
4. Kan dina föräldrar lita på dig?: Ja.
5. Kan du låta bli att prata på 4 timmar?: Det händer nog relativt ofta.
6. Kan du vara på en fest utan att dricka?: Ja.
7. Kan dina vänner lita på dig?: Ja.
8. Kan du tänka dig att pierca dig i naveln?: Nej.
9. Kan du suga?: Ja. Suga karamell kan väl nästan alla?
10. Kan du låta bli att spendera pengar i en affär om du har pengar?: Ja, jag har självdiciplin på det planet faktiskt.
Har:
1. Har du någonsin ljugit för dina föräldrar?: Ja, när jag inte har velat säga som det är.
2. Har dina föräldrar sagt att dom älskar dig?: Ja
3. Har du syskon?: Ja. 3 stycken.
4. Har du någonsin haft sex med någon?: Nej.
5. Har dina föräldrar ljugit för dig?: De har säkert gjort det någon gång för att skydda mig.
6. Har du varit full den här månaden?: Nej.
7. Har du redan tröttnat på dom här frågorna?: I någon mån.
8. Har du borstat tänderna den senaste timmen?: Nej.
9. Har du pussat någon som är fyra år äldre?: Nej..
10. Har du haft sex med någon som är tre år äldre?: Läs föregående svar.
11. Har du haft ett förhållande med någon som är fyra år äldre?: Nepp.
12. Har du blivit påkommen när du har haft sex, om du har haft det?: Nepp.
13. Har du ljugit på någon fråga än då?: Marginellt...
Vem:
1. Vem älskar du?: Mina närstående
2. Vem hade du senast sex med?: N/A
3. Vem vill du bli full med? Ingen just nu.
4. Vem är den bästa artisten/gruppen?: Galantis eller finska "Haloo Helsinki"
5. Vem pratade du senast i telefon med?: En vän - det händer inte särskilt ofta...
6. Vem är snällast i världen?: Min mamma.
7. Vem vill du prata med?: Gärna med flera personer än i nuläget :)
8. Vem sov du senast med?: labradoren Ebba
9. Vem såg dig full senast?: Min kusin, men det hände för ca 6 år sedan...
10. Vem vet allt om dig?: Hmm. Jag har väl gett bitar av mig själv åt flera olika personer, så skulle dessa gå ihop så skulle de nog veta relativt mycket om mig. Dessutom har jag faktiskt haft så stort förtroende för min språkkompis att hon fått veta ganska mycket om mig. Sen har jag även träffat en ny vän som jag synkade förvånansvärt bra med från start. Nästan litet skrämmande hur mycket han fått veta om t.ex. att jag inte haft någon seriös relation ännu etc.
Jag skrev de facto det här inlägget, eller rättare sagt svarade på frågorna, för en bra tid sedan men det blev aldrig publicerat, så därför publicerar jag det nu vid en litet udda tidpunkt...
Österbottningen
20 januari 2015
Ur vardagen
Hej igen!
Här följer en liten uppdatering av läget hos mig just nu.
Till först vill jag dock beklaga att det var tyst ett bra tag här på bloggen, faktiskt i ett helt kvartal nu. Mer om orsakerna till det nedan.
Sen antar jag också att det kommit en del e-post och andra kommentarer under denna tid - dessa skall jag ta i tu med inom kort. (Jag har helt enkelt inte "vågat" öppna min inkorg ännu...)
Allmänt
1. Mitt senaste inlägg skrev jag i mitten av oktober 2014, och då var läget det att jag fortsatte mina studier vid universitet i Vasa. Så är fortsättningsvis också fallet, skillnaden är bara den att jag har övergått till magisterstudier nu.
2. Jag hade också under hösten en språkkompis och jag får väl antagligen också säga att jag fortsättningsvis har en språkkompis, eftersom vi har diskuterat att fortsätta så här inofficiellt under vårterminen.
3. Jag har även fortsatt med min aktivitet inom den tidigare nämnda studentföreningen. Det har faktiskt "gått så långt" att jag råkade bli vald till styrelsemedlem för nämnda förening, hur det gick är vet jag inte riktigt...
Studierna
4. Studierna har fortgått med några kurser under höstterminen. Emellertid har fokus mera legat på att s.k. individuella studier - vilket i praktiken innebär att man läser självständigt och skriver. I och för sig är det en studiemetod som passar mig relativt bra, men å andra sidan så är det bra att få utmana sig själv med "obekväma" situationer som grupparbeten och liknande. Ett grupparbete hann jag nog "tränga in" under höstterminen också, men det gick relativt smärtfritt då en annan kille tog initiativ till att samarbeta med mig. Trevligt så!
5. Men samtidigt så önskar jag själv att jag skulle kunna ta initiativ och våga dra ihop en grupp, alternativt föreslå att "du skall vi jobba tillsammans?". Men just nu känns det ganska oöverstigligt, måste jag medge - kanske om man tvingande mig skulle jag göra det...
Språkkompis
6. I mitt förra inlägg nämnde jag att jag har fått en språkkompis. I praktiken har det inneburit att jag har fungerat som lärare i svenska åt en tjej, samtidigt som hon har lärt mig finska. Nu med "facit i hand" så är jag riktigt nöjd med genomförandet.
7. För hur ofta får man annars som social fobiker möjligheten att umgås med någon annan (sen tidigare främmande person) sådär kravlöst? Vi träffades ungefär 15 gånger under höstterminen, d.v.s. ungefär en gång i veckan, och då ungefär 2 timmar åt gången. I praktiken så talade vi 1 timme svenska och 1 timme finska, samt att vi också skrev åt varandra på det andra inhemska språket och så rättade vi varandras texter.
8. Men samtidigt har det också känts litet märkligt. Låt mig förklara. För under våra träffar så har vi brukat gå på café, d.v.s. litet neutral mark, men sen så avancerade det så att vi bl.a. gick på bio tillsammans. Med avancera menar jag inte att jag skulle ha blivit kär, utan snarast det att vänskapen intensifierades. Dessutom besökte hon min lägenhet vid ett tillfälle, jag kan väl nämna att antalet gånger som jag har haft en tjejkompis på besök under mitt liv går att räkna på ena handens fingrar... Så på så sätt var det också ett framsteg.
Psykoterapi
9. Jag blev beviljad privat psykoterapi av FPA, och mycket tid åtgick också till att finna en privat terapeut. Jag hade inbillat mig att det skulle vara ungefär lika enkelt som att "boka tid för en bilservice", d.v.s. att man lyfter på luren och beställer en tid till en terapeut. Men nej, istället var de flesta terapeuter fullbokade, detta som en konsekvens av att vårdtiderna är ganska långa - många går till samma terapeut under 1-3 års tid. En bilservice varar ju i jämförelse någon timme.
10. Sen var det ju det här med att man skall matcha personkemiskt med sin terapeut. I mitt fall, så verkar jag åtminstone att ha haft tur, för jag tror att det kommer att fungera med den första terapeuten jag träffade. Min psykiater på SHVS nämnde också att över 80% brukar träffa "rätt" terapeut på första försöket, så denna gång fick jag tillhöra den "gråa" vanliga massan.
11. Min terapeut är utbildad i Umeå, och det var också litet en bidragande orsak till att jag valde henne eftersom jag inbillar mig att man i Sverige har en litet mera modern syn på psykoterapi än i Finland. Vilket också så här långt verkar stämma. Intressant var dock det att hon är utbildad i både kognitiv beteendeterapi men också i psykodynamisk terapi, så hon förklarade att hon brukar kombinera ihop en blandning av dessa enligt vad klienten behöver. Normalt brukar ju terapeuterna annars vara utbildade i "enbart" endera inriktningen.
12. En tråkig grej med att byta terapeut är dock det att man är tvungen att börja om litet från noll. Jag menar med min terapeut på SHVS så "visste" hon ju ungefär var jag rörde mig och kände till min bakgrund, och man kunde således hoppa direkt fram till detta och nuet. Nu är jag tvungen att repetera litet samma saker med denna terapeut så att hon skall "catcha up" var jag rör mig, liksom även få veta vem jag är. Detta är väl också en förutsättning innan kommer till the real business.
Så just nu åtgår de flesta besöken till detta.
Andra projekt
13. Ett av de delmål jag jobbade med hos min förra terapeut på SHVS var att jag skulle försöka våga att börja engagera mig i andra sammanhang. Detta skulle då ske främst med fokus på studiesammanhang. För en sak som jag saknat så här långt under min studietid är den sociala samvaron som man borde få ha under studietiden.
14. Som en följd av att jag kände att jag saknade någonting, så var jag också motiverad till att åtminstone försöka bredda mitt sociala umgänge. Till första anhalt valde vi att fokusera på den här föreningen som är aktiv inom samma religion som jag själv bekänner mig till, d.v.s. kristendomen. Och nu i höst så bar det alltså frukt, jag prövade ju först att besöka en föreningens samlingar under våren, men sen föll saken litet i dvala.
15. Nu har det emellertid gått så långt att jag närvarade på föreningsmötet i höstas, och då frågade en kille om jag skulle vara intresserad av att gå med i föreningens styrelse. Och av någon anledning, så tackade jag ja till detta - så där sitter jag nu då... Det har ju både positiva och negativa effekter. Positivt såtillvida att detta "tvingar" mig att gå på deras samlingar, samt att man ännu mera blir meddragen i ett socialt sammanhang. Negativt är det väl främst på så sätt att det åtgår en del tid till detta engagemang, men jag tror dock att det är värt det.
16. Yttermera, för att använda ett juridiskt språk, så har jag även hunnit med en del andra projekt. Mer om dessa så småningom antar jag. För eftersom det har hänt relativt mycket på kort tid, så tar det faktiskt litet tid att orientera sig i nuet så att säga. Men därför är också den här bloggen en relativt bra plats att skriva om dessa "upplevelser" som ett sätt för mig att bearbeta vardagen. Och om det dessutom kan vara till nytta, alternativt till intresse för någon annan så är det ju trevlig bonus :)
Avslutningsvis får jag be om ursäkt för det här omfångsrika inlägget - men det tycks vara en fallenhet hos mig och kanske också hos andra juriststudenter att skriva långt när man väl får chansen.
Men jag skall försöka ta och skriva ett par litet kortare inlägg om de olika sakerna (t.ex. om psykoterapin), så snart jag har lite extra tid till mitt förfogande.
Österbottningen
Här följer en liten uppdatering av läget hos mig just nu.
Till först vill jag dock beklaga att det var tyst ett bra tag här på bloggen, faktiskt i ett helt kvartal nu. Mer om orsakerna till det nedan.
Sen antar jag också att det kommit en del e-post och andra kommentarer under denna tid - dessa skall jag ta i tu med inom kort. (Jag har helt enkelt inte "vågat" öppna min inkorg ännu...)
Allmänt
1. Mitt senaste inlägg skrev jag i mitten av oktober 2014, och då var läget det att jag fortsatte mina studier vid universitet i Vasa. Så är fortsättningsvis också fallet, skillnaden är bara den att jag har övergått till magisterstudier nu.
2. Jag hade också under hösten en språkkompis och jag får väl antagligen också säga att jag fortsättningsvis har en språkkompis, eftersom vi har diskuterat att fortsätta så här inofficiellt under vårterminen.
3. Jag har även fortsatt med min aktivitet inom den tidigare nämnda studentföreningen. Det har faktiskt "gått så långt" att jag råkade bli vald till styrelsemedlem för nämnda förening, hur det gick är vet jag inte riktigt...
Studierna
4. Studierna har fortgått med några kurser under höstterminen. Emellertid har fokus mera legat på att s.k. individuella studier - vilket i praktiken innebär att man läser självständigt och skriver. I och för sig är det en studiemetod som passar mig relativt bra, men å andra sidan så är det bra att få utmana sig själv med "obekväma" situationer som grupparbeten och liknande. Ett grupparbete hann jag nog "tränga in" under höstterminen också, men det gick relativt smärtfritt då en annan kille tog initiativ till att samarbeta med mig. Trevligt så!
5. Men samtidigt så önskar jag själv att jag skulle kunna ta initiativ och våga dra ihop en grupp, alternativt föreslå att "du skall vi jobba tillsammans?". Men just nu känns det ganska oöverstigligt, måste jag medge - kanske om man tvingande mig skulle jag göra det...
Språkkompis
6. I mitt förra inlägg nämnde jag att jag har fått en språkkompis. I praktiken har det inneburit att jag har fungerat som lärare i svenska åt en tjej, samtidigt som hon har lärt mig finska. Nu med "facit i hand" så är jag riktigt nöjd med genomförandet.
7. För hur ofta får man annars som social fobiker möjligheten att umgås med någon annan (sen tidigare främmande person) sådär kravlöst? Vi träffades ungefär 15 gånger under höstterminen, d.v.s. ungefär en gång i veckan, och då ungefär 2 timmar åt gången. I praktiken så talade vi 1 timme svenska och 1 timme finska, samt att vi också skrev åt varandra på det andra inhemska språket och så rättade vi varandras texter.
8. Men samtidigt har det också känts litet märkligt. Låt mig förklara. För under våra träffar så har vi brukat gå på café, d.v.s. litet neutral mark, men sen så avancerade det så att vi bl.a. gick på bio tillsammans. Med avancera menar jag inte att jag skulle ha blivit kär, utan snarast det att vänskapen intensifierades. Dessutom besökte hon min lägenhet vid ett tillfälle, jag kan väl nämna att antalet gånger som jag har haft en tjejkompis på besök under mitt liv går att räkna på ena handens fingrar... Så på så sätt var det också ett framsteg.
Psykoterapi
9. Jag blev beviljad privat psykoterapi av FPA, och mycket tid åtgick också till att finna en privat terapeut. Jag hade inbillat mig att det skulle vara ungefär lika enkelt som att "boka tid för en bilservice", d.v.s. att man lyfter på luren och beställer en tid till en terapeut. Men nej, istället var de flesta terapeuter fullbokade, detta som en konsekvens av att vårdtiderna är ganska långa - många går till samma terapeut under 1-3 års tid. En bilservice varar ju i jämförelse någon timme.
10. Sen var det ju det här med att man skall matcha personkemiskt med sin terapeut. I mitt fall, så verkar jag åtminstone att ha haft tur, för jag tror att det kommer att fungera med den första terapeuten jag träffade. Min psykiater på SHVS nämnde också att över 80% brukar träffa "rätt" terapeut på första försöket, så denna gång fick jag tillhöra den "gråa" vanliga massan.
11. Min terapeut är utbildad i Umeå, och det var också litet en bidragande orsak till att jag valde henne eftersom jag inbillar mig att man i Sverige har en litet mera modern syn på psykoterapi än i Finland. Vilket också så här långt verkar stämma. Intressant var dock det att hon är utbildad i både kognitiv beteendeterapi men också i psykodynamisk terapi, så hon förklarade att hon brukar kombinera ihop en blandning av dessa enligt vad klienten behöver. Normalt brukar ju terapeuterna annars vara utbildade i "enbart" endera inriktningen.
12. En tråkig grej med att byta terapeut är dock det att man är tvungen att börja om litet från noll. Jag menar med min terapeut på SHVS så "visste" hon ju ungefär var jag rörde mig och kände till min bakgrund, och man kunde således hoppa direkt fram till detta och nuet. Nu är jag tvungen att repetera litet samma saker med denna terapeut så att hon skall "catcha up" var jag rör mig, liksom även få veta vem jag är. Detta är väl också en förutsättning innan kommer till the real business.
Så just nu åtgår de flesta besöken till detta.
Andra projekt
13. Ett av de delmål jag jobbade med hos min förra terapeut på SHVS var att jag skulle försöka våga att börja engagera mig i andra sammanhang. Detta skulle då ske främst med fokus på studiesammanhang. För en sak som jag saknat så här långt under min studietid är den sociala samvaron som man borde få ha under studietiden.
14. Som en följd av att jag kände att jag saknade någonting, så var jag också motiverad till att åtminstone försöka bredda mitt sociala umgänge. Till första anhalt valde vi att fokusera på den här föreningen som är aktiv inom samma religion som jag själv bekänner mig till, d.v.s. kristendomen. Och nu i höst så bar det alltså frukt, jag prövade ju först att besöka en föreningens samlingar under våren, men sen föll saken litet i dvala.
15. Nu har det emellertid gått så långt att jag närvarade på föreningsmötet i höstas, och då frågade en kille om jag skulle vara intresserad av att gå med i föreningens styrelse. Och av någon anledning, så tackade jag ja till detta - så där sitter jag nu då... Det har ju både positiva och negativa effekter. Positivt såtillvida att detta "tvingar" mig att gå på deras samlingar, samt att man ännu mera blir meddragen i ett socialt sammanhang. Negativt är det väl främst på så sätt att det åtgår en del tid till detta engagemang, men jag tror dock att det är värt det.
16. Yttermera, för att använda ett juridiskt språk, så har jag även hunnit med en del andra projekt. Mer om dessa så småningom antar jag. För eftersom det har hänt relativt mycket på kort tid, så tar det faktiskt litet tid att orientera sig i nuet så att säga. Men därför är också den här bloggen en relativt bra plats att skriva om dessa "upplevelser" som ett sätt för mig att bearbeta vardagen. Och om det dessutom kan vara till nytta, alternativt till intresse för någon annan så är det ju trevlig bonus :)
 |
| Staden Vasa bjuder på ett fint naturscenario nu på vintern. Den här bilden är tagen från ön Brändö och mot väster. I förgrunden ser man Åbo akademis (universitets) utrymmen i Vasa. |
Avslutningsvis får jag be om ursäkt för det här omfångsrika inlägget - men det tycks vara en fallenhet hos mig och kanske också hos andra juriststudenter att skriva långt när man väl får chansen.
Men jag skall försöka ta och skriva ett par litet kortare inlägg om de olika sakerna (t.ex. om psykoterapin), så snart jag har lite extra tid till mitt förfogande.
Österbottningen
13 oktober 2014
Pergite!
Det har varit tyst här på bloggen ett tag nu... Orsaken till radiotystnaden är att undertecknad haft många projekt på sidan om, men här kommer en liten uppdatering av läget - skriven i samma form som en HD-dom.
Allmänt
1. Rubriken till det här inlägget "Pergite!" är latin och betyder "framåt" på svenska, och det är också vad som har kännetecknat den här senaste perioden för mig i någon mån.
2. Nu är praktiken på domstolen över, det var en synnerligen lärorik tid för mig och det var skönt att komma bort från böckerna och universitet en tid åtminstone och få se litet mera av kvalificerat juridiskt arbete. Jag fick bevittna en hel del intressant, men också litet av samhällets baksida bland annat i formen av avgöranden i barnskyddsärenden och tvångsvård.
3. Jag är nu tillbaka på universitet och sedan litet mindre än en vecka tillbaka så blev jag utexaminerad som kandidat inom juridik, och nu återstår "bara" magisterstudierna innan jag är färdig jurist.
Utmaningar med socialfobi
4. Jag valde inför hösten att jag skulle utsätta mig för mera sociala situationer än vad jag brukar göra annars, och prova på någonting nytt.
5. Den största utmaningen var kanske det att jag på helt eget initiativ anmälde mig som språkkompis till universitet. Därigenom fick jag också tilldelat en språkkompis till mig inför nästan hela höstterminen. I praktiken går projektet ut på att jag skall lära en finskspråkig tjej bättre svenska och tjejen i fråga skall hjälpa mig att förbättra min finska.
Du som har läst den här bloggen tidigare vet att jag finner situationer med det motsatta könet mera utmanande än umgänget med killar. Och nu råkade det gå så att min språkkompis var en tjej, vilket spär på pressen en aning åtminstone. Men jag väljer istället att se det som en utmaning: jag menar dels får jag lära mig bättre finska, men kanske framförallt så får jag öva mina sociala färdigheter/verktyg under ganska avslappnade former. Samt att man dessutom "hjälper" en medmänniska att bli bättre i ett språk är ju en bonus :)
6. Jag har aktiverat mig inom en studentförening som har träffar en gång i veckan under terminerna och därigenom har jag breddat mitt sociala umgänge. Föreningen är verksam inom samma religiösa denomination som jag, alltså luthersk kristendom. Dessutom har jag därigenom träffat på gamla bekanta från min hemort, vilket känns bra då man på ett naturligt sätt också kan återuppta kontakter med personer som man inte träffat på ett tag.
7. Som sagt initiativet till att skaffa en språkkompis kom helt självmant från mig själv, vilket känns skönt och det ger en känsla av att man gjort litet framsteg åtminstone. När det gäller aktiveringen i studentföreningen så är det förslag som kom via min psykoterapeut, och vi har tillsammans jobbat för att jag skall komma mig iväg. Jag är en sådan person jag ofta behöver litet press på mig för att jag skall företa mig "otrevliga" saker som att ge sig in i nya sociala sammanhang, och här blev det så att psykoterapeuten ställde litet krav på mig att jag skulle komma iväg. Vilket också gjorde att jag kom iväg - vilket med facit i hand verkar ganska lyckat
Psykoterapi
8. Jag har fått långvarig psykoterapi i privat regi beviljad av FPA (Folkpensionsanstalten) för åtminstone ett års tid, med 80 (!) besök under det kommande året, samt med möjlighet till förlängning upptill totalt 3 år och 200 besök.
9. Dessutom har jag jobbat på att hitta en privat psykoterapeut, vilket faktiskt visade sig vara svåra än jag väntat mig. Eller som jag uttryckte det för min nuvarande psykoterapeut vid Studenternas hälsovårdsstiftelse, det är inte riktigt lika lätt som att beställa tid för bilservice ;) Orsaken till svårigheterna är att jag inte bor i en universitetsstad var man skulle utbilda just psykologer, och det därigenom är litet brist också på psykoterapeuter som flyttat hit och har praktik.
10. Men tillslut fann jag faktiskt en psykoterapeut som jag tror det skall fungera med, vilket känns mycket bra. Det var en del funderingar med min nuvarande psykoterapeut huruvida jag borde välja en en psykoterapeut nischad inom KBT eller psykodynamisk terapi - valet jag gjorde verkar att ha blivit en gyllene medelväg. Detta då "min" nya terapeut är utbildad inom båda sorterna och "mixar" ihop en blandning av båda terapiformerna som patienten behöver, vilket låter vettigt i mina öron så långt.
Sammanfattning
11. Mycket är samtidigt på gång under den här hösten vid sidan av mina heltidsstudier på universitet. Inkluderat då en språkkompis, en ny psykoterapeut och en ny studentförening att lära känna. Allt detta tar också en del energi, men enligt min nuvarande psykoterapeut så borde det nog ändå inte bli för mycket - vilket jag faktiskt oroade mig för ett tag och kanske ännu i någon mån. Men det återstår att se!
 |
| Det går åt mycket energi på att försöka vara "normal" - samt att det krävs ännu mer energi för att bli bättre... |
Till sist ett tänkvärt citat av författaren Albert Camus om okunskapen bland den "friska" befolkningen om hur mycket energi vi som har t.ex. socialfobi eller panikångest får lägga på att försöka vara normala. Det är förvånansvärt mycket har jag själv märkt, men målet är ändå att genom göra "en insats" nu i unga år att försöka undvika att det hela livet går åt en massa energi - eller åtminstone bli bättre i någon form.
Österbottningen
17 september 2014
Hösten gör sig påmind i Vasa
Hösten gör sig påmind på riktigt nu, löven på träden här i Vasa har ändrat sin kulör som sig brukligt. En del tycker att hösten är en tråkig och deprimerande årstid, men det är inte min inställning till hösten. För personligen gillar jag hösten ganska mycket, det är tillsammans med vintern den årstid man hinner koncentrera sig på "tråkiga" saker som att studera och jobba. Dessutom är hösten vacker, eller som Albert Camus sade:
 |
| Visst är det så! - Hösten är ju liksom våren en övergångs årstid och det gäller bara att se efter all den skönhet som hösten har att bjuda på. |
För den som inte känner Albert Camus så var han en fransk författare som levde under 1913-1960 som var mycket inflytelserik, och han fick även nobelpriset i litteratur. Dessvärre avled han i bilolycka i sina blott 40 år, så där tystnade nog hans skrivmaskin alldeles för tidigt.
 |
| Albert Camus som han ofta porträtterades, som en intellektuell man djupt försjunken i tankar - på bilden saknas dock hans obligatoriska cigarett som alltid dinglande i mungipan. |
Den bok som han kanske är mest känd för är "Främlingen" som handlar om hur en man känner sig vilsen i tillvaron och kanske framförallt bland andra människor. Böckerna är skrivna ur ett existentiellt perspektiv var Camus funderar kring hur slumpmässig tillvaron är och till vilken absurditet det leder till. Man märker ett tydligt spår av hur ångesten plågar Camus genom böckerna, och hur han försöker tackla den på olika sätt.
Jag gillar Camus böcker och kanske också i någon mån känner igen mig i hans famlande i tillvaron, dock tror inte jag att jag drabbas lika ofta som Camus av "attacker" när känner hur absurt det ibland är. Men samtidigt försökte nog Camus också trots sina annars ganska realistiska och nihilistiska skildringar ändå finna något uppmuntrande.
 |
| Vad en riktig vän är för mig, och förhoppnings ser mina vänner mig så också? |
Jag tycker citat ovan är något av det bästa Camus sagt, för det lägger ord på vad riktig vänskap är. Det krävs nog en man som Camus, för att kunna utröna sådana tillstånd som vänskap för vad det i verkligheten innebär - annars förblir det bara en ytlig företeelse som man inte har grepp om.
Men åter till vardagen, så rullar det på för mig på praktiken och jag börjar känna småningom att man är en del av gänget på arbetsplatsen - även om det har kantats med både framgångar och motgångar. För på en arbetsplats liksom som bekant från skolvärlden, så har det bildats konstellationer av arbetskamrater som ofta är relativt fasta. Då kan det vara svårt som en utomstående och ny att komma in i dessa - vilket försvåras av att jag själv inte är den mest initiativ rike i sociala sammanhang åtminstone. Men som tur är har en del av dessa "konstellationer" varit relativt öppna och jag på så vis lyckats komma in i sällskapet. Men ännu känner jag att jag nog har lättats att umgås med en person i taget.
 |
| Korsholsmesplananden: Så dimmigt en vid en morgonpromenad till arbetet att man inte såg ett helt kvarter framåt ens. |
Man märker att man är bosatt i närheten av havet när det ofta är så disigt på morgarna när jag går till jobbet. Samtidigt är det bra eftersom det håller koncentrationen i schack när man sitter inne och jobbar, ibland med riktigt mentalt ansträngande fall - för skulle solen skina ute så mister åtminstone jag snabbt koncentrationen.
Österbottningen
9 september 2014
Träning av small-talk i hissen
Jag kör för tillfället med en övning att inleda spontana konversationer med främmande personer på jobbet när tillfället ges.
Jag praktiserar på en arbetsplats med ungefär 80 anställda, och medan man är ny i huset så kommer det en hel del chanser att öva upp sitt kunnande i small-talk. Antingen så att de andra personen spontant inleder ett samtal med mig, när denne noterar att jag är ny i korridorerna eller så att jag försöker få igång en konversation.
Idag slutade det dock litet mindre lyckligt, när jag inledde en konversation i hissen med en litet äldre finskspråkig dam som fungerar som sekreterare vid domstolen. Eftersom vi båda varit på lunch till en närliggande restaurang så tänkte jag att man kunde ta fasta på maten, sådär lagom banalt och enkelt ämne.
Sagt och gjort, så frågade jag vad hon tyckte om restaurangen och deras mat. Nå, hon berömde i de varmaste ordalagen maten som serverades där. Särskilt tog hon fasta på ett av dagens alternativ, som jag aldrig själv skulle beställa, nämligen rökt renskav. Det vänder sig i min mage bara av att höra talas om en dylik rätt...
Nåväl, hon sade åt mig att jag absolut måste testa den rätten eftersom den är "sååå god". Särskilt eftersom de vid den aktuella restaurangen förstår att blanda i stora ost-klimpar i såsen med renskaven. Dessutom bredde hon på med att de synnerligen fått till en fungerande helhet genom att också tillsätta stora brödbitar (!!) i såsen, och det här tillsammans med renskavet och ost-klimparna som flyter runt är en närmast lukullisk måltid. Detta samtidigt som hon nöjt klappade sig på magen. Undertecknad var vid det här tillfället nästan spyfärdig, och jag försökte efter bästa förmåga dölja den känsla av illamående som säkert florerade i mitt ansikte. Jag vet dock inte hur min stålsättning lyckades, för jag kände kväljningar i halsen ännu när hissdörrarna slogs upp och jag försökte på det mest anständiga sätt göra sorti ut ur hissen.
Ännu när jag skriver den här texten, kan jag se framför mig hur det rökta renskavet flyter runt tillsammans med stora gul/vita ost-klimpar och brödbitar i en salig blandning, efter tantens mycket detaljerade redogörelse... Tur att resan i hissen inte varade längre - då vet jag inte hur jag hade bemästrat situationen om hon hade fortsatt att redogöra för sina måltider åt mig...
Två slutsatser:
1) Var försiktig framledes med att diskutera matupplevelser med människor vars matvanor du inte känner sedan tidigare. Alternativt försök hitta en fras att avstyra samtalet från ämnet vid behov...
2) Finnarnas matkultur skiljer sig nog från den finlandssvenska motsvarigheten, trots att vi bor i samma land. Jag tror vår matkultur nog ligger närmare den rikssvenska med köttbullar och mos + rårörda lingon...
Men bortsett från den lilla fadäsen att försöka diskutera ett så "känsligt" ämne i en instängd atomsfär som i en hiss, så har nog mina övningar burit en del frukt. Jag "rycker" inte till lika mycket som jag annars brukar göra om en främling inleder ett samtal med mig, och jag inbillar mig att jag uppträder mera spontant och kanske också naturligt i sådana situationer.
Man lär så länge man lever,
Österbottningen
Jag praktiserar på en arbetsplats med ungefär 80 anställda, och medan man är ny i huset så kommer det en hel del chanser att öva upp sitt kunnande i small-talk. Antingen så att de andra personen spontant inleder ett samtal med mig, när denne noterar att jag är ny i korridorerna eller så att jag försöker få igång en konversation.
Idag slutade det dock litet mindre lyckligt, när jag inledde en konversation i hissen med en litet äldre finskspråkig dam som fungerar som sekreterare vid domstolen. Eftersom vi båda varit på lunch till en närliggande restaurang så tänkte jag att man kunde ta fasta på maten, sådär lagom banalt och enkelt ämne.
Sagt och gjort, så frågade jag vad hon tyckte om restaurangen och deras mat. Nå, hon berömde i de varmaste ordalagen maten som serverades där. Särskilt tog hon fasta på ett av dagens alternativ, som jag aldrig själv skulle beställa, nämligen rökt renskav. Det vänder sig i min mage bara av att höra talas om en dylik rätt...
Nåväl, hon sade åt mig att jag absolut måste testa den rätten eftersom den är "sååå god". Särskilt eftersom de vid den aktuella restaurangen förstår att blanda i stora ost-klimpar i såsen med renskaven. Dessutom bredde hon på med att de synnerligen fått till en fungerande helhet genom att också tillsätta stora brödbitar (!!) i såsen, och det här tillsammans med renskavet och ost-klimparna som flyter runt är en närmast lukullisk måltid. Detta samtidigt som hon nöjt klappade sig på magen. Undertecknad var vid det här tillfället nästan spyfärdig, och jag försökte efter bästa förmåga dölja den känsla av illamående som säkert florerade i mitt ansikte. Jag vet dock inte hur min stålsättning lyckades, för jag kände kväljningar i halsen ännu när hissdörrarna slogs upp och jag försökte på det mest anständiga sätt göra sorti ut ur hissen.
Ännu när jag skriver den här texten, kan jag se framför mig hur det rökta renskavet flyter runt tillsammans med stora gul/vita ost-klimpar och brödbitar i en salig blandning, efter tantens mycket detaljerade redogörelse... Tur att resan i hissen inte varade längre - då vet jag inte hur jag hade bemästrat situationen om hon hade fortsatt att redogöra för sina måltider åt mig...
 |
| Tja, i det här fallet önskade jag verkligen att hissen INTE skulle stanna... |
Två slutsatser:
1) Var försiktig framledes med att diskutera matupplevelser med människor vars matvanor du inte känner sedan tidigare. Alternativt försök hitta en fras att avstyra samtalet från ämnet vid behov...
2) Finnarnas matkultur skiljer sig nog från den finlandssvenska motsvarigheten, trots att vi bor i samma land. Jag tror vår matkultur nog ligger närmare den rikssvenska med köttbullar och mos + rårörda lingon...
Men bortsett från den lilla fadäsen att försöka diskutera ett så "känsligt" ämne i en instängd atomsfär som i en hiss, så har nog mina övningar burit en del frukt. Jag "rycker" inte till lika mycket som jag annars brukar göra om en främling inleder ett samtal med mig, och jag inbillar mig att jag uppträder mera spontant och kanske också naturligt i sådana situationer.
Man lär så länge man lever,
Österbottningen
6 september 2014
Jurister, jurister och jurister...
Du som läser min blogg kontinuerligt så har kanske märkt att jag fokuserar relativt mycket på dels juridik och nu på senare tid också min praktik vid domstolen. Orsaken till det är sannolikt att det fungerar som ett sätt för mig att få uttryck för mina funderingar, som väcks när jag är aktiv inom det området.
Att stora delar av mina arbetsdagar nu präglas av att umgås med (bara) andra jurister och att jag själv funderar på juridiska problem, bidrar säkert till saken. Så egentligen borde jag väl använda den här plattformen för att skriva om annat? Men samtidigt använder jag bloggen som en slags loggbok över tillvaron, så det växer väl litet ihop.
"Juristen böse christen"
Var ett känt citat som användes frekvent under 1500-talet och framåt i samband med reformationen. Martin Luther (reformatorn) använde själv begreppet relativt ofta, och vissa menar att det beror på att en av hans närmaste vänner, Philipp Melanchthon, var så intresserad av lag och rättvisa att han nästan kunde titulera sig jurist, att Luther tröttnade på hans resonerande. Nå, vad betyder det då? Jo, "jurister är dåliga kristna", vilket är ett uttryck som lever kvar ännu idag bland jurister i någon mån.
Varför ansågs/anses jurister då vara dåliga kristna? Orsaken bottnar i väl att många ser oss som giriga och vi egentligen endast tjänar rättsordningen för att kunna tillskansa oss mer pengar. Nåja, det kan väl hända att några jurister/advokater faller inom den gruppen. Men samtidigt tycker jag det är fel att dra hela yrkeskåren under en bild.
I videon ovan får du se vad folk tycker om jurister så där i allmänhet, om man frågar "mannen på gatan". Bäst är kanske kommentaren till sist om "privata höginkomsttagare som skiter fullständigt i rättsväsendet och samhället".
Det här är inlägget är dock inte tänkt att fungera som något försvarstal för min egen yrkeskår, det skulle väl i så fall mera likna Strindbergs verk "En dåres försvarstal" :) Utan är mera mina egna tankar efter att ha jobbat med jurister på heltid nu.
Men videon nedan ger åtminstone mig rysningar längs med ryggraden, när (försvars)advokaterna kort berättar om sin uppgift i rättsväsendet. Kanske kan videon också nyansera litet bilden man får av den föregående videon.
Advokaterna on Vimeo.
För hur juristerna gärna skulle se sig är åtminstone som rättvisans tjänare eller "rättvisans vakthund" som en rikssvensk jurist uttryckte det. Nu finns det jurister inom många olika sektorer, men jag har ju praktiserat inom domstolsväsendet, och där är det för det mesta tydligt att de anställda verkar ha något rättvise ideal/patos som driver dem. Litet som det framhålls i filmklippet ovan ur TV-serien Advokaterna, var man följde försvarsadvokater under deras arbete - där märker man tydligt att det är "rätten till rättvisa för individen" som driver advokaterna: i praktiken t.ex. att alla har rätt till försvar oberoende av brottet och att man skall dömas objektivt.
För nu när jag själv småningom börjar närma mig slutet på min utbildning, så funderar jag nog litet på vilken riktning jag önskar ta inom mitt område, juridiken. Den stora skiljelinjen brukar gå mellan de som väljer att syssla med affärsjuridik och de som väljer syssla med mera "mjuk" juridik (humanjuridik) t.ex. som vanlig advokat, åklagare eller domare. Uppdelningen däremellan är idag kring 40/60 om jag minns rätt. Sen finns det också en gyllene medelväg om man väljer att auskultera (sitta ting) och tjänstgöra vid en tingsrätt under 1 år efter utbildningen, då får man ytterligare se båda världar. Själv är jag ännu inte riktigt säker på var jag hör hemma, i den kommersiella eller den mera människo nära juridiken.
Österbottningen
3 september 2014
Mellandom
Nu har min praktik vid domstolen kickat igång, och jag börjar småningom bli litet varm i kläderna, och därför kan det vara läge för en mellandom/rapport. Dagarna har hittills präglats av massor med nya intryck, människor, rutiner och vanor, att ta in och vänja sig vid.
De första dagarna kände jag mig som katten nedan, när jag efter jobbet något hålögt irrade hem genom Vasa.
 |
| Hittills har jag varit ganska mör efter arbetsdagens slut... |
Men jobbet är faktiskt intressant och det passar mig riktigt bra i sig. Problemet är bara allt det nya man skall vänja sig vid först, för utöver allt nytt så gäller det ju för mig att också vara någorlunda klartänkt när jag går igenom och analyserar rättsfall och sedermera förhoppningsvis kommer fram till någon vettig slutsats :) Men kollegorna verkar hjälpsamma, och ganska öppna för nya personer. Arbetsplatsen är dock starkt kvinnodominerad, så jag kände mig nog som en katt bland hermelinerna när jag kom in i kafferummet och jag var den enda killen bland närmare 20 kvinnor vid kaffebordet - och ni kan ju tänka er vart blickarna riktades när jag embarkerade kafferummet... Tur att min sociala fobi blivit litet mera hanterbar, men jag har ändå svårt att vara mitt i uppmärksamhetens centrum och särskilt att bli synad av ett tjugotal kvinnor i åldrarna 25-65 år som vill veta vem den nye är :)
Dessutom väntade ännu en överraskning runt hörnet, som jag inte hade förutsett - för utöver att ha en egen handledare så har jag också en sekreterare. Jag jobbar inom en mindre sektion som sköter en viss typ av ärenden och inom den sektionen så finns det två sekreterare, varav den ena är tillgänglig för mig och några andra jurister. Så jag blev något förvånad, då hon kom in på mitt tjänsterum och presenterade sig som min sekreterare häromdagen. Tidigare är det ju jag som fungerat som assistent inom privata sektorn, och nu skall jag plötsligt själv börja ge instruktioner åt en sekreterare.
 |
| Tyvärr har jag sannolikt inte en riktigt lika häftig sekreterare som i TV-serien "Suits", Donna som är advokatsekreterare där (och är gift med en finne i verkligheten...). |
Nåja, nog skall det väl gå någorlunda tror jag - då vi är ungefär jämngamla och förstår oss på varandra verkar det som. Men samtidigt känns det konstigt att själv leda delar av någons arbete, för den enda skillnaden mellan oss är ju att jag har "högre" utbildning. Mina arbetsuppgifter verkar annars riktigt lämpliga för mig, jag är den där typen som gillar att analysera och läsa in mig på knepiga saker, och gärna jobba litet självständigt men ändå kunna diskutera sakerna med andra. Vilket jag också får göra nu, men samtidigt är jag ganska självkritisk av mig - vilket drabbar mig när jag skall presentera mitt arbete för mina överordnande... Men stämningen är kollegial, så de (vi) försöker ta det ro så här långt åtminstone.
Jo, så det är nog en hel del utmaningar som jag som social fobiker möter i arbetslivet. Men samtidigt har jag enklare att fungera i formella sammanhang, där jag har en färdig roll. Men redan i kafferummet blir jag som sagt något mera osäker, och det är ju där min stora utmaning ligger. Men jag försöker öva upp mina färdigheter i small-talk och litet bättre har det börja gå nu. Och förhoppningsvis skall åtminstone de färdigheterna vara bättre efter dessa veckor på domstolen.
I väntan på den slutliga domen,
Österbottningen
31 augusti 2014
Världens sämsta friare - Litet hopp i höstmörkret?
Det här inlägget är egentligen litet av en "spin-off" till en artikel i SVD om "Världens sämste friare", var skribenten hävdar att den titeln innehas av Franz Kafka. Den artikeln hittar du här på, svd.se.
För den som inte känner till Franz Kafka så var han en Österrikisk jurist och författaren som levde under 1900-talet början. Han blev känd för bl.a. boken "Processen", som enkelt uttryckt handlar om en man som hamnar i en evighetslång rättsprocess men mannen vet inte varför och vad han är anklagad för. Egentligen fungerar den berättelsen bara som en slags illustration för det Kafka egentligen skriver om, nämligen de existentiella grubblerierna. För Kafka jämställer enligt vissa denna rättsprocess som är kaotisk och oändlig till sin natur för den anklagade, med livet och tillvaron här på jorden för den enskilda människan. Alltså att vi föds hit till ett kaos, var det är svårt att finna någon mening och att orientera sig i tillvaron. Nåja, det här blev en liten utvikning från temat.
Saken är den att Kafka liksom de flesta andra människor också sökte efter en livspartner, och på vägen dit så begagnade han verkligen udda medel. För på den tiden var det vanligt att mannen skrev ett friarbrev till den tilltänkta kandidaten, med förhoppningen att hon skulle samtycka till en förlovning och senare ett äktenskap. Ganska romantiskt inte sant? Men till saken hör också att en man kunde sända dessa brev till en kvinnlig kandidat som man ännu kände särskilt väl, man gick rakt på sak så att säga - utan ta vägen via en föregående bekantskap och dylikt.
Kafka gjorde så, men i sitt friarbrev till kvinnan "vars hand han sökte om", var han kanske något för uppriktigt för han skrev citat:
”Du däremot skulle förlora det liv Du hittills levt och som Du i stort sett varit belåten med. Du skulle förlora Berlin, kontoret där Du trivs så bra, väninnorna, de små nöjena, möjligheten att gifta Dig med en frisk, glad, livsduglig man och få friska, fina barn, vilket – om Du tänker rätt på saken – är vad Du innerst inne längtar efter. Som ersättning för denna oersättliga förlust skulle Du få en sjuk, svag, fåordig, osällskaplig, dyster, stel, närmast hopplös människa, vars kanske enda förtjänst är att han älskar Dig"
Men tro det eller ej, för tjejen som fick brevet svarade faktiskt "Ja" till Kafkas frieri. (Enligt elaka tungor berodde det på att det inte var särskilt stort utbud på lediga män vid den aktuella tidpunkten ;)). Men hennes far avstyrde dock alltid hopp när han mottog ett brev av Kafka med följande innehåll:
”Jag är tystlåten, tillbakadragen, dyster, självisk, hypokondrisk och faktiskt inte helt frisk.”
Nåja, med tanke på den sista meningen är det kanske inte konstigt att en far med sin dotter bästa för ögonen, drog öronen åt sig å dotterns vägnar.
Var kommer det hoppfulla in i denna historia då? Jo, för trots sina enträgna och uppriktiga avsikter att hitta en kvinna åt sig, genom friarbreven ovan - en plan som gick i stöpet, så fann faktiskt Kafka en livspartner några år senare.
Jag måste medge att jag i någon mån kan relatera till Kafka i det här fallet, inte minst eftersom jag själv är jurist-to-be. Men framförallt sökandet efter en partner som kantas av stora utmaningar, särskilt när jag i någon mån begränsas av min sociala fobi. Och visst skulle jag liksom Kafka, om jag sökte efter mina sämsta sidor - så skulle jag säkert kunna i uppriktighetens namn kunna komponera ett liknande friarbrev till innehållet åtminstone.
Men i någon mån är jag de facto, litet avundsjuk på Kafka, i och med att man under den här tiden kunde sända friarbrev utan någon större skam. Idag skulle väl mottagaren av ett dylikt brev tro att brevets avsändare dras med någon allvarligare mental störning? Även om jag faktiskt skulle uppskatta att få ett brev som avslutades som Kafkas första brev :). Idag får man väl ty sig till dejtingsidor och tjänster som Tinder, om man vill hitta dagens motsvarighet till friarbrev.
Och visst, Kafka, måhända hade de egenskaper som han skrev om i sitt friarbrev. Men samtidigt skall man minnas att en historia kan berättas på flera sätt, och en del av de egenskaper han lyfte fram sannolikt uppvägdes av andra egenskaper. (Kafka, är ju också en av de mest kända klassiska författarna så någonting hade han nog att ge.)
Så även om jag just nu finner mitt sökande något motigt, samtidigt som klockan tickar, så försöker jag påminna mig om Kafkas upplevelser. För även om ett försök inte lyckas, så kommer det i allmänhet en ny chans senare. Men samtidigt plågas jag litet av att ens nära vänner frågar av en "när skall du hitta någon?", och jag förstår att de gör det i all väl mening och av omtanke - men samtidigt tar det nog litet sjukt inombords också.
 |
| Bilden ovan kan tolkas på två sätt, men jag ser den mera som ett exempel på den osäkerhet jag ofta känner i närvaron och umgänget med personer av det motsatta könet. |
Samtidigt, för att avsluta det här inlägget hoppfullt, så inbillar jag mig att mina vänner inte skulle ställa den frågan om de visste att jag var chanslös på området? För ens vänner drivs ju knappast av att klanka ner på en, utan av att styrka en. Så därav drar jag den slutsatsen att jag kanske har en liten chans, trots allt - även om jag som Kafka kanske är tvungen att bida min tid.
Österbottningen
Att få mera ansvar
Nu är det nästan skarpt läge, tänkte jag när jag fick introbrevet om mitt begynnande jobb/praktik vid domstolen. Nu skall den här juriststudenten för första gången ta sina första riktiga vingslag utanför det trygga boet (universitet).
Nå, riktigt så illa är det faktiskt inte eftersom jag inte (ännu) är anställd som tjänsteman vid domstolen. Dessutom har jag ju tidigare jobbat som juridisk assistent inom den privata sektorn, så helt grön är jag ändock inte, tack och lov.
Men samtidigt går det inte längre att "skoja bort" ansvaret i de ärenden jag skall handlägga. För i den aktuella domstolen handläggs till exempel följande ärendetyper: asyl- och invandringsrätt var det gäller att avgöra om den som söker ändring har eller inte har rätt att stanna i Finland. Om domstolen avslår begäran, så leder det i de flesta fall till det att den ändringssökande avvisas från Finland, d.v.s i praktiken förs ut ur landet och också läggs in i Schengen datasystemet om att denne inte längre är välkommen i EU. Eftersom man inte ser den ändringssökande i domstolen, utan enbart dennes fall på pappret blir det litet konstigt att handlägga sådana fall, men ändå vet man vad följden är. I värsta fall är det ju poliseskort som gäller ut ur landet, den delen blir ju jag aldrig varse om utan ser ju bara pappret.
Jag diskuterade med en annan student som jobbat vid den aktuella domstolen, och han berättade då om ett intressant men knepigt fall. Det gällde då för domstolen att ta ställning till om det var fråga om riktig kärlek mellan två personer, eller om det var fråga om ett s.k. skenäktenskap. Det är alltså fråga om den situationen att den finsk medborgare gifter sig med en utlänning och de söker sedan uppehållsrätt för den andra makan. Men det är inte alltid fråga om ett riktigt äktenskap, eftersom det ibland kan vara fråga om att "fixa" in någon i landet, eventuellt mot betalning. Frågan är då hur skall domstolen kunna avgöra om det är fråga om riktig kärlek? Svaret på den frågan hittas nog inte i någon lagbok, tyvärr.
För mig blir det extra knepigt, eftersom jag inte själv har erfarenhet av riktig kärlek, hur skall jag då ens kunna ha någon bra uppfattning om det är fråga om riktigt kärlek mellan två andra personer?
Ansvaret framgår faktiskt direkt av grundlagen när man jobbar inom staten eller det "offentliga" som en riktig tjänsteman, vilket jag ju tack och lov inte ännu är. Det är en nackdel med att vara jurist, för utöver att vara medveten om sina rättigheter är man ju också medveten om sina skyldigheter. Man kan ju inte säga att man inte visste.
"Ansvar för ämbetsåtgärder
En tjänsteman svarar för att hans eller hennes ämbetsåtgärder är lagliga. Tjänstemannen svarar också för sådana beslut i ett kollegialt organ som tjänstemannen i egenskap av medlem av organet har biträtt."
-- Finlands grundlag 118§ (Finlex)
Nåja, nu skall jag ju inte heller överdriva ansvaret och allvarligheten i mina kommande uppgifter. Det är ju trots allt fråga om ett arbete som sker i praktikform, och jag är ju på intet vis färdigutbildad - och jag hoppas på att få en bra handledare i arbetet.
Dessutom skall det faktiskt bli kul att få sätta tänderna i riktiga fall, och under skarpt läge. För nu får jag för första gången möjlighet att påverka utgången av ett ärende. Det är ju trots inte jag som fattar beslutet, det är ju en riktig domare (eller flera domare) som gör det. Utan det är ju min uppgift att förbereda fallen och skriva förslag till beslut. Men samtidigt har man ju därigenom möjlighet att styra ärende åt ett visst håll, beroende på hur man framställer det och vilka fakta som hämtas fram. Det gäller ju trots allt att göra en så rättvis bedömning som möjligt.
Yrket domare är ett karriärval som jag nog funderat över en tid, samtidigt som jag vet att vägen är lång dit - att avlägga juristexamen är bara en kort etapp på vägen dit. Juristyrkena påminner på så sätt litet om de gamla skråyrkena var en äldre erfaren yrkesman lärde upp sin unga "lärjunge" i professionen, t.ex. snickare, repslagare och liknande yrken. Eftersom erfarenhet är otroligt viktigt när man skall avgöra och döma fall. Men med tilltagande erfarenhet och högre ställning kommer också mera ansvar - kanske har jag nu påbörjat min resa både på karriärstegen och ansvarsstegen?
Imorgon vet jag åtminstone litet mera - när jobbet inleds imorgon.
/ Österbottningen
 |
| Litet humoristisk bild, när det är fråga om galghumor som är verklighetsbaserad. Men det är en klen tröst i sammanhanget för den ändringssökande... Hoppelunda slipper jag ursäkta mig på samma sätt ;) |
Imorgon vet jag åtminstone litet mera - när jobbet inleds imorgon.
/ Österbottningen
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)