Att kunna sitta nära andra människor

En sak som jag haft obehag för är att sitta inklämd mellan flera personer, ex. på tåget, i bussen eller i en föreläsningssal. Alla dessa situationer har ofta orsakat ett obehag, ett obehag som ofta uppkommit före själva situationen.

På språng, denna gång till Helsingfors med tåg från Vasa. Visst är väl
vårsolen otroligt vacker nu på mornarna - bilden är tagen i Vasa i gryningen.
De finska tågen ser en aning modernare ut i de grön/vita färgerna, här ett Pendolino.

Orsaken till mina problem med dessa situationer bottnar sannolikt både i den sociala fobin och panikångesten. Att se en kopplingen mellan social fobi och problemet med att sitta inklämd nära andra människors, ter sig initialt kanske mera uppenbar än den till panikångesten. Men låt mig förklara.

1. Panikångesten, hos mig åtminstone, har den sidan att den förvärras i sådana situationer att man inte alls kan ta sig från platsen, alternativt att det skulle orsaka stor uppmärksamhet om man gjorde så trots allt.

2. En annan faktor som även bidrar till att trigga panikångesten är om "jag inte har kontroll över situationen". I praktiken är sådana situationer när man ex. sitter på tåget eller i bussen och inte har möjlighet att "stanna" tåget eller bussen - d.v.s. man är beroende av andra.

3. Men nuförtiden har jag fått det litet enklare med att klara dessa situationer. I bottnen tror jag det handlar om att jag bättre kan slappna av i olika situationer, vilket har skett genom träning vid bl.a. Studenthälsovården.

4. En annan bidragande faktor som gjort det enklare är sannolikt också medicineringen, först med Citalopram och senare med Venlafaxin. Det knepiga här är dock att skilja på vad som har haft störst effekt: terapin eller medicineringen. För det blir relativt knepigt när man har två olika "behandlingar" på gång samtidigt parallellt, men kanske är det den sammanlagda effekten som är det intressanta.

Tidigare hade denna plats gett mig obehag, men nuförtiden går det dock litet bättre.
Tågbolaget VR har relativt fräscha vagnar i deras InterCity serie (här i Duetto Plus).
Tyvärr var inte vagnen såhär tom hela vägen (på bilden hänger bara min jacka längst bort...)

Sammantaget, så har jag fått det ganska mycket enklare att göra sådana här saker idag än vad jag tidigare hade. Nuförtiden kan jag ibland se framemot att få göra sådana saker som jag förr hade obehag för, ett obehag som kunde vakna till liv långt före själva tillfället. Det här blev till en sak som också skapade en slags förväntningsångest som i sin tur förvärrar ångesten när själva tillfället är för handen - t.ex. att flyga.

Österbottningen