En intervju och ett par djupa frågor

Igår, 13.8.2014, hade jag förmånen att för första gången få träffa en person i verkliga livet som själv lidit och lider av panikångest. Egentligen är det konstigt att jag inte träffat på någon annan som har panikångest eller social fobi, förrän nu eftersom ångestsjukdomar har en prevalens på närmare 3 % vid en given tidpunkt. Uttryckt på svenska: 3 personer av 100 har någon form av ångestsjukdom om man skulle samla en grupp och fråga ut dem, åtminstone statistiskt...

Nåväl, orsaken till att jag träffade denna tjej var att hon har ett projekt på gång om mentalhälsa bland Finlandssvenskar var hon önskar lyfta fram olika personers historia som lider eller har lidit av mentalohälsa. Jag var alltså ett intervjuobjekt i sammanhanget, var min historia skulle dokumenteras i text och ett porträtt (hur gick jag med på det?). Totalt är det väl kring 12 personer som skall intervjuas i projektet och det är ännu oklart hur och i vilken omfattning det skall distribueras, men det blir väl till våren 2015.

Många tänker sig en intervju och kanske särskilt när det gäller t.ex. en arbetsintervju att det är ett envägssamtal, men jag ser det hellre som en dialog varigenom båda parterna får någonting utav - vill du veta mycket om mig, så vill jag gärna veta åtminstone litet om dig, så att säga. I det här fallet lyckades det också i någon mån åtminstone, eftersom vårt samtal varade i litet på 2 timmar - av hennes anteckningar att döma, så fick hon nog ihop till en halv kandidatuppsats :) Men jag gick inte heller lottlös därifrån, för första så var det verkligen intressant att träffa någon annan med panikångest och som har erfarenhet av det IRL, för det är ju inte annars vanligt att man första gången man träffar en ny person dryftar dessa ämnen.

Men för det andra så var det intressant att ventilera frågor kring vad ens panikångest bottnar i och hur det kommer sig att man har både social fobi och panikångest med mera. Jag hoppas kunna återkomma till vad min panikångest bottnar i, åtminstone vad jag har för tankar om saken - för säkert kan man knappast veta i dessa sammanhang.

Att få berätta om sina problem och utmaningar man fått uppleva genom sin mentala ohälsa, hoppas jag kan vara en del av min terapi mot att bli bättre. Samtidigt funderar jag ännu kring hur mycket man skall "blotta" sig för allmänheten av ens inre känsloliv, åtminstone offentligt, men knappast kommer ämnet med ångestsjukdomar och liknande bli mindre tabu belagd om man inte vågar stiga fram och berätta. Jag tycker också att ämnet har hamnat ännu mera i skymundan i svenskfinland i jämförelse med läget i vårt västra grannland. Så jag uppmuntrar projekt på alla sätt, även om man alltid kan fundera kring sitt eget deltagande.

---

Tillbaka i Vasa igen, efter jobb och semester i hemstaden, för en liten stund åtminstone - min praktik på en domstol börjar först 1.9.2014 - men det är ändock skäl att besöka Vasa för en uppdatering av läget här. Men återvisiten hade kunnat börja bättre faktiskt - för när jag skulle handla i den lokala matvarubutiken Citymarket (var jag också nästan blev tagen för snatteri i våras), så går mitt högra knä temporärt i lås.

Jag är inte ännu riktigt på det klara med vad som hände i knäet riktigt, men det gör att jag tappar balansen bredvid godishyllorna i butiken. Det som spär på problemet i situationen ytterligare är att det står en tjej mellan mig och godishyllorna i fråga - och det var fem före att jag vältrat rakt över henne bakifrån - och vågar knappt tänka på konsekvenserna av det. Men av någon underlig anledning får jag tag i godishyllorna med ena handen och undviker således att ta med henne i mitt halva fall. Sen börjar mitt knä återigen fungera igen och jag kommer i balans igen - utan att tjejen i fråga var överhuvudtaget var medveten om den nästan förestående olyckan.

Ja, det hade kunnat bli problem om jag hade ramlat över henne i butiken - även
om det naturligtvis varit en olycka.

Jag måste säga att det nog tog ett tag innan jag hämtade mig efter händelsen, och det väckte en hel del tankar faktiskt. Tänk om jag hade ramlat så att hon skadat sig? Vad hade hon och folk trott om mig? Tänk vilken scen det skulle ha blivit... Att behöva förklara för folk att det inte var på något sätt med vilje eller av vårdslöshet, utan av sjukdom. Och utöver de moraliska konsekvenserna så skulle det ju ha blivit fråga om ersättningar och ansvar, men för det ekonomiska har man ju ändå en ansvarsförsäkring i sin hemförsäkring som skall täcka dylika olyckor och fadäser.

Ja, litet kallsvett bröt nog fram längs med ryggen trots sommarvärmen på måttliga 23 C. Tänk att ens Ehlers-Danlos (EDS), skall kunna ställa till det så i livet för en ibland - men kanske kan jag skratta åt händelsen i framtiden när jag fått distans till det skedda? Även om jag inte för tillfället åtminstone inte riktigt kan se det roliga att ligga över en annan person i matvarubutiken...

Skakad men inte rörd, er
Österbottning