Jag roade mig med att översätta en av de litet mer kända finska sångerna till svenska, nämligen "Tuntematon potilas" av Arttu Wiskari. Med känd i det här sammanhanget menar jag nog enbart känd bland en finskspråkig publik.
Sångens titel översatt till svenska är "Okänd patient" och anspelar på boken och filmen "Okänd soldat" av Väinö Linna, med finska titeln "Tuntematon sotilas".
Slutresultatet ser du nedan:
Okänd patient
"Man bryter sig in mitt hem varje natt
jag är säker på att det är övervåningens typer som gör det
de äter torrfodren i skåpen
och i askkoppen lämnar de Boston-cigaretterna
Jag har tröttnat på att vara rädd,
därför sover jag med pistolen under dynan
jag lärde mig att använda den tidigt
den tjänade mig redan vid fronten.
Stalin invaderade idag Helsingfors, vilket jag berättade till sköterskan
Och jag gömde mig så klart under min säng
De kom in igen med ett nytt piller, jag gömde det mellan madrasserna
Den här sjukdomen tog mitt förstånd, fast jag kämpade emot.
Hör nu min önskan, jag vill bort
Är inte min tid här slut nu?
Jag har redan sett det här livet, jag fick allt och litet till
Hör min önskan, jag vill bort
Är inte min tid här slut nu?
Jag skulle vilja dö som en soldat,
hälsningar en okänd patient
Senaste gången jag såg min morfar,
så kände han inte mig längre
konditionen har rasat
Han har försvunnit till slaget om Raatteentie igen
Jag fick igår ett samtal från vårdhemmet,
morfar har nu sluppit bort från kriget
Fast jag gråter, så tror jag
att vi träffas igen
När vi nu bär din kista
och vi går igenom kyrkogården
Så förstår jag nu din önskan
som fick mig att ilskna till.
Hör nu min önskan, jag vill bort
Är inte min tid här slut nu?
Jag har redan sett det här livet, jag fick allt och litet till
Hör min önskan, jag vill bort
Är inte min tid här slut nu?
Jag skulle vilja dö som en soldat,
hälsningar en okänd patient"
Ja, sången låter nog inte i mitt tycke alls lika bra på svenska. Vilket dels kan bero på att det är svårt att översätta sånger och liknande ordagrant, men också på det att Sverige inte alls har en lika krigisk historia i direkt närminne som vi har i Finland.
Sången berättar om en äldre man i Finland, som deltog i Vinterkriget åren 1939-1940, och som nu blivit gammal och bor på ålderdomshem i Esbo/Helsingfors. Dessvärre har han drabbats av demens och till och med glömt bort vem hans barnbarn är, för i tankens värld har han åkt tillbaka till slaget vid Raatteentie (ett av de viktigaste slagen för att säkra Finlands självständighet).
Sången är onekligen melankolisk i ganska stor utsträckning, men ingjuter samtidigt litet hopp genom att mannen i sången ändå fått uppleva tillräckligt av livet och nu vill dö en värdig död (dö som en riktig soldat). För i Finland bor det ännu kvar en inneboende stolthet för de människor som kämpade och på olika sätt säkrade vår självständighet. Men barnbarnet i sången kan inte ändå acceptera att morfar känner sig färdig med livet här på jorden, utan det är först när de går genom kyrkogården med morfaderns kista som det går upp för honom varför morfar önskade bort härifrån. Han hade fått sin del av livet här.
Nåväl, vad anknyter då den här sången till med vad jag brukar skriva på min blogg?
Knappast till något direkt utan det är bara en vacker sång på finska. Däremot själva musikvideon innehåller ett par element som anknyter till hur det är att leva med social fobi. Videon är gjord bakvägen från det ögonblick när mannen i låten rymt från ålderdomshemmet hittas på bussen av polisen och spelas upp bakvägen från det ögonblick när han rymde.
I videon får man se hur han blir uttittad av människorna på gatan, av allt från småbarn till vuxna och suputer på parkbänkarna i centrala Helsingfors. Och till och med en hund spänner ögonen i honom på hans färd genom staden. Nåja, jag förstår att du säkert finner mina paralleller i det här fallet relativt långsökta eftersom folks blickar på den här mannen är befogade i och med att går i strumplästen genom staden, men samtidigt har de lyckats fånga litet av den känsla som social fobi ibland för med sig när man blir uttittad och granskad av omgivningen på ett sätt som jag inte hittat i någon annan film. Dessutom är miljöerna kända för mig, då jag ibland brukar brukar röra mig längs med de aktuella promenadstråken i H:fors.
Vill du höra en mera munter finsk låt så rekommenderar jag antingen "Silkki" av Jukka Poika eller "Mysteriet" i duett av Aki Sirkesalo och Lisa Nilsson var de sjunger växelvis på svenska och finska - för det nog inte bra att enbart välja den melankoliska skalan av finsk musik. Sen finns det också en bra låt på engelska av det finska bandet My first band med "Don't break my Corazone".
Österbottningen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar