Social fobi och småprat i vardagen

Konsten att småprata i olika vardagliga situationer är en av de saker som jag faktiskt länge har haft svårt med. Utöver att hitta intressanta men samtidigt tillräckligt "enkla" ämnen att prata om så gäller det ju att hålla samtalet vid liv för att den där pinsamma tystnaden inte skall uppkomma, åtminstone inte allt för tidigt.

Jag minns ännu engelskalektionerna i högstadiet och gymnasiet när vi skulle öva på just Small Talk, av någon anledning föredrog läraren att hålla dessa lektioner relativt frekvent - och varje gång jag hörde att det var dags igen så gick en kall kår längs med min rygg, för då visste jag att nu jag själv vara aktiv.

Då under gymnasietiden trodde jag att orsaken till att läraren tryckte på dessa kunskaper och många övningar i Small Talk berodde på lärarens lathet ;) - detta eftersom det nog skulle vara bekvämt som lärare om eleverna själv skulle konversera sinsemellan med minst halva klassen ca 10 personer på 60 minuter (6 min per person.), utan ingrepp av läraren.

Men i efterhand har jag insett att detta småprat i vardagen har en viktig funktion trots allt, och ur det perspektivet var nog lärarens återkommande ansträngningar i sig nyttiga - även om jag verkligen inte just då förstod att uppskatta dem.

Vad är det då egentligen som skrämmer mig och kanske också andra med social fobi med småprat? I mitt fall bottnar det åtminstone i det att jag har en rädsla för att bli avvisad och nekad av den person man skall småprata med. Eller hur jag uppfattas och vad den andre tror om mig - det blir till en form av ångest det också och tunghäftan är inte långt borta i dessa sammanhang.

Men jag har försökt på senare tid, under det senaste året, att förbättra min förmåga att småprata både med kända och okända personer. För jag har insett att det faktiskt finns ett värde i detta kallpratande om jag skall använda mitt tidigare negativt laddade beskrivande ord för denna "företeelse" som jag fann onödig och otrevlig.

Att vara korthuggen i sociala sammanhang, gör sannolikt att man
uppfattas som tvär och kanske t.o.m. som kylig - fast man inte avser det...

Men vari ligger då nyttan i att kunna småprata med andra människor? Jo, det är en inkörsport för att lära känna någon och ev. också i ett senare skede kunna knyta någon form av vänskapsband av mera bestående karaktär, enligt min erfarenhet.

Men kan man då inte hoppa över ett så "onödigt" steg som kallprat och genast gå på det väsentliga? Tyvärr inte i de flesta fall, även om startsträckan kan vara olika lång innan man kommer över på sådant som är väsentligt i ens eget tycke. Det är knappelunda möjligt att börja diskutera rysk litteratur från 1800-talet med en vilt främmande människa direkt, även om bägge parter skulle ha det som sitt intresse. För vad många försöker göra under kallpratet är ju att försöka hitta gemensamma beröringspunkter, som ett samtal förhoppningvis kan väckas fram i från - fast det börjar från väder och vind så kan det efter olika lång stund sluta (i bästa fall) med att man diskuterar just rysk 1800-tals litteratur med den (tidigare) vilt främmande personen ;)

Utöver att lyckas med kallpratet och förhoppningsvis hitta dessa gemensamma beröringspunkter och få igång en dialog, så finns det ytterligare ett aber i vägen och det är för att välja en business-term att eskalera relationen vidare till en ev. vänskapsrelation. Men för att nå så långt, måste nog kallprats delen avklaras först. Själv har jag funnit att jag kommit över kallprats hindret ibland, men sen stagnerar mina försök i att skapa någon vidare form av vänskapsrelation i många fall - det krävs helt enkelt eget initiativ för komma så långt.