Jag tål inte den tanken

"Jag tål inte den tanken, att någon går och väntar på mig", så inleds andra delen i Hjalmar Söderbergs roman "Den allvarsamma leken". När jag läste den meningen var det som om jag direkt kände mig träffad, då författaren lyckades sätta ord på en känsla som besvärar mig i bland.

Boken "Den allvarsamma leken" skrevs av H. Söderberg kring nittonhundratalets början, 1912, och på något vis är den ännu idag lika aktuell som då. Boken är relativt kort med litet på 200 sidor, beroende på bokformat. 

Nu tänkte jag inte recensera boken här, eftersom jag bara är halvvägs genom den för tillfället. Istället tänkte jag fokusera på två saker, dels det att jag har märkt att jag har för vana när jag bloggar här ta hjälp av olika citat eller andra tankar som uppkommit när jag läst eller annars senare har erinrat mig om något som jag hört eller läst, för att skriva om psykisk ohälsa. Vad beror det månne på? Kanske bottnar det i att jag vill framstå som beläst, men nej så är inte, eftersom min bildning nog är ganska ringa. Snarare beror det väl på att det är ett sätt att kunna "approacha" svåra ämnen, man går som en katt runt het gröt, till en början åtminstone. Men helt säker är jag dock inte, kanske det av berättar tekniska skäl inte går att hoppa direkt till kärnan?

Varför känner jag mig då så träffad av det aktuella citat? Jo, för att det faktiskt är en tanke som plågar mig ibland. Tänk om jag går miste om att bli bekant med någon, som är intresserad av mig - bara på den grunden att jag inte vågar ta kontakt eller att jag drar mig undan och visar intresse? Naturligtvis, så drabbar detta säkert alla människor i någon utsträckning, nya personer och möjligheter glider förbi oss hela tiden utan att vi nödvändigtvis är varse om det alls. Det är ju naturligtvis något man är tvungen att finna sig, vi har ju ändock en begränsad tid här på jorden och är därmed hänvisade till att göra val och kanske framförallt prioriteringar. Men när man har social fobi, och man i vardagen stöter på en ny person, och det hos en själv (och hos den andre) finns en gnutta intresse eller till och med hopp om att detta skulle kunna utveckla sig till vänskap eller kärlek, så vågar man ändå inte ta kontakt just då. Och det är väl där problemet ligger, man låter möjligheten glida en ur fingrarna, och det är sällan läge att försöka få kontakt igen senare. 

Istället hittar jag mig själv, senare, när händelsen är förbi att jag i viss mån bannar sig själv över att man inte "tog mod till sig" i situationens hetta, när det hade varit naturligt att ta kontakt. Och det är här citat av Söderberg, i högsta grad gör sig påmint. 

Besök vid stadsbiblioteket i Jakobstad 25.8.2014, vid samhällsvetenskapliga och juridiska litteraturen.
Nu gäller det igen för mig att hitta studiemetoden igen som känns som bortblåst, när Word dokumentet
ligger blankt framför en. Bloggen är bra träning för att få igång de stela skrivfingrarna.

Det sägs att studielivet är en möjlighet att bli bekant med många nya människor, vilket nog är helt riktigt, men det gäller då att man är i stånd att ta vara på möjligheterna. Det är det jag skall jobba med i höst, för att minska denna irritation på mig själv över att jag inte vågar ta kontakt.
Studielivet består trots allt av två komponenter enligt min åsikt: dels själva studierna (naturligtvis) men också den sociala biten, med interaktionen med andra studenter - att få byta erfarenheter, diskutera och ha kul. Naturligtvis har jag inte helt negligerat den senare delen, men jag har nog kraftigt åsidosatt den och det är det jag skall jobba med i höst.

Det är mitt mål för hösten, har du själv satt upp något mål?

Österbottningen