Psykisk ohälsa, smaka på orden, vad är det första du spontant associerar med det? - "Människor i tvångströjor inlåsta på ett sterilt mentalsjukhus?" eller "En stirrig psykiater som man själv är osäker på om han är riktigt vid sunda vätskor?"
Det var nog faktiskt några av de första tankebilderna jag själv fick, när jag för något år sedan tänkte på psykisk ohälsa. Jag klumpade ihop denna grupp av människor till enda stor grupp med alla typer av diagnoser och valde ut det "värsta" jag visste.
Efter att själv ha konfronterats med Mentalvården, så har jag tack och lov fått revidera den uppfattningen! Precis som vid många andra (fysiska) sjukdomstillstånd, så finns det en skala på hur sjuk man är. Vilket jag tror är viktigt att man minns när man pratar om psykisk ohälsa.
---
Jag drog mig länge för att söka kontakt med mentalvården, min första tanke om jag behövde söka hjälp fick jag våren 2013. Orsaken var att jag märkte att jag hade blivit ofrivilligt mera ensam, detta efter att studiekompis hade bytt studieort. Jag hade gjort det "klassiska" misstaget att när jag påbörjade mina studier så "bondade" jag starkt men en studiekompis på utbildningen. Allt gick riktigt bra under det första 1½ åren, men när han bytte studieort så blev jag ju ensam.
Jag har alltid varit en försiktig person av mig, och kanske inte riktigt den mest kontaktsökande av eget initiativ. Därför hamnade jag i en svacka när jag "förlorade" min vän till en annan ort. En del personer har ju förmågan att kunna gå rakt in i nya sällskap som kanske också redan är i viss mån etablerade, men den förmågan saknar jag nog i stor utsträckning.
Men så hösten 2013 när jag skulle inleda mitt tredje studieår, så insåg jag att det här inte håller - jag behöver hjälp. Jag hade då hunnit "självdiagnostisera" mig med social fobi - och det var med stor möda jag ringde till studenthälsovården i Vasa och ville boka en tid till just mentalvården.
Tack och lov, var de relativt förstående vid telefonrådgivningen och jag fick först en tid till deras hälsovårdare. Även om jag hajade till en aning då de frågade till sist om "jag hade tankar på att skada mig själv" - men i efterhand har jag förstått att de är skyldiga att kolla detta. Naturligtvis hade jag inga planer på att skada mig själv.
Trots det var jag nog nervös när jag i september 2013 stegade upp till mottagningen vid studenthälsovården. Varför? Jo, trots att jag har (för) mycket erfarenhet av den somatiska (fysiska) vården så var detta något helt nytt för mig - se mina tankar om psykisk ohälsa ovan.
Nå, inte var det ju så farligt trots allt - hälsovårdaren ville veta vad som besvärar mig så jag fick berätta om min sociala fobi och i viss mån också panikångest. Men visst tog det emot att redogöra för något som ligger så nära en självt öppet åt en annan människa, en ny upplevelse det också, men samtidigt skönt att få lätta på något jag burit med mig. Slutresultatet var att jag fick en tid till deras psykolog två veckor senare.
Mera i nästa del...
Österbottningen
