Träning av small-talk i hissen

Jag kör för tillfället med en övning att inleda spontana konversationer med främmande personer på jobbet när tillfället ges.

Jag praktiserar på en arbetsplats med ungefär 80 anställda, och medan man är ny i huset så kommer det en hel del chanser att öva upp sitt kunnande i small-talk. Antingen så att de andra personen spontant inleder ett samtal med mig, när denne noterar att jag är ny i korridorerna eller så att jag försöker få igång en konversation.

Idag slutade det dock litet mindre lyckligt, när jag inledde en konversation i hissen med en litet äldre finskspråkig dam som fungerar som sekreterare vid domstolen. Eftersom vi båda varit på lunch till en närliggande restaurang så tänkte jag att man kunde ta fasta på maten, sådär lagom banalt och enkelt ämne.

Sagt och gjort, så frågade jag vad hon tyckte om restaurangen och deras mat. Nå, hon berömde i de varmaste ordalagen maten som serverades där. Särskilt tog hon fasta på ett av dagens alternativ, som jag aldrig själv skulle beställa, nämligen rökt renskav. Det vänder sig i min mage bara av att höra talas om en dylik rätt...

Nåväl, hon sade åt mig att jag absolut måste testa den rätten eftersom den är "sååå god". Särskilt eftersom de vid den aktuella restaurangen förstår att blanda i stora ost-klimpar i såsen med renskaven. Dessutom bredde hon på med att de synnerligen fått till en fungerande helhet genom att också tillsätta stora brödbitar (!!) i såsen, och det här tillsammans med renskavet och ost-klimparna som flyter runt är en närmast lukullisk måltid. Detta samtidigt som hon nöjt klappade sig på magen. Undertecknad var vid det här tillfället nästan spyfärdig, och jag försökte efter bästa förmåga dölja den känsla av illamående som säkert florerade i mitt ansikte. Jag vet dock inte hur min stålsättning lyckades, för jag kände kväljningar i halsen ännu när hissdörrarna slogs upp och jag försökte på det mest anständiga sätt göra sorti ut ur hissen.

Ännu när jag skriver den här texten, kan jag se framför mig hur det rökta renskavet flyter runt tillsammans med stora gul/vita ost-klimpar och brödbitar i en salig blandning, efter tantens mycket detaljerade redogörelse... Tur att resan i hissen inte varade längre - då vet jag inte hur jag hade bemästrat situationen om hon hade fortsatt att redogöra för sina måltider åt mig...

Tja, i det här fallet önskade jag verkligen att hissen INTE skulle stanna...

Två slutsatser:
1) Var försiktig framledes med att diskutera matupplevelser med människor vars matvanor du inte känner sedan tidigare. Alternativt försök hitta en fras att avstyra samtalet från ämnet vid behov...
2) Finnarnas matkultur skiljer sig nog från den finlandssvenska motsvarigheten, trots att vi bor i samma land. Jag tror vår matkultur nog ligger närmare den rikssvenska med köttbullar och mos + rårörda lingon...

Men bortsett från den lilla fadäsen att försöka diskutera ett så "känsligt" ämne i en instängd atomsfär som i en hiss, så har nog mina övningar burit en del frukt. Jag "rycker" inte till lika mycket som jag annars brukar göra om en främling inleder ett samtal med mig, och jag inbillar mig att jag uppträder mera spontant och kanske också naturligt i sådana situationer.

Man lär så länge man lever,

Österbottningen

Världens sämsta friare - Litet hopp i höstmörkret?

Det här inlägget är egentligen litet av en "spin-off" till en artikel i SVD om "Världens sämste friare", var skribenten hävdar att den titeln innehas av Franz Kafka. Den artikeln hittar du här på, svd.se.

För den som inte känner till Franz Kafka så var han en Österrikisk jurist och författaren som levde under 1900-talet början. Han blev känd för bl.a. boken "Processen", som enkelt uttryckt handlar om en man som hamnar i en evighetslång rättsprocess men mannen vet inte varför och vad han är anklagad för. Egentligen fungerar den berättelsen bara som en slags illustration för det Kafka egentligen skriver om, nämligen de existentiella grubblerierna. För Kafka jämställer enligt vissa denna rättsprocess som är kaotisk och oändlig till sin natur för den anklagade, med livet och tillvaron här på jorden för den enskilda människan. Alltså att vi föds hit till ett kaos, var det är svårt att finna någon mening och att orientera sig i tillvaron. Nåja, det här blev en liten utvikning från temat.

Saken är den att Kafka liksom de flesta andra människor också sökte efter en livspartner, och på vägen dit så begagnade han verkligen udda medel. För på den tiden var det vanligt att mannen skrev ett friarbrev till den tilltänkta kandidaten, med förhoppningen att hon skulle samtycka till en förlovning och senare ett äktenskap. Ganska romantiskt inte sant? Men till saken hör också att en man kunde sända dessa brev till en kvinnlig kandidat som man ännu kände särskilt väl, man gick rakt på sak så att säga - utan ta vägen via  en föregående bekantskap och dylikt.

Kafka gjorde så, men i sitt friarbrev till kvinnan "vars hand han sökte om", var han kanske något för uppriktigt för han skrev citat: 

”Du däremot skulle förlora det liv Du hittills levt och som Du i stort sett varit belåten med. Du skulle förlora Berlin, kontoret där Du trivs så bra, väninnorna, de små nöjena, möjligheten att gifta Dig med en frisk, glad, livsduglig man och få friska, fina barn, vilket – om Du tänker rätt på saken – är vad Du innerst inne längtar efter. Som ersättning för denna oersättliga förlust skulle Du få en sjuk, svag, fåordig, osällskaplig, dyster, stel, närmast hopplös människa, vars kanske enda förtjänst är att han älskar Dig"

Men tro det eller ej, för tjejen som fick brevet svarade faktiskt "Ja" till Kafkas frieri. (Enligt elaka tungor berodde det på att det inte var särskilt stort utbud på lediga män vid den aktuella tidpunkten ;)). Men hennes far avstyrde dock alltid hopp när han mottog ett brev av Kafka med följande innehåll:

”Jag är tystlåten, tillbakadragen, dyster, självisk, hypokondrisk och faktiskt inte helt frisk.”

Nåja, med tanke på den sista meningen är det kanske inte konstigt att en far med sin dotter bästa för ögonen, drog öronen åt sig å dotterns vägnar.

Var kommer det hoppfulla in i denna historia då? Jo, för trots sina enträgna och uppriktiga avsikter att hitta en kvinna åt sig, genom friarbreven ovan - en plan som gick i stöpet, så fann faktiskt Kafka en livspartner några år senare. 

Jag måste medge att jag i någon mån kan relatera till Kafka i det här fallet, inte minst eftersom jag själv är jurist-to-be. Men framförallt sökandet efter en partner som kantas av stora utmaningar, särskilt när jag i någon mån begränsas av min sociala fobi. Och visst skulle jag liksom Kafka, om jag sökte efter mina sämsta sidor - så skulle jag säkert kunna i uppriktighetens namn kunna komponera ett liknande friarbrev till innehållet åtminstone. 

Men i någon mån är jag de facto, litet avundsjuk på Kafka, i och med att man under den här tiden kunde sända friarbrev utan någon större skam. Idag skulle väl mottagaren av ett dylikt brev tro att brevets avsändare dras med någon allvarligare mental störning? Även om jag faktiskt skulle uppskatta att få ett brev som avslutades som Kafkas första brev :). Idag får man väl ty sig till dejtingsidor och tjänster som Tinder, om man vill hitta dagens motsvarighet till friarbrev.

Och visst, Kafka, måhända hade de egenskaper som han skrev om i sitt friarbrev. Men samtidigt skall man minnas att en historia kan berättas på flera sätt, och en del av de egenskaper han lyfte fram sannolikt uppvägdes av andra egenskaper. (Kafka, är ju också en av de mest kända klassiska författarna så någonting hade han nog att ge.) 

Så även om jag just nu finner mitt sökande något motigt, samtidigt som klockan tickar, så försöker jag påminna mig om Kafkas upplevelser. För även om ett försök inte lyckas, så kommer det i allmänhet en ny chans senare. Men samtidigt plågas jag litet av att ens nära vänner frågar av en "när skall du hitta någon?", och jag förstår att de gör det i all väl mening och av omtanke - men samtidigt tar det nog litet sjukt inombords också. 

Bilden ovan kan tolkas på två sätt, men jag ser den mera som ett exempel på den
osäkerhet jag ofta känner i närvaron och umgänget med personer av det motsatta könet.

Samtidigt, för att avsluta det här inlägget hoppfullt, så inbillar jag mig att mina vänner inte skulle ställa den frågan om de visste att jag var chanslös på området? För ens vänner drivs ju knappast av att klanka ner på en, utan av att styrka en. Så därav drar jag den slutsatsen att jag kanske har en liten chans, trots allt - även om jag som Kafka kanske är tvungen att bida min tid.

Österbottningen

Besök hos läkaren

Idag var jag på besök till min läkare vid Studenternas Hälsovårdsstiftelse (SHVS), som är specialist i psykiatri. Jag träffade honom första gången under våren 2014, och nu var det dags för ett uppföljningsbesök.

Jag tror inte jag har beskrivit mitt intryck av den aktuella läkaren förut? Jag minns när jag skulle besöka honom första gången i april (?) i våras, och jag bävade nog faktiskt en hel del. Orsaken var att jag nog hade en relativt stereotypisk bild av dylika läkare, eller som de framställs i Kalle Anka & Co som "hjärnskrynklare". Eller de gamla föreställningar om en professor med gråsprängt hår och runda glasögon och vit sliten läkarrock på sig, som tittar på en som om man vore ett försöksdjur. Vänta nu, beskrev jag just Sigmund Freud?

Professor Sigmund Freud, en av de viktigaste utforskarna av
människans psyke och grundare av psykoanalysen - ni vet där man ligger på en brits och har terapeuten bakom sig.

Nåja, dessa bilder kom nog på skam direkt. För ut ur mottagningsrummet kom en man i 45 års åldern, som var klädd i helt vanliga jeans och cardigan, och såg hur sympatisk ut som helst. Behöver jag säga att jag fattade tycke för honom direkt? Samtalet vi hade var nog mera två vuxna människor emellan, än att det skulle vara fråga om någon psykiatrisk utredning. Jag har ju läst litet om s.k. rättspsykiatriska utredningar inom straffrätten, då man skall fastställa om någon vid brottet hade nedsatt tillräknelighet eller inte alls var tillräknelig. Så, jo det är nog tydligen stor skillnad på öppen mottagning och de slutna avdelningarna. Jag tror många med mig inräknat (tidigare åtminstone) buntade ihop alla med psykiska sjukdomar och väljer de värsta vi kommer att tänka på. Vilket blir helt skevt i och med att det där också finns ett spektra av allvarlighet. 

Nu skall jag inte sväva ut mera än nödvändigt här. Tillbaka till dagens besök, så kunde jag konstatera att idag var han klädd i T-shirt istället :) Nåväl, besöket var närmast ett uppföljningsbesök var han ville höra hur det gått med den nya medicinen Venlafaxin och den lilla dosökningen vi genomförde i våras, från 150 mg till 225 mg Venlafaxin per dygn. Den enda biverkningen som stört mig nu på senare tid är att jag ibland känner mig trött på dagarna, vilket är en nackdel nu när man skall återgå till studierna. Lösningen enligt läkaren torde bestå i att jag skulle ta preparatet på kvällen istället för på morgonen som jag gjort hittills. Detta för att halten i blodet (eller om vi skall minnas kemilektionerna i gymnasiet: serumkoncentrationen), skall vara som högst på natten och inte lika hög dagtid. Förhoppningsvis skall det ge önskad effekt efter någon vecka. Annars skulle jag återkomma, så nu gäller det att följa upp! 

Utöver medicineringen diskuterade vi den annalkande långtidspsykoterapin som skall starta nu i september. Just den här läkaren är själv en stark förespråkare av psykoterapi berättade han, detta eftersom han själv gått i psykoterapi under 3,5 år. Dessutom anser han att psykoterapi vid just ångestsjukdomar är mycket mera effektivt än läkemedelsbehandling, och därför för att få långtidseffekt skall man genomgå psykoterapi så att man kan avstå från medicinerna på sikt.

Min egenbedömning var att jag känner mig bättre och faktiskt mera bekväm i sociala situationer nu än tidigare. Så i någon mån börjar det ta sig, även om det nog är långt kvar innan jag kan kalla mig för frisk. Läkaren instämde också i detta, och sa att vi siktar på att jag fortsätter medicineringen under 1 år till ungefär så att psykoterapin hinner börja ta effekt innan avslutning av kuren startas. Nåja, det är väl idealsituationen och man får väl räkna med att förändringar kan inträffa längs med vägen.

Läkaren tyckte att mina framsteg varit så goda att vi skall träffas först om drygt ett år igen, alltså april/maj 2015. Nu är jag istället ett fall för psykoterapin, som är mera rehabiliterande än vårdande. Vilket ju också känns skönt, att nu handlar det mera om att börja bygga upp istället för att riva ner och hitta orsaken, vilket ju naturligtvis också är nödvändigt i början. Imorgon skall jag träffa min psykoterapeut vid SHVS för sista gången, vilket faktiskt känns aningen vemodigt. Men samtidigt har både, läkaren och psykoterapeuten lovat att stöda mig vid behov under processen med psykoterapi. Det är bara att lämna ett ringbud (finlandism) så ringer jag upp dig, hälsade läkaren - vilket känns tryggt.

Ville bara bjuda på en rolig serie strip av Dilbert igen.
Människor har olika referensramar, och ibland scorar man bättre och ibland sämre...

Sammantaget, så börjar det kännas hoppfullt inför hösten nu när jag känner att jag gjort framsteg. Säkert har en lång sommarvila också hjälpt, men det är mycket eget arbete bakom också. Jag har försökt bli bättre på att ta kontakt, vilket också lyckats någotsånär. Dessutom känner jag mig inte heller lika ställd i spontana sociala situationer längre.

Österbottningen

Klädsel

Det sägs ju att kläderna gör mannen, och även om jag aldrig har varit något modelejon så är jag väl tvungen att i någon mån instämma i det.

Nästa vecka inleder jag min tjänstgöring på en av domstolarna i Vasa för en månad, och utöver den sociala biten och andra juridiska utmaningar har jag varit tvungen att fundera på klädseln. Tidigare har jag jobbat på en revisionsfirma som legal assistant och där har klädseln varit relativt avslappnad, skjorta eller piké plus ett par chinos har dugit bra.

Men domstolsvärlden är något mera krävande, dock inte som en affärsjuridisk byrå var det är kostym eller kavaj som gäller varje dag, så är domstolen någonstans mitt emellan. Jag vill ju inte sticka ut ur mängden genom att vara över- eller snarare kanske mera underklädd.

En sådan här Barbour Liddelsdale jacka har jag till vardags.
Lagom i de flesta situationer och fungerar höst och vår utan problem.
Dock är jag inte lika bildskön som killen ovan, och inte lika preppy heller ;)

Frågan kan måhända te sig ytlig, men samtidigt är ju en klädsel som man trivs i och känner sig bekväm i stärkande för självkänslan. Vilket är en viktig faktor att jobba med vid social fobi, det är åtminstone att onödigt att skaffa sig flera aber än nödvändigt. Sen gäller det inom den juridiska sektorn att "Dress to impress", åtminstone om man sett för många amerikanska advokatserier :)

Här är en scen ur advokatserien "Suits", ungefär så här skall nog en affärsjurist klä sig.
Observera den snygga Burberry slipsen, mannen (Mike) till höger har, "tygbiten" kostar 120€ på Stockman...

Men jag har fastnat för ett brittiskt märke, inte Burberry då, utan för Barbour som är lantlivs inspirerad. Jo, jag vet att deras kläder förknippas med strebers i Stockholms innerstad och kring Karlaplan, sedan något år tillbaka. Men samtidigt är de tidlösa i sitt snitt och lagom lediga och formella samtidigt, jag hade en föreläsning med en agronom (!) som hade hela outfiten i Barbour, vilket dock blev too much...

Ungefär så här ser min drömtillvaro ut på fritiden, hunden kunde dock vara en labrador.
Även om jag nog dras starkt till havet också.

Det jag gillar med Barbour, är att de lyckats kombinera ihop just lantligt med lätt preppy stil. Egentligen skulle jag vilja kalla det för akademisk klädsel då preppy stilen egentligen kommer från de s.k. IvyLeague universiteten på USAs östkust. Tänk Harvard, Yale, Princeton och Columbia University. (Parentes: vi hade en professor som studerat på Yale, och han hade anammat stilen med hull och hår...) Men Barbour har även fått in en diskret charm av det som finns på brittiska elituniversitet, som Oxford och Cambridge.

Nu fick du kanske, en bild av att jag är någon form av elitist och modemedveten typ. Så är nog inte fallet, utan klär mig nog till vardags med bekvämlighet och funktion i första hand. Ett par "mysbyxor" är nog vad jag klär mig i hemmavid, så där kunde vi avföra den hypotesen.

Här har vi den gamla brittiska stilen glorifierad, tidigt 1900-tal.
Barbour tillverkar inte längre denna kollektion som tur är...
Fina jakthundar dock.

Utan måtta med allt, ungefär så här tänker jag mig är lagom.
Mannen till höger kanske nog hade kunnat lämna promenadkäppen hemma...

Sen har vi just denna klädstil som förknippas med den akademiska världen, och i viss mån charmar den nog mig också. Bäst beskriver kanske reklambilden för Brooks Brothers nedan vad som förknippas med den stilen. (Kuriosa: Brooks Brothers är ett amerikanskt klädmärke, främst kända för sina skjortor till män och USA:s presidenter brukar ha just skjorta av detta fabrikatet både vid installationen och sedan i tjänsten.) Av någon anledning var dessa skjortor och klädstilen överrepresenterad på Handelshögskolan i Stockholm när jag studerade där. På juridiska är de flesta nog ledigt klädda i mitt tycke.

Brooks Brothers höst kollektion i Ivy League stil.
Kanske inte nödvändigt att klä sig riktigt som här dock.

Sen fick jag faktiskt en fråga över hur min "drömtjej" ser ut, via kontaktformuläret för en tid sedan. Nu när jag ändå är på gång och skriver om ytligheter och kläder, så kan jag väl försöka besvara den frågan också. :)
För mig är det nog de inre kvaliteterna som räknas i första hand, för skall man leva ihop så är det nog det som avgör alla dagar i veckan. Men om jag nu tvunget skall exemplifiera så är det något i den här stilen som nog väcker uppmärksamhet hos mig. Naturligtvis inser jag att tjejen nedan är fotomodell, men det var nu ett (tappert?) försök från min sida att illustrera.

Kanske något åt det här hållet?
Jackan hon bär torde vara en brittisk Gloverall.

Vad jag främst fastnade för med den här tjejen, var
något med hennes utstrålning och blicken. Den tillsammans
stärker bilden om en sympatisk, trevlig och intelligent tjej.

Vill du fortsätta att "gotta" dig över Preppy och Ivy League stil så kan du börja här (Martins blogg) eller här (Ivy Style blogg). ;)

Tack och förlåt, jag skall undvika att dra upp mode saker här igen på ett tag. Jag behövde bara få reflektera litet kring kläder...

/ Österbotttningen

Semester

Äntligen har jag fått semester, eller rättare sagt, så har jag haft semester redan ett litet tag nu :)

Vad har jag då hunnit med? Jo, i Jakobstad, Finland så har vi under en veckas tid ett fenomen som kallas för Jakobs dagar i slutet av juli varje år. Det innebär att staden blommar upp något otroligt och det är massor med program och aktiviteter av de mest blandade slag, samt att folkmängden nog blir nära det dubbla!
Så där hann jag besöka ett par program, liksom att jag även mötte upp en del barndomsvänner på caféer som var hemma över sommaren.

Att få koppla av till sjöss är härligt!

Men det har fortsatt att vara olidligt varmt (i mitt tycke), och därför har jag tagit till flykten till sjöss med vår mellanstora båt (en Rönnqvist 15), vilket har svalkat en betydligt. Sen är det kul också att fiska med nät, men fiskelyckan blir ofta sämre linjärt enligt stigande temperatur, för att uttrycka det matematiskt - åtminstone på våra breddgrader.

Resa till Göteborg med SAS från Vasa, Finland.
Gillar att flyga med det s.k. skandinaviska "flag-carrier" flygbolaget.

Sen reste jag i förra veckan till Göteborg, Sverige med min bror för planen är att han skall börja studera på Chalmers till diplom(civil)ingenjör i teknisk matematik (!) från och med hösten. Men saker och ting kommer kanske att förändra sig - åtminstone på litet längre sikt.

Jag har länge haft svårt för att flyga då jag har min panikångest som spökar, jag minns ännu första gången jag skulle flyga (till Helsingfors), när jag var i femtonårsåldern. Jag började förbereda mig genom att titta på flygfilmer av på Youtube, närmare två månader innan jag skulle iväg. Sen under själva flygningen satt jag höll i mig krampaktigt i flygplanssätet (vilket man inte skall göra!).

Nu tack vare SSRI och senare SNRI medicinen Venlafaxin har det börjat gå åtminstone litet lättare, jag är de facto sen länge intresserad av flygplan, men min panikångest har gjort att jag inte kunnat njuta av flygningarna. Nu börjar jag äntligen få till en vändning på den punkten.

Men det är nog ännu något spökar vid flygningar, det är väl egentligen ett tankefel av någon form, men det bottnar i att jag finner det märkligt att man rörs i tre dimensioner - dvs uppåt och nedåt också. Det som bäst konkretiserar den effekten är luftgropar, då planet på enbart någon sekund kan förlora upp till hundratals metrar i höjdled - det finner jag ännu hanterbart men otäck. Men det som går över mitt förstånd är att planet likväl kan stiga upp hundratals metrar i luften lika snabbt. Javisst, jag förstår att det är fysikaliskt möjligt, tack vare varma luftströmmar som stiger upp och "tar planet med sig" uppåt. Men det strider på något sätt ändå med vad jag är van med från marken och jag får en känsla av att man slungas ut i rymden? Men jag brukar trösta mig med att ned kommer man alltid, på ett sätt eller annat - det finns ingen som lämnat uppe i luftrummet...

Göteborg är en vacker stad, här skulle jag nog kunna bo - faktiskt!
Utsikt från Radisson Blu Riverside på Lindholmen, jag hade bokat ett Business class rum :)

Jag hade ursprungligen tänkt resa till UK, för att få semester och avkoppling, dessutom hade min psykolog rått mig att åka på en resa för att samla nya intryck inför hösten. Vilket nog med facit i hand var en riktig god idé, eftersom jag satsat nästan för mycket på studier under den senaste tiden. Men resan kom att bli till GBG, istället eftersom min bror behövde hjälp med flyttningen.

Men det blev litet semester också, här är vi uppe på Ramberget i Göteborg.
Volvo V70 (tredje bilen till vänster), var vår hyrbil under tiden - och av årsmodell 2014!

I Göteborg hann vi en med en hel del, även om mycket kretsade kring att köpa möbler och flytta saker mellan platserna. Kul var det dessutom att hyra bil själv för första gången, och dessutom köra bil i Sverige - trafikmiljön skiljer sig de facto en aning från den finska. Sen fick jag nog uppleva litet av vad jag anser vara den svenska idyllen, när vi körde längs med E6 och solen gick ner i horisonten och dieselmotorn gav ifrån sig sitt svaga brummande ljud - likväl att låten Circle Down av Ayer spelade på radion (musikguiden på P3).

Jag rekommenderar starkt ett besök upp på Ramberget i Göteborg, utsikten därifrån är fantastiskt och jag som gillar polisserien Johan Falk så fick äntligen se en vy från filmen i verkligheten. Två av skådespelarna brukar nämligen mötas uppe på Ramberget för att utbyta information sinsemellan.

Bara en tidsfråga innan min lillebror ingår i teamet?

Men sen fick vi plötsligt det glada beskedet att min lillebror har blivit antagen till medicinska fakulteten, vilket innebär att han kommer att bli läkare! Jag är otroligt stolt över honom! Men efter en del praktiskt övervägande kommer han nog att skjuta på studiestarten för läkarstudierna och istället köra planenligt med ingenjörsstudier i en eller två terminer innan han definitivt går in för läkarstudierna. Detta eftersom det är svårt att fixa bostad i en annan stad och han redan tecknat hyresavtal etc i GBG - och ett års ingenjörsstudier är ju knappast bortkastade i vilket fall.

Undertecknad är dock en person som gillar litet planenlighet åtminstone - och jag blev därför tagen på sängen av besked - även om jag hade hoppats och trott att min bror skulle bli antagen. Men fick ändå köra vidare och utnyttja tiden i GBG på bästa vis.

Jag brukar följa läkarserien Holby City sporadiskt och jag vet redan
vilken karaktär min lillebror påminner mest om...

Nämligen Henrik Hansen (han har danskt påbrå), och som är kirurg och biträdande
sjukhuschef liksom en obotlig perfektionist.

Ja, jag medger att jag själv nog övervägde att utbilda mig till läkare i "min ungdom" - och även om jag i princip har betygen för att bli antagen så valde jag inte att göra det. Varför vet jag inte riktigt, faktiskt? Kanske för att det är ett krävande yrke med stort "mänskligt" ansvar på sina axlar? Medan man som jurist "enbart" har ett ekonomiskt ansvar på sina axlar, nästan åtminstone. Men beroende på yrkesområde som jurist kan man ju också bära ansvar för om någon blir frihetsberövad eller inte, t.ex. som domare - inte lätt att hitta argument här inte ;)

Men inte har jag helt kunnat släppa läkartankarna för egen räkning, och det är kanske därför jag blir så upphetsad då min bror antagits och förhoppningvis förverkligar planerna på att bli läkare - jag får ju för egen del litet upplopp på indirekt sätt för de planerna därigenom...

Även min bror är liksom jag litet försiktig av sig,
men åtminstone får han ett nytt sätt att flirta på...

Jag har nog länge haft "svårt" med att umgås med det motsatta könet (redan här märks det på vilket sätt jag benämner det i text), svårt så tillvida att jag inte vetat riktigt hur man skall vara och bete sig med tjejer. Därav är det ju inte heller särskilt konstigt att jag inte har flickvän, även om det finns en viss längtan tror jag efter det. Det är ju särskilt frapperande att män som lever ensamma lever kortare än de som ingår i en parrelation, har själv sett sorgliga exempel på sådant... Nu skall det väl inte behöva gå så långt, utan jag är tvungen att steg för steg bygga upp en säkerhet kring "könsöverskridande" (mycket klinisk term) relationer av alla de slag först. Och jag har faktiskt märkt att det blivit litet lättare med stigande ålder, kanske beror på erfarenhet men också att man inte längre behöver spexa till det för tjejerna (åtminstone inte för alla) längre - vilket jag finner skönt. Men jag får kanske ta och återkomma med en längre redogörelse om den saken i ett senare skede.

En nackdel med läkarstudierna är ju att man lär få se en del otrevligt, vilket min bror har svårt med - men jag antar att man vänjer sig helt enkelt? Han har nog främst tänkt att forska efter slutförda läkarstudier - eftersom han har ett stort intresse för biologi. Men samtidigt kommer det nog inte att skada att ha någon i släkten som har läkarlegitimation, när man behöver hjälp med medicinska åkommor - vilket jag nog har fått en beskärd del av hittills. 

Bortsett från resan till Göteborg och liknande, så har jag försökt koppla av i möjligaste mån under sommaren - dessutom har denna värme också tvingat mig att ta det lugnt. Min hjärna känns som en enda segklump när temperaturen går över säg 25-27 C, och därför minskar även min online aktivitet i motsvarande grad med tilltagande värme (kanske kan det beskrivas som ett linjärt samband?).

Österbottningen

** Det här inlägget har uppdaterats, idag 7.8.2014, eftersom jag av misstag publicerade det som utkast under gårdagen. **

Enjoy the summer!

Med midsommaren bakom oss går vi nu (förhoppningsvis) mot högsommaren - med litet mera värme som följd.

Själv har jag nu officiellt kunnat ta semester från utbildningen - då jag fick bekräftat att jag klarat sista momentet i engelska kursen "with flying colors"!

Utöver tentamen så hade vi också en del inlämningsuppgifter att skicka till läraren för bedömning. Jag hade inte fått bekräftat att läraren mottagit mina "assingments" och därför valde jag utifall att dubbelkolla saken.

Trevlig läsning, indeed!

Svaret var trevligt - jag verkar åtminstone att vara godkänd ;) --> så nu får jag njuta av sommaren officiellt!

---

Utöver jobb i sommar, så har jag åtagit mig att läsa ett par "klassiker" som jag saknat på min "meritförteckning" över läst litteratur. Jag har för avsikt att läsa dels ultraklassikern "Brott och Straff", som det nog till att alla läst och i synnerhet jur. studenter.

Men sen har jag också börjat svettas med antologin "På spaning efter den tid som flytt" av Marcel Proust. Tyvärr hade någon hunnit före mig och lånat första boken av de åtta böckerna i antologin, så jag var tvungen att börja med andra boken "I skuggan av unga flickor i blom".

Jag har kommit litet över halvvägs av bokens totala ca 500 sidor, och kan börja dra vissa konklusioner. Ett par saker har jag fått erfara genom att läsa den, dels att den är både sorglig och litet humoristisk på samma gång.
Titeln anspelar på det faktum, att Marcel är sjuk och inte kan delta i umgänget med unga flickor (när de är som vackrast i ung ålder) och går miste om denna fantastiska period i deras liv och som även borde ha varit en del av hans. Ett visst igenkännande kan jag nog också som kille med social fobi göra här, eftersom jag alltid har varit försiktig och osäker i umgänget med tjejer. För att inte tala om i dejting situationer. Nåväl, boken blir inte bitter eftersom han också anspelar på den fåfänga och i viss mån dekadens som finns i det mänskliga umgänget, vilket lyfter boken.

Men det som kanske mest förvånar mig av att läsa just böcker av Marcel Proust, är vilken rikedom han har i språket och de otroligt detaljerade skildringarna av både personer och miljöer. Så i det sammanhanget är nog mina associationer med social fobi sekundära i sammanhanget. Så jag tror att böckerna utöver sin sällsporda språkliga rikedom, även kan bidra till någon form av kultivering om man går inför att läsa dessa.

Österbottningen

Dilbert (och social fobi) vid dejting

Hej igen!

Jag är ett fan av seriestrippen Dilbert, som jag brukar läsa sporadiskt.

Jag tänkte här dela med mig av några av min favoriter, som i viss mån anknyter till social fobi och svårigheterna vid dejting. (Är det svenska ordet "dejting" eller "dating" korrekt?).

Nu är jag i och för sig inte ingenjör, men jag måste medge att jag ändå känner igen mig en aning!

Tack och lov kan man ju lyckas vid dejting trots ens svårigheter också!

Österbottningen