Ur vardagen

Hej igen!

Här följer en liten uppdatering av läget hos mig just nu.

Till först vill jag dock beklaga att det var tyst ett bra tag här på bloggen, faktiskt i ett helt kvartal nu. Mer om orsakerna till det nedan.
Sen antar jag också att det kommit en del e-post och andra kommentarer under denna tid - dessa skall jag ta i tu med inom kort. (Jag har helt enkelt inte "vågat" öppna min inkorg ännu...)

Allmänt

1. Mitt senaste inlägg skrev jag i mitten av oktober 2014, och då var läget det att jag fortsatte mina studier vid universitet i Vasa. Så är fortsättningsvis också fallet, skillnaden är bara den att jag har övergått till magisterstudier nu.

2. Jag hade också under hösten en språkkompis och jag får väl antagligen också säga att jag fortsättningsvis har en språkkompis, eftersom vi har diskuterat att fortsätta så här inofficiellt under vårterminen.

3. Jag har även fortsatt med min aktivitet inom den tidigare nämnda studentföreningen. Det har faktiskt "gått så långt" att jag råkade bli vald till styrelsemedlem för nämnda förening, hur det gick är vet jag inte riktigt...

Studierna

4. Studierna har fortgått med några kurser under höstterminen. Emellertid har fokus mera legat på att s.k. individuella studier - vilket i praktiken innebär att man läser självständigt och skriver. I och för sig är det en studiemetod som passar mig relativt bra, men å andra sidan så är det bra att få utmana sig själv med "obekväma" situationer som grupparbeten och liknande. Ett grupparbete hann jag nog "tränga in" under höstterminen också, men det gick relativt smärtfritt då en annan kille tog initiativ till att samarbeta med mig. Trevligt så!

5. Men samtidigt så önskar jag själv att jag skulle kunna ta initiativ och våga dra ihop en grupp, alternativt föreslå att "du skall vi jobba tillsammans?". Men just nu känns det ganska oöverstigligt, måste jag medge - kanske om man tvingande mig skulle jag göra det...

Språkkompis

6. I mitt förra inlägg nämnde jag att jag har fått en språkkompis. I praktiken har det inneburit att jag har fungerat som lärare i svenska åt en tjej, samtidigt som hon har lärt mig finska. Nu med "facit i hand" så är jag riktigt nöjd med genomförandet.

7. För hur ofta får man annars som social fobiker möjligheten att umgås med någon annan (sen tidigare främmande person) sådär kravlöst? Vi träffades ungefär 15 gånger under höstterminen, d.v.s. ungefär en gång i veckan, och då ungefär 2 timmar åt gången. I praktiken så talade vi 1 timme svenska och 1 timme finska, samt att vi också skrev åt varandra på det andra inhemska språket och så rättade vi varandras texter.

8. Men samtidigt har det också känts litet märkligt. Låt mig förklara. För under våra träffar så har vi brukat gå på café, d.v.s. litet neutral mark, men sen så avancerade det så att vi bl.a. gick på bio tillsammans. Med avancera menar jag inte att jag skulle ha blivit kär, utan snarast det att vänskapen intensifierades. Dessutom besökte hon min lägenhet vid ett tillfälle, jag kan väl nämna att antalet gånger som jag har haft en tjejkompis på besök under mitt liv går att räkna på ena handens fingrar... Så på så sätt var det också ett framsteg.

Psykoterapi

9.  Jag blev beviljad privat psykoterapi av FPA, och mycket tid åtgick också till att finna en privat terapeut. Jag hade inbillat mig att det skulle vara ungefär lika enkelt som att "boka tid för en bilservice", d.v.s. att man lyfter på luren och beställer en tid till en terapeut. Men nej, istället var de flesta terapeuter fullbokade, detta som en konsekvens av att vårdtiderna är ganska långa - många går till samma terapeut under 1-3 års tid. En bilservice varar ju i jämförelse någon timme.

10. Sen var det ju det här med att man skall matcha personkemiskt med sin terapeut. I mitt fall, så verkar jag åtminstone att ha haft tur, för jag tror att det kommer att fungera med den första terapeuten jag träffade. Min psykiater på SHVS nämnde också att över 80% brukar träffa "rätt" terapeut på första försöket, så denna gång fick jag tillhöra den "gråa" vanliga massan.

11. Min terapeut är utbildad i Umeå, och det var också litet en bidragande orsak till att jag valde henne eftersom jag inbillar mig att man i Sverige har en litet mera modern syn på psykoterapi än i Finland. Vilket också så här långt verkar stämma. Intressant var dock det att hon är utbildad i både kognitiv beteendeterapi men också i psykodynamisk terapi, så hon förklarade att hon brukar kombinera ihop en blandning av dessa enligt vad klienten behöver. Normalt brukar ju terapeuterna annars vara utbildade i "enbart" endera inriktningen.

12. En tråkig grej med att byta terapeut är dock det att man är tvungen att börja om litet från noll. Jag menar med min terapeut på SHVS så "visste" hon ju ungefär var jag rörde mig och kände till min bakgrund, och man kunde således hoppa direkt fram till detta och nuet. Nu är jag tvungen att repetera litet samma saker med denna terapeut så att hon skall "catcha up" var jag rör mig, liksom även få veta vem jag är. Detta är väl också en förutsättning innan kommer till the real business.
Så just nu åtgår de flesta besöken till detta.

Andra projekt

13. Ett av de delmål jag jobbade med hos min förra terapeut på SHVS var att jag skulle försöka våga att börja engagera mig i andra sammanhang. Detta skulle då ske främst med fokus på studiesammanhang. För en sak som jag saknat så här långt under min studietid är den sociala samvaron som man borde få ha under studietiden.

14. Som en följd av att jag kände att jag saknade någonting, så var jag också motiverad till att åtminstone försöka bredda mitt sociala umgänge. Till första anhalt valde vi att fokusera på den här föreningen som är aktiv inom samma religion som jag själv bekänner mig till, d.v.s. kristendomen. Och nu i höst så bar det alltså frukt, jag prövade ju först att besöka en föreningens samlingar under våren, men sen föll saken litet i dvala.

15. Nu har det emellertid gått så långt att jag närvarade på föreningsmötet i höstas, och då frågade en kille om jag skulle vara intresserad av att gå med i föreningens styrelse. Och av någon anledning, så tackade jag ja till detta - så där sitter jag nu då... Det har ju både positiva och negativa effekter. Positivt såtillvida att detta "tvingar" mig att gå på deras samlingar, samt att man ännu mera blir meddragen i ett socialt sammanhang. Negativt är det väl främst på så sätt att det åtgår en del tid till detta engagemang, men jag tror dock att det är värt det.

16. Yttermera, för att använda ett juridiskt språk, så har jag även hunnit med en del andra projekt. Mer om dessa så småningom antar jag. För eftersom det har hänt relativt mycket på kort tid, så tar det faktiskt litet tid att orientera sig i nuet så att säga. Men därför är också den här bloggen en relativt bra plats att skriva om dessa "upplevelser" som ett sätt för mig att bearbeta vardagen. Och om det dessutom kan vara till nytta, alternativt till intresse för någon annan så är det ju trevlig bonus :)

Staden Vasa bjuder på ett fint naturscenario nu på vintern. Den här bilden är tagen från ön Brändö
och mot väster. I förgrunden ser man Åbo akademis (universitets) utrymmen i Vasa.

Avslutningsvis får jag be om ursäkt för det här omfångsrika inlägget - men det tycks vara en fallenhet hos mig och kanske också hos andra juriststudenter att skriva långt när man väl får chansen.

Men jag skall försöka ta och skriva ett par litet kortare inlägg om de olika sakerna (t.ex. om psykoterapin), så snart jag har lite extra tid till mitt förfogande.

Österbottningen

Jurister, jurister och jurister...

Du som läser min blogg kontinuerligt så har kanske märkt att jag fokuserar relativt mycket på dels juridik och nu på senare tid också min praktik vid domstolen. Orsaken till det är sannolikt att det fungerar som ett sätt för mig att få uttryck för mina funderingar, som väcks när jag är aktiv inom det området.

Att stora delar av mina arbetsdagar nu präglas av att umgås med (bara) andra jurister och att jag själv funderar på juridiska problem, bidrar säkert till saken. Så egentligen borde jag väl använda den här plattformen för att skriva om annat? Men samtidigt använder jag bloggen som en slags loggbok över tillvaron, så det växer väl litet ihop.

"Juristen böse christen"

Var ett känt citat som användes frekvent under 1500-talet och framåt i samband med reformationen. Martin Luther (reformatorn) använde själv begreppet relativt ofta, och vissa menar att det beror på att en av hans närmaste vänner, Philipp Melanchthon, var så intresserad av lag och rättvisa att han nästan kunde titulera sig jurist, att Luther tröttnade på hans resonerande. Nå, vad betyder det då? Jo, "jurister är dåliga kristna", vilket är ett uttryck som lever kvar ännu idag bland jurister i någon mån.

Varför ansågs/anses jurister då vara dåliga kristna? Orsaken bottnar i väl att många ser oss som giriga och vi egentligen endast tjänar rättsordningen för att kunna tillskansa oss mer pengar. Nåja, det kan väl hända att några jurister/advokater faller inom den gruppen. Men samtidigt tycker jag det är fel att dra hela yrkeskåren under en bild.

I videon ovan får du se vad folk tycker om jurister så där i allmänhet, om man frågar "mannen på gatan". Bäst är kanske kommentaren till sist om "privata höginkomsttagare som skiter fullständigt i rättsväsendet och samhället".

Det här är inlägget är dock inte tänkt att fungera som något försvarstal för min egen yrkeskår, det skulle väl i så fall mera likna Strindbergs verk "En dåres försvarstal" :) Utan är mera mina egna tankar efter att ha jobbat med jurister på heltid nu.

Men videon nedan ger åtminstone mig rysningar längs med ryggraden, när (försvars)advokaterna kort berättar om sin uppgift i rättsväsendet. Kanske kan videon också nyansera litet bilden man får av den föregående videon.

Advokaterna on Vimeo.

För hur juristerna gärna skulle se sig är åtminstone som rättvisans tjänare eller "rättvisans vakthund" som en rikssvensk jurist uttryckte det. Nu finns det jurister inom många olika sektorer, men jag har ju praktiserat inom domstolsväsendet, och där är det för det mesta tydligt att de anställda verkar ha något rättvise ideal/patos som driver dem. Litet som det framhålls i filmklippet ovan ur TV-serien Advokaterna, var man följde försvarsadvokater under deras arbete - där märker man tydligt att det är "rätten till rättvisa för individen" som driver advokaterna: i praktiken t.ex. att alla har rätt till försvar oberoende av brottet och att man skall dömas objektivt.

För nu när jag själv småningom börjar närma mig slutet på min utbildning, så funderar jag nog litet på vilken riktning jag önskar ta inom mitt område, juridiken. Den stora skiljelinjen brukar gå mellan de som väljer att syssla med affärsjuridik och de som väljer syssla med mera "mjuk" juridik (humanjuridik) t.ex. som vanlig advokat, åklagare eller domare. Uppdelningen däremellan är idag kring 40/60 om jag minns rätt. Sen finns det också en gyllene medelväg om man väljer att auskultera (sitta ting) och tjänstgöra vid en tingsrätt under 1 år efter utbildningen, då får man ytterligare se båda världar. Själv är jag ännu inte riktigt säker på var jag hör hemma, i den kommersiella eller den mera människo nära juridiken.

Österbottningen

Mellandom

Nu har min praktik vid domstolen kickat igång, och jag börjar småningom bli litet varm i kläderna, och därför kan det vara läge för en mellandom/rapport. Dagarna har hittills präglats av massor med nya intryck, människor, rutiner och vanor, att ta in och vänja sig vid.

De första dagarna kände jag mig som katten nedan, när jag efter jobbet något hålögt irrade hem genom Vasa.

Hittills har jag varit ganska mör efter arbetsdagens slut...

Men jobbet är faktiskt intressant och det passar mig riktigt bra i sig. Problemet är bara allt det nya man skall vänja sig vid först, för utöver allt nytt så gäller det ju för mig att också vara någorlunda klartänkt när jag går igenom och analyserar rättsfall och sedermera förhoppningsvis kommer fram till någon vettig slutsats :) Men kollegorna verkar hjälpsamma, och ganska öppna för nya personer. Arbetsplatsen är dock starkt kvinnodominerad, så jag kände mig nog som en katt bland hermelinerna när jag kom in i kafferummet och jag var den enda killen bland närmare 20 kvinnor vid kaffebordet - och ni kan ju tänka er vart blickarna riktades när jag embarkerade kafferummet...  Tur att min sociala fobi blivit litet mera hanterbar, men jag har ändå svårt att vara mitt i uppmärksamhetens centrum och särskilt att bli synad av ett tjugotal kvinnor i åldrarna 25-65 år som vill veta vem den nye är :)

Dessutom väntade ännu en överraskning runt hörnet, som jag inte hade förutsett - för utöver att ha en egen handledare så har jag också en sekreterare. Jag jobbar inom en mindre sektion som sköter en viss typ av ärenden och inom den sektionen så finns det två sekreterare, varav den ena är tillgänglig för mig och några andra jurister. Så jag blev något förvånad, då hon kom in på mitt tjänsterum och presenterade sig som min sekreterare häromdagen. Tidigare är det ju jag som fungerat som assistent inom privata sektorn, och nu skall jag plötsligt själv börja ge instruktioner åt en sekreterare. 

Tyvärr har jag sannolikt inte en riktigt lika häftig sekreterare som i TV-serien "Suits",
Donna som är advokatsekreterare där (och är gift med en finne i verkligheten...).

Nåja, nog skall det väl gå någorlunda tror jag - då vi är ungefär jämngamla och förstår oss på varandra verkar det som. Men samtidigt känns det konstigt att själv leda delar av någons arbete, för den enda skillnaden mellan oss är ju att jag har "högre" utbildning. Mina arbetsuppgifter verkar annars riktigt lämpliga för mig, jag är den där typen som gillar att analysera och läsa in mig på knepiga saker, och gärna jobba litet självständigt men ändå kunna diskutera sakerna med andra. Vilket jag också får göra nu, men samtidigt är jag ganska självkritisk av mig - vilket drabbar mig när jag skall presentera mitt arbete för mina överordnande... Men stämningen är kollegial, så de (vi) försöker ta det ro så här långt åtminstone.  

Jo, så det är nog en hel del utmaningar som jag som social fobiker möter i arbetslivet. Men samtidigt har jag enklare att fungera i formella sammanhang, där jag har en färdig roll. Men redan i kafferummet blir jag som sagt något mera osäker, och det är ju där min stora utmaning ligger. Men jag försöker öva upp mina färdigheter i small-talk och litet bättre har det börja gå nu. Och förhoppningsvis skall åtminstone de färdigheterna vara bättre efter dessa veckor på domstolen.

I väntan på den slutliga domen,

Österbottningen

Världens sämsta friare - Litet hopp i höstmörkret?

Det här inlägget är egentligen litet av en "spin-off" till en artikel i SVD om "Världens sämste friare", var skribenten hävdar att den titeln innehas av Franz Kafka. Den artikeln hittar du här på, svd.se.

För den som inte känner till Franz Kafka så var han en Österrikisk jurist och författaren som levde under 1900-talet början. Han blev känd för bl.a. boken "Processen", som enkelt uttryckt handlar om en man som hamnar i en evighetslång rättsprocess men mannen vet inte varför och vad han är anklagad för. Egentligen fungerar den berättelsen bara som en slags illustration för det Kafka egentligen skriver om, nämligen de existentiella grubblerierna. För Kafka jämställer enligt vissa denna rättsprocess som är kaotisk och oändlig till sin natur för den anklagade, med livet och tillvaron här på jorden för den enskilda människan. Alltså att vi föds hit till ett kaos, var det är svårt att finna någon mening och att orientera sig i tillvaron. Nåja, det här blev en liten utvikning från temat.

Saken är den att Kafka liksom de flesta andra människor också sökte efter en livspartner, och på vägen dit så begagnade han verkligen udda medel. För på den tiden var det vanligt att mannen skrev ett friarbrev till den tilltänkta kandidaten, med förhoppningen att hon skulle samtycka till en förlovning och senare ett äktenskap. Ganska romantiskt inte sant? Men till saken hör också att en man kunde sända dessa brev till en kvinnlig kandidat som man ännu kände särskilt väl, man gick rakt på sak så att säga - utan ta vägen via  en föregående bekantskap och dylikt.

Kafka gjorde så, men i sitt friarbrev till kvinnan "vars hand han sökte om", var han kanske något för uppriktigt för han skrev citat: 

”Du däremot skulle förlora det liv Du hittills levt och som Du i stort sett varit belåten med. Du skulle förlora Berlin, kontoret där Du trivs så bra, väninnorna, de små nöjena, möjligheten att gifta Dig med en frisk, glad, livsduglig man och få friska, fina barn, vilket – om Du tänker rätt på saken – är vad Du innerst inne längtar efter. Som ersättning för denna oersättliga förlust skulle Du få en sjuk, svag, fåordig, osällskaplig, dyster, stel, närmast hopplös människa, vars kanske enda förtjänst är att han älskar Dig"

Men tro det eller ej, för tjejen som fick brevet svarade faktiskt "Ja" till Kafkas frieri. (Enligt elaka tungor berodde det på att det inte var särskilt stort utbud på lediga män vid den aktuella tidpunkten ;)). Men hennes far avstyrde dock alltid hopp när han mottog ett brev av Kafka med följande innehåll:

”Jag är tystlåten, tillbakadragen, dyster, självisk, hypokondrisk och faktiskt inte helt frisk.”

Nåja, med tanke på den sista meningen är det kanske inte konstigt att en far med sin dotter bästa för ögonen, drog öronen åt sig å dotterns vägnar.

Var kommer det hoppfulla in i denna historia då? Jo, för trots sina enträgna och uppriktiga avsikter att hitta en kvinna åt sig, genom friarbreven ovan - en plan som gick i stöpet, så fann faktiskt Kafka en livspartner några år senare. 

Jag måste medge att jag i någon mån kan relatera till Kafka i det här fallet, inte minst eftersom jag själv är jurist-to-be. Men framförallt sökandet efter en partner som kantas av stora utmaningar, särskilt när jag i någon mån begränsas av min sociala fobi. Och visst skulle jag liksom Kafka, om jag sökte efter mina sämsta sidor - så skulle jag säkert kunna i uppriktighetens namn kunna komponera ett liknande friarbrev till innehållet åtminstone. 

Men i någon mån är jag de facto, litet avundsjuk på Kafka, i och med att man under den här tiden kunde sända friarbrev utan någon större skam. Idag skulle väl mottagaren av ett dylikt brev tro att brevets avsändare dras med någon allvarligare mental störning? Även om jag faktiskt skulle uppskatta att få ett brev som avslutades som Kafkas första brev :). Idag får man väl ty sig till dejtingsidor och tjänster som Tinder, om man vill hitta dagens motsvarighet till friarbrev.

Och visst, Kafka, måhända hade de egenskaper som han skrev om i sitt friarbrev. Men samtidigt skall man minnas att en historia kan berättas på flera sätt, och en del av de egenskaper han lyfte fram sannolikt uppvägdes av andra egenskaper. (Kafka, är ju också en av de mest kända klassiska författarna så någonting hade han nog att ge.) 

Så även om jag just nu finner mitt sökande något motigt, samtidigt som klockan tickar, så försöker jag påminna mig om Kafkas upplevelser. För även om ett försök inte lyckas, så kommer det i allmänhet en ny chans senare. Men samtidigt plågas jag litet av att ens nära vänner frågar av en "när skall du hitta någon?", och jag förstår att de gör det i all väl mening och av omtanke - men samtidigt tar det nog litet sjukt inombords också. 

Bilden ovan kan tolkas på två sätt, men jag ser den mera som ett exempel på den
osäkerhet jag ofta känner i närvaron och umgänget med personer av det motsatta könet.

Samtidigt, för att avsluta det här inlägget hoppfullt, så inbillar jag mig att mina vänner inte skulle ställa den frågan om de visste att jag var chanslös på området? För ens vänner drivs ju knappast av att klanka ner på en, utan av att styrka en. Så därav drar jag den slutsatsen att jag kanske har en liten chans, trots allt - även om jag som Kafka kanske är tvungen att bida min tid.

Österbottningen

Besök hos läkaren

Idag var jag på besök till min läkare vid Studenternas Hälsovårdsstiftelse (SHVS), som är specialist i psykiatri. Jag träffade honom första gången under våren 2014, och nu var det dags för ett uppföljningsbesök.

Jag tror inte jag har beskrivit mitt intryck av den aktuella läkaren förut? Jag minns när jag skulle besöka honom första gången i april (?) i våras, och jag bävade nog faktiskt en hel del. Orsaken var att jag nog hade en relativt stereotypisk bild av dylika läkare, eller som de framställs i Kalle Anka & Co som "hjärnskrynklare". Eller de gamla föreställningar om en professor med gråsprängt hår och runda glasögon och vit sliten läkarrock på sig, som tittar på en som om man vore ett försöksdjur. Vänta nu, beskrev jag just Sigmund Freud?

Professor Sigmund Freud, en av de viktigaste utforskarna av
människans psyke och grundare av psykoanalysen - ni vet där man ligger på en brits och har terapeuten bakom sig.

Nåja, dessa bilder kom nog på skam direkt. För ut ur mottagningsrummet kom en man i 45 års åldern, som var klädd i helt vanliga jeans och cardigan, och såg hur sympatisk ut som helst. Behöver jag säga att jag fattade tycke för honom direkt? Samtalet vi hade var nog mera två vuxna människor emellan, än att det skulle vara fråga om någon psykiatrisk utredning. Jag har ju läst litet om s.k. rättspsykiatriska utredningar inom straffrätten, då man skall fastställa om någon vid brottet hade nedsatt tillräknelighet eller inte alls var tillräknelig. Så, jo det är nog tydligen stor skillnad på öppen mottagning och de slutna avdelningarna. Jag tror många med mig inräknat (tidigare åtminstone) buntade ihop alla med psykiska sjukdomar och väljer de värsta vi kommer att tänka på. Vilket blir helt skevt i och med att det där också finns ett spektra av allvarlighet. 

Nu skall jag inte sväva ut mera än nödvändigt här. Tillbaka till dagens besök, så kunde jag konstatera att idag var han klädd i T-shirt istället :) Nåväl, besöket var närmast ett uppföljningsbesök var han ville höra hur det gått med den nya medicinen Venlafaxin och den lilla dosökningen vi genomförde i våras, från 150 mg till 225 mg Venlafaxin per dygn. Den enda biverkningen som stört mig nu på senare tid är att jag ibland känner mig trött på dagarna, vilket är en nackdel nu när man skall återgå till studierna. Lösningen enligt läkaren torde bestå i att jag skulle ta preparatet på kvällen istället för på morgonen som jag gjort hittills. Detta för att halten i blodet (eller om vi skall minnas kemilektionerna i gymnasiet: serumkoncentrationen), skall vara som högst på natten och inte lika hög dagtid. Förhoppningsvis skall det ge önskad effekt efter någon vecka. Annars skulle jag återkomma, så nu gäller det att följa upp! 

Utöver medicineringen diskuterade vi den annalkande långtidspsykoterapin som skall starta nu i september. Just den här läkaren är själv en stark förespråkare av psykoterapi berättade han, detta eftersom han själv gått i psykoterapi under 3,5 år. Dessutom anser han att psykoterapi vid just ångestsjukdomar är mycket mera effektivt än läkemedelsbehandling, och därför för att få långtidseffekt skall man genomgå psykoterapi så att man kan avstå från medicinerna på sikt.

Min egenbedömning var att jag känner mig bättre och faktiskt mera bekväm i sociala situationer nu än tidigare. Så i någon mån börjar det ta sig, även om det nog är långt kvar innan jag kan kalla mig för frisk. Läkaren instämde också i detta, och sa att vi siktar på att jag fortsätter medicineringen under 1 år till ungefär så att psykoterapin hinner börja ta effekt innan avslutning av kuren startas. Nåja, det är väl idealsituationen och man får väl räkna med att förändringar kan inträffa längs med vägen.

Läkaren tyckte att mina framsteg varit så goda att vi skall träffas först om drygt ett år igen, alltså april/maj 2015. Nu är jag istället ett fall för psykoterapin, som är mera rehabiliterande än vårdande. Vilket ju också känns skönt, att nu handlar det mera om att börja bygga upp istället för att riva ner och hitta orsaken, vilket ju naturligtvis också är nödvändigt i början. Imorgon skall jag träffa min psykoterapeut vid SHVS för sista gången, vilket faktiskt känns aningen vemodigt. Men samtidigt har både, läkaren och psykoterapeuten lovat att stöda mig vid behov under processen med psykoterapi. Det är bara att lämna ett ringbud (finlandism) så ringer jag upp dig, hälsade läkaren - vilket känns tryggt.

Ville bara bjuda på en rolig serie strip av Dilbert igen.
Människor har olika referensramar, och ibland scorar man bättre och ibland sämre...

Sammantaget, så börjar det kännas hoppfullt inför hösten nu när jag känner att jag gjort framsteg. Säkert har en lång sommarvila också hjälpt, men det är mycket eget arbete bakom också. Jag har försökt bli bättre på att ta kontakt, vilket också lyckats någotsånär. Dessutom känner jag mig inte heller lika ställd i spontana sociala situationer längre.

Österbottningen

Hösten är på ingång...

Här i Finland börjar hösten verkligen stå för dörren nu, tycker jag. De senaste två dagarna har varit ovanligt ruskiga vad det ankommer vädret - men som tur inte det psykiska välbefinnandet.

I veckan damp det ner ett beslut om rehabiliterande psykoterapi från FPA (finska Folkpensionsanstalten) som jag tänkte inleda nu till hösten i privat regi. Beslutet var såtillvida positivt att det var jakande gällande min rätt till psykoterapi, dock måste jag ännu inkomma med vem jag väljer som psykoterapeut. Dessvärre har jag inte kommit så långt i den processen ännu, ack denna sociala fobi, den gör åtminstone att jag drar mig i det längsta att ringa "jobbiga" samtal.

Problemet är inte i sig att ringa och boka tid till en psykoterapeut. Utan problem bottnar i det att man skall gå ett par gånger (1-2 gånger) till psykoterapeuten för att se om man klickar rent känslomässigt, vilket min remitterande läkare är otroligt viktigt. Men sen gäller det ju att kunna vara uppriktigt mot psykoterapeuten och vid behov kunna säga att "det här fungerar inte", men i någon mer inlindad form. Det är här jag stöter på patrull i min tankevärld att kunna öppet avfärda "någon" - jo, jag vet att psykoterapeuten är en professionell person och är van vid att sådant kan ske efter ett par besök, men för mig känns det inte så.

Nåväl, jag blir nog tvungen att inom kort ändå att lätta på mina tyglar och ringa runt till olika psykoterapeuter för att ordna tid för provbesök. Och som min läkare konstaterade att psykoterapeuten skall jobba med dig också i närmare 100 timmar per år (!), vilket gör att denne också har ett intresse av det fungerar. Man kan ju tänka sig hur det skulle vara själv att sitta och lyssna på en person två gånger i veckan i ett årstid och dessutom en person som man inte tål ;) Så jo, nog torde det gå att finna en kompromiss här också, tror jag.

Dessutom har jag backup av min gamla psykoterapeut från Studenternas Hälsovårdsstiftelse (SHVS) som följt mig under det senaste året, för jag skall på ett uppföljningsbesök till henne i höst också. Detta för att försäkra sig om att en smidig "handover" äger rum mellan de två terapeuterna, för att använda en teknikterm. Vilket jag tycker är trevligt, att de inte bara lämnar en med ett telefonnummer och så får du se till att ordna det själv hela vägen till slut.

Ja, det här kan väl nog te sig som ett riktigt I-landsproblem. Men för mig som har socialfobi, är det ett verkligt problem, tyvärr. Det lätta i processen var den administrativa biten, men nu går vi över till mjuka biten människor emellan där känslor är inblandade och t.o.m. ens djupaste känsloliv som skall behandlas.

Tänk vad mycket man kan åstadkomma i sådant här rum, ingen fancy
teknik eller apparatur - bara två fåtöljer och en klient och en terapeut...
Rummet liknar litet det som min psykoterapeut på SHVS har.

Men samtidigt ser jag nog psykoterapin som en investering i mig själv. För om jag har förstått saken rätt så är det inte enbart ens problem (i mitt fall social fobi och panikångest) som behandlas utan det är hela ens jag som är i centrum. Läkaren menade därför att det också fungerar som personlig utveckling, vilket jag också tror är fallet, eller hoppas åtminstone.

Till sist ett videoklipp från SVT:s gamla serie Andra Avenyn, som jag och en god vän tittade på i högstadieåldern. I klippet fungerar en av huvudpersonerna, Rasmus, som psykoterapeut (i botten är han psykiater), men det problem vid första besöket. Som tur är har jag inga sådana läggningar som klienten i det här fallet...





Österbottningen

En intressant kolumn i Hufvudstadsbladet om ensamhet

Jag läste för ett par veckor sedan en kolumn i finlandssvenska Hufvudstadsbladet (09.06.2014), av skribenten Hilkka Olkinuora - en kolumn som också fått spridning i sociala medier. I kolumnen tar författaren upp frågan kring ensamheten och hur den tynger vårt moderna samhälle, och hur samhället försöker göra något åt det.

Del av artikeln i HBL internetupplaga, endast tillgänglig för prenumeranter tyvärr.
Författaren målar upp en ganska dystopisk bild av samhället och ensamhet, men det är nog
kanske nödvändigt för att vi skall få till en förändring och börja bry oss mer om varandra igen.

Idag, i Helsingforsregionen, så erbjuds det i första hand internetbaserad terapi åt unga personer som mår dåligt av olika anledningar; t.ex. till följd av depressioner eller social fobi. Problemet som författaren lyfter fram är emellertid det att man inte kan ersätta verklig social interaktion mellan människor enbart med hjälp via en dator - personen är trots allt ensam om denne sitter ensam vid sin datorn i sitt rum.

Kolumnen bär rubriken: "En dödlig epidemi" och syftar på att ensamheten leder till att flera unga väljer att avsluta sina liv och i värsta fall som vi i Finland fått erfara, också försöker ta andra människors liv. Det senaste fallet var bombförsöket mot Helsingfors universitet, och juridiska fakulteten där, men som tack och lov avstyrdes i sista minuten av polisen. Målet med den attacken hade varit att döda över 50 (jurist)studenter, och den historien berörde mig personligen starkt eftersom jag en slump hade vistats i samma lokaler veckan då attacken skulle ske. Dessutom har jag studiekamrater som vistas där på daglig basis. Vilket också är en del orsak till att jag först nu berör detta tema, då jag ville ha litet distans till händelsen.

Artikel från Yle.fi engelskspråkiga nyheter, bild på entrén till juridiska fakulteten
vid HU och Porthania byggnaden var attacken var planerad att äga rum i våras.

Man behöver naturligtvis inte använda sig av de mest extrema exemplen för att belysa en synnerligen aktuell problematik bland unga och unga vuxna i dagens samhälle, men samtidigt kan det fungera som en otrevlig väckarklocka för samhället att åtgärder måste till för att bryta de ungas ensamhet och isolering från samhället.

Citat ur artikeln:
"Man skulle bli mindre ensam om man var mindre ensam. Ensamheten pyr i rum med evigt neddragna gardiner, i datorskärmens bleka ljus, i en verklighet som för den icke-ensamma bara är ett samvaroalternativ bland många andra, men för den sjukligt timida, deprimerade, utslagna den enda möjliga arenan. I dessa osthyveltider erbjuds hen ändå mer av samma vara: terapi på nätet. Men människan är inte ensam utan sin dator – man är ensam utan en annan människa."

Jag har personligen haft turen, att trots min sociala fobi, inte bli helt ensam i tillvaron - jag har trots allt fått ha några vänner kring mig. Men jag har sett personer som blivit helt utanför och det är ofta en sorglig syn, och i den mån jag kunnat och vågat har jag försökt ge litet uppmärksamhet åt några av dessa personer, men det är inte så lätt när man har social fobi, tyvärr.

Här tror jag att en uppmaning till allmänheten är på sin plats, det tar så litet energi att se andra människor och bekräfta deras existens - men det kan betyda något oerhört för den som för engångsskull blir bekräftad av omgivningen! Vilket kan förebygga att bittra tankar av typen: "Ingen vill ha mig!" byggs upp inombords, och man åtminstone får en liten delaktighet i samhället.

Författaren Hilkka Olkinoura titulerar sig som "ordbrukare och har ensamhet som yrke". Artikeln avslutas med citat om de ensamma:
"De blir fler. Så länge det inte finns någon."

Ja, man får hoppas att de blir en väckarklocka så att vi skulle kunna se andra som är på väg ut ur vår normala umgängeskrets och i någon mån kunna få dem att känna sig delaktiga. För det krävs att det finns någon - där för dem, och nog för oss alla likväl.

Österbottningen

Små framsteg - att bli headhuntad trots social fobi

Att ibland få göra små framsteg i processen att bli bättre från sin sociala fobi är alltid trevligt, även om de naturligtvis också varvas med bakslag också. Men nu fick jag vara med om ett framsteg på det professionella (yrkesmässiga) planet.

I förra veckan ringde nämligen en headhunter mig, alltså en rekryterare, som fångat upp mig genom mitt bloggande (inte den här bloggen, dock :) ) och via Linkedin. Jag var inte alls förbered på att få ett sådant samtal, så jag blev minsann litet ställd. Men samtalet gick ändå bra och jag blev inbokad på en intervju i början av denna vecka, som jag nu också varit på.

Eftersom jag gärna vill vara litet diskret av mig, så nämner jag inte här för vilken firma det var aktuellt med. Men jag kan väl säga så mycket att det gällde en större fondförvaltare och en roll som anknyter till bland annat regelefterlevnad, som har blivit mycket viktigt på senare tid inom finansbranschen.

Nej, det har inte varit något livsmål för mig att bli kontaktad av en headhunter ;)
Men ändå kul när har något som en arbetsgivare är intresserad av.

Intervjun gick nog helt ok, jag blev grillad i nästan en timme från allt från professionella frågor till privata frågor som vad min föräldrar har för utbildning... Nu får jag bara vänta på besked som kan dröja upp till litet på en månad. 

Även om det skulle gå så att jag inte får jobbet, det är väl kanske 50/50, så är det ändå kul att de fångat upp en och man har kunskaper som är intressanta på arbetsmarknaden. Allt läsande börjar ge lön för mödan ;) Sen måste jag även se om jobbet passar ihop med mina studier rent tidsmässigt, men samtidigt skulle det nog vara kul att få mycket relevant arbetserfarenhet, det torde ju vara viktigt för framtiden?

Hoppas att det kan vara en liten uppmuntran också för andra med social fobi, att man (förhoppningvis) ändå kan lyckas på det professionella planet trots allt. Men samtidigt skall man inte dränka sina sociala problem i arbete, det gäller nog att hitta en balansgång här som gör att man ändå utvecklas socialt.

Österbottningen

Navigare necesse est - del 2/2

Jag kan ta mig själv som exempel, i någon mån åtminstone. Jag valde efter grundskolan att fortsätta i gymnasiet på en teoretisk linje, och under den perioden läsa så brett med kurser som möjligt - detta för att ha "alla dörrar öppna". Under gymnasietiden, pendlade jag mellan åtminstone fyra olika framtida utbildningsinriktningar: läkare, ingenjör, ekonom eller jurist. Min ursprungliga tanke var nog faktiskt att bli antingen läkare eller ingenjör, och jag sneglade faktiskt litet på ekonomi.

Sen insåg jag under början av mitt tredje år, att jag sannolikt nog inte hade vad som krävdes för att klara inträdesprovet till medicinska fakulteten åtminstone gällande naturvetenskapliga ämnen (matte & fysik), därför föll det valet bort. Under mitten av mitt tredje år råkade jag se en annons om en preppkurs till juridiska fakulteten och det var jag började reflektera över den utbildningen, ungefär samtidigt gick jag en kurs i samhällslära fokuserad endast på juridik - var jag fann juridiken som mycket intressant. Där någonstans mognade det valet fram, att söka in till juridiska och gå preppkursen till juridiska.

Problemet var emellertid att jag inte kunnat stryka de två övriga alternativen helt, men någonstans insåg jag att jag sannolikt inte skulle mäkta med eller orka studera all matte som krävs av en under en ingenjörsutbildning. Men ekonomi lockade nog i någon mån ännu, men jag la det på hyllan för tillfället.

Jag klarade inträdesprovet till juridiska fakulteten våren 2011, på första försöket, och inledde studierna hösten därpå. Studierna flöt på, men jag var ändå inte riktigt nöjd faktiskt, och jag hade läst om en topputbildning i ekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm (skryt...). Så jag sökte faktiskt in under våren 2012 dit, dessutom hade en studiekompis på juridiska utbildning rekommenderat den utbildningen. Sagt och gjort, utöver att söka dit så blev jag till min stora förvåning också antagen den enorma konkurrensen till den utbildningen i juli 2012.

Då var det nog bara att packa väskorna och flytta till Stockholm (pendlade från Norrtälje) för att inleda studierna på Sveavägen 65.

Porten till Handelshögskolan på Sveavägen (inte jag på bild).
Mäktig känsla att gå inom genom den "lilla" dörren som ingår i ekporten.
Numer måste man ha passerkort för att komma in.
(Bild från: ingridsbilder.blogspot.com)

Men efter ett par månader på Handels kandidatprogram i ekonomi, insåg jag att det skulle bli för mycket (nytt) för mig. Jag hade flyttat till en storstad (Stockholm) med massor med nya människor att lära känna, och dessutom med en annan kultur. Dessutom var jag kanske inte helt beredd på ekonomistudierna, även om ämnet intresserade mig verkligen. Därför fattade jag beslutet att återvända till Finland efter en dryg termin på HHS, och där är jag idag!

Byggnaden Porthania, vid juridiska fakulteten vid Helsingfors universitet.
Arkitekturen är den kännspaka 50-tals tidsandan med funktionalism i fokus.
Bild från: www.openlightspots.com

Navigare necesse est - del 1/2

Det bevingade citat av romaren Pompejus: "Navigare necesse est, vivere non est necesse" kan förstås i olika kontexter. Den ena kontexten är om man ser på det ordagrant, "att segla är nödvändigt emedan att leva inte är det", vilket ofta sägs av seglare. Men själv brukar jag tänka på det i kontexten att det är nödvändigt att segla och navigera sig fram i livet, inte enbart att (över)leva.

Nåväl, där är väl dagens korta lektion i latin avslutad :) Men jag brukar ändå ibland återkomma till citatet i tankarna eftersom det ger en viss levnadsvisdom. Idag har vi ju som växer upp i civiliserade I-länder möjlighet att göra nästan vad vi vill med våra liv. Valen som står till vårt förfogande är nästan oändliga vad det gäller val av utbildning, karriär, bosättningsort och t.o.m. levnadsstandard.

Om vi backar hundra år eller t.o.m. litet mindre, så var tillvaron för de människor som då levde betydligt mera "inrutad" än vår tillvaro. Var du bondeson, så förväntades du att ta över jordbruket efter din far. Det fanns inte på kartan att du skulle studera på universitet för att bli ex. läkare eller jurist, ej heller att du skulle flytta till ex. Sverige eller Norge för att ta över någon verksamhet där. Din partner hittade sannolikt också i närområdet, och knappast via HappyPanCake eller liknande sidor ;)

Jag diskuterade den här frågan med en studiekompis som redan är och praktiserar som läkare, men som läser till en juristutbildning för "nöjes skull". Vi kunde nog båda enas om att detta kan vara en faktor som bidrar till att vi har mycket mera psykisk ohälsa i dagens samhälle, särskilt bland unga människor. Att den oändliga bredden med möjligheter och alternativ som ställs till buds för alla unga personer, gör oss osäkra i tillvaron - och frågor som "vad vill jag uppnå med mitt liv?" väcks. För var det ju inte så mycket att fundera över, då det redan var valt för en.

Missförstå mig inte, jag tycker helt och hållet att det skall råda valfrihet vad det gäller ex. utbildningsval och att man skall kunna göra en "klassresa" om man vill. Men det jag reflekterar över är hur skall man hantera alla dessa val som man ställs inför, gällande ens framtid?
Naturligtvis kan man inte styra eller välja allt heller, men om man tänker efter så har nog kunnat göra många flera val än vad som någonsin var möjligt för säg, tre-fyra generationer tillbaka i tiden.

Därför krävs nog en förmåga att kunna navigera och segla på rätt sätt fram här i livet bland alla "farleder" och "remmare" på havet, och inte bara flyta med (leva) utan också på ett någorlunda förnuftigt sätt finna det man vill. Håller du med?

---

Liten på sidan av, om varför det lönar sig att studera litet latin.
Jag finner faktiskt språket intressant, och dessutom "öppnar" det upp den
västerländska kulturen på helt nytt sätt.

Fortsätter i del 2

Bibelcitat

En fråga jag några gånger fått i vårt så annars sekulariserade samhälle är, huruvida jag är troende eller inte. Svaret på den frågan, är nog att jag bekänner mig som kristen. Men samtidigt så är jag nog en sökare ur det perspektivet att jag gärna reflekterar över existentiella frågor, själv eller med andra när möjlighet ges.

En intressant vinkel jag hörde i program på SVT, var av en professor i filosofi vid Stockholms universitet. Hans åsikt var att i princip att man kan dela in människorna i tre grupper beroende på hur mycket det reflekterar över existentiella frågor. De tre grupperna är, de som inte alls reflekterar, de som ibland reflekterar och de som ofta reflekterar över just existentiella frågor. Personligen hör jag nog hemma någonstans mellan de två sistnämnda grupperna, beroende på litet vilken period jag är i. Enligt den aktuella professorn, så kan det även vara värdefullt att ibland reflektera kring dessa frågor, så att man inser sin egen dödlighet och att allt har ett slut. Detta för att man inte skall haka upp sig på petitesser utan koncentrera sig på vad som är relevant i livet, för en själv.

Efter att jag funderat på citat ovan, så råkade jag ramla över följande bibelställe i "Salomos vishet". Det bibelstället tilltalade mig på ett mycket starkt en sen kväll när jag läste det.

Salomos kärlek till visheten

"Hon blev mig kär; jag valde henne i min ungdom
och strävade efter att göra henne till min brud.
Jag greps av åtrå efter hennes skönhet.
Hon lyser med sitt höga ursprung, ty hon lever hos Gud,
och världsalltets härskare älskar henne.
Hon är ju invigd i Guds kunskap
och tar del i hans verk.
Om rikedom är något att sträva efter i livet,
vad är då värdefullare än visheten som frambringar allt? *1
Om klokhet kan uträtta något,
vem i världen är då en större konstnär än hon?
Och om någon älskar rättfärdigheten,
så är det genom hennes mödor som dygderna kommer:
hon lär ut måttfullhet och klokhet,
rättrådighet och mod - *2
det bästa en människa kan äga i livet.
Och skulle någon därtill längta efter lärdom,
så känner hon det förflutna och kan förutse framtiden. *3
Hon förstår sig på tänkespråk och kan lösa gåtor,
tecken och under känner hon till på förhand,
och hon vet hur tider och skeden skall sluta."

(Hämtad från Bibeln.se, Salomos vishet - kapitel 8)

Orsaken till att jag fastnade för det här bibelstället, är nog att jag delvis känner igen mig i det. Hur visheten, både den världsliga och kristna kunskapen/visheten attraherar mig - vilket den har gjort sen min ungdom. Den attraktionen har färgat mina val i livet, och i ännu större mån sen jag blev sjuk.


Salomo klär alltså visheten/kunskapen i kläderna av en kvinna som en man känner attraktion för. Jag tror själv att det här är ett bra grepp, för att beskriva den attraktion jag och en del andra har till kunskap. Det är svårt att annars uttrycka den längtan efter kunskap, som Salomo försöker beskriva. Naturligtvis längtar jag även efter att finna min kärlek i en "riktig" människa också :), parallellt med min kärlek till visheten.


---
*1, jag var och är väl i viss mån ännu en människa som vill lyckas, på det ekonomiska planet och på så sätt förverkliga mig själv. Men det här stället visar istället på att det finns andra värden som nog går före, vilket jag också fått lära mig genom att vara sjuk.
*2, här beskriver Salomo de fyra kristna kardinaldygderna (se Wikipedia) och hur viktiga de är i en människas liv att försöka sträva efter dessa. "Det bästa en människa kan äga i livet"
*3, det här stället liknar det citat som går "Den som inte känner sin historia, är tvungen att upprepa den samma" - intressant att det också finns i Bibeln.

Venlafaxin (Orion) och social fobi

Det finns som kanske bekant två sätt man kan behandla social fobi på. Det ena är genom psykoterapi och det andra är genom medicinering med psykofarmaka, och man kan även kombinera dessa två.

Jag var och är väl ännu tveksam till att just medicinera "mot" psykiska besvär, men mer om det senare. Jag har hittills två preparat mot min sociala fobi, det första var Citalopram. Citalopram är en SSRI medicin som påverkar serotonin nivåerna i hjärnan, en central signalsubstans. Citalopram är känt som en av del mildare antidepressiva medicinerna som utöver depression också fungerar mot bl.a. social fobi och panikångest.

Kuren med Citalopram inledde jag i oktober 2013, först på 20 mg och efter två månader ökades dosen till 30 mg. Jag fick nog en ganska kännbar effekt på min panikångest av den medicinen, men den påverkade inte min sociala fobi i någon större utsträckning. Det var också min sociala fobi, som jag i första hand ville ha hjälp mot.

Venlafaxin (Orion Pharma) 75 mg och Citalopram (Ratiopharm) 20 mg,
de två mediciner jag prövat.