Visar inlägg med etikett Österbotten. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Österbotten. Visa alla inlägg

4 mars 2015

Våren tickar på...

Återigen hann det gå ett tag igen innan jag hade möjlighet att skriva ett nytt inlägg här på bloggen...

Orsaken till att det varit tyst är att jag haft en del att stå i, på många olika fronter och plan, under den gångna månaden. Dels så har jag aktivt kört igång med psykoterapin hos min nya "privata" psykoterapeut, och vi börjar där också komma en bit på vägen faktiskt. Sen har jag aktiverat mig allt mera inom den religiösa förening där jag sedan tidigare varit aktiv inom, vilket har lett till nya bekantskaper etc. Dessutom har höstterminens språkkompis projekt fått sig ett ganska rejält uppsving också. Allt detta utöver det normala livet, innehållande skola och andra mindre nöjen och ting, så har gjort att det funnits relativt litet tid över till att blogga.

Men, med det sagt så är det ändå kul att få återkomma till den här bloggen och skriva ibland. Den har faktiskt en relativt viktig funktion i och med att den fungerar som en slags dagbok där jag redogör för de framsteg och bakslag som jag är med om. Jag roade mig nyligen med att bläddra tillbaka ett par inlägg och läsa vad jag gjorde under hösten 2014, och det var faktiskt ett par saker som jag glömt bort som jag nu återigen påmindes om.

Dessvärre har jag dock inte hunnit gå igenom alla mail som kommit, men det är på gång, om det är till någon tröst. Någon hade dock frågat efter litet mera bilder från "mitt liv", så jag tänkte publicera några nyligen tagna foton här innan jag redogör för vad som hänt sedan sist i mera detaljerad form.

Bilden är tagen från den s.k. strandpromenaden i Vasa en kväll
i början av denna vecka. Bilden föreställer de s.k. tornen som
finns i anslutning till Åbo Akademi (det svenska universitet) här i Vasa.
Visst är det väl vackert?
En inte fullt lika "skön" bild, föreställande min arm efter ett blodprov nu på morgonen som togs vid Studenternas hälsovårdsstiftelse här i Vasa. Syftet med det här blodprovet var att följa upp mina något förhöjda kolesterolvärden, efter att jag fastnat i en screening förra våren.
Men bilden är i alla fall "färsk" för den är tagen framför datorn där jag skrev denna text :)
Vilket de många attributen för en studerande skvallrar om: kaffekoppen, pennorna och boken om att skriva uppsats.
Före blodprovet måste man fasta i minst 12 timmar, vilket föranledde att mitt blodsocker sjönk till relativt låga nivåer, och som en följd av detta "beordrade" sjuksköterskan som tog provet mig att gå och äta frukost genast...
Nå, jag tog henne på allvar och spatserade vidare till Sokos Vaakuna, som är ett hotell av mellanklass i Vasa centrum, för att äta en rejäl frukost. Tidningen Hufvudstadsbladet som ligger på bordet, är daterad till 4.3.2015, om det kanske kan fungera som ett indicium på att bilderna jag nu publicerar är relativt färska :)

Psykoterapi

Psykoterapin hos min "nya" terapeut har fortsatt med ett besök i veckan under hela våren, d.v.s. hittills under januari, februari och nu också i mars månad. Som jag även nämnde i ett tidigare inlägg, så har det såhär i början känts litet jobbigt att börja på hos en ny terapeut, i och med att man inte kan fortsätta där man slutade hos den förra terapeuten. Utan man är helt enkelt i större eller mindre omfattning tvungen att börja om, åtminstone till vissa delar med terapin, eftersom jag som patient inte är bekant för terapeuten sedan tidigare och vice versa naturligtvis. Så bara till det här åtgick det faktiskt ett par veckor innan terapeuten hade satt sig tillräckligt in i min situation och litet i min bakgrund, för att vi konkret skulle kunna ens litet gå vidare från det ställe som den förra terapin slutade vid.

Men nu såhär en bit på vägen, så känns det ändå helt vettigt med att startat om från scratch med den nya terapeuten. Detta eftersom jag inte alls gick lika djupt tillbaka i min barndom med min förra terapeut vid SHVS. Orsaken till att vi inte gick lika djupt där var främst det att vi inte träffades lika frekvent, utan var annan till var tredje vecka, medan jag träffar den nya terapeuten på veckobasis. Men så är det väl mellan den offentliga och privata sektorn, inom det privata finns det mera resurser när man väl sätter igång. Men med det sagt, så vill jag ändå tillägga att jag var riktigt nöjd med den terapi jag fick vid SHVS, för där låg siktet mera på att korrigera och komma till rätta med problemen än att gå tillbaka i barndomen och försöka förstå varför man är där man är idag. En kompromiss som nog är helt rimlig, i och med att jag då också var i större behov av konkret hjälp faktiskt - för jag tror inte riktigt jag ens då förstod hur socialt isolerad jag blivit, vilket jag i efterhand tycker mig att ha insett till en viss grad.

Vad mera kan jag då berätta om terapin? Det finns väl en hel del egentligen, men jag väljer att plocka ut några bitar i det här inlägget och får kanske möjlighet att återkomma till andra delar i framtida inlägg.

En sak som jag faktiskt själv gått och grubblat över är om jag skulle kunna ha en släng av autism, eller för att vara mera specifik, av Aspergers-syndrom. Det här funderingen valde jag faktiskt nyligen att dela med min nya terapeut, efter ett par besök. Men hon avfärdade nog min oro relativt fort, för hennes uppfattning är nog att jag definitivt inte lider av autism eller andra liknande syndrom - utan det är helt enkelt ångestrelaterat.

När vi fortsatte att diskutera saken, så kom vi även på varför jag trodde att jag eventuellt skulle lida av autism. Orsaken torde vara den att det skulle vara ett "bekvämt" sätt att komma till rätta med ens sociala fobi, att helt enkelt förklara ens "defekter" genom att det är medfödd "skada" som det inte går att göra så mycket åt helt enkelt. Men, min terapeut köpte nog inte att jag skulle lida av Aspergers för hon har träffat så många patienter som de facto lider av Aspergers att hon menade med säkerhet kan skilja sådana med Asperger och sådana som inte har det. Och även om jag först tvivlade litet på hennes bedömning, vilket jag vid ett senare besök nämnde åt henne, så börjar jag väl även själv komma fram till den slutsatsen. Detta bl.a. eftersom min tankevärld inte fungerar på det sätt som är karakteristiskt för personer med Aspergers. Dessutom så menade hon att mitt känsloliv nog är av "normal" karaktär och inte avviker på det sätt som det borde för att vara aktuellt med en autism diagnos. För mitt problem menade hon istället låg i att jag sedan liten lärts att inte visa känslor, åtminstone inte i särskilt stor utsträckning, utåt mot omgivningen, utan jag har istället valt att sluta dem inom mig. Det här ter sig nog också som en riktig bedömning, i mitt tycke.

Så en konsekvens av att det börjar vara klarlagt att jag inte lider av Aspergers är att a) jag kan inte längre skylla på en medfödd "skada" samt b) att det nog borde gå att göra något åt min sociala fobi. Men, samtidigt har jag kanske ännu inte riktigt kunna köpa att det "bara" skulle vara fråga om social fobi (utöver panikångesten förstås) som spökar, och ställer till det i mitt sociala liv. Men åtminstone har jag nu fått ett professionellt utlåtande av en person som åtminstone borde ha en rimlig uppfattning om jag lider av Asperger eller inte...

Så det var nu ett exempel på vad vi hunnit avhandla under terapin...

Österbottningen

17 september 2014

Hösten gör sig påmind i Vasa

Hösten gör sig påmind på riktigt nu, löven på träden här i Vasa har ändrat sin kulör som sig brukligt. En del tycker att hösten är en tråkig och deprimerande årstid, men det är inte min inställning till hösten. För personligen gillar jag hösten ganska mycket, det är tillsammans med vintern den årstid man hinner koncentrera sig på "tråkiga" saker som att studera och jobba. Dessutom är hösten vacker, eller som Albert Camus sade:

Visst är det så! - Hösten är ju liksom våren en övergångs årstid och det
gäller bara att se efter all den skönhet som hösten har att bjuda på.

För den som inte känner Albert Camus så var han en fransk författare som levde under 1913-1960 som var mycket inflytelserik, och han fick även nobelpriset i litteratur. Dessvärre avled han i bilolycka i sina blott 40 år, så där tystnade nog hans skrivmaskin alldeles för tidigt. 

Albert Camus som han ofta porträtterades, som en intellektuell man
djupt försjunken i tankar - på bilden saknas dock hans obligatoriska cigarett som alltid dinglande i mungipan.

Den bok som han kanske är mest känd för är "Främlingen" som handlar om hur en man känner sig vilsen i tillvaron och kanske framförallt bland andra människor. Böckerna är skrivna ur ett existentiellt perspektiv var Camus funderar kring hur slumpmässig tillvaron är och till vilken absurditet det leder till. Man märker ett tydligt spår av hur ångesten plågar Camus genom böckerna, och hur han försöker tackla den på olika sätt.

Jag gillar Camus böcker och kanske också i någon mån känner igen mig i hans famlande i tillvaron, dock tror inte jag att jag drabbas lika ofta som Camus av "attacker" när känner hur absurt det ibland är. Men samtidigt försökte nog Camus också trots sina annars ganska realistiska och nihilistiska skildringar ändå finna något uppmuntrande. 

Vad en riktig vän är för mig, och förhoppnings ser mina vänner mig så också?

Jag tycker citat ovan är något av det bästa Camus sagt, för det lägger ord på vad riktig vänskap är. Det krävs nog en man som Camus, för att kunna utröna sådana tillstånd som vänskap för vad det i verkligheten innebär - annars förblir det bara en ytlig företeelse som man inte har grepp om. 

Men åter till vardagen, så rullar det på för mig på praktiken och jag börjar känna småningom att man är en del av gänget på arbetsplatsen - även om det har kantats med både framgångar och motgångar. För på en arbetsplats liksom som bekant från skolvärlden, så har det bildats konstellationer av arbetskamrater som ofta är relativt fasta. Då kan det vara svårt som en utomstående och ny att komma in i dessa - vilket försvåras av att jag själv inte är den mest initiativ rike i sociala sammanhang åtminstone. Men som tur är har en del av dessa "konstellationer" varit relativt öppna och jag på så vis lyckats komma in i sällskapet. Men ännu känner jag att jag nog har lättats att umgås med en person i taget.

Korsholsmesplananden: Så dimmigt en vid en morgonpromenad till arbetet att
 man inte såg ett helt kvarter framåt ens. 
Man märker att man är bosatt i närheten av havet när det ofta är så disigt på morgarna när jag går till jobbet. Samtidigt är det bra eftersom det håller koncentrationen i schack när man sitter inne och jobbar, ibland med riktigt mentalt ansträngande fall - för skulle solen skina ute så mister åtminstone jag snabbt koncentrationen.

Österbottningen


28 augusti 2014

Besök hos psykologen

Idag på förmiddagen besökte jag psykologen vid SHVS för ett uppföljningsbesök efter sommarmånaderna. Jag trodde att det skulle vara vår sista träff, men så var det inte riktigt, eftersom vi nog skall träffas ytterligare en gång till.

Inga större nyheter eller förändringar framkom under besöket - utan vi diskuterade mest den gångna sommaren. Men en skillnad noterade dock psykologen, och det var att jag verkade mera avslappnad än förut, vilket nog kan ha varit en riktig iakttagelse från hennes sida. För som jag skrev i senaste inlägget så känner jag mig faktiskt mera avslappnad än förut i sociala situationer. Dessutom försöker jag att undvika att älta saker på förhand, t.ex. innan jag skall träffa någon ny person. För tidigare har det gått mycket energi åt att på förhand fundera över det kommande mötet och dessutom oroa sig (oftast) i onödan.

För som vi gemensamt kom fram till så är det oftast lönsamt att gå in i nya situationer med öppet sinne. Eller som en sade, att undvika att överanalysera situationen, för det låser oftast tanken och gör att man verkar stel i sociala situationer. Å andra sidan är det ibland viktigt att kunna tänka strategiskt och på förhand se vilka konsekvenser ens handlingar kommer att ha på sikt, men det är något som man nog kan minska på när man umgås informellt med personer. I mitt yrkesliv är det nog snarare en fördel eftersom man jurist gärna får vara proaktiv så att kunden undviker att gå på en juridisk mina. De flesta egenskaper kan nyttjas på både positiva och negativa sätt, så också denna. 

Vad annat framkom? Jo, vi diskuterade val av psykoterapeut, vilket inte är helt enkelt. Orsaken är dels att alla terapeuter inte har lediga slots (platser) och dels vilken terapi inriktning de har. Det förgående kan man inte göra så mycket åt, däremot kan man ju påverka valet av inriktning vid valet av terapeut.

Det finns åtminstone följande psykoterapi inriktningar:

  • Kognitiv beteendeterapi (KBT) (Wiki)
    - vilket i all enkelhet tar fokus på att förändra beteendet och tankarna
    - gräver inte lika djupt i var problemet sitter, utan målet är att förändra just beteendet
    - en nyare form som är relativt populär
    - färre terapeuter
  • Psykodynamisk terapi (Wiki)
    - här ligger fokuset mera på att försöka hitta problemet (konflikten) och bakgrunden till det samma
    - man tar ett helhetsgrepp istället för att enbart fokusera på lösningen och förändringen
    - i någon kanske djupare än KBT
    - flera terapeuter
  • Psykoanalytisk terapi (Wiki)
    - den gamla klassiska skolan - har sin botten i Sigmund Freuds teorier
    - går absolut djupast i människans psyke
    - här försöker man hitta förklaringarna i ens tidigare erfarenheter och associera
    - sannolikt dyrare
    - mycket få terapeuter
Valet är således inte helt enkelt, eftersom det också finns begränsat med psykoterapeuter i Vasa och Österbotten överlag. Så planerar du att bli psykoterapeut har du sannolikt inga problem att starta din egen "putikki" som privatpraktiserande psykoterapeut i Vasa eller Österbotten. För koncentration verkar av naturliga skäl vara högst i och kring universitetsstäder. Dessvärre utbildar man ju inga psykologer i Vasa, vilket säkert kunde vara ett förlag på ny utbildning här, för behovet är ju större än tillgången.

Psykoterapi pågår...
Jag fascineras fortfarande av just vad man kan åstadkomma genom terapi.
Men jag hamnar att ta mig en funderare och läsa på litet till om valet av inriktning innan jag definitivt väljer terapeut. För målet är ju att man skall följas åt under åtminstone ett år, men upp till 3 år - så valet är viktigt. Sen är ju människokemin, enligt både min läkare och psykolog viktigare än valet av terapi inriktning för resultatet av terapin. För i slutändan är det ju resultatet som räknas, även om jag tänker mig att jag nog inte vill ha någon quick-fix för de håller knappast i längden. Därför drar jag just nu litet på psykodynamiska hållet.

---

Vill du hitta en lista över psykoterapeuter i Finland, som är FPA understödda så kan du kolla här i FPA:s sökfunktion (välj: "rehabiliterande psykoterapi). Observera, att för att få subventionerad psykoterapi behövs remiss från specialistläkare - mera allmänt om subventionerad psykoterapi hittar du här hos FPA.

/ Österbottningen

25 augusti 2014

Klädsel

Det sägs ju att kläderna gör mannen, och även om jag aldrig har varit något modelejon så är jag väl tvungen att i någon mån instämma i det.

Nästa vecka inleder jag min tjänstgöring på en av domstolarna i Vasa för en månad, och utöver den sociala biten och andra juridiska utmaningar har jag varit tvungen att fundera på klädseln. Tidigare har jag jobbat på en revisionsfirma som legal assistant och där har klädseln varit relativt avslappnad, skjorta eller piké plus ett par chinos har dugit bra.

Men domstolsvärlden är något mera krävande, dock inte som en affärsjuridisk byrå var det är kostym eller kavaj som gäller varje dag, så är domstolen någonstans mitt emellan. Jag vill ju inte sticka ut ur mängden genom att vara över- eller snarare kanske mera underklädd.

En sådan här Barbour Liddelsdale jacka har jag till vardags.
Lagom i de flesta situationer och fungerar höst och vår utan problem.
Dock är jag inte lika bildskön som killen ovan, och inte lika preppy heller ;)
Frågan kan måhända te sig ytlig, men samtidigt är ju en klädsel som man trivs i och känner sig bekväm i stärkande för självkänslan. Vilket är en viktig faktor att jobba med vid social fobi, det är åtminstone att onödigt att skaffa sig flera aber än nödvändigt. Sen gäller det inom den juridiska sektorn att "Dress to impress", åtminstone om man sett för många amerikanska advokatserier :)

Här är en scen ur advokatserien "Suits", ungefär så här skall nog en affärsjurist klä sig.
Observera den snygga Burberry slipsen, mannen (Mike) till höger har, "tygbiten" kostar 120€ på Stockman...
Men jag har fastnat för ett brittiskt märke, inte Burberry då, utan för Barbour som är lantlivs inspirerad. Jo, jag vet att deras kläder förknippas med strebers i Stockholms innerstad och kring Karlaplan, sedan något år tillbaka. Men samtidigt är de tidlösa i sitt snitt och lagom lediga och formella samtidigt, jag hade en föreläsning med en agronom (!) som hade hela outfiten i Barbour, vilket dock blev too much...

Ungefär så här ser min drömtillvaro ut på fritiden, hunden kunde dock vara en labrador.
Även om jag nog dras starkt till havet också.
Det jag gillar med Barbour, är att de lyckats kombinera ihop just lantligt med lätt preppy stil. Egentligen skulle jag vilja kalla det för akademisk klädsel då preppy stilen egentligen kommer från de s.k. IvyLeague universiteten på USAs östkust. Tänk Harvard, Yale, Princeton och Columbia University. (Parentes: vi hade en professor som studerat på Yale, och han hade anammat stilen med hull och hår...) Men Barbour har även fått in en diskret charm av det som finns på brittiska elituniversitet, som Oxford och Cambridge.

Nu fick du kanske, en bild av att jag är någon form av elitist och modemedveten typ. Så är nog inte fallet, utan klär mig nog till vardags med bekvämlighet och funktion i första hand. Ett par "mysbyxor" är nog vad jag klär mig i hemmavid, så där kunde vi avföra den hypotesen.

Här har vi den gamla brittiska stilen glorifierad, tidigt 1900-tal.
Barbour tillverkar inte längre denna kollektion som tur är...
Fina jakthundar dock.
Utan måtta med allt, ungefär så här tänker jag mig är lagom.
Mannen till höger kanske nog hade kunnat lämna promenadkäppen hemma...
Sen har vi just denna klädstil som förknippas med den akademiska världen, och i viss mån charmar den nog mig också. Bäst beskriver kanske reklambilden för Brooks Brothers nedan vad som förknippas med den stilen. (Kuriosa: Brooks Brothers är ett amerikanskt klädmärke, främst kända för sina skjortor till män och USA:s presidenter brukar ha just skjorta av detta fabrikatet både vid installationen och sedan i tjänsten.) Av någon anledning var dessa skjortor och klädstilen överrepresenterad på Handelshögskolan i Stockholm när jag studerade där. På juridiska är de flesta nog ledigt klädda i mitt tycke.

Brooks Brothers höst kollektion i Ivy League stil.
Kanske inte nödvändigt att klä sig riktigt som här dock.
Sen fick jag faktiskt en fråga över hur min "drömtjej" ser ut, via kontaktformuläret för en tid sedan. Nu när jag ändå är på gång och skriver om ytligheter och kläder, så kan jag väl försöka besvara den frågan också. :)
För mig är det nog de inre kvaliteterna som räknas i första hand, för skall man leva ihop så är det nog det som avgör alla dagar i veckan. Men om jag nu tvunget skall exemplifiera så är det något i den här stilen som nog väcker uppmärksamhet hos mig. Naturligtvis inser jag att tjejen nedan är fotomodell, men det var nu ett (tappert?) försök från min sida att illustrera.

Kanske något åt det här hållet?
Jackan hon bär torde vara en brittisk Gloverall.
Vad jag främst fastnade för med den här tjejen, var
något med hennes utstrålning och blicken. Den tillsammans
stärker bilden om en sympatisk, trevlig och intelligent tjej.

























Vill du fortsätta att "gotta" dig över Preppy och Ivy League stil så kan du börja här (Martins blogg) eller här (Ivy Style blogg). ;)

Tack och förlåt, jag skall undvika att dra upp mode saker här igen på ett tag. Jag behövde bara få reflektera litet kring kläder...

/ Österbotttningen



14 augusti 2014

En intervju och ett par djupa frågor

Igår, 13.8.2014, hade jag förmånen att för första gången få träffa en person i verkliga livet som själv lidit och lider av panikångest. Egentligen är det konstigt att jag inte träffat på någon annan som har panikångest eller social fobi, förrän nu eftersom ångestsjukdomar har en prevalens på närmare 3 % vid en given tidpunkt. Uttryckt på svenska: 3 personer av 100 har någon form av ångestsjukdom om man skulle samla en grupp och fråga ut dem, åtminstone statistiskt...

Nåväl, orsaken till att jag träffade denna tjej var att hon har ett projekt på gång om mentalhälsa bland Finlandssvenskar var hon önskar lyfta fram olika personers historia som lider eller har lidit av mentalohälsa. Jag var alltså ett intervjuobjekt i sammanhanget, var min historia skulle dokumenteras i text och ett porträtt (hur gick jag med på det?). Totalt är det väl kring 12 personer som skall intervjuas i projektet och det är ännu oklart hur och i vilken omfattning det skall distribueras, men det blir väl till våren 2015.

Många tänker sig en intervju och kanske särskilt när det gäller t.ex. en arbetsintervju att det är ett envägssamtal, men jag ser det hellre som en dialog varigenom båda parterna får någonting utav - vill du veta mycket om mig, så vill jag gärna veta åtminstone litet om dig, så att säga. I det här fallet lyckades det också i någon mån åtminstone, eftersom vårt samtal varade i litet på 2 timmar - av hennes anteckningar att döma, så fick hon nog ihop till en halv kandidatuppsats :) Men jag gick inte heller lottlös därifrån, för första så var det verkligen intressant att träffa någon annan med panikångest och som har erfarenhet av det IRL, för det är ju inte annars vanligt att man första gången man träffar en ny person dryftar dessa ämnen.

Men för det andra så var det intressant att ventilera frågor kring vad ens panikångest bottnar i och hur det kommer sig att man har både social fobi och panikångest med mera. Jag hoppas kunna återkomma till vad min panikångest bottnar i, åtminstone vad jag har för tankar om saken - för säkert kan man knappast veta i dessa sammanhang.

Att få berätta om sina problem och utmaningar man fått uppleva genom sin mentala ohälsa, hoppas jag kan vara en del av min terapi mot att bli bättre. Samtidigt funderar jag ännu kring hur mycket man skall "blotta" sig för allmänheten av ens inre känsloliv, åtminstone offentligt, men knappast kommer ämnet med ångestsjukdomar och liknande bli mindre tabu belagd om man inte vågar stiga fram och berätta. Jag tycker också att ämnet har hamnat ännu mera i skymundan i svenskfinland i jämförelse med läget i vårt västra grannland. Så jag uppmuntrar projekt på alla sätt, även om man alltid kan fundera kring sitt eget deltagande.

---

Tillbaka i Vasa igen, efter jobb och semester i hemstaden, för en liten stund åtminstone - min praktik på en domstol börjar först 1.9.2014 - men det är ändock skäl att besöka Vasa för en uppdatering av läget här. Men återvisiten hade kunnat börja bättre faktiskt - för när jag skulle handla i den lokala matvarubutiken Citymarket (var jag också nästan blev tagen för snatteri i våras), så går mitt högra knä temporärt i lås.

Jag är inte ännu riktigt på det klara med vad som hände i knäet riktigt, men det gör att jag tappar balansen bredvid godishyllorna i butiken. Det som spär på problemet i situationen ytterligare är att det står en tjej mellan mig och godishyllorna i fråga - och det var fem före att jag vältrat rakt över henne bakifrån - och vågar knappt tänka på konsekvenserna av det. Men av någon underlig anledning får jag tag i godishyllorna med ena handen och undviker således att ta med henne i mitt halva fall. Sen börjar mitt knä återigen fungera igen och jag kommer i balans igen - utan att tjejen i fråga var överhuvudtaget var medveten om den nästan förestående olyckan.

Ja, det hade kunnat bli problem om jag hade ramlat över henne i butiken - även
om det naturligtvis varit en olycka.

Jag måste säga att det nog tog ett tag innan jag hämtade mig efter händelsen, och det väckte en hel del tankar faktiskt. Tänk om jag hade ramlat så att hon skadat sig? Vad hade hon och folk trott om mig? Tänk vilken scen det skulle ha blivit... Att behöva förklara för folk att det inte var på något sätt med vilje eller av vårdslöshet, utan av sjukdom. Och utöver de moraliska konsekvenserna så skulle det ju ha blivit fråga om ersättningar och ansvar, men för det ekonomiska har man ju ändå en ansvarsförsäkring i sin hemförsäkring som skall täcka dylika olyckor och fadäser.

Ja, litet kallsvett bröt nog fram längs med ryggen trots sommarvärmen på måttliga 23 C. Tänk att ens Ehlers-Danlos (EDS), skall kunna ställa till det så i livet för en ibland - men kanske kan jag skratta åt händelsen i framtiden när jag fått distans till det skedda? Även om jag inte för tillfället åtminstone inte riktigt kan se det roliga att ligga över en annan person i matvarubutiken...

Skakad men inte rörd, er
Österbottning

29 juli 2014

Trygghet i eget hem (obiter dicta)

Det här inlägget går nog litet på sidan av det jag brukar skriva om på den här bloggen, för jag tänkte närmast diskutera personlig trygghet. Saken är den att jag ofta försökt vara ganska säkerhetsmedveten av mig, i många situationer åtminstone - kanske beror det på ångesten eller varit en grogrund för ångesten?

Men ibland har det ändå lönat sig att vara litet förutseende åtminstone. Min familj har nämligen ett hus som står centralt i staden, och det har därför varit bredvid en gata som nog också tjänar för en passage för många människor, bl.a. på väg hem från krogen på morgonnatten. Därför beslöt jag, med min fars tillstånd att montera ett inbrottslarm med en del extra funktioner för att öka skyddet if och om det skulle hända något - plus att jag fick utlopp för min tekniska och kreativa sida i någon mån.

Nåväl, förra hösten kom larmet nog tillbruk, då vi hade besök av en narkotika påverkat man som gick bärsärkagång vid ena entrén och rev sönder allt han fick tag på. Jag vaknade av att han bankade och drog i dörren och han var faktiskt på väg att försöka ta sig in i huset, synnerligen otäckt att komma ner och upptäcka något sådant, huj.

Men jag hade tänkt att risken alltid fanns för ett överfall, även om den var liten, med tanke på bl.a. mina föräldrars jobb. Därför har jag installerat en nödknapp för överfall i samband med larmet, och valde nu att trycka på den.

En "panikknapp" kan nog komma till användning i bland.
Larmet vi har är anslutet direkt till väktarföretagets larmcentral, som i sin tur
är kopplat till nödcentralen (112).

En fördel med att bo i centrum är att om man behöver hjälp så finns den oftast snabbt tillgänglig i jämförelse om man bor långt ute på landsbygden. Så efter att larmet gått till nödcentralen, så hade vi inom 2-3 minuter första polispatrullen på plats. Samtidigt stod vi också i kontakt med nödcentralen per telefon, som valde att kalla ytterligare en patrull till platsen.

Polisen är oftast snabbt på plats om man är bosatt i centrum...
Bild från mtv.fi

Måste medge att det såg ut som i sämre amerikansk polis B-film, när två poliskonstaplar sprang runt i trädgården med sina stora MagLite ficklampor och ljuskäglorna for över buskashen. Slutkontentan: gärningsmannen flydde från får gård när polisen anlände och polisen försökte och lyckades förhoppningvis gripa GM. Men vi hade inget straffanspråk, eftersom de materiella skadorna blev små, tack vare ett snabbt ingripande.

En nackdel med panikångesten och annan generell ångest är att den gäller ångest för saker som ofta, men inte alltid, kan ske i verkligheten även om sannolikheten är liten. I det här fallet förverkligades det som jag var rädd för - och visar att man måste finna ett sätt att förhålla sig till ångesten.

Men jag måste även rikta litet beröm åt polisen som hanterade saken på ett föredömligt sätt denna gång, känns tryggt att veta för framtiden.

Den finska bildtidningen Tekniikan Maailma brukar ge en "häftig" bil
till finska polisen med jämna intervaller - tyvärr har de inte denna bil i Österbotten ;)

Samtidigt fick jag mig igen en tankeställare kring säkerhet och ens personliga säkerhet - detta eftersom jag avser att jobba inom rättsväsendet åtminstone en tid och man därför riskerar att bli utsatt för hot (enligt en undersökning så hotas närmare 20% av domarna under en 2 års period). I min egen lägenhet har jag inget motsvarande larmsystem, som hemma i familjens hus, utan där förlitar jag mig på grannsamverkan om det skulle aktualiseras en liknande situation.

Men det tåls ändå att tänka på framledes, vilka åtgärder som man borde vidta när man börjar arbeta. Kanske borde man då skaffa sig något motsvarande system själv? Eller borde man gå någon självförsvarskurs, själv har jag tränat en del Aikido men men. Å andra sidan brukar alla som jobbar inom rättsväsendet erbjudas hemlig adress om de så vill, kanske räcker det. Eller så oroar jag mig i onödan, svårt att veta?

Österbottningen

2 juli 2014

Ehlers-Danlos syndrom (EDS) och panikångest / ångest

Det här inlägget är egentligen ett svar på en fråga på forumet SPS.nu/forum, men jag väljer att publicera det här eftersom det blir för "off-topic" i den aktuella tråden.

---

Du har noterat en intressant sak om att just personer med EDS (Ehlers-Danlos Syndrom), är mera frekvent förekommande på sådana här forum.*1 Det är en iakttagelse som nog äger en hel del validitet faktiskt också ur ett vetenskapligt perspektiv.*2 Flera undersökningar visar att det råder en mycket hög komorbiditet mellan psykiska sjukdomar, och just EDS, särskilt med avseende på panikångest. En studie gav vid handen, att frekvensen för förekomsten av panikångest bland personer med EDS är ca 60%, emedan hos den friska referensgruppen var ca 9-10% - d.v.s. en sexfaldig ökad frekvens.*3

Vad är då förklaringen till detta? Om jag svarar på ett personligt plan, så innebär EDS att jag har leder som relativt frekvent luxerar (går ur led) vilket inträffar plötsligt och utan förvarning. En luxation av t.ex. knäskålen är otroligt smärtsam och kräver ofta intervention av både ambulans (+morfin & syrgas) och akutsjukvård, inklusive rehabilitering i varierande grad efteråt. Vidare kan EDS föra med sig förstoring av aortan (stora kroppspulsådern) vilket om det inte korrigeras kan leda till en massiv blödning som i majoriteten av fallen har en dödlig utgång. En annan vanlig sak är att man kan ha Mitral Valv prolaps i hjärtmuskeln, som beroende på form också kräver behandling och annars beroende på omfattning kan leda till plötsligt hjärtstopp och död.

Att gå omkring med risken och samtidigt veta att ens knäled kan gå ur led plötsligt och den garanterat kommer att göra det småningom, prövar onekligen en psykiskt hårt. Just eftersom att man inte på något sätt kan styra över saken på annat vis än att vara försiktig. Jag minns själv de gånger när jag legat på rygg på trottoaren med knäskålen ur led och pratat med nödcentralsoperatören och inväntat att ambulansen skall komma, och gärna innan man svimmar av smärtan (hänt en gång).
Och den lättnad som uppstår när man ser blåljusen som slår mot husväggarna och man vet att hjälpen är nära, för beroende på hur knäskålen hamnat kan det vara bråttom då den ev. kan ha blockerat blodflödet till resten av benet och i förlängningen leda till kallbrand. Samt de tankar som en gång gick genom mitt huvud då duggregnet slog mot mitt ansikte när de lastade in mig i ambulansen och jag tittade mot den nattsvarta himlen med stjärnor och frågade mig: varför drabbar detta just mig? (Ursäkta att jag svävade i väg här i mitt exempel.)

Jag har varit tvungen att ringa Nödcentralen ett par gånger,
när mitt knä luxerat (patellaluxation) för att få hjälp av ambulansen.
Tyvärr får idag t.o.m. vänta ett par minuter innan operatören svarar...


Att en del med EDS också är tvungna att gå runt med i värsta fall hjärt- och kärlsjukdomar som kan orsaka plötslig död, och tyvärr inte alltid heller går att behandla framgångsrikt så prövar säkert ännu mera ens psyke. (Jag har själv inte dessa åkommor.) Men mot bakgrund av detta så tror jag inte att det är så konstigt att panikångest och även andra psykiska sjukdomar är mera vanliga bland människor med EDS. Bara att gå omkring och veta att jag kommer få någon led ur led är krävande och skapar en (förväntas)ångest i sig bara det.

-

Jo, både att simma och cykla är nog bra. Tyvärr har jag instabila knäleder, som gör att cykling är extra påfrestande för dem. Jag har genomgått en större knäoperation av mitt vänstra knä, en s.k. Elmslie-Trillat operation, var man sågar lös en bit av tibia och flyttar denna inåt. Det får till följd att man ändrar dragriktningen på hela knäleden (och får ett monstruöst ärr över knäet  :shock: ). Tyvärr hjälper inte denna operation ens till 100% eftersom lederna fortfarande är onormalt töjbara på grund av felet i kollagenet. Men jag skall genomgå ännu en korrigerande operation av mitt andra knä, vilket förhoppningsvis skulle möjliggöra mera cykling.

Att simma är nog det mest skonsamma man göra för kroppen faktiskt. I mitt fall fungerar det nog bra, problemet är bara att simhallen har något ofördelaktiga öppettider... Att simma ensam i havet eller sjön är nog risky business eftersom det också finns en risk för luxation, också när man simmar - vilket leder till att man drunknar tyvärr.

MEN jag försöker vara aktiv på det sätt som jag kan, även om kroppen sätter sina tydliga begränsningar. Man måste helt enkelt våga ta en del risker, bl.a. spelar jag ibland golf - trots att jag vet att det dröjer minst 30 min innan ambulansen är där om mitt knä luxerar (vilket kommer ske förr eller senare) - men det är det värt  :)

Österbottningen

---
*1: T.ex. den typ av EDS jag själv har, typ II, har förekomst på ca 1:40 000 individer, vilket gör att i Sverige har statistiskt ca 250 personer denna sjukdom/syndrom. Medan i Finland är det då ca 125 personer, tydligen är "vi" aktiva på forum...
*2: Se Howard P. 2004 - "Ehlers-Danlos Syndrome, Hypermobility Type"
*3: Se Garcia-Campayo J. 2010 - "Joint Hypermobility and Anxiety: The State of the Art"
(Tyvärr saknar det här forumet en bra notapparat, så jag är tvungen att efterlikna det manuellt. Är litet väl inne på det här med forskningsmetodik för tillfället, då jag författar min avhandling... ;) )

13 juni 2014

Ansökan om rehabiliterande psykoterapi

Idag damp brevet ner från FPA om att de mottagit min ansökan om rehabiliterande psykoterapi via psykiatern vid Studenternas Hälsovårdsstiftelse (SHVS). De, FPA, ville nu också ha in en separat egen ansökan av mig för att kunna pröva saken.


Så idag fick jag avsätta närmare två timmar på att fylla i och redogöra varför jag bör beviljas psykoterapi i rehabiliterande syfte av en privat psykoterapeut. Orsaken till ansökan är naturligtvis min sociala fobi. Tur att man nästan är färdig jurist, när man skall ge sig in i denna pappersexercis med en (stelbent) myndighet...  Nåja, vad jag har förstått så är denna ansökan mera av en formalitet - eftersom man har en "objektiv rätt" som det heter på juristspråk till denna typ av rehabilitering enligt "lagen om folkpensionsanstaltens rehabiliteringsförmåner [...]" 2005/566.
Men jag kan å andra sidan konstatera att man inte bör vara för "sjuk" för att orka med denna ruljans, så alla mina sympatier till de som inte är lagfarna och skall ge sig in  i detta!


Ansökan om rehabiliterande psykoterapi
Endast 4 sidor lång blankett + nödvändiga bilagor...
----

Om att strida för sina rättigheter och varför jag blev jurist


På tal om att vid behov av att strida för sina rättigheter är det nog en av de största orsakerna till att jag valde att läsa till jurist. Det är få saker som får mig att tända till på alla cylindrar som när mina eller framförallt någon annans, som kanske också är i en svagare ställning, rättigheter blir kränkta!

Mitt patos ligger nog i att vid behov försvara andras rättigheter om de blir kränkta, och detta kan jag nog bäst göra som utbildad jurist och senare kanske också advokat. Något måste man nog ha som driver en för att orka studera till jurist och plöja genom all litteratur.

Jag har några gånger åtagit mig att driva ärenden för släktingar och vänner när de blivit felbehandlade av någon myndighet, försäkringsbolag eller annat företag. Särskilt illa är det när någon av dessa utnyttjat det faktum att personen t.ex. är äldre eller sjuk - då kan jag driva saken nästan hur långt som helst. 

Naturligtvis framför jag i sådana fall situationen för motparten på ett sakligt och korrekt sätt - är man bara lugn, bestämd och insatt kommer man förvånansvärt långt i sådana situationer. På juristspråk kallas det för "mediation" eller på svenska för "förlikning" var man försöker komma fram till en lösning genom förhandling. 

Enligt finska juristförbundet etiska regler skall vi jurister sträva efter att försöka få till en förlikning mellan parterna, istället för att eskalera tvisten. Nästa steg är ju naturligtvis "litigation" eller som det på svenska heter tvistemål i rätten - men så långt har jag ännu inte behövt driva ett ärende (tack och lov).

Österbottningen

9 juni 2014

Dagen då jag nästan blev gripen för snatteri!

Ja, inte trodde jag att den dag någonsin skulle komma då jag nästan blir gripen för snatteri - det måste jag säga.

För att backa bandet litet - idag hade jag tänkt utföra två ärenden på "stan" i Vasa, det ena var ett besök vid Posten och det andra att handla vid Citymarket i "City". Eftersom jag tror på att vara lat, bara man är det på rätt sätt, så hade jag rationaliserat så att jag först besöker Posten och sedan direkt Citymarket (ingen bra plan - så här ur bakspegeln sett).

Nåväl, jag hämtade ett paket från Posten som hade kommit från Cdon.com. Paketet innehöll en portabel USB hårddisk av storleken 1Tb. Jag lade paketet i min ryggsäck för att enkelt ta det med mig. Sen gick jag då till Citymarket för att handla inför den kommande veckan. Allt gick bra vid Citymarket, och när jag var på väg till kassorna tänkte jag hur skönt det skall bli med en ledig eftermiddag innan skolan kör igång nästa morgon.

Jag betalde varorna vid kassan och var på väg ut genom larmbågarna för att plocka varorna i plastpåsen från bandet - då går larmet! Min första tanke är att det är någon annan som triggat larmet eller att det är falsklarm. Dessvärre var det nog jag som orsakade larmet vilket blev klart då jag gick tillbaka in till kassan och de började tjuta igen.

Den unga söta kassörskan gav mig en blick som antydde att "du verkar nog inte vara en typisk snattare" - men tyvärr har vi våra rutiner om att vi måste kalla på väktare. Jag frågade då om det gick bra att jag fyller påsen med varorna och kliver åtsidan från kassan, vilket gick bra. Men oj vad folk tittade på en - i deras ögon var jag nog redan dömd av "folkets domstol".

Det dröjde ett tag innan väktarna dök upp, turligt nog befann de sig i butiken dock. Men under väntan på väktarna började nog tankarna gå i rasande fart i mitt huvud - tänk om det råkat ramla ner någon vara eller liknande i min ficka eller liknande utan att jag märkt det? Är min juristkarriär nu över? (katastroftankar, jag vet). Men jag nyktrade till en aning i min tankevärld och insåg för att man skall kunna bli dömd för ex. snatteri så krävs uppsåt. Med uppsåt avses att man måste ha för avsikt att göra något brottsligt, annars kan man normalt inte dömas till ansvar. Uppsåt eller som det heter på latin "mens rea" ett ont sinne, är egentligen en kristen term - som kommer av att för att skuld skall föreligga så kräves det att man syndat. Vilket jag nog inte hade gjort!
Ibland är det tur att man studerar juridik... då känner man åtminstone till sina rättigheter.

Väktarna kom, och jag gick fram för att möta dem för att få en bra "utgångsposition" och när jag sa det var jag som hade orsakat larmet såg de t.o.m. litet besvikna ut. Inte heller i deras ögon såg väl ut som någon typisk snattare. Vi undersökte min väska tillsammans för att se vad det var som triggade larmet och gissa om det inte var paketet från Cdon.com med hårdskivan som orsakade larmet!
När det var klarlagt fick jag en ursäkt och fick gå iväg hemåt, något skakad dock...

Seagate USB 3 hårddisk som orsakade larmet vid Citymarket i Vasa.
Inne i lådan finns nämligen en liten "larmtagg" som inte hade blivit avaktiverad vid Cdon.com!
Tack och lov, blev jag dels "frikänd" från ett brott som jag inte utfört. Men dels att ingen bekant var i närheten vid kassorna när det hände - annars hade jag nog fått stämpeln snattare. Usch, man skall inte döma någon för snabbt har jag också lärt mig idag.

Uppdatering 13.6.2014
Idag handlade jag igen på Citymarket, och även om jag inte blev betjänade av samma kassörska som i måndags - så fick jag trots allt ett leende av den kassörska som tagit mig för snatteri. Antar att det betyder att jag är oskyldig i hennes ögon, tack för det!
En annan lärdom jag dragit av det skedda är att man inte skall rationalisera för långt, och nästa gång går jag nog hem via innan jag handlar vid Citymarket efter ett besök på Posten.

Österbottningen,
skakad men inte rörd

5 juni 2014

Om social fobi och panikångest i Finland

Igår kväll hade jag litet tid över, plus att det regnade utomhus här i Vasa, Finland, så jag bestämde mig för att skriva två längre inlägg på SPS.nu.

SPS.nu är för de som inte känner till sidan, en sida för personer med panikångest och/eller social fobi.
Förkortningen står för Stödsidan för drabbade av panikångest och socialfobi.
Det främsta funktionen i mitt tycke med SPS, är deras forum varigenom man får utbyta kontakter och diskutera med andra som har social fobi och panikångest.
SPS forum hittar du här: http://www.sps.nu/forum/

Det första inlägget jag skrev handlade om att jag saknar finlandssvenskar som är aktiva på just sidan SPS. Vad det beror på vet jag inte. Kanske har inte finlandssvenskar hittat dit ännu, eller så anger de inte varifrån de kommer. Det försökte jag råda bot på genom att skapa en tråd om Finlandssvenskar med panikångest och socialfobi / socialångest. Tråden hittar du här:
Finlandssvensk med panikångest och social fobi (SPS.nu)

Det andra inlägget jag skrev behandlar vilken typ av behandling som finns tillgänglig för personer med panikångest och socialfobi i Finland. Vården i Finland, är ju i huvuddrag ganska likadan som den man kan få i Sverige. Vissa skillnader finns dock, som jag märkt av, därför tyckte jag det var på sin plats med en sådan tråd också! Den största skillnaden i mitt tycke är nog att det i Finland finns möjlighet till mera omfattande och intensiv terapi, som subventioneras av FPA (Folkpensions anstalten). Den tråden hittar du här:
Behandling av social fobi och panikångest i Finland (SPS.nu)

Bild av var du hittar finlandssvenskarna




















Österbottningen