Våren tickar på...

Återigen hann det gå ett tag igen innan jag hade möjlighet att skriva ett nytt inlägg här på bloggen...

Orsaken till att det varit tyst är att jag haft en del att stå i, på många olika fronter och plan, under den gångna månaden. Dels så har jag aktivt kört igång med psykoterapin hos min nya "privata" psykoterapeut, och vi börjar där också komma en bit på vägen faktiskt. Sen har jag aktiverat mig allt mera inom den religiösa förening där jag sedan tidigare varit aktiv inom, vilket har lett till nya bekantskaper etc. Dessutom har höstterminens språkkompis projekt fått sig ett ganska rejält uppsving också. Allt detta utöver det normala livet, innehållande skola och andra mindre nöjen och ting, så har gjort att det funnits relativt litet tid över till att blogga.

Men, med det sagt så är det ändå kul att få återkomma till den här bloggen och skriva ibland. Den har faktiskt en relativt viktig funktion i och med att den fungerar som en slags dagbok där jag redogör för de framsteg och bakslag som jag är med om. Jag roade mig nyligen med att bläddra tillbaka ett par inlägg och läsa vad jag gjorde under hösten 2014, och det var faktiskt ett par saker som jag glömt bort som jag nu återigen påmindes om.

Dessvärre har jag dock inte hunnit gå igenom alla mail som kommit, men det är på gång, om det är till någon tröst. Någon hade dock frågat efter litet mera bilder från "mitt liv", så jag tänkte publicera några nyligen tagna foton här innan jag redogör för vad som hänt sedan sist i mera detaljerad form.

Bilden är tagen från den s.k. strandpromenaden i Vasa en kväll
i början av denna vecka. Bilden föreställer de s.k. tornen som
finns i anslutning till Åbo Akademi (det svenska universitet) här i Vasa.
Visst är det väl vackert?

En inte fullt lika "skön" bild, föreställande min arm efter ett blodprov nu på morgonen som togs vid Studenternas hälsovårdsstiftelse här i Vasa. Syftet med det här blodprovet var att följa upp mina något förhöjda kolesterolvärden, efter att jag fastnat i en screening förra våren.
Men bilden är i alla fall "färsk" för den är tagen framför datorn där jag skrev denna text :)
Vilket de många attributen för en studerande skvallrar om: kaffekoppen, pennorna och boken om att skriva uppsats.

Före blodprovet måste man fasta i minst 12 timmar, vilket föranledde att mitt blodsocker sjönk till relativt låga nivåer, och som en följd av detta "beordrade" sjuksköterskan som tog provet mig att gå och äta frukost genast...
Nå, jag tog henne på allvar och spatserade vidare till Sokos Vaakuna, som är ett hotell av mellanklass i Vasa centrum, för att äta en rejäl frukost. Tidningen Hufvudstadsbladet som ligger på bordet, är daterad till 4.3.2015, om det kanske kan fungera som ett indicium på att bilderna jag nu publicerar är relativt färska :)

Psykoterapi

Psykoterapin hos min "nya" terapeut har fortsatt med ett besök i veckan under hela våren, d.v.s. hittills under januari, februari och nu också i mars månad. Som jag även nämnde i ett tidigare inlägg, så har det såhär i början känts litet jobbigt att börja på hos en ny terapeut, i och med att man inte kan fortsätta där man slutade hos den förra terapeuten. Utan man är helt enkelt i större eller mindre omfattning tvungen att börja om, åtminstone till vissa delar med terapin, eftersom jag som patient inte är bekant för terapeuten sedan tidigare och vice versa naturligtvis. Så bara till det här åtgick det faktiskt ett par veckor innan terapeuten hade satt sig tillräckligt in i min situation och litet i min bakgrund, för att vi konkret skulle kunna ens litet gå vidare från det ställe som den förra terapin slutade vid.

Men nu såhär en bit på vägen, så känns det ändå helt vettigt med att startat om från scratch med den nya terapeuten. Detta eftersom jag inte alls gick lika djupt tillbaka i min barndom med min förra terapeut vid SHVS. Orsaken till att vi inte gick lika djupt där var främst det att vi inte träffades lika frekvent, utan var annan till var tredje vecka, medan jag träffar den nya terapeuten på veckobasis. Men så är det väl mellan den offentliga och privata sektorn, inom det privata finns det mera resurser när man väl sätter igång. Men med det sagt, så vill jag ändå tillägga att jag var riktigt nöjd med den terapi jag fick vid SHVS, för där låg siktet mera på att korrigera och komma till rätta med problemen än att gå tillbaka i barndomen och försöka förstå varför man är där man är idag. En kompromiss som nog är helt rimlig, i och med att jag då också var i större behov av konkret hjälp faktiskt - för jag tror inte riktigt jag ens då förstod hur socialt isolerad jag blivit, vilket jag i efterhand tycker mig att ha insett till en viss grad.

Vad mera kan jag då berätta om terapin? Det finns väl en hel del egentligen, men jag väljer att plocka ut några bitar i det här inlägget och får kanske möjlighet att återkomma till andra delar i framtida inlägg.

En sak som jag faktiskt själv gått och grubblat över är om jag skulle kunna ha en släng av autism, eller för att vara mera specifik, av Aspergers-syndrom. Det här funderingen valde jag faktiskt nyligen att dela med min nya terapeut, efter ett par besök. Men hon avfärdade nog min oro relativt fort, för hennes uppfattning är nog att jag definitivt inte lider av autism eller andra liknande syndrom - utan det är helt enkelt ångestrelaterat.

När vi fortsatte att diskutera saken, så kom vi även på varför jag trodde att jag eventuellt skulle lida av autism. Orsaken torde vara den att det skulle vara ett "bekvämt" sätt att komma till rätta med ens sociala fobi, att helt enkelt förklara ens "defekter" genom att det är medfödd "skada" som det inte går att göra så mycket åt helt enkelt. Men, min terapeut köpte nog inte att jag skulle lida av Aspergers för hon har träffat så många patienter som de facto lider av Aspergers att hon menade med säkerhet kan skilja sådana med Asperger och sådana som inte har det. Och även om jag först tvivlade litet på hennes bedömning, vilket jag vid ett senare besök nämnde åt henne, så börjar jag väl även själv komma fram till den slutsatsen. Detta bl.a. eftersom min tankevärld inte fungerar på det sätt som är karakteristiskt för personer med Aspergers. Dessutom så menade hon att mitt känsloliv nog är av "normal" karaktär och inte avviker på det sätt som det borde för att vara aktuellt med en autism diagnos. För mitt problem menade hon istället låg i att jag sedan liten lärts att inte visa känslor, åtminstone inte i särskilt stor utsträckning, utåt mot omgivningen, utan jag har istället valt att sluta dem inom mig. Det här ter sig nog också som en riktig bedömning, i mitt tycke.

Så en konsekvens av att det börjar vara klarlagt att jag inte lider av Aspergers är att a) jag kan inte längre skylla på en medfödd "skada" samt b) att det nog borde gå att göra något åt min sociala fobi. Men, samtidigt har jag kanske ännu inte riktigt kunna köpa att det "bara" skulle vara fråga om social fobi (utöver panikångesten förstås) som spökar, och ställer till det i mitt sociala liv. Men åtminstone har jag nu fått ett professionellt utlåtande av en person som åtminstone borde ha en rimlig uppfattning om jag lider av Asperger eller inte...

Så det var nu ett exempel på vad vi hunnit avhandla under terapin...

Österbottningen