Pergite!

Det har varit tyst här på bloggen ett tag nu... Orsaken till radiotystnaden är att undertecknad haft många projekt på sidan om, men här kommer en liten uppdatering av läget - skriven i samma form som en HD-dom.

Allmänt

1. Rubriken till det här inlägget "Pergite!" är latin och betyder "framåt" på svenska, och det är också vad som har kännetecknat den här senaste perioden för mig i någon mån.

2. Nu är praktiken på domstolen över, det var en synnerligen lärorik tid för mig och det var skönt att komma bort från böckerna och universitet en tid åtminstone och få se litet mera av kvalificerat juridiskt arbete. Jag fick bevittna en hel del intressant, men också litet av samhällets baksida bland annat i formen av avgöranden i barnskyddsärenden och tvångsvård. 

3. Jag är nu tillbaka på universitet och sedan litet mindre än en vecka tillbaka så blev jag utexaminerad som kandidat inom juridik, och nu återstår "bara" magisterstudierna innan jag är färdig jurist.

Utmaningar med socialfobi

4. Jag valde inför hösten att jag skulle utsätta mig för mera sociala situationer än vad jag brukar göra annars, och prova på någonting nytt. 

5. Den största utmaningen var kanske det att jag på helt eget initiativ anmälde mig som språkkompis till universitet. Därigenom fick jag också tilldelat en språkkompis till mig inför nästan hela höstterminen. I praktiken går projektet ut på att jag skall lära en finskspråkig tjej bättre svenska och tjejen i fråga skall hjälpa mig att förbättra min finska. 

Du som har läst den här bloggen tidigare vet att jag finner situationer med det motsatta könet mera utmanande än umgänget med killar. Och nu råkade det gå så att min språkkompis var en tjej, vilket spär på pressen en aning åtminstone. Men jag väljer istället att se det som en utmaning: jag menar dels får jag lära mig bättre finska, men kanske framförallt så får jag öva mina sociala färdigheter/verktyg under ganska avslappnade former. Samt att man dessutom "hjälper" en medmänniska att bli bättre i ett språk är ju en bonus :)

6. Jag har aktiverat mig inom en studentförening som har träffar en gång i veckan under terminerna och därigenom har jag breddat mitt sociala umgänge. Föreningen är verksam inom samma religiösa denomination som jag, alltså luthersk kristendom. Dessutom har jag därigenom träffat på gamla bekanta från min hemort, vilket känns bra då man på ett naturligt sätt också kan återuppta kontakter med personer som man inte träffat på ett tag.

7. Som sagt initiativet till att skaffa en språkkompis kom helt självmant från mig själv, vilket känns skönt och det ger en känsla av att man gjort litet framsteg åtminstone. När det gäller aktiveringen i studentföreningen så är det förslag som kom via min psykoterapeut, och vi har tillsammans jobbat för att jag skall komma mig iväg. Jag är en sådan person jag ofta behöver litet press på mig för att jag skall företa mig "otrevliga" saker som att ge sig in i nya sociala sammanhang, och här blev det så att psykoterapeuten ställde litet krav på mig att jag skulle komma iväg. Vilket också gjorde att jag kom iväg - vilket med facit i hand verkar ganska lyckat

Psykoterapi

8. Jag har fått långvarig psykoterapi i privat regi beviljad av FPA (Folkpensionsanstalten) för åtminstone ett års tid, med 80 (!) besök under det kommande året, samt med möjlighet till förlängning upptill totalt 3 år och 200 besök.

9. Dessutom har jag jobbat på att hitta en privat psykoterapeut, vilket faktiskt visade sig vara svåra än jag väntat mig.  Eller som jag uttryckte det för min nuvarande psykoterapeut vid Studenternas hälsovårdsstiftelse, det är inte riktigt lika lätt som att beställa tid för bilservice ;) Orsaken till svårigheterna är att jag inte bor i en universitetsstad var man skulle utbilda just psykologer, och det därigenom är litet brist också på psykoterapeuter som flyttat hit och har praktik.

10. Men tillslut fann jag faktiskt en psykoterapeut som jag tror det skall fungera med, vilket känns mycket bra. Det var en del funderingar med min nuvarande psykoterapeut huruvida jag borde välja en en psykoterapeut nischad inom KBT eller psykodynamisk terapi - valet jag gjorde verkar att ha blivit en gyllene medelväg. Detta då "min" nya terapeut är utbildad inom båda sorterna och "mixar" ihop en blandning av båda terapiformerna som patienten behöver, vilket låter vettigt i mina öron så långt.

Sammanfattning

11. Mycket är samtidigt på gång under den här hösten vid sidan av mina heltidsstudier på universitet. Inkluderat då en språkkompis, en ny psykoterapeut och en ny studentförening att lära känna. Allt detta tar också en del energi, men enligt min nuvarande psykoterapeut så borde det nog ändå inte bli för mycket - vilket jag faktiskt oroade mig för ett tag och kanske ännu i någon mån. Men det återstår att se!

Det går åt mycket energi på att försöka vara "normal" -
samt att det krävs ännu mer energi för att bli bättre...

 

Till sist ett tänkvärt citat av författaren Albert Camus om okunskapen bland den "friska" befolkningen om hur mycket energi vi som har t.ex. socialfobi eller panikångest får lägga på att försöka vara normala. Det är förvånansvärt mycket har jag själv märkt, men målet är ändå att genom göra "en insats" nu i unga år att försöka undvika att det hela livet går åt en massa energi - eller åtminstone bli bättre i någon form.

Österbottningen

Hösten är på ingång...

Här i Finland börjar hösten verkligen stå för dörren nu, tycker jag. De senaste två dagarna har varit ovanligt ruskiga vad det ankommer vädret - men som tur inte det psykiska välbefinnandet.

I veckan damp det ner ett beslut om rehabiliterande psykoterapi från FPA (finska Folkpensionsanstalten) som jag tänkte inleda nu till hösten i privat regi. Beslutet var såtillvida positivt att det var jakande gällande min rätt till psykoterapi, dock måste jag ännu inkomma med vem jag väljer som psykoterapeut. Dessvärre har jag inte kommit så långt i den processen ännu, ack denna sociala fobi, den gör åtminstone att jag drar mig i det längsta att ringa "jobbiga" samtal.

Problemet är inte i sig att ringa och boka tid till en psykoterapeut. Utan problem bottnar i det att man skall gå ett par gånger (1-2 gånger) till psykoterapeuten för att se om man klickar rent känslomässigt, vilket min remitterande läkare är otroligt viktigt. Men sen gäller det ju att kunna vara uppriktigt mot psykoterapeuten och vid behov kunna säga att "det här fungerar inte", men i någon mer inlindad form. Det är här jag stöter på patrull i min tankevärld att kunna öppet avfärda "någon" - jo, jag vet att psykoterapeuten är en professionell person och är van vid att sådant kan ske efter ett par besök, men för mig känns det inte så.

Nåväl, jag blir nog tvungen att inom kort ändå att lätta på mina tyglar och ringa runt till olika psykoterapeuter för att ordna tid för provbesök. Och som min läkare konstaterade att psykoterapeuten skall jobba med dig också i närmare 100 timmar per år (!), vilket gör att denne också har ett intresse av det fungerar. Man kan ju tänka sig hur det skulle vara själv att sitta och lyssna på en person två gånger i veckan i ett årstid och dessutom en person som man inte tål ;) Så jo, nog torde det gå att finna en kompromiss här också, tror jag.

Dessutom har jag backup av min gamla psykoterapeut från Studenternas Hälsovårdsstiftelse (SHVS) som följt mig under det senaste året, för jag skall på ett uppföljningsbesök till henne i höst också. Detta för att försäkra sig om att en smidig "handover" äger rum mellan de två terapeuterna, för att använda en teknikterm. Vilket jag tycker är trevligt, att de inte bara lämnar en med ett telefonnummer och så får du se till att ordna det själv hela vägen till slut.

Ja, det här kan väl nog te sig som ett riktigt I-landsproblem. Men för mig som har socialfobi, är det ett verkligt problem, tyvärr. Det lätta i processen var den administrativa biten, men nu går vi över till mjuka biten människor emellan där känslor är inblandade och t.o.m. ens djupaste känsloliv som skall behandlas.

Tänk vad mycket man kan åstadkomma i sådant här rum, ingen fancy
teknik eller apparatur - bara två fåtöljer och en klient och en terapeut...
Rummet liknar litet det som min psykoterapeut på SHVS har.

Men samtidigt ser jag nog psykoterapin som en investering i mig själv. För om jag har förstått saken rätt så är det inte enbart ens problem (i mitt fall social fobi och panikångest) som behandlas utan det är hela ens jag som är i centrum. Läkaren menade därför att det också fungerar som personlig utveckling, vilket jag också tror är fallet, eller hoppas åtminstone.

Till sist ett videoklipp från SVT:s gamla serie Andra Avenyn, som jag och en god vän tittade på i högstadieåldern. I klippet fungerar en av huvudpersonerna, Rasmus, som psykoterapeut (i botten är han psykiater), men det problem vid första besöket. Som tur är har jag inga sådana läggningar som klienten i det här fallet...





Österbottningen

En intervju och ett par djupa frågor

Igår, 13.8.2014, hade jag förmånen att för första gången få träffa en person i verkliga livet som själv lidit och lider av panikångest. Egentligen är det konstigt att jag inte träffat på någon annan som har panikångest eller social fobi, förrän nu eftersom ångestsjukdomar har en prevalens på närmare 3 % vid en given tidpunkt. Uttryckt på svenska: 3 personer av 100 har någon form av ångestsjukdom om man skulle samla en grupp och fråga ut dem, åtminstone statistiskt...

Nåväl, orsaken till att jag träffade denna tjej var att hon har ett projekt på gång om mentalhälsa bland Finlandssvenskar var hon önskar lyfta fram olika personers historia som lider eller har lidit av mentalohälsa. Jag var alltså ett intervjuobjekt i sammanhanget, var min historia skulle dokumenteras i text och ett porträtt (hur gick jag med på det?). Totalt är det väl kring 12 personer som skall intervjuas i projektet och det är ännu oklart hur och i vilken omfattning det skall distribueras, men det blir väl till våren 2015.

Många tänker sig en intervju och kanske särskilt när det gäller t.ex. en arbetsintervju att det är ett envägssamtal, men jag ser det hellre som en dialog varigenom båda parterna får någonting utav - vill du veta mycket om mig, så vill jag gärna veta åtminstone litet om dig, så att säga. I det här fallet lyckades det också i någon mån åtminstone, eftersom vårt samtal varade i litet på 2 timmar - av hennes anteckningar att döma, så fick hon nog ihop till en halv kandidatuppsats :) Men jag gick inte heller lottlös därifrån, för första så var det verkligen intressant att träffa någon annan med panikångest och som har erfarenhet av det IRL, för det är ju inte annars vanligt att man första gången man träffar en ny person dryftar dessa ämnen.

Men för det andra så var det intressant att ventilera frågor kring vad ens panikångest bottnar i och hur det kommer sig att man har både social fobi och panikångest med mera. Jag hoppas kunna återkomma till vad min panikångest bottnar i, åtminstone vad jag har för tankar om saken - för säkert kan man knappast veta i dessa sammanhang.

Att få berätta om sina problem och utmaningar man fått uppleva genom sin mentala ohälsa, hoppas jag kan vara en del av min terapi mot att bli bättre. Samtidigt funderar jag ännu kring hur mycket man skall "blotta" sig för allmänheten av ens inre känsloliv, åtminstone offentligt, men knappast kommer ämnet med ångestsjukdomar och liknande bli mindre tabu belagd om man inte vågar stiga fram och berätta. Jag tycker också att ämnet har hamnat ännu mera i skymundan i svenskfinland i jämförelse med läget i vårt västra grannland. Så jag uppmuntrar projekt på alla sätt, även om man alltid kan fundera kring sitt eget deltagande.

---

Tillbaka i Vasa igen, efter jobb och semester i hemstaden, för en liten stund åtminstone - min praktik på en domstol börjar först 1.9.2014 - men det är ändock skäl att besöka Vasa för en uppdatering av läget här. Men återvisiten hade kunnat börja bättre faktiskt - för när jag skulle handla i den lokala matvarubutiken Citymarket (var jag också nästan blev tagen för snatteri i våras), så går mitt högra knä temporärt i lås.

Jag är inte ännu riktigt på det klara med vad som hände i knäet riktigt, men det gör att jag tappar balansen bredvid godishyllorna i butiken. Det som spär på problemet i situationen ytterligare är att det står en tjej mellan mig och godishyllorna i fråga - och det var fem före att jag vältrat rakt över henne bakifrån - och vågar knappt tänka på konsekvenserna av det. Men av någon underlig anledning får jag tag i godishyllorna med ena handen och undviker således att ta med henne i mitt halva fall. Sen börjar mitt knä återigen fungera igen och jag kommer i balans igen - utan att tjejen i fråga var överhuvudtaget var medveten om den nästan förestående olyckan.

Ja, det hade kunnat bli problem om jag hade ramlat över henne i butiken - även
om det naturligtvis varit en olycka.

Jag måste säga att det nog tog ett tag innan jag hämtade mig efter händelsen, och det väckte en hel del tankar faktiskt. Tänk om jag hade ramlat så att hon skadat sig? Vad hade hon och folk trott om mig? Tänk vilken scen det skulle ha blivit... Att behöva förklara för folk att det inte var på något sätt med vilje eller av vårdslöshet, utan av sjukdom. Och utöver de moraliska konsekvenserna så skulle det ju ha blivit fråga om ersättningar och ansvar, men för det ekonomiska har man ju ändå en ansvarsförsäkring i sin hemförsäkring som skall täcka dylika olyckor och fadäser.

Ja, litet kallsvett bröt nog fram längs med ryggen trots sommarvärmen på måttliga 23 C. Tänk att ens Ehlers-Danlos (EDS), skall kunna ställa till det så i livet för en ibland - men kanske kan jag skratta åt händelsen i framtiden när jag fått distans till det skedda? Även om jag inte för tillfället åtminstone inte riktigt kan se det roliga att ligga över en annan person i matvarubutiken...

Skakad men inte rörd, er
Österbottning

Semester

Äntligen har jag fått semester, eller rättare sagt, så har jag haft semester redan ett litet tag nu :)

Vad har jag då hunnit med? Jo, i Jakobstad, Finland så har vi under en veckas tid ett fenomen som kallas för Jakobs dagar i slutet av juli varje år. Det innebär att staden blommar upp något otroligt och det är massor med program och aktiviteter av de mest blandade slag, samt att folkmängden nog blir nära det dubbla!
Så där hann jag besöka ett par program, liksom att jag även mötte upp en del barndomsvänner på caféer som var hemma över sommaren.

Att få koppla av till sjöss är härligt!

Men det har fortsatt att vara olidligt varmt (i mitt tycke), och därför har jag tagit till flykten till sjöss med vår mellanstora båt (en Rönnqvist 15), vilket har svalkat en betydligt. Sen är det kul också att fiska med nät, men fiskelyckan blir ofta sämre linjärt enligt stigande temperatur, för att uttrycka det matematiskt - åtminstone på våra breddgrader.

Resa till Göteborg med SAS från Vasa, Finland.
Gillar att flyga med det s.k. skandinaviska "flag-carrier" flygbolaget.

Sen reste jag i förra veckan till Göteborg, Sverige med min bror för planen är att han skall börja studera på Chalmers till diplom(civil)ingenjör i teknisk matematik (!) från och med hösten. Men saker och ting kommer kanske att förändra sig - åtminstone på litet längre sikt.

Jag har länge haft svårt för att flyga då jag har min panikångest som spökar, jag minns ännu första gången jag skulle flyga (till Helsingfors), när jag var i femtonårsåldern. Jag började förbereda mig genom att titta på flygfilmer av på Youtube, närmare två månader innan jag skulle iväg. Sen under själva flygningen satt jag höll i mig krampaktigt i flygplanssätet (vilket man inte skall göra!).

Nu tack vare SSRI och senare SNRI medicinen Venlafaxin har det börjat gå åtminstone litet lättare, jag är de facto sen länge intresserad av flygplan, men min panikångest har gjort att jag inte kunnat njuta av flygningarna. Nu börjar jag äntligen få till en vändning på den punkten.

Men det är nog ännu något spökar vid flygningar, det är väl egentligen ett tankefel av någon form, men det bottnar i att jag finner det märkligt att man rörs i tre dimensioner - dvs uppåt och nedåt också. Det som bäst konkretiserar den effekten är luftgropar, då planet på enbart någon sekund kan förlora upp till hundratals metrar i höjdled - det finner jag ännu hanterbart men otäck. Men det som går över mitt förstånd är att planet likväl kan stiga upp hundratals metrar i luften lika snabbt. Javisst, jag förstår att det är fysikaliskt möjligt, tack vare varma luftströmmar som stiger upp och "tar planet med sig" uppåt. Men det strider på något sätt ändå med vad jag är van med från marken och jag får en känsla av att man slungas ut i rymden? Men jag brukar trösta mig med att ned kommer man alltid, på ett sätt eller annat - det finns ingen som lämnat uppe i luftrummet...

Göteborg är en vacker stad, här skulle jag nog kunna bo - faktiskt!
Utsikt från Radisson Blu Riverside på Lindholmen, jag hade bokat ett Business class rum :)

Jag hade ursprungligen tänkt resa till UK, för att få semester och avkoppling, dessutom hade min psykolog rått mig att åka på en resa för att samla nya intryck inför hösten. Vilket nog med facit i hand var en riktig god idé, eftersom jag satsat nästan för mycket på studier under den senaste tiden. Men resan kom att bli till GBG, istället eftersom min bror behövde hjälp med flyttningen.

Men det blev litet semester också, här är vi uppe på Ramberget i Göteborg.
Volvo V70 (tredje bilen till vänster), var vår hyrbil under tiden - och av årsmodell 2014!

I Göteborg hann vi en med en hel del, även om mycket kretsade kring att köpa möbler och flytta saker mellan platserna. Kul var det dessutom att hyra bil själv för första gången, och dessutom köra bil i Sverige - trafikmiljön skiljer sig de facto en aning från den finska. Sen fick jag nog uppleva litet av vad jag anser vara den svenska idyllen, när vi körde längs med E6 och solen gick ner i horisonten och dieselmotorn gav ifrån sig sitt svaga brummande ljud - likväl att låten Circle Down av Ayer spelade på radion (musikguiden på P3).

Jag rekommenderar starkt ett besök upp på Ramberget i Göteborg, utsikten därifrån är fantastiskt och jag som gillar polisserien Johan Falk så fick äntligen se en vy från filmen i verkligheten. Två av skådespelarna brukar nämligen mötas uppe på Ramberget för att utbyta information sinsemellan.

Bara en tidsfråga innan min lillebror ingår i teamet?

Men sen fick vi plötsligt det glada beskedet att min lillebror har blivit antagen till medicinska fakulteten, vilket innebär att han kommer att bli läkare! Jag är otroligt stolt över honom! Men efter en del praktiskt övervägande kommer han nog att skjuta på studiestarten för läkarstudierna och istället köra planenligt med ingenjörsstudier i en eller två terminer innan han definitivt går in för läkarstudierna. Detta eftersom det är svårt att fixa bostad i en annan stad och han redan tecknat hyresavtal etc i GBG - och ett års ingenjörsstudier är ju knappast bortkastade i vilket fall.

Undertecknad är dock en person som gillar litet planenlighet åtminstone - och jag blev därför tagen på sängen av besked - även om jag hade hoppats och trott att min bror skulle bli antagen. Men fick ändå köra vidare och utnyttja tiden i GBG på bästa vis.

Jag brukar följa läkarserien Holby City sporadiskt och jag vet redan
vilken karaktär min lillebror påminner mest om...

Nämligen Henrik Hansen (han har danskt påbrå), och som är kirurg och biträdande
sjukhuschef liksom en obotlig perfektionist.

Ja, jag medger att jag själv nog övervägde att utbilda mig till läkare i "min ungdom" - och även om jag i princip har betygen för att bli antagen så valde jag inte att göra det. Varför vet jag inte riktigt, faktiskt? Kanske för att det är ett krävande yrke med stort "mänskligt" ansvar på sina axlar? Medan man som jurist "enbart" har ett ekonomiskt ansvar på sina axlar, nästan åtminstone. Men beroende på yrkesområde som jurist kan man ju också bära ansvar för om någon blir frihetsberövad eller inte, t.ex. som domare - inte lätt att hitta argument här inte ;)

Men inte har jag helt kunnat släppa läkartankarna för egen räkning, och det är kanske därför jag blir så upphetsad då min bror antagits och förhoppningvis förverkligar planerna på att bli läkare - jag får ju för egen del litet upplopp på indirekt sätt för de planerna därigenom...

Även min bror är liksom jag litet försiktig av sig,
men åtminstone får han ett nytt sätt att flirta på...

Jag har nog länge haft "svårt" med att umgås med det motsatta könet (redan här märks det på vilket sätt jag benämner det i text), svårt så tillvida att jag inte vetat riktigt hur man skall vara och bete sig med tjejer. Därav är det ju inte heller särskilt konstigt att jag inte har flickvän, även om det finns en viss längtan tror jag efter det. Det är ju särskilt frapperande att män som lever ensamma lever kortare än de som ingår i en parrelation, har själv sett sorgliga exempel på sådant... Nu skall det väl inte behöva gå så långt, utan jag är tvungen att steg för steg bygga upp en säkerhet kring "könsöverskridande" (mycket klinisk term) relationer av alla de slag först. Och jag har faktiskt märkt att det blivit litet lättare med stigande ålder, kanske beror på erfarenhet men också att man inte längre behöver spexa till det för tjejerna (åtminstone inte för alla) längre - vilket jag finner skönt. Men jag får kanske ta och återkomma med en längre redogörelse om den saken i ett senare skede.

En nackdel med läkarstudierna är ju att man lär få se en del otrevligt, vilket min bror har svårt med - men jag antar att man vänjer sig helt enkelt? Han har nog främst tänkt att forska efter slutförda läkarstudier - eftersom han har ett stort intresse för biologi. Men samtidigt kommer det nog inte att skada att ha någon i släkten som har läkarlegitimation, när man behöver hjälp med medicinska åkommor - vilket jag nog har fått en beskärd del av hittills. 

Bortsett från resan till Göteborg och liknande, så har jag försökt koppla av i möjligaste mån under sommaren - dessutom har denna värme också tvingat mig att ta det lugnt. Min hjärna känns som en enda segklump när temperaturen går över säg 25-27 C, och därför minskar även min online aktivitet i motsvarande grad med tilltagande värme (kanske kan det beskrivas som ett linjärt samband?).

Österbottningen

** Det här inlägget har uppdaterats, idag 7.8.2014, eftersom jag av misstag publicerade det som utkast under gårdagen. **

Trygghet i eget hem (obiter dicta)

Det här inlägget går nog litet på sidan av det jag brukar skriva om på den här bloggen, för jag tänkte närmast diskutera personlig trygghet. Saken är den att jag ofta försökt vara ganska säkerhetsmedveten av mig, i många situationer åtminstone - kanske beror det på ångesten eller varit en grogrund för ångesten?

Men ibland har det ändå lönat sig att vara litet förutseende åtminstone. Min familj har nämligen ett hus som står centralt i staden, och det har därför varit bredvid en gata som nog också tjänar för en passage för många människor, bl.a. på väg hem från krogen på morgonnatten. Därför beslöt jag, med min fars tillstånd att montera ett inbrottslarm med en del extra funktioner för att öka skyddet if och om det skulle hända något - plus att jag fick utlopp för min tekniska och kreativa sida i någon mån.

Nåväl, förra hösten kom larmet nog tillbruk, då vi hade besök av en narkotika påverkat man som gick bärsärkagång vid ena entrén och rev sönder allt han fick tag på. Jag vaknade av att han bankade och drog i dörren och han var faktiskt på väg att försöka ta sig in i huset, synnerligen otäckt att komma ner och upptäcka något sådant, huj.

Men jag hade tänkt att risken alltid fanns för ett överfall, även om den var liten, med tanke på bl.a. mina föräldrars jobb. Därför har jag installerat en nödknapp för överfall i samband med larmet, och valde nu att trycka på den.

En "panikknapp" kan nog komma till användning i bland.
Larmet vi har är anslutet direkt till väktarföretagets larmcentral, som i sin tur
är kopplat till nödcentralen (112).

En fördel med att bo i centrum är att om man behöver hjälp så finns den oftast snabbt tillgänglig i jämförelse om man bor långt ute på landsbygden. Så efter att larmet gått till nödcentralen, så hade vi inom 2-3 minuter första polispatrullen på plats. Samtidigt stod vi också i kontakt med nödcentralen per telefon, som valde att kalla ytterligare en patrull till platsen.

Polisen är oftast snabbt på plats om man är bosatt i centrum...
Bild från mtv.fi

Måste medge att det såg ut som i sämre amerikansk polis B-film, när två poliskonstaplar sprang runt i trädgården med sina stora MagLite ficklampor och ljuskäglorna for över buskashen. Slutkontentan: gärningsmannen flydde från får gård när polisen anlände och polisen försökte och lyckades förhoppningvis gripa GM. Men vi hade inget straffanspråk, eftersom de materiella skadorna blev små, tack vare ett snabbt ingripande.

En nackdel med panikångesten och annan generell ångest är att den gäller ångest för saker som ofta, men inte alltid, kan ske i verkligheten även om sannolikheten är liten. I det här fallet förverkligades det som jag var rädd för - och visar att man måste finna ett sätt att förhålla sig till ångesten.

Men jag måste även rikta litet beröm åt polisen som hanterade saken på ett föredömligt sätt denna gång, känns tryggt att veta för framtiden.

Den finska bildtidningen Tekniikan Maailma brukar ge en "häftig" bil
till finska polisen med jämna intervaller - tyvärr har de inte denna bil i Österbotten ;)

Samtidigt fick jag mig igen en tankeställare kring säkerhet och ens personliga säkerhet - detta eftersom jag avser att jobba inom rättsväsendet åtminstone en tid och man därför riskerar att bli utsatt för hot (enligt en undersökning så hotas närmare 20% av domarna under en 2 års period). I min egen lägenhet har jag inget motsvarande larmsystem, som hemma i familjens hus, utan där förlitar jag mig på grannsamverkan om det skulle aktualiseras en liknande situation.

Men det tåls ändå att tänka på framledes, vilka åtgärder som man borde vidta när man börjar arbeta. Kanske borde man då skaffa sig något motsvarande system själv? Eller borde man gå någon självförsvarskurs, själv har jag tränat en del Aikido men men. Å andra sidan brukar alla som jobbar inom rättsväsendet erbjudas hemlig adress om de så vill, kanske räcker det. Eller så oroar jag mig i onödan, svårt att veta?

Österbottningen

Venlafaxin erfarenheter och social fobi

En liten uppdatering så här i sommarvärmen, jag är själv en person som har svårt med temperaturer som överstiger ca 25 C - då blir det helt enkelt för mycket av det goda! Men man skall väl tacka och ta emot när det bjuds, eller som idiomet "man skall inte titta skänkt häst i mun" påbjuder ;)

Jag har nu ätit medicinen Venlafaxin för min sociala fobi och panikångest i över tre månaders tid nu. Så jag tror att det kan vara läge att blicka tillbaka på den tid som varit.

Till nya läsare

För er läsare som senare hakat på min blogg, så kan jag som bakgrunds information delge att jag ätit psykofarmaka (dramatiskt ord, inte sant?) sedan oktober 2013 för min sociala fobi och panikångest.

Jag prövade först Citalopram som jag fick utskrivet av en allmänläkare vid Studenterna hälsovårdsstiftelse (SHVS), först på en dygns dos om 20 mg. Som efter drygt två månader i december ökades till 30 mg. Citalopram hade en relativt god effekt på min panikångest de facto, men en mycket mera ringa effekt på min sociala fobi, tyvärr. Därför fick jag en remiss till deras (SHVS) psykiater för att denne skulle ta ställning till saken.

Resultatet var att han (psykiatern) rekommenderade ett byte till Venlafaxin, då jag hade som en biverkning av Citalopram att jag blev trött på dagarna. Vilket i mitt fall inte var en önskvärd biverkning, då jag nog måste vara någorlunda skärpt under studierna på universitet...

Byta Citalopram mot Venlafaxin

Jag har ätit medicinen Venlafaxin nu i litet över 3 månaders tid efter bytet från Citalopram i april 2014. Jag bytte på order av psykiatern direkt från Citalopram på en dos om 30 mg till Venlafaxin på 75 mg, genom att helt sonika sluta ta Citalopram en morgon för att direkt ersätta det med Venlafaxin. Jag var faktiskt litet orolig för medicinbytet, då jag hört att Citalopram i sig kan ge relativt kraftiga utsättningsbesvär. Men jag upplevde ingenting farligt, jag var bara aningen trött och hade litet huvudvärk de första dagarna - men långt mindre än förväntat åtminstone.

Sen trappade jag upp dosen med Venlafaxin stegvis under två veckor från en dags dos på 75 mg till 150 mg, d.v.s. två kapslar om 75 mg. Jag har för vana att ta medicinen på morgonen, vilket också läkaren rekommenderade då den kan ha en "aktiverande" effekt, vilket ju inte är önskvärt vid sänggående. Inga konstiga biverkningar så långt, även om jag började svettas litet mera i sommarvärmen.

Efter drygt en månad, i maj 2014, så var det dags för återbesök vid psykiatern för kontroll av utfallet av den nya medicinen. En diskussion gav vid handen att psykiatern rekommenderade att dosen skulle ökas till 225 mg, som dags dos eftersom utfallet så långt varit gynnsamt. Därför fick jag också ett recept på 1x75 mg och 1x150 mg att ta på morgonen, så att jag slipper ta hela tre kapslar varje morgon, tack för det!

Tyvärr har dock inte antidepressiva den här verkan,
som en del faktiskt tror med tanke på namnet "lyckopiller" i folkmun...

Erfarenheter av Venlafaxin

Vilka är då mina erfarenheter av Venlafaxin så här långt? Några saker har jag åtminstone märkt av. För det första har jag blivit mindre trött på dagarna av medicinen i jämförelse med Citalopram. Det här var ju också en viktig faktor till att bytet blev aktuellt, så ur det perspektivet verkar bytet lyckat åtminstone.

Sen har jag också märkt av en effekt att jag faktiskt blivit litet mera utåtriktad i mitt beteende, vilket förvånar mig. Jag har en känsla inombords att jag vill ta kontakt med nya personer, och i viss mån också återknyta kontakten med tidigare bekantskaper. Ingen dramatisk förändring, men den är ändå kännbar faktiskt. Dessutom är jag nog mera avslappnad i sociala situationer.

Något negativt? Jo, jag känner mig faktiskt något avtrubbad på senaste tiden och litet slöare i tankeverksamheten, att man bryr sig mindre helt enkelt. Det här är en effekt som kan vara både positiv och negativ, och jag förstår att idén bakom Venlafaxin också måste vara sådan. Detta eftersom "vi" med social fobi, ofta är "hyperkänsliga" mot vad andra människor skall tro om oss. Därför måste nog denna sak dämpas i våra skallar för att vi skall bli bättre. Samtidigt är jag litet orolig för att det skall gå "för långt" att man blir för avdankad helt enkelt. Frågan är dock om det är medicinens fel, eller om det är sommarvärmen som bidragit till denna effekt på senaste tiden. Jag väntar på svalare väder för att kunna göra en mera rättvis bedömning.

Jag vill inte ännu dra några för vittgående konklusioner av Venlafaxin ännu, det har ju bara gått tre månader, vilket är litet för kort tid. Jag tror att det några mer bestående konklusioner får vänta ytterligare några månader. Men hittills är jag åtminstone nöjd med resultatet av Venlafaxin i jämförelse med Citalopram, så i mitt fall var nog ett byte påkallat. Men samtidigt är Venlafaxin ett starkare preparat som sjuter betydligt bredare, då det utöver seratonin balansen också påverkar noradrenalin balansen. Frågan är dock om det inte är skjuta mygg med hagelgevär? Men å andra sidan, hur mycket skall man hålla på experimentera med olika mediciner om ett byte inte är påkallat? Inte vet jag, utan i den frågan är jag väl tvungen att ty mig till de professionella inom vården, och försöka delge en så sanningsenlig och korrekt bild av mitt mående så att de kan göra riktiga bedömningar.

Österbottningen

Ehlers-Danlos syndrom (EDS) och panikångest / ångest

Det här inlägget är egentligen ett svar på en fråga på forumet SPS.nu/forum, men jag väljer att publicera det här eftersom det blir för "off-topic" i den aktuella tråden.

---

Du har noterat en intressant sak om att just personer med EDS (Ehlers-Danlos Syndrom), är mera frekvent förekommande på sådana här forum.*1 Det är en iakttagelse som nog äger en hel del validitet faktiskt också ur ett vetenskapligt perspektiv.*2 Flera undersökningar visar att det råder en mycket hög komorbiditet mellan psykiska sjukdomar, och just EDS, särskilt med avseende på panikångest. En studie gav vid handen, att frekvensen för förekomsten av panikångest bland personer med EDS är ca 60%, emedan hos den friska referensgruppen var ca 9-10% - d.v.s. en sexfaldig ökad frekvens.*3

Vad är då förklaringen till detta? Om jag svarar på ett personligt plan, så innebär EDS att jag har leder som relativt frekvent luxerar (går ur led) vilket inträffar plötsligt och utan förvarning. En luxation av t.ex. knäskålen är otroligt smärtsam och kräver ofta intervention av både ambulans (+morfin & syrgas) och akutsjukvård, inklusive rehabilitering i varierande grad efteråt. Vidare kan EDS föra med sig förstoring av aortan (stora kroppspulsådern) vilket om det inte korrigeras kan leda till en massiv blödning som i majoriteten av fallen har en dödlig utgång. En annan vanlig sak är att man kan ha Mitral Valv prolaps i hjärtmuskeln, som beroende på form också kräver behandling och annars beroende på omfattning kan leda till plötsligt hjärtstopp och död.

Att gå omkring med risken och samtidigt veta att ens knäled kan gå ur led plötsligt och den garanterat kommer att göra det småningom, prövar onekligen en psykiskt hårt. Just eftersom att man inte på något sätt kan styra över saken på annat vis än att vara försiktig. Jag minns själv de gånger när jag legat på rygg på trottoaren med knäskålen ur led och pratat med nödcentralsoperatören och inväntat att ambulansen skall komma, och gärna innan man svimmar av smärtan (hänt en gång).
Och den lättnad som uppstår när man ser blåljusen som slår mot husväggarna och man vet att hjälpen är nära, för beroende på hur knäskålen hamnat kan det vara bråttom då den ev. kan ha blockerat blodflödet till resten av benet och i förlängningen leda till kallbrand. Samt de tankar som en gång gick genom mitt huvud då duggregnet slog mot mitt ansikte när de lastade in mig i ambulansen och jag tittade mot den nattsvarta himlen med stjärnor och frågade mig: varför drabbar detta just mig? (Ursäkta att jag svävade i väg här i mitt exempel.)

Jag har varit tvungen att ringa Nödcentralen ett par gånger,
när mitt knä luxerat (patellaluxation) för att få hjälp av ambulansen.
Tyvärr får idag t.o.m. vänta ett par minuter innan operatören svarar...

Att en del med EDS också är tvungna att gå runt med i värsta fall hjärt- och kärlsjukdomar som kan orsaka plötslig död, och tyvärr inte alltid heller går att behandla framgångsrikt så prövar säkert ännu mera ens psyke. (Jag har själv inte dessa åkommor.) Men mot bakgrund av detta så tror jag inte att det är så konstigt att panikångest och även andra psykiska sjukdomar är mera vanliga bland människor med EDS. Bara att gå omkring och veta att jag kommer få någon led ur led är krävande och skapar en (förväntas)ångest i sig bara det.

-

Jo, både att simma och cykla är nog bra. Tyvärr har jag instabila knäleder, som gör att cykling är extra påfrestande för dem. Jag har genomgått en större knäoperation av mitt vänstra knä, en s.k. Elmslie-Trillat operation, var man sågar lös en bit av tibia och flyttar denna inåt. Det får till följd att man ändrar dragriktningen på hela knäleden (och får ett monstruöst ärr över knäet  :shock: ). Tyvärr hjälper inte denna operation ens till 100% eftersom lederna fortfarande är onormalt töjbara på grund av felet i kollagenet. Men jag skall genomgå ännu en korrigerande operation av mitt andra knä, vilket förhoppningsvis skulle möjliggöra mera cykling.

Att simma är nog det mest skonsamma man göra för kroppen faktiskt. I mitt fall fungerar det nog bra, problemet är bara att simhallen har något ofördelaktiga öppettider... Att simma ensam i havet eller sjön är nog risky business eftersom det också finns en risk för luxation, också när man simmar - vilket leder till att man drunknar tyvärr.

MEN jag försöker vara aktiv på det sätt som jag kan, även om kroppen sätter sina tydliga begränsningar. Man måste helt enkelt våga ta en del risker, bl.a. spelar jag ibland golf - trots att jag vet att det dröjer minst 30 min innan ambulansen är där om mitt knä luxerar (vilket kommer ske förr eller senare) - men det är det värt  :)

Österbottningen

---
*1: T.ex. den typ av EDS jag själv har, typ II, har förekomst på ca 1:40 000 individer, vilket gör att i Sverige har statistiskt ca 250 personer denna sjukdom/syndrom. Medan i Finland är det då ca 125 personer, tydligen är "vi" aktiva på forum...
*2: Se Howard P. 2004 - "Ehlers-Danlos Syndrome, Hypermobility Type"
*3: Se Garcia-Campayo J. 2010 - "Joint Hypermobility and Anxiety: The State of the Art"
(Tyvärr saknar det här forumet en bra notapparat, så jag är tvungen att efterlikna det manuellt. Är litet väl inne på det här med forskningsmetodik för tillfället, då jag författar min avhandling... ;) )

Berglins i svenska dagbladet, om b.la. ångest

Roligt att man i SVD berör ångest problematiken idag, och att man satsar så litet resurser på att vårda och förebygga just ångest. I det här fallet gör man det genom att ha en serie-stripp av Berglins, som är en relativt sarkastisk och cynisk serie, men som ofta berör aktualiteter.

En bra fortsättning vore om de körde en artikelserie om just ångest och vården av den samma. SVD är ju känd som en högervänd tidning och budskapet så tillvida skulle kunna gå fram till beslutsfattarna i Sverige. Ur ett finskt perspektiv måste jag dock säga att jag är relativt nöjd med själva ångest vården, men att själva problemet naturligtvis kunde lyftas fram mera bland allmänheten.

Någon poäng finns alltid i Berglin om det samhälle vi lever i!
(klicka för större bild)

Sen måste jag också fylla på med en annan Berglin stripp, som handlar om valet av sommarlektyr - alltså vad man skall läsa under sommaren. Själv har jag inte gjort några definitiva val av litteratur inför sommaren, men någon klassiker skulle naturligtvis vara kul. Just romanserien "På spaning efter tiden som flytt" av Marcel Proust lär ju vara läsvärt och höra till sfären av allmänbildning.

Sen har jag också tänkt läsa "Panikboken" av Kokkolabon Kaj Hedman, som handlar om panikångest. Hoppas jag går iland med något läsprojekt.

Kanske finns det bättre raggningstips än klassisk litteratur på krogen.
Eller vad vet jag?

Österbottningen

Om social fobi och panikångest i Finland

Igår kväll hade jag litet tid över, plus att det regnade utomhus här i Vasa, Finland, så jag bestämde mig för att skriva två längre inlägg på SPS.nu.

SPS.nu är för de som inte känner till sidan, en sida för personer med panikångest och/eller social fobi.
Förkortningen står för Stödsidan för drabbade av panikångest och socialfobi.
Det främsta funktionen i mitt tycke med SPS, är deras forum varigenom man får utbyta kontakter och diskutera med andra som har social fobi och panikångest.
SPS forum hittar du här: http://www.sps.nu/forum/

Det första inlägget jag skrev handlade om att jag saknar finlandssvenskar som är aktiva på just sidan SPS. Vad det beror på vet jag inte. Kanske har inte finlandssvenskar hittat dit ännu, eller så anger de inte varifrån de kommer. Det försökte jag råda bot på genom att skapa en tråd om Finlandssvenskar med panikångest och socialfobi / socialångest. Tråden hittar du här:
Finlandssvensk med panikångest och social fobi (SPS.nu)

Det andra inlägget jag skrev behandlar vilken typ av behandling som finns tillgänglig för personer med panikångest och socialfobi i Finland. Vården i Finland, är ju i huvuddrag ganska likadan som den man kan få i Sverige. Vissa skillnader finns dock, som jag märkt av, därför tyckte jag det var på sin plats med en sådan tråd också! Den största skillnaden i mitt tycke är nog att det i Finland finns möjlighet till mera omfattande och intensiv terapi, som subventioneras av FPA (Folkpensions anstalten). Den tråden hittar du här:
Behandling av social fobi och panikångest i Finland (SPS.nu)

Bild av var du hittar finlandssvenskarna

Österbottningen

Venlafaxin (Orion) och social fobi

Det finns som kanske bekant två sätt man kan behandla social fobi på. Det ena är genom psykoterapi och det andra är genom medicinering med psykofarmaka, och man kan även kombinera dessa två.

Jag var och är väl ännu tveksam till att just medicinera "mot" psykiska besvär, men mer om det senare. Jag har hittills två preparat mot min sociala fobi, det första var Citalopram. Citalopram är en SSRI medicin som påverkar serotonin nivåerna i hjärnan, en central signalsubstans. Citalopram är känt som en av del mildare antidepressiva medicinerna som utöver depression också fungerar mot bl.a. social fobi och panikångest.

Kuren med Citalopram inledde jag i oktober 2013, först på 20 mg och efter två månader ökades dosen till 30 mg. Jag fick nog en ganska kännbar effekt på min panikångest av den medicinen, men den påverkade inte min sociala fobi i någon större utsträckning. Det var också min sociala fobi, som jag i första hand ville ha hjälp mot.

Venlafaxin (Orion Pharma) 75 mg och Citalopram (Ratiopharm) 20 mg,
de två mediciner jag prövat.

Psykisk ohälsa - del 1

Psykisk ohälsa, smaka på orden, vad är det första du spontant associerar med det? - "Människor i tvångströjor inlåsta på ett sterilt mentalsjukhus?" eller "En stirrig psykiater som man själv är osäker på om han är riktigt vid sunda vätskor?"

Det var nog faktiskt några av de första tankebilderna jag själv fick, när jag för något år sedan tänkte på psykisk ohälsa. Jag klumpade ihop denna grupp av människor till enda stor grupp med alla typer av diagnoser och valde ut det "värsta" jag visste.

Efter att själv ha konfronterats med Mentalvården, så har jag tack och lov fått revidera den uppfattningen! Precis som vid många andra (fysiska) sjukdomstillstånd, så finns det en skala på hur sjuk man är. Vilket jag tror är viktigt att man minns när man pratar om psykisk ohälsa.

---

Jag drog mig länge för att söka kontakt med mentalvården, min första tanke om jag behövde söka hjälp fick jag våren 2013. Orsaken var att jag märkte att jag hade blivit ofrivilligt mera ensam, detta efter att studiekompis hade bytt studieort. Jag hade gjort det "klassiska" misstaget att när jag påbörjade mina studier så "bondade" jag starkt men en studiekompis på utbildningen. Allt gick riktigt bra under det första 1½ åren, men när han bytte studieort så blev jag ju ensam.

Jag har alltid varit en försiktig person av mig, och kanske inte riktigt den mest kontaktsökande av eget initiativ. Därför hamnade jag i en svacka när jag "förlorade" min vän till en annan ort. En del personer har ju förmågan att kunna gå rakt in i nya sällskap som kanske också redan är i viss mån etablerade, men den förmågan saknar jag nog i stor utsträckning.

Men så hösten 2013 när jag skulle inleda mitt tredje studieår, så insåg jag att det här inte håller - jag behöver hjälp. Jag hade då hunnit "självdiagnostisera" mig med social fobi - och det var med stor möda jag ringde till studenthälsovården i Vasa och ville boka en tid till just mentalvården.

Tack och lov, var de relativt förstående vid telefonrådgivningen och jag fick först en tid till deras hälsovårdare. Även om jag hajade till en aning då de frågade till sist om "jag hade tankar på att skada mig själv" - men i efterhand har jag förstått att de är skyldiga att kolla detta. Naturligtvis hade jag inga planer på att skada mig själv.

Trots det var jag nog nervös när jag i september 2013 stegade upp till mottagningen vid studenthälsovården. Varför? Jo, trots att jag har (för) mycket erfarenhet av den somatiska (fysiska) vården så var detta något helt nytt för mig - se mina tankar om psykisk ohälsa ovan.

Nå, inte var det ju så farligt trots allt - hälsovårdaren ville veta vad som besvärar mig så jag fick berätta om min sociala fobi och i viss mån också panikångest. Men visst tog det emot att redogöra för något som ligger så nära en självt öppet åt en annan människa, en ny upplevelse det också, men samtidigt skönt att få lätta på något jag burit med mig. Slutresultatet var att jag fick en tid till deras psykolog två veckor senare.

Mera i nästa del...

Österbottningen