Jag roade mig med att översätta en av de litet mer kända finska sångerna till svenska, nämligen "Tuntematon potilas" av Arttu Wiskari. Med känd i det här sammanhanget menar jag nog enbart känd bland en finskspråkig publik.
Sångens titel översatt till svenska är "Okänd patient" och anspelar på boken och filmen "Okänd soldat" av Väinö Linna, med finska titeln "Tuntematon sotilas".
Slutresultatet ser du nedan:
Okänd patient
"Man bryter sig in mitt hem varje natt
jag är säker på att det är övervåningens typer som gör det
de äter torrfodren i skåpen
och i askkoppen lämnar de Boston-cigaretterna
Jag har tröttnat på att vara rädd,
därför sover jag med pistolen under dynan
jag lärde mig att använda den tidigt
den tjänade mig redan vid fronten.
Stalin invaderade idag Helsingfors, vilket jag berättade till sköterskan
Och jag gömde mig så klart under min säng
De kom in igen med ett nytt piller, jag gömde det mellan madrasserna
Den här sjukdomen tog mitt förstånd, fast jag kämpade emot.
Hör nu min önskan, jag vill bort
Är inte min tid här slut nu?
Jag har redan sett det här livet, jag fick allt och litet till
Hör min önskan, jag vill bort
Är inte min tid här slut nu?
Jag skulle vilja dö som en soldat,
hälsningar en okänd patient
Senaste gången jag såg min morfar,
så kände han inte mig längre
konditionen har rasat
Han har försvunnit till slaget om Raatteentie igen
Jag fick igår ett samtal från vårdhemmet,
morfar har nu sluppit bort från kriget
Fast jag gråter, så tror jag
att vi träffas igen
När vi nu bär din kista
och vi går igenom kyrkogården
Så förstår jag nu din önskan
som fick mig att ilskna till.
Hör nu min önskan, jag vill bort
Är inte min tid här slut nu?
Jag har redan sett det här livet, jag fick allt och litet till
Hör min önskan, jag vill bort
Är inte min tid här slut nu?
Jag skulle vilja dö som en soldat,
hälsningar en okänd patient"
Ja, sången låter nog inte i mitt tycke alls lika bra på svenska. Vilket dels kan bero på att det är svårt att översätta sånger och liknande ordagrant, men också på det att Sverige inte alls har en lika krigisk historia i direkt närminne som vi har i Finland.
Sången berättar om en äldre man i Finland, som deltog i Vinterkriget åren 1939-1940, och som nu blivit gammal och bor på ålderdomshem i Esbo/Helsingfors. Dessvärre har han drabbats av demens och till och med glömt bort vem hans barnbarn är, för i tankens värld har han åkt tillbaka till slaget vid Raatteentie (ett av de viktigaste slagen för att säkra Finlands självständighet).
Sången är onekligen melankolisk i ganska stor utsträckning, men ingjuter samtidigt litet hopp genom att mannen i sången ändå fått uppleva tillräckligt av livet och nu vill dö en värdig död (dö som en riktig soldat). För i Finland bor det ännu kvar en inneboende stolthet för de människor som kämpade och på olika sätt säkrade vår självständighet. Men barnbarnet i sången kan inte ändå acceptera att morfar känner sig färdig med livet här på jorden, utan det är först när de går genom kyrkogården med morfaderns kista som det går upp för honom varför morfar önskade bort härifrån. Han hade fått sin del av livet här.
Nåväl, vad anknyter då den här sången till med vad jag brukar skriva på min blogg?
Knappast till något direkt utan det är bara en vacker sång på finska. Däremot själva musikvideon innehåller ett par element som anknyter till hur det är att leva med social fobi. Videon är gjord bakvägen från det ögonblick när mannen i låten rymt från ålderdomshemmet hittas på bussen av polisen och spelas upp bakvägen från det ögonblick när han rymde.
I videon får man se hur han blir uttittad av människorna på gatan, av allt från småbarn till vuxna och suputer på parkbänkarna i centrala Helsingfors. Och till och med en hund spänner ögonen i honom på hans färd genom staden. Nåja, jag förstår att du säkert finner mina paralleller i det här fallet relativt långsökta eftersom folks blickar på den här mannen är befogade i och med att går i strumplästen genom staden, men samtidigt har de lyckats fånga litet av den känsla som social fobi ibland för med sig när man blir uttittad och granskad av omgivningen på ett sätt som jag inte hittat i någon annan film. Dessutom är miljöerna kända för mig, då jag ibland brukar brukar röra mig längs med de aktuella promenadstråken i H:fors.
Vill du höra en mera munter finsk låt så rekommenderar jag antingen "Silkki" av Jukka Poika eller "Mysteriet" i duett av Aki Sirkesalo och Lisa Nilsson var de sjunger växelvis på svenska och finska - för det nog inte bra att enbart välja den melankoliska skalan av finsk musik. Sen finns det också en bra låt på engelska av det finska bandet My first band med "Don't break my Corazone".
Österbottningen
Visar inlägg med etikett sjukdom. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett sjukdom. Visa alla inlägg
22 augusti 2014
3 maj 2014
Bibelcitat
En fråga jag några gånger fått i vårt så annars sekulariserade samhälle är, huruvida jag är troende eller inte. Svaret på den frågan, är nog att jag bekänner mig som kristen. Men samtidigt så är jag nog en sökare ur det perspektivet att jag gärna reflekterar över existentiella frågor, själv eller med andra när möjlighet ges.
En intressant vinkel jag hörde i program på SVT, var av en professor i filosofi vid Stockholms universitet. Hans åsikt var att i princip att man kan dela in människorna i tre grupper beroende på hur mycket det reflekterar över existentiella frågor. De tre grupperna är, de som inte alls reflekterar, de som ibland reflekterar och de som ofta reflekterar över just existentiella frågor. Personligen hör jag nog hemma någonstans mellan de två sistnämnda grupperna, beroende på litet vilken period jag är i. Enligt den aktuella professorn, så kan det även vara värdefullt att ibland reflektera kring dessa frågor, så att man inser sin egen dödlighet och att allt har ett slut. Detta för att man inte skall haka upp sig på petitesser utan koncentrera sig på vad som är relevant i livet, för en själv.
Efter att jag funderat på citat ovan, så råkade jag ramla över följande bibelställe i "Salomos vishet". Det bibelstället tilltalade mig på ett mycket starkt en sen kväll när jag läste det.
"Hon blev mig kär; jag valde henne i min ungdom
och strävade efter att göra henne till min brud.
Jag greps av åtrå efter hennes skönhet.
Hon lyser med sitt höga ursprung, ty hon lever hos Gud,
och världsalltets härskare älskar henne.
Hon är ju invigd i Guds kunskap
och tar del i hans verk.
Om rikedom är något att sträva efter i livet,
vad är då värdefullare än visheten som frambringar allt? *1
Om klokhet kan uträtta något,
vem i världen är då en större konstnär än hon?
Och om någon älskar rättfärdigheten,
så är det genom hennes mödor som dygderna kommer:
hon lär ut måttfullhet och klokhet,
rättrådighet och mod - *2
det bästa en människa kan äga i livet.
Och skulle någon därtill längta efter lärdom,
så känner hon det förflutna och kan förutse framtiden. *3
Hon förstår sig på tänkespråk och kan lösa gåtor,
tecken och under känner hon till på förhand,
och hon vet hur tider och skeden skall sluta."
(Hämtad från Bibeln.se, Salomos vishet - kapitel 8)
Orsaken till att jag fastnade för det här bibelstället, är nog att jag delvis känner igen mig i det. Hur visheten, både den världsliga och kristna kunskapen/visheten attraherar mig - vilket den har gjort sen min ungdom. Den attraktionen har färgat mina val i livet, och i ännu större mån sen jag blev sjuk.
Salomo klär alltså visheten/kunskapen i kläderna av en kvinna som en man känner attraktion för. Jag tror själv att det här är ett bra grepp, för att beskriva den attraktion jag och en del andra har till kunskap. Det är svårt att annars uttrycka den längtan efter kunskap, som Salomo försöker beskriva. Naturligtvis längtar jag även efter att finna min kärlek i en "riktig" människa också :), parallellt med min kärlek till visheten.
---
*1, jag var och är väl i viss mån ännu en människa som vill lyckas, på det ekonomiska planet och på så sätt förverkliga mig själv. Men det här stället visar istället på att det finns andra värden som nog går före, vilket jag också fått lära mig genom att vara sjuk.
*2, här beskriver Salomo de fyra kristna kardinaldygderna (se Wikipedia) och hur viktiga de är i en människas liv att försöka sträva efter dessa. "Det bästa en människa kan äga i livet"
*3, det här stället liknar det citat som går "Den som inte känner sin historia, är tvungen att upprepa den samma" - intressant att det också finns i Bibeln.
En intressant vinkel jag hörde i program på SVT, var av en professor i filosofi vid Stockholms universitet. Hans åsikt var att i princip att man kan dela in människorna i tre grupper beroende på hur mycket det reflekterar över existentiella frågor. De tre grupperna är, de som inte alls reflekterar, de som ibland reflekterar och de som ofta reflekterar över just existentiella frågor. Personligen hör jag nog hemma någonstans mellan de två sistnämnda grupperna, beroende på litet vilken period jag är i. Enligt den aktuella professorn, så kan det även vara värdefullt att ibland reflektera kring dessa frågor, så att man inser sin egen dödlighet och att allt har ett slut. Detta för att man inte skall haka upp sig på petitesser utan koncentrera sig på vad som är relevant i livet, för en själv.
Efter att jag funderat på citat ovan, så råkade jag ramla över följande bibelställe i "Salomos vishet". Det bibelstället tilltalade mig på ett mycket starkt en sen kväll när jag läste det.
Salomos kärlek till visheten
och strävade efter att göra henne till min brud.
Jag greps av åtrå efter hennes skönhet.
Hon lyser med sitt höga ursprung, ty hon lever hos Gud,
och världsalltets härskare älskar henne.
Hon är ju invigd i Guds kunskap
och tar del i hans verk.
Om rikedom är något att sträva efter i livet,
vad är då värdefullare än visheten som frambringar allt? *1
Om klokhet kan uträtta något,
vem i världen är då en större konstnär än hon?
Och om någon älskar rättfärdigheten,
så är det genom hennes mödor som dygderna kommer:
hon lär ut måttfullhet och klokhet,
rättrådighet och mod - *2
det bästa en människa kan äga i livet.
Och skulle någon därtill längta efter lärdom,
så känner hon det förflutna och kan förutse framtiden. *3
Hon förstår sig på tänkespråk och kan lösa gåtor,
tecken och under känner hon till på förhand,
och hon vet hur tider och skeden skall sluta."
(Hämtad från Bibeln.se, Salomos vishet - kapitel 8)
Orsaken till att jag fastnade för det här bibelstället, är nog att jag delvis känner igen mig i det. Hur visheten, både den världsliga och kristna kunskapen/visheten attraherar mig - vilket den har gjort sen min ungdom. Den attraktionen har färgat mina val i livet, och i ännu större mån sen jag blev sjuk.
Salomo klär alltså visheten/kunskapen i kläderna av en kvinna som en man känner attraktion för. Jag tror själv att det här är ett bra grepp, för att beskriva den attraktion jag och en del andra har till kunskap. Det är svårt att annars uttrycka den längtan efter kunskap, som Salomo försöker beskriva. Naturligtvis längtar jag även efter att finna min kärlek i en "riktig" människa också :), parallellt med min kärlek till visheten.
---
*1, jag var och är väl i viss mån ännu en människa som vill lyckas, på det ekonomiska planet och på så sätt förverkliga mig själv. Men det här stället visar istället på att det finns andra värden som nog går före, vilket jag också fått lära mig genom att vara sjuk.
*2, här beskriver Salomo de fyra kristna kardinaldygderna (se Wikipedia) och hur viktiga de är i en människas liv att försöka sträva efter dessa. "Det bästa en människa kan äga i livet"
*3, det här stället liknar det citat som går "Den som inte känner sin historia, är tvungen att upprepa den samma" - intressant att det också finns i Bibeln.
10 februari 2014
När kroppen säger ifrån - obiter dicta
Jag har så länge jag kunnat minnas varit ambitiös av mig gällande det mesta. Jag har velat prestera och leverera så att jag dels själv varit nöjd med det jag åstadkommit, men också att andra runtomkring skulle märka det.
Men det finns en baksida av att vara ambitiös, tidigare har jag fått uppleva det när kroppen sagt ifrån på ett lindrigare sätt. Den gången var det under gymnasiet när jag läste ett flertal kurser, plus de längre kurserna i fysik, matte & kemi, utöver detta drev jag flera projekt (affärsverksamhet) på sidan om och deltog i frivilligarbete. Det slutade med magkatarr som det fysiska manifestation att nu har du gått för långt. Som tur var det lämnade det inga bestående men hos mig.
Men i januari i år var det dags igen, för en av de tyngsta tenterna på slutet av juristutbildningen är tentamen i förvaltningsrätt. En mastodont "klump" med över 2600 sidor litteratur att läsa, plus relevanta författningstexter (lagar etc.) och en bra kännedom om andra rättsområden som angränsar.
Jag lade stora delar av december på att läsa inför tenten 10.1.2014 (fredag), dessutom rök litet av julen och nyår i och med detta. Tenten skrev jag då på fredagen och kom ut darrig därifrån, den hade varit otroligt krävande. Men konsekvenserna på min fysiska hälsa lät inte vänta på sig, för på natten till lördagen sa min mage upp kontraktet med otrolig magkramp och smärta som följd. Jag stod ut ett par timmar till 2 på natten innan jag var tvungen att ta mig till akutmottagningen för att söka hjälp.
Jag har en hög smärttröskel, en gång har jag handlat kläder med 39,8C feber, men denna gång så toppade smärtan vid en 7:a på en skala 0-10 (var 10 är värsta tänkbara smärta). Att få knäskålen ur led brukar jag klassa som en 8:a på samma skala. Läkaren på akuten tog genast an mitt fall, och jag började inse allvaret när det kopplade upp mig till en "LifeMonitor" för övervakning av mina vitala kroppsliga parametrar.
Efter massor med utredningar av både vanlig läkare och bukkirurg, liksom laboratorie analyser, så visade det sig att tarmen sagt upp kontraktet temporärt. Den hade helt enkelt hamnat i otakt och ville inte processa maten som den skulle. Lösningen låg i att jag fick intravenösa injektioner av medicinen Litalgin, som har både en smärtstillande effekt men framförallt att den får tarmen att slappna av (s.k. kramplösande medicin).
Efter en natt på sjukhuset kunde jag skrivas ut. Men läkaren sade att hädanefter måste jag vara betydligt försiktigare med stress och att pressa mig själv. För det finns en gräns när psykisk press/stress utmynnar och leder till allvarliga fysiska reaktioner. Men lätt är det att säga åt någon som delar "Deutsche Banks" mantra "Passion to perform".
Resultatet av tentamen då? Jo, jag blev godkänd på den även om "reputus" procenten (andelen underkända) låg på över 50%. Jag fick faktiskt högsta poängen på tenten på den enhet var jag studerar. Men till vilket pris?
Nej, hädanefter har jag nog funnit att jag måste försöka slappna av och prioritera andra sysslor. Man måste inte leverera på topp hela tiden. Eller som min psykoterapeut sade, vad har du för glädje av ett examensbetyg med toppbetyg om du kör sönder kroppen? Det fick nog mig att tänka till återigen - jag hade ju blivit varnad redan under gymnasietiden.
Nu blev det här inlägget lite obiter dicta, alltså utanför det väsentliga på bloggen, men jag hoppas att även du kan se över om du är stressad i ditt liv? Det är inte värt att köra slut på sig själv, varken du eller någon annan gynnas av det i längden.
Österbottningen
Men det finns en baksida av att vara ambitiös, tidigare har jag fått uppleva det när kroppen sagt ifrån på ett lindrigare sätt. Den gången var det under gymnasiet när jag läste ett flertal kurser, plus de längre kurserna i fysik, matte & kemi, utöver detta drev jag flera projekt (affärsverksamhet) på sidan om och deltog i frivilligarbete. Det slutade med magkatarr som det fysiska manifestation att nu har du gått för långt. Som tur var det lämnade det inga bestående men hos mig.
Men i januari i år var det dags igen, för en av de tyngsta tenterna på slutet av juristutbildningen är tentamen i förvaltningsrätt. En mastodont "klump" med över 2600 sidor litteratur att läsa, plus relevanta författningstexter (lagar etc.) och en bra kännedom om andra rättsområden som angränsar.
Jag lade stora delar av december på att läsa inför tenten 10.1.2014 (fredag), dessutom rök litet av julen och nyår i och med detta. Tenten skrev jag då på fredagen och kom ut darrig därifrån, den hade varit otroligt krävande. Men konsekvenserna på min fysiska hälsa lät inte vänta på sig, för på natten till lördagen sa min mage upp kontraktet med otrolig magkramp och smärta som följd. Jag stod ut ett par timmar till 2 på natten innan jag var tvungen att ta mig till akutmottagningen för att söka hjälp.
Jag har en hög smärttröskel, en gång har jag handlat kläder med 39,8C feber, men denna gång så toppade smärtan vid en 7:a på en skala 0-10 (var 10 är värsta tänkbara smärta). Att få knäskålen ur led brukar jag klassa som en 8:a på samma skala. Läkaren på akuten tog genast an mitt fall, och jag började inse allvaret när det kopplade upp mig till en "LifeMonitor" för övervakning av mina vitala kroppsliga parametrar.
Efter massor med utredningar av både vanlig läkare och bukkirurg, liksom laboratorie analyser, så visade det sig att tarmen sagt upp kontraktet temporärt. Den hade helt enkelt hamnat i otakt och ville inte processa maten som den skulle. Lösningen låg i att jag fick intravenösa injektioner av medicinen Litalgin, som har både en smärtstillande effekt men framförallt att den får tarmen att slappna av (s.k. kramplösande medicin).
Efter en natt på sjukhuset kunde jag skrivas ut. Men läkaren sade att hädanefter måste jag vara betydligt försiktigare med stress och att pressa mig själv. För det finns en gräns när psykisk press/stress utmynnar och leder till allvarliga fysiska reaktioner. Men lätt är det att säga åt någon som delar "Deutsche Banks" mantra "Passion to perform".
Resultatet av tentamen då? Jo, jag blev godkänd på den även om "reputus" procenten (andelen underkända) låg på över 50%. Jag fick faktiskt högsta poängen på tenten på den enhet var jag studerar. Men till vilket pris?
Nej, hädanefter har jag nog funnit att jag måste försöka slappna av och prioritera andra sysslor. Man måste inte leverera på topp hela tiden. Eller som min psykoterapeut sade, vad har du för glädje av ett examensbetyg med toppbetyg om du kör sönder kroppen? Det fick nog mig att tänka till återigen - jag hade ju blivit varnad redan under gymnasietiden.
Nu blev det här inlägget lite obiter dicta, alltså utanför det väsentliga på bloggen, men jag hoppas att även du kan se över om du är stressad i ditt liv? Det är inte värt att köra slut på sig själv, varken du eller någon annan gynnas av det i längden.
Österbottningen
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)