Våren tickar på...

Återigen hann det gå ett tag igen innan jag hade möjlighet att skriva ett nytt inlägg här på bloggen...

Orsaken till att det varit tyst är att jag haft en del att stå i, på många olika fronter och plan, under den gångna månaden. Dels så har jag aktivt kört igång med psykoterapin hos min nya "privata" psykoterapeut, och vi börjar där också komma en bit på vägen faktiskt. Sen har jag aktiverat mig allt mera inom den religiösa förening där jag sedan tidigare varit aktiv inom, vilket har lett till nya bekantskaper etc. Dessutom har höstterminens språkkompis projekt fått sig ett ganska rejält uppsving också. Allt detta utöver det normala livet, innehållande skola och andra mindre nöjen och ting, så har gjort att det funnits relativt litet tid över till att blogga.

Men, med det sagt så är det ändå kul att få återkomma till den här bloggen och skriva ibland. Den har faktiskt en relativt viktig funktion i och med att den fungerar som en slags dagbok där jag redogör för de framsteg och bakslag som jag är med om. Jag roade mig nyligen med att bläddra tillbaka ett par inlägg och läsa vad jag gjorde under hösten 2014, och det var faktiskt ett par saker som jag glömt bort som jag nu återigen påmindes om.

Dessvärre har jag dock inte hunnit gå igenom alla mail som kommit, men det är på gång, om det är till någon tröst. Någon hade dock frågat efter litet mera bilder från "mitt liv", så jag tänkte publicera några nyligen tagna foton här innan jag redogör för vad som hänt sedan sist i mera detaljerad form.

Bilden är tagen från den s.k. strandpromenaden i Vasa en kväll
i början av denna vecka. Bilden föreställer de s.k. tornen som
finns i anslutning till Åbo Akademi (det svenska universitet) här i Vasa.
Visst är det väl vackert?

En inte fullt lika "skön" bild, föreställande min arm efter ett blodprov nu på morgonen som togs vid Studenternas hälsovårdsstiftelse här i Vasa. Syftet med det här blodprovet var att följa upp mina något förhöjda kolesterolvärden, efter att jag fastnat i en screening förra våren.
Men bilden är i alla fall "färsk" för den är tagen framför datorn där jag skrev denna text :)
Vilket de många attributen för en studerande skvallrar om: kaffekoppen, pennorna och boken om att skriva uppsats.

Före blodprovet måste man fasta i minst 12 timmar, vilket föranledde att mitt blodsocker sjönk till relativt låga nivåer, och som en följd av detta "beordrade" sjuksköterskan som tog provet mig att gå och äta frukost genast...
Nå, jag tog henne på allvar och spatserade vidare till Sokos Vaakuna, som är ett hotell av mellanklass i Vasa centrum, för att äta en rejäl frukost. Tidningen Hufvudstadsbladet som ligger på bordet, är daterad till 4.3.2015, om det kanske kan fungera som ett indicium på att bilderna jag nu publicerar är relativt färska :)

Psykoterapi

Psykoterapin hos min "nya" terapeut har fortsatt med ett besök i veckan under hela våren, d.v.s. hittills under januari, februari och nu också i mars månad. Som jag även nämnde i ett tidigare inlägg, så har det såhär i början känts litet jobbigt att börja på hos en ny terapeut, i och med att man inte kan fortsätta där man slutade hos den förra terapeuten. Utan man är helt enkelt i större eller mindre omfattning tvungen att börja om, åtminstone till vissa delar med terapin, eftersom jag som patient inte är bekant för terapeuten sedan tidigare och vice versa naturligtvis. Så bara till det här åtgick det faktiskt ett par veckor innan terapeuten hade satt sig tillräckligt in i min situation och litet i min bakgrund, för att vi konkret skulle kunna ens litet gå vidare från det ställe som den förra terapin slutade vid.

Men nu såhär en bit på vägen, så känns det ändå helt vettigt med att startat om från scratch med den nya terapeuten. Detta eftersom jag inte alls gick lika djupt tillbaka i min barndom med min förra terapeut vid SHVS. Orsaken till att vi inte gick lika djupt där var främst det att vi inte träffades lika frekvent, utan var annan till var tredje vecka, medan jag träffar den nya terapeuten på veckobasis. Men så är det väl mellan den offentliga och privata sektorn, inom det privata finns det mera resurser när man väl sätter igång. Men med det sagt, så vill jag ändå tillägga att jag var riktigt nöjd med den terapi jag fick vid SHVS, för där låg siktet mera på att korrigera och komma till rätta med problemen än att gå tillbaka i barndomen och försöka förstå varför man är där man är idag. En kompromiss som nog är helt rimlig, i och med att jag då också var i större behov av konkret hjälp faktiskt - för jag tror inte riktigt jag ens då förstod hur socialt isolerad jag blivit, vilket jag i efterhand tycker mig att ha insett till en viss grad.

Vad mera kan jag då berätta om terapin? Det finns väl en hel del egentligen, men jag väljer att plocka ut några bitar i det här inlägget och får kanske möjlighet att återkomma till andra delar i framtida inlägg.

En sak som jag faktiskt själv gått och grubblat över är om jag skulle kunna ha en släng av autism, eller för att vara mera specifik, av Aspergers-syndrom. Det här funderingen valde jag faktiskt nyligen att dela med min nya terapeut, efter ett par besök. Men hon avfärdade nog min oro relativt fort, för hennes uppfattning är nog att jag definitivt inte lider av autism eller andra liknande syndrom - utan det är helt enkelt ångestrelaterat.

När vi fortsatte att diskutera saken, så kom vi även på varför jag trodde att jag eventuellt skulle lida av autism. Orsaken torde vara den att det skulle vara ett "bekvämt" sätt att komma till rätta med ens sociala fobi, att helt enkelt förklara ens "defekter" genom att det är medfödd "skada" som det inte går att göra så mycket åt helt enkelt. Men, min terapeut köpte nog inte att jag skulle lida av Aspergers för hon har träffat så många patienter som de facto lider av Aspergers att hon menade med säkerhet kan skilja sådana med Asperger och sådana som inte har det. Och även om jag först tvivlade litet på hennes bedömning, vilket jag vid ett senare besök nämnde åt henne, så börjar jag väl även själv komma fram till den slutsatsen. Detta bl.a. eftersom min tankevärld inte fungerar på det sätt som är karakteristiskt för personer med Aspergers. Dessutom så menade hon att mitt känsloliv nog är av "normal" karaktär och inte avviker på det sätt som det borde för att vara aktuellt med en autism diagnos. För mitt problem menade hon istället låg i att jag sedan liten lärts att inte visa känslor, åtminstone inte i särskilt stor utsträckning, utåt mot omgivningen, utan jag har istället valt att sluta dem inom mig. Det här ter sig nog också som en riktig bedömning, i mitt tycke.

Så en konsekvens av att det börjar vara klarlagt att jag inte lider av Aspergers är att a) jag kan inte längre skylla på en medfödd "skada" samt b) att det nog borde gå att göra något åt min sociala fobi. Men, samtidigt har jag kanske ännu inte riktigt kunna köpa att det "bara" skulle vara fråga om social fobi (utöver panikångesten förstås) som spökar, och ställer till det i mitt sociala liv. Men åtminstone har jag nu fått ett professionellt utlåtande av en person som åtminstone borde ha en rimlig uppfattning om jag lider av Asperger eller inte...

Så det var nu ett exempel på vad vi hunnit avhandla under terapin...

Österbottningen

Pergite!

Det har varit tyst här på bloggen ett tag nu... Orsaken till radiotystnaden är att undertecknad haft många projekt på sidan om, men här kommer en liten uppdatering av läget - skriven i samma form som en HD-dom.

Allmänt

1. Rubriken till det här inlägget "Pergite!" är latin och betyder "framåt" på svenska, och det är också vad som har kännetecknat den här senaste perioden för mig i någon mån.

2. Nu är praktiken på domstolen över, det var en synnerligen lärorik tid för mig och det var skönt att komma bort från böckerna och universitet en tid åtminstone och få se litet mera av kvalificerat juridiskt arbete. Jag fick bevittna en hel del intressant, men också litet av samhällets baksida bland annat i formen av avgöranden i barnskyddsärenden och tvångsvård. 

3. Jag är nu tillbaka på universitet och sedan litet mindre än en vecka tillbaka så blev jag utexaminerad som kandidat inom juridik, och nu återstår "bara" magisterstudierna innan jag är färdig jurist.

Utmaningar med socialfobi

4. Jag valde inför hösten att jag skulle utsätta mig för mera sociala situationer än vad jag brukar göra annars, och prova på någonting nytt. 

5. Den största utmaningen var kanske det att jag på helt eget initiativ anmälde mig som språkkompis till universitet. Därigenom fick jag också tilldelat en språkkompis till mig inför nästan hela höstterminen. I praktiken går projektet ut på att jag skall lära en finskspråkig tjej bättre svenska och tjejen i fråga skall hjälpa mig att förbättra min finska. 

Du som har läst den här bloggen tidigare vet att jag finner situationer med det motsatta könet mera utmanande än umgänget med killar. Och nu råkade det gå så att min språkkompis var en tjej, vilket spär på pressen en aning åtminstone. Men jag väljer istället att se det som en utmaning: jag menar dels får jag lära mig bättre finska, men kanske framförallt så får jag öva mina sociala färdigheter/verktyg under ganska avslappnade former. Samt att man dessutom "hjälper" en medmänniska att bli bättre i ett språk är ju en bonus :)

6. Jag har aktiverat mig inom en studentförening som har träffar en gång i veckan under terminerna och därigenom har jag breddat mitt sociala umgänge. Föreningen är verksam inom samma religiösa denomination som jag, alltså luthersk kristendom. Dessutom har jag därigenom träffat på gamla bekanta från min hemort, vilket känns bra då man på ett naturligt sätt också kan återuppta kontakter med personer som man inte träffat på ett tag.

7. Som sagt initiativet till att skaffa en språkkompis kom helt självmant från mig själv, vilket känns skönt och det ger en känsla av att man gjort litet framsteg åtminstone. När det gäller aktiveringen i studentföreningen så är det förslag som kom via min psykoterapeut, och vi har tillsammans jobbat för att jag skall komma mig iväg. Jag är en sådan person jag ofta behöver litet press på mig för att jag skall företa mig "otrevliga" saker som att ge sig in i nya sociala sammanhang, och här blev det så att psykoterapeuten ställde litet krav på mig att jag skulle komma iväg. Vilket också gjorde att jag kom iväg - vilket med facit i hand verkar ganska lyckat

Psykoterapi

8. Jag har fått långvarig psykoterapi i privat regi beviljad av FPA (Folkpensionsanstalten) för åtminstone ett års tid, med 80 (!) besök under det kommande året, samt med möjlighet till förlängning upptill totalt 3 år och 200 besök.

9. Dessutom har jag jobbat på att hitta en privat psykoterapeut, vilket faktiskt visade sig vara svåra än jag väntat mig.  Eller som jag uttryckte det för min nuvarande psykoterapeut vid Studenternas hälsovårdsstiftelse, det är inte riktigt lika lätt som att beställa tid för bilservice ;) Orsaken till svårigheterna är att jag inte bor i en universitetsstad var man skulle utbilda just psykologer, och det därigenom är litet brist också på psykoterapeuter som flyttat hit och har praktik.

10. Men tillslut fann jag faktiskt en psykoterapeut som jag tror det skall fungera med, vilket känns mycket bra. Det var en del funderingar med min nuvarande psykoterapeut huruvida jag borde välja en en psykoterapeut nischad inom KBT eller psykodynamisk terapi - valet jag gjorde verkar att ha blivit en gyllene medelväg. Detta då "min" nya terapeut är utbildad inom båda sorterna och "mixar" ihop en blandning av båda terapiformerna som patienten behöver, vilket låter vettigt i mina öron så långt.

Sammanfattning

11. Mycket är samtidigt på gång under den här hösten vid sidan av mina heltidsstudier på universitet. Inkluderat då en språkkompis, en ny psykoterapeut och en ny studentförening att lära känna. Allt detta tar också en del energi, men enligt min nuvarande psykoterapeut så borde det nog ändå inte bli för mycket - vilket jag faktiskt oroade mig för ett tag och kanske ännu i någon mån. Men det återstår att se!

Det går åt mycket energi på att försöka vara "normal" -
samt att det krävs ännu mer energi för att bli bättre...

 

Till sist ett tänkvärt citat av författaren Albert Camus om okunskapen bland den "friska" befolkningen om hur mycket energi vi som har t.ex. socialfobi eller panikångest får lägga på att försöka vara normala. Det är förvånansvärt mycket har jag själv märkt, men målet är ändå att genom göra "en insats" nu i unga år att försöka undvika att det hela livet går åt en massa energi - eller åtminstone bli bättre i någon form.

Österbottningen

Träning av small-talk i hissen

Jag kör för tillfället med en övning att inleda spontana konversationer med främmande personer på jobbet när tillfället ges.

Jag praktiserar på en arbetsplats med ungefär 80 anställda, och medan man är ny i huset så kommer det en hel del chanser att öva upp sitt kunnande i small-talk. Antingen så att de andra personen spontant inleder ett samtal med mig, när denne noterar att jag är ny i korridorerna eller så att jag försöker få igång en konversation.

Idag slutade det dock litet mindre lyckligt, när jag inledde en konversation i hissen med en litet äldre finskspråkig dam som fungerar som sekreterare vid domstolen. Eftersom vi båda varit på lunch till en närliggande restaurang så tänkte jag att man kunde ta fasta på maten, sådär lagom banalt och enkelt ämne.

Sagt och gjort, så frågade jag vad hon tyckte om restaurangen och deras mat. Nå, hon berömde i de varmaste ordalagen maten som serverades där. Särskilt tog hon fasta på ett av dagens alternativ, som jag aldrig själv skulle beställa, nämligen rökt renskav. Det vänder sig i min mage bara av att höra talas om en dylik rätt...

Nåväl, hon sade åt mig att jag absolut måste testa den rätten eftersom den är "sååå god". Särskilt eftersom de vid den aktuella restaurangen förstår att blanda i stora ost-klimpar i såsen med renskaven. Dessutom bredde hon på med att de synnerligen fått till en fungerande helhet genom att också tillsätta stora brödbitar (!!) i såsen, och det här tillsammans med renskavet och ost-klimparna som flyter runt är en närmast lukullisk måltid. Detta samtidigt som hon nöjt klappade sig på magen. Undertecknad var vid det här tillfället nästan spyfärdig, och jag försökte efter bästa förmåga dölja den känsla av illamående som säkert florerade i mitt ansikte. Jag vet dock inte hur min stålsättning lyckades, för jag kände kväljningar i halsen ännu när hissdörrarna slogs upp och jag försökte på det mest anständiga sätt göra sorti ut ur hissen.

Ännu när jag skriver den här texten, kan jag se framför mig hur det rökta renskavet flyter runt tillsammans med stora gul/vita ost-klimpar och brödbitar i en salig blandning, efter tantens mycket detaljerade redogörelse... Tur att resan i hissen inte varade längre - då vet jag inte hur jag hade bemästrat situationen om hon hade fortsatt att redogöra för sina måltider åt mig...

Tja, i det här fallet önskade jag verkligen att hissen INTE skulle stanna...

Två slutsatser:
1) Var försiktig framledes med att diskutera matupplevelser med människor vars matvanor du inte känner sedan tidigare. Alternativt försök hitta en fras att avstyra samtalet från ämnet vid behov...
2) Finnarnas matkultur skiljer sig nog från den finlandssvenska motsvarigheten, trots att vi bor i samma land. Jag tror vår matkultur nog ligger närmare den rikssvenska med köttbullar och mos + rårörda lingon...

Men bortsett från den lilla fadäsen att försöka diskutera ett så "känsligt" ämne i en instängd atomsfär som i en hiss, så har nog mina övningar burit en del frukt. Jag "rycker" inte till lika mycket som jag annars brukar göra om en främling inleder ett samtal med mig, och jag inbillar mig att jag uppträder mera spontant och kanske också naturligt i sådana situationer.

Man lär så länge man lever,

Österbottningen

Att få mera ansvar

Nu är det nästan skarpt läge, tänkte jag när jag fick introbrevet om mitt begynnande jobb/praktik vid domstolen. Nu skall den här juriststudenten för första gången ta sina första riktiga vingslag utanför det trygga boet (universitet).

Nå, riktigt så illa är det faktiskt inte eftersom jag inte (ännu) är anställd som tjänsteman vid domstolen. Dessutom har jag ju tidigare jobbat som juridisk assistent inom den privata sektorn, så helt grön är jag ändock inte, tack och lov.

Men samtidigt går det inte längre att "skoja bort" ansvaret i de ärenden jag skall handlägga. För i den aktuella domstolen handläggs till exempel följande ärendetyper: asyl- och invandringsrätt var det gäller att avgöra om den som söker ändring har eller inte har rätt att stanna i Finland. Om domstolen avslår begäran, så leder det i de flesta fall till det att den ändringssökande avvisas från Finland, d.v.s i praktiken förs ut ur landet och också läggs in i Schengen datasystemet om att denne inte längre är välkommen i EU. Eftersom man inte ser den ändringssökande i domstolen, utan enbart dennes fall på pappret blir det litet konstigt att handlägga sådana fall, men ändå vet man vad följden är. I värsta fall är det ju poliseskort som gäller ut ur landet, den delen blir ju jag aldrig varse om utan ser ju bara pappret.

Jag diskuterade med en annan student som jobbat vid den aktuella domstolen, och han berättade då om ett intressant men knepigt fall. Det gällde då för domstolen att ta ställning till om det var fråga om riktig kärlek mellan två personer, eller om det var fråga om ett s.k. skenäktenskap. Det är alltså fråga om den situationen att den finsk medborgare gifter sig med en utlänning och de söker sedan uppehållsrätt för den andra makan. Men det är inte alltid fråga om ett riktigt äktenskap, eftersom det ibland kan vara fråga om att "fixa" in någon i landet, eventuellt mot betalning. Frågan är då hur skall domstolen kunna avgöra om det är fråga om riktig kärlek? Svaret på den frågan hittas nog inte i någon lagbok, tyvärr.

För mig blir det extra knepigt, eftersom jag inte själv har erfarenhet av riktig kärlek, hur skall jag då ens kunna ha någon bra uppfattning om det är fråga om riktigt kärlek mellan två andra personer? 

Ansvaret framgår faktiskt direkt av grundlagen när man jobbar inom staten eller det "offentliga" som en riktig tjänsteman, vilket jag ju tack och lov inte ännu är. Det är en nackdel med att vara jurist, för utöver att vara medveten om sina rättigheter är man ju också medveten om sina skyldigheter. Man kan ju inte säga att man inte visste.

"Ansvar för ämbetsåtgärder

En tjänsteman svarar för att hans eller hennes ämbetsåtgärder är lagliga. Tjänstemannen svarar också för sådana beslut i ett kollegialt organ som tjänstemannen i egenskap av medlem av organet har biträtt."

-- Finlands grundlag 118§ (Finlex)

Nåja, nu skall jag ju inte heller överdriva ansvaret och allvarligheten i mina kommande uppgifter. Det är ju trots allt fråga om ett arbete som sker i praktikform, och jag är ju på intet vis färdigutbildad - och jag hoppas på att få en bra handledare i arbetet. 

Dessutom skall det faktiskt bli kul att få sätta tänderna i riktiga fall, och under skarpt läge. För nu får jag för första gången möjlighet att påverka utgången av ett ärende. Det är ju trots inte jag som fattar beslutet, det är ju en riktig domare (eller flera domare) som gör det. Utan det är ju min uppgift att förbereda fallen och skriva förslag till beslut. Men samtidigt har man ju därigenom möjlighet att styra ärende åt ett visst håll, beroende på hur man framställer det och vilka fakta som hämtas fram. Det gäller ju trots allt att göra en så rättvis bedömning som möjligt.

Litet humoristisk bild, när det är fråga om galghumor som är verklighetsbaserad.
Men det är en klen tröst i sammanhanget för den ändringssökande...
Hoppelunda slipper jag ursäkta mig på samma sätt ;)

Yrket domare är ett karriärval som jag nog funderat över en tid, samtidigt som jag vet att vägen är lång dit - att avlägga juristexamen är bara en kort etapp på vägen dit. Juristyrkena påminner på så sätt litet om de gamla skråyrkena var en äldre erfaren yrkesman lärde upp sin unga "lärjunge" i professionen, t.ex. snickare, repslagare och liknande yrken. Eftersom erfarenhet är otroligt viktigt när man skall avgöra och döma fall. Men med tilltagande erfarenhet och högre ställning kommer också mera ansvar - kanske har jag nu påbörjat min resa både på karriärstegen och ansvarsstegen?

Imorgon vet jag åtminstone litet mera - när jobbet inleds imorgon.

/ Österbottningen

Hösten är på ingång...

Här i Finland börjar hösten verkligen stå för dörren nu, tycker jag. De senaste två dagarna har varit ovanligt ruskiga vad det ankommer vädret - men som tur inte det psykiska välbefinnandet.

I veckan damp det ner ett beslut om rehabiliterande psykoterapi från FPA (finska Folkpensionsanstalten) som jag tänkte inleda nu till hösten i privat regi. Beslutet var såtillvida positivt att det var jakande gällande min rätt till psykoterapi, dock måste jag ännu inkomma med vem jag väljer som psykoterapeut. Dessvärre har jag inte kommit så långt i den processen ännu, ack denna sociala fobi, den gör åtminstone att jag drar mig i det längsta att ringa "jobbiga" samtal.

Problemet är inte i sig att ringa och boka tid till en psykoterapeut. Utan problem bottnar i det att man skall gå ett par gånger (1-2 gånger) till psykoterapeuten för att se om man klickar rent känslomässigt, vilket min remitterande läkare är otroligt viktigt. Men sen gäller det ju att kunna vara uppriktigt mot psykoterapeuten och vid behov kunna säga att "det här fungerar inte", men i någon mer inlindad form. Det är här jag stöter på patrull i min tankevärld att kunna öppet avfärda "någon" - jo, jag vet att psykoterapeuten är en professionell person och är van vid att sådant kan ske efter ett par besök, men för mig känns det inte så.

Nåväl, jag blir nog tvungen att inom kort ändå att lätta på mina tyglar och ringa runt till olika psykoterapeuter för att ordna tid för provbesök. Och som min läkare konstaterade att psykoterapeuten skall jobba med dig också i närmare 100 timmar per år (!), vilket gör att denne också har ett intresse av det fungerar. Man kan ju tänka sig hur det skulle vara själv att sitta och lyssna på en person två gånger i veckan i ett årstid och dessutom en person som man inte tål ;) Så jo, nog torde det gå att finna en kompromiss här också, tror jag.

Dessutom har jag backup av min gamla psykoterapeut från Studenternas Hälsovårdsstiftelse (SHVS) som följt mig under det senaste året, för jag skall på ett uppföljningsbesök till henne i höst också. Detta för att försäkra sig om att en smidig "handover" äger rum mellan de två terapeuterna, för att använda en teknikterm. Vilket jag tycker är trevligt, att de inte bara lämnar en med ett telefonnummer och så får du se till att ordna det själv hela vägen till slut.

Ja, det här kan väl nog te sig som ett riktigt I-landsproblem. Men för mig som har socialfobi, är det ett verkligt problem, tyvärr. Det lätta i processen var den administrativa biten, men nu går vi över till mjuka biten människor emellan där känslor är inblandade och t.o.m. ens djupaste känsloliv som skall behandlas.

Tänk vad mycket man kan åstadkomma i sådant här rum, ingen fancy
teknik eller apparatur - bara två fåtöljer och en klient och en terapeut...
Rummet liknar litet det som min psykoterapeut på SHVS har.

Men samtidigt ser jag nog psykoterapin som en investering i mig själv. För om jag har förstått saken rätt så är det inte enbart ens problem (i mitt fall social fobi och panikångest) som behandlas utan det är hela ens jag som är i centrum. Läkaren menade därför att det också fungerar som personlig utveckling, vilket jag också tror är fallet, eller hoppas åtminstone.

Till sist ett videoklipp från SVT:s gamla serie Andra Avenyn, som jag och en god vän tittade på i högstadieåldern. I klippet fungerar en av huvudpersonerna, Rasmus, som psykoterapeut (i botten är han psykiater), men det problem vid första besöket. Som tur är har jag inga sådana läggningar som klienten i det här fallet...





Österbottningen

En intressant kolumn i Hufvudstadsbladet om ensamhet

Jag läste för ett par veckor sedan en kolumn i finlandssvenska Hufvudstadsbladet (09.06.2014), av skribenten Hilkka Olkinuora - en kolumn som också fått spridning i sociala medier. I kolumnen tar författaren upp frågan kring ensamheten och hur den tynger vårt moderna samhälle, och hur samhället försöker göra något åt det.

Del av artikeln i HBL internetupplaga, endast tillgänglig för prenumeranter tyvärr.
Författaren målar upp en ganska dystopisk bild av samhället och ensamhet, men det är nog
kanske nödvändigt för att vi skall få till en förändring och börja bry oss mer om varandra igen.

Idag, i Helsingforsregionen, så erbjuds det i första hand internetbaserad terapi åt unga personer som mår dåligt av olika anledningar; t.ex. till följd av depressioner eller social fobi. Problemet som författaren lyfter fram är emellertid det att man inte kan ersätta verklig social interaktion mellan människor enbart med hjälp via en dator - personen är trots allt ensam om denne sitter ensam vid sin datorn i sitt rum.

Kolumnen bär rubriken: "En dödlig epidemi" och syftar på att ensamheten leder till att flera unga väljer att avsluta sina liv och i värsta fall som vi i Finland fått erfara, också försöker ta andra människors liv. Det senaste fallet var bombförsöket mot Helsingfors universitet, och juridiska fakulteten där, men som tack och lov avstyrdes i sista minuten av polisen. Målet med den attacken hade varit att döda över 50 (jurist)studenter, och den historien berörde mig personligen starkt eftersom jag en slump hade vistats i samma lokaler veckan då attacken skulle ske. Dessutom har jag studiekamrater som vistas där på daglig basis. Vilket också är en del orsak till att jag först nu berör detta tema, då jag ville ha litet distans till händelsen.

Artikel från Yle.fi engelskspråkiga nyheter, bild på entrén till juridiska fakulteten
vid HU och Porthania byggnaden var attacken var planerad att äga rum i våras.

Man behöver naturligtvis inte använda sig av de mest extrema exemplen för att belysa en synnerligen aktuell problematik bland unga och unga vuxna i dagens samhälle, men samtidigt kan det fungera som en otrevlig väckarklocka för samhället att åtgärder måste till för att bryta de ungas ensamhet och isolering från samhället.

Citat ur artikeln:
"Man skulle bli mindre ensam om man var mindre ensam. Ensamheten pyr i rum med evigt neddragna gardiner, i datorskärmens bleka ljus, i en verklighet som för den icke-ensamma bara är ett samvaroalternativ bland många andra, men för den sjukligt timida, deprimerade, utslagna den enda möjliga arenan. I dessa osthyveltider erbjuds hen ändå mer av samma vara: terapi på nätet. Men människan är inte ensam utan sin dator – man är ensam utan en annan människa."

Jag har personligen haft turen, att trots min sociala fobi, inte bli helt ensam i tillvaron - jag har trots allt fått ha några vänner kring mig. Men jag har sett personer som blivit helt utanför och det är ofta en sorglig syn, och i den mån jag kunnat och vågat har jag försökt ge litet uppmärksamhet åt några av dessa personer, men det är inte så lätt när man har social fobi, tyvärr.

Här tror jag att en uppmaning till allmänheten är på sin plats, det tar så litet energi att se andra människor och bekräfta deras existens - men det kan betyda något oerhört för den som för engångsskull blir bekräftad av omgivningen! Vilket kan förebygga att bittra tankar av typen: "Ingen vill ha mig!" byggs upp inombords, och man åtminstone får en liten delaktighet i samhället.

Författaren Hilkka Olkinoura titulerar sig som "ordbrukare och har ensamhet som yrke". Artikeln avslutas med citat om de ensamma:
"De blir fler. Så länge det inte finns någon."

Ja, man får hoppas att de blir en väckarklocka så att vi skulle kunna se andra som är på väg ut ur vår normala umgängeskrets och i någon mån kunna få dem att känna sig delaktiga. För det krävs att det finns någon - där för dem, och nog för oss alla likväl.

Österbottningen

Ehlers-Danlos syndrom (EDS) och panikångest / ångest

Det här inlägget är egentligen ett svar på en fråga på forumet SPS.nu/forum, men jag väljer att publicera det här eftersom det blir för "off-topic" i den aktuella tråden.

---

Du har noterat en intressant sak om att just personer med EDS (Ehlers-Danlos Syndrom), är mera frekvent förekommande på sådana här forum.*1 Det är en iakttagelse som nog äger en hel del validitet faktiskt också ur ett vetenskapligt perspektiv.*2 Flera undersökningar visar att det råder en mycket hög komorbiditet mellan psykiska sjukdomar, och just EDS, särskilt med avseende på panikångest. En studie gav vid handen, att frekvensen för förekomsten av panikångest bland personer med EDS är ca 60%, emedan hos den friska referensgruppen var ca 9-10% - d.v.s. en sexfaldig ökad frekvens.*3

Vad är då förklaringen till detta? Om jag svarar på ett personligt plan, så innebär EDS att jag har leder som relativt frekvent luxerar (går ur led) vilket inträffar plötsligt och utan förvarning. En luxation av t.ex. knäskålen är otroligt smärtsam och kräver ofta intervention av både ambulans (+morfin & syrgas) och akutsjukvård, inklusive rehabilitering i varierande grad efteråt. Vidare kan EDS föra med sig förstoring av aortan (stora kroppspulsådern) vilket om det inte korrigeras kan leda till en massiv blödning som i majoriteten av fallen har en dödlig utgång. En annan vanlig sak är att man kan ha Mitral Valv prolaps i hjärtmuskeln, som beroende på form också kräver behandling och annars beroende på omfattning kan leda till plötsligt hjärtstopp och död.

Att gå omkring med risken och samtidigt veta att ens knäled kan gå ur led plötsligt och den garanterat kommer att göra det småningom, prövar onekligen en psykiskt hårt. Just eftersom att man inte på något sätt kan styra över saken på annat vis än att vara försiktig. Jag minns själv de gånger när jag legat på rygg på trottoaren med knäskålen ur led och pratat med nödcentralsoperatören och inväntat att ambulansen skall komma, och gärna innan man svimmar av smärtan (hänt en gång).
Och den lättnad som uppstår när man ser blåljusen som slår mot husväggarna och man vet att hjälpen är nära, för beroende på hur knäskålen hamnat kan det vara bråttom då den ev. kan ha blockerat blodflödet till resten av benet och i förlängningen leda till kallbrand. Samt de tankar som en gång gick genom mitt huvud då duggregnet slog mot mitt ansikte när de lastade in mig i ambulansen och jag tittade mot den nattsvarta himlen med stjärnor och frågade mig: varför drabbar detta just mig? (Ursäkta att jag svävade i väg här i mitt exempel.)

Jag har varit tvungen att ringa Nödcentralen ett par gånger,
när mitt knä luxerat (patellaluxation) för att få hjälp av ambulansen.
Tyvärr får idag t.o.m. vänta ett par minuter innan operatören svarar...

Att en del med EDS också är tvungna att gå runt med i värsta fall hjärt- och kärlsjukdomar som kan orsaka plötslig död, och tyvärr inte alltid heller går att behandla framgångsrikt så prövar säkert ännu mera ens psyke. (Jag har själv inte dessa åkommor.) Men mot bakgrund av detta så tror jag inte att det är så konstigt att panikångest och även andra psykiska sjukdomar är mera vanliga bland människor med EDS. Bara att gå omkring och veta att jag kommer få någon led ur led är krävande och skapar en (förväntas)ångest i sig bara det.

-

Jo, både att simma och cykla är nog bra. Tyvärr har jag instabila knäleder, som gör att cykling är extra påfrestande för dem. Jag har genomgått en större knäoperation av mitt vänstra knä, en s.k. Elmslie-Trillat operation, var man sågar lös en bit av tibia och flyttar denna inåt. Det får till följd att man ändrar dragriktningen på hela knäleden (och får ett monstruöst ärr över knäet  :shock: ). Tyvärr hjälper inte denna operation ens till 100% eftersom lederna fortfarande är onormalt töjbara på grund av felet i kollagenet. Men jag skall genomgå ännu en korrigerande operation av mitt andra knä, vilket förhoppningsvis skulle möjliggöra mera cykling.

Att simma är nog det mest skonsamma man göra för kroppen faktiskt. I mitt fall fungerar det nog bra, problemet är bara att simhallen har något ofördelaktiga öppettider... Att simma ensam i havet eller sjön är nog risky business eftersom det också finns en risk för luxation, också när man simmar - vilket leder till att man drunknar tyvärr.

MEN jag försöker vara aktiv på det sätt som jag kan, även om kroppen sätter sina tydliga begränsningar. Man måste helt enkelt våga ta en del risker, bl.a. spelar jag ibland golf - trots att jag vet att det dröjer minst 30 min innan ambulansen är där om mitt knä luxerar (vilket kommer ske förr eller senare) - men det är det värt  :)

Österbottningen

---
*1: T.ex. den typ av EDS jag själv har, typ II, har förekomst på ca 1:40 000 individer, vilket gör att i Sverige har statistiskt ca 250 personer denna sjukdom/syndrom. Medan i Finland är det då ca 125 personer, tydligen är "vi" aktiva på forum...
*2: Se Howard P. 2004 - "Ehlers-Danlos Syndrome, Hypermobility Type"
*3: Se Garcia-Campayo J. 2010 - "Joint Hypermobility and Anxiety: The State of the Art"
(Tyvärr saknar det här forumet en bra notapparat, så jag är tvungen att efterlikna det manuellt. Är litet väl inne på det här med forskningsmetodik för tillfället, då jag författar min avhandling... ;) )

Något om social fobi

Jag har sedan jag var ungefär 7-9 år gammal dragits med ett problem, som jag på senare tid fått veta är social fobi. Social fobi - visst låter det dramatiskt som om jag skulle ha en fobi mot alla människor? Men som tur är så inte fallet.

Vanligen kan man dela in social fobi i två huvudgrupper, en generell och en specifik social fobi. Den generella social fobin omfattar att man allmänt taget är osäker och känner sig iakttagen (och bedömd på ett negativt sätt) med mera i de flesta sociala situationer. Medan den specifika social fobin innefattar vissa särskilda situationer i tillvaron, vanligen att drar sig för presentationer eller överlag inte vill uppträda offentligt. Personligen har jag nog den generella typen av social fobi.

I Finland kallas social fobi på finska för "Kahvikuppineuroosi", vilket anspelar på det faktum att en del är nervösa då de dricker kaffe i ett större sällskap och kanske till och med börjar darra med kaffekoppen. En annan term, som jag hört i Finland för social fobi, är social ångest. Personligen kan jag tycka att de är ganska synonyma även, om social ångest låter "värre" i mina öron. Den korrekta termen i Sverige torde åtminstone vara social fobi, om jag har förstått saken rätt av vad jag läst. Nog med hårklyveri om vad man skall kalla tillståndet.

Vad bottnar då social fobi i? Vanligen i dålig självkänsla och kanske också dåligt självförtroende. Vidare är det vanligt att man tolkar beteendet av andra personer som att de inte gillar en - oftast får man genast upp en negativ tanke om sig själv. Man har ofta således en orealistikt dålig bild av sig själv, i stil med "usch, vilken tråkig och stel typ jag är - vem skulle vilja umgås med mig?" - vilket ofta leder till en självuppfyllande profetia i skarpt läge.

Sen finns det även andra tillstånd som påminner om social fobi, bl.a. fobisk personlighetsstörning som är psykisk sjukdom som sitter ännu djupare och påverkar ens personlighet. Vanligen börjar man då dra sig undan allt mera umgänge, även om det naturligtvis är individuellt.

Sen finns även den neuropsykiatriska diagnosen Aspergers syndrom, som också utöver andra saker ofta också påverkar det sociala samspelet med andra människor. Det är även möjligt att ha både social fobi och Asperger, oklart hur vanligt det är.

Personligen har jag ingen egen erfarenhet av varken fobisk personlighetsstörning eller Aspergers syndrom, utan min kunskap är på lekmannanivå om dessa.

Jag har läst i en bok att social fobi är ett osynligt handikapp - vilket är en åsikt som jag delar. Social fobi både den specifika men särskilt den generella sociala fobin blir ett hinder i vardagen för den som är drabbad. Social fobi betyder inte att man inte skulle vilja lära känna andra människor, oftast tvärt om.

Ungefär så här går tankarna ofta i mitt huvud.
Slutresultat är ofta, om igen bryter isen, att jag är tyst - fast jag inte vill!

Jag menar, även om jag har social fobi skulle jag gärna träffa och lära känna nya människor - men jag drar mig ofta av just rädsla! En del människor är dock så öppna och i viss mån påträngande och envisa att de genom detta beteende lärt känna mig, och tack vare det har vi blivit vänner. :)

Tyvärr är vi i Finland, kanske inte så öppna mot nya människor, även om jag upplever att det är bättre här i svenskfinland och bland finlandssvenskar överlag.

Tack och lov finns det behandling mot social fobi, mer om det senare!

Österbottningen

Om social fobi och panikångest i Finland

Igår kväll hade jag litet tid över, plus att det regnade utomhus här i Vasa, Finland, så jag bestämde mig för att skriva två längre inlägg på SPS.nu.

SPS.nu är för de som inte känner till sidan, en sida för personer med panikångest och/eller social fobi.
Förkortningen står för Stödsidan för drabbade av panikångest och socialfobi.
Det främsta funktionen i mitt tycke med SPS, är deras forum varigenom man får utbyta kontakter och diskutera med andra som har social fobi och panikångest.
SPS forum hittar du här: http://www.sps.nu/forum/

Det första inlägget jag skrev handlade om att jag saknar finlandssvenskar som är aktiva på just sidan SPS. Vad det beror på vet jag inte. Kanske har inte finlandssvenskar hittat dit ännu, eller så anger de inte varifrån de kommer. Det försökte jag råda bot på genom att skapa en tråd om Finlandssvenskar med panikångest och socialfobi / socialångest. Tråden hittar du här:
Finlandssvensk med panikångest och social fobi (SPS.nu)

Det andra inlägget jag skrev behandlar vilken typ av behandling som finns tillgänglig för personer med panikångest och socialfobi i Finland. Vården i Finland, är ju i huvuddrag ganska likadan som den man kan få i Sverige. Vissa skillnader finns dock, som jag märkt av, därför tyckte jag det var på sin plats med en sådan tråd också! Den största skillnaden i mitt tycke är nog att det i Finland finns möjlighet till mera omfattande och intensiv terapi, som subventioneras av FPA (Folkpensions anstalten). Den tråden hittar du här:
Behandling av social fobi och panikångest i Finland (SPS.nu)

Bild av var du hittar finlandssvenskarna

Österbottningen

Psykisk ohälsa - del 1

Psykisk ohälsa, smaka på orden, vad är det första du spontant associerar med det? - "Människor i tvångströjor inlåsta på ett sterilt mentalsjukhus?" eller "En stirrig psykiater som man själv är osäker på om han är riktigt vid sunda vätskor?"

Det var nog faktiskt några av de första tankebilderna jag själv fick, när jag för något år sedan tänkte på psykisk ohälsa. Jag klumpade ihop denna grupp av människor till enda stor grupp med alla typer av diagnoser och valde ut det "värsta" jag visste.

Efter att själv ha konfronterats med Mentalvården, så har jag tack och lov fått revidera den uppfattningen! Precis som vid många andra (fysiska) sjukdomstillstånd, så finns det en skala på hur sjuk man är. Vilket jag tror är viktigt att man minns när man pratar om psykisk ohälsa.

---

Jag drog mig länge för att söka kontakt med mentalvården, min första tanke om jag behövde söka hjälp fick jag våren 2013. Orsaken var att jag märkte att jag hade blivit ofrivilligt mera ensam, detta efter att studiekompis hade bytt studieort. Jag hade gjort det "klassiska" misstaget att när jag påbörjade mina studier så "bondade" jag starkt men en studiekompis på utbildningen. Allt gick riktigt bra under det första 1½ åren, men när han bytte studieort så blev jag ju ensam.

Jag har alltid varit en försiktig person av mig, och kanske inte riktigt den mest kontaktsökande av eget initiativ. Därför hamnade jag i en svacka när jag "förlorade" min vän till en annan ort. En del personer har ju förmågan att kunna gå rakt in i nya sällskap som kanske också redan är i viss mån etablerade, men den förmågan saknar jag nog i stor utsträckning.

Men så hösten 2013 när jag skulle inleda mitt tredje studieår, så insåg jag att det här inte håller - jag behöver hjälp. Jag hade då hunnit "självdiagnostisera" mig med social fobi - och det var med stor möda jag ringde till studenthälsovården i Vasa och ville boka en tid till just mentalvården.

Tack och lov, var de relativt förstående vid telefonrådgivningen och jag fick först en tid till deras hälsovårdare. Även om jag hajade till en aning då de frågade till sist om "jag hade tankar på att skada mig själv" - men i efterhand har jag förstått att de är skyldiga att kolla detta. Naturligtvis hade jag inga planer på att skada mig själv.

Trots det var jag nog nervös när jag i september 2013 stegade upp till mottagningen vid studenthälsovården. Varför? Jo, trots att jag har (för) mycket erfarenhet av den somatiska (fysiska) vården så var detta något helt nytt för mig - se mina tankar om psykisk ohälsa ovan.

Nå, inte var det ju så farligt trots allt - hälsovårdaren ville veta vad som besvärar mig så jag fick berätta om min sociala fobi och i viss mån också panikångest. Men visst tog det emot att redogöra för något som ligger så nära en självt öppet åt en annan människa, en ny upplevelse det också, men samtidigt skönt att få lätta på något jag burit med mig. Slutresultatet var att jag fick en tid till deras psykolog två veckor senare.

Mera i nästa del...

Österbottningen

Fastställd diagnos: Ehlers-Danlos syndrom

Hej!

När jag för ett par veckor sedan började skriva på denna blogg, så trodde jag att led av hypermobilitetssyndrom (HMS). Jag hade dock igår (10.9.2013) ett inbokat besök hos en specialistläkare i fysiatri vid Mehiläinen i Töölö, Helsingfors. Denna läkare har som specialområde och märk väl special intresse i överrörlighetsproblem.

Redan när vi hade skakat hand med varandra läkaren och jag, hade läkaren fått en misstanke om vilken sjukdom jag lider av. Detta sa han nästan genast efter att vi hade hälsat på varandra och slagit oss ner, dock avslöjade han inte i detta skede ännu vilken sjukdom det var frågan om.

Han bad mig sedan att först i grova drag redogöra om mina problem med knäna och andra saker vad gäller rörligheten. Efter detta bad han mig redogöra min sjukhistoria för honom, denna inkl. bland annat käkoperation (överbett), två ljumskbråck, annan instabilitet. Vidare ville han även höra om andra i släkten lider av lite liknande problem, alternativt är överrörliga. Vilket vi har i släkten också.

Efter detta var det dags för en helkroppsbesiktning. Jag kan inte minnas att jag tidigare skulle ha behövt klä av mig så fullständigt vid ett läkarbesök, endast kalsonger kvar på kroppen. (Normalt när man träffar en läkare är de oftast bara intresserade att studera den del där det gör ont.) Men den här läkaren ville se hela kroppen på en gång.

Nåja, hur led då domen? Jo, det stod relativt klart att jag har Ehlers-Danlos Syndrom, eller EDS som det också förkortas. För den insatte, så vet att det finns flera typer av EDS varav ungefär fyra huvudtyper. Jag hör till typ II, vilket står för den klassiska EDS:en.

---

Behöver du tips på en bra läkare som är insatt i Ehlers-Danlos syndrom i Finland, ta kontakt med mig, så kan jag åtminstone tipsa om en!