En fråga jag några gånger fått i vårt så annars sekulariserade samhälle är, huruvida jag är troende eller inte. Svaret på den frågan, är nog att jag bekänner mig som kristen. Men samtidigt så är jag nog en sökare ur det perspektivet att jag gärna reflekterar över existentiella frågor, själv eller med andra när möjlighet ges.
En intressant vinkel jag hörde i program på SVT, var av en professor i filosofi vid Stockholms universitet. Hans åsikt var att i princip att man kan dela in människorna i tre grupper beroende på hur mycket det reflekterar över existentiella frågor. De tre grupperna är, de som inte alls reflekterar, de som ibland reflekterar och de som ofta reflekterar över just existentiella frågor. Personligen hör jag nog hemma någonstans mellan de två sistnämnda grupperna, beroende på litet vilken period jag är i. Enligt den aktuella professorn, så kan det även vara
värdefullt att ibland reflektera kring dessa frågor, så att man inser sin egen dödlighet och att allt har ett slut. Detta för att man
inte skall haka upp sig på petitesser utan koncentrera sig på vad som är
relevant i livet, för en själv.
Efter att jag funderat på citat ovan, så råkade jag ramla över följande bibelställe i "Salomos vishet". Det bibelstället
tilltalade mig på ett mycket starkt en sen kväll när jag läste det.
Salomos kärlek till visheten
"Hon blev mig kär;
jag valde henne i min ungdom
och strävade efter att göra henne till min brud.
Jag greps av åtrå efter hennes skönhet.
Hon lyser med sitt höga ursprung, ty hon lever hos Gud,
och världsalltets härskare älskar henne.
Hon är ju invigd i Guds kunskap
och tar del i hans verk.
Om rikedom är något att sträva efter i livet,
vad är då värdefullare än visheten som frambringar allt? *1
Om klokhet kan uträtta något,
vem i världen är då en större konstnär än hon?
Och om någon älskar rättfärdigheten,
så är det genom hennes mödor som dygderna kommer:
hon lär ut måttfullhet och klokhet,
rättrådighet och mod - *2
det bästa en människa kan äga i livet.
Och skulle någon därtill längta efter lärdom,
så känner hon det förflutna och kan förutse framtiden. *3
Hon förstår sig på tänkespråk och kan lösa gåtor,
tecken och under känner hon till på förhand,
och hon vet hur tider och skeden skall sluta."
(Hämtad från Bibeln.se,
Salomos vishet - kapitel 8)
Orsaken till att jag fastnade för det här bibelstället, är nog att jag delvis känner igen mig i det. Hur visheten, både den
världsliga och kristna kunskapen/visheten attraherar mig - vilket den har gjort sen min ungdom. Den
attraktionen har färgat mina val i livet, och i ännu större mån sen jag blev sjuk.
Salomo klär alltså visheten/kunskapen i kläderna av en kvinna som en man känner attraktion för. Jag tror själv att det här är ett bra grepp, för att
beskriva den attraktion jag och en del andra
har till kunskap. Det är svårt att annars uttrycka den längtan efter kunskap, som Salomo försöker beskriva.
Naturligtvis längtar jag även efter att finna min kärlek i en "riktig" människa också :), parallellt med min kärlek till visheten.
---
*1, jag var och är väl i viss mån ännu en människa som vill lyckas, på det ekonomiska planet och på så sätt
förverkliga mig själv. Men det här stället visar istället på att det finns andra
värden som nog går före, vilket jag också fått lära mig genom att vara sjuk.
*2, här beskriver Salomo de fyra
kristna kardinaldygderna (se
Wikipedia) och hur viktiga de är i en människas liv att försöka sträva efter dessa. "Det bästa en människa kan äga i livet"
*3, det här stället liknar det citat som går "
Den som inte känner sin historia, är tvungen att upprepa den samma" - intressant att det också finns i Bibeln.
