Ur vardagen

Hej igen!

Här följer en liten uppdatering av läget hos mig just nu.

Till först vill jag dock beklaga att det var tyst ett bra tag här på bloggen, faktiskt i ett helt kvartal nu. Mer om orsakerna till det nedan.
Sen antar jag också att det kommit en del e-post och andra kommentarer under denna tid - dessa skall jag ta i tu med inom kort. (Jag har helt enkelt inte "vågat" öppna min inkorg ännu...)

Allmänt

1. Mitt senaste inlägg skrev jag i mitten av oktober 2014, och då var läget det att jag fortsatte mina studier vid universitet i Vasa. Så är fortsättningsvis också fallet, skillnaden är bara den att jag har övergått till magisterstudier nu.

2. Jag hade också under hösten en språkkompis och jag får väl antagligen också säga att jag fortsättningsvis har en språkkompis, eftersom vi har diskuterat att fortsätta så här inofficiellt under vårterminen.

3. Jag har även fortsatt med min aktivitet inom den tidigare nämnda studentföreningen. Det har faktiskt "gått så långt" att jag råkade bli vald till styrelsemedlem för nämnda förening, hur det gick är vet jag inte riktigt...

Studierna

4. Studierna har fortgått med några kurser under höstterminen. Emellertid har fokus mera legat på att s.k. individuella studier - vilket i praktiken innebär att man läser självständigt och skriver. I och för sig är det en studiemetod som passar mig relativt bra, men å andra sidan så är det bra att få utmana sig själv med "obekväma" situationer som grupparbeten och liknande. Ett grupparbete hann jag nog "tränga in" under höstterminen också, men det gick relativt smärtfritt då en annan kille tog initiativ till att samarbeta med mig. Trevligt så!

5. Men samtidigt så önskar jag själv att jag skulle kunna ta initiativ och våga dra ihop en grupp, alternativt föreslå att "du skall vi jobba tillsammans?". Men just nu känns det ganska oöverstigligt, måste jag medge - kanske om man tvingande mig skulle jag göra det...

Språkkompis

6. I mitt förra inlägg nämnde jag att jag har fått en språkkompis. I praktiken har det inneburit att jag har fungerat som lärare i svenska åt en tjej, samtidigt som hon har lärt mig finska. Nu med "facit i hand" så är jag riktigt nöjd med genomförandet.

7. För hur ofta får man annars som social fobiker möjligheten att umgås med någon annan (sen tidigare främmande person) sådär kravlöst? Vi träffades ungefär 15 gånger under höstterminen, d.v.s. ungefär en gång i veckan, och då ungefär 2 timmar åt gången. I praktiken så talade vi 1 timme svenska och 1 timme finska, samt att vi också skrev åt varandra på det andra inhemska språket och så rättade vi varandras texter.

8. Men samtidigt har det också känts litet märkligt. Låt mig förklara. För under våra träffar så har vi brukat gå på café, d.v.s. litet neutral mark, men sen så avancerade det så att vi bl.a. gick på bio tillsammans. Med avancera menar jag inte att jag skulle ha blivit kär, utan snarast det att vänskapen intensifierades. Dessutom besökte hon min lägenhet vid ett tillfälle, jag kan väl nämna att antalet gånger som jag har haft en tjejkompis på besök under mitt liv går att räkna på ena handens fingrar... Så på så sätt var det också ett framsteg.

Psykoterapi

9.  Jag blev beviljad privat psykoterapi av FPA, och mycket tid åtgick också till att finna en privat terapeut. Jag hade inbillat mig att det skulle vara ungefär lika enkelt som att "boka tid för en bilservice", d.v.s. att man lyfter på luren och beställer en tid till en terapeut. Men nej, istället var de flesta terapeuter fullbokade, detta som en konsekvens av att vårdtiderna är ganska långa - många går till samma terapeut under 1-3 års tid. En bilservice varar ju i jämförelse någon timme.

10. Sen var det ju det här med att man skall matcha personkemiskt med sin terapeut. I mitt fall, så verkar jag åtminstone att ha haft tur, för jag tror att det kommer att fungera med den första terapeuten jag träffade. Min psykiater på SHVS nämnde också att över 80% brukar träffa "rätt" terapeut på första försöket, så denna gång fick jag tillhöra den "gråa" vanliga massan.

11. Min terapeut är utbildad i Umeå, och det var också litet en bidragande orsak till att jag valde henne eftersom jag inbillar mig att man i Sverige har en litet mera modern syn på psykoterapi än i Finland. Vilket också så här långt verkar stämma. Intressant var dock det att hon är utbildad i både kognitiv beteendeterapi men också i psykodynamisk terapi, så hon förklarade att hon brukar kombinera ihop en blandning av dessa enligt vad klienten behöver. Normalt brukar ju terapeuterna annars vara utbildade i "enbart" endera inriktningen.

12. En tråkig grej med att byta terapeut är dock det att man är tvungen att börja om litet från noll. Jag menar med min terapeut på SHVS så "visste" hon ju ungefär var jag rörde mig och kände till min bakgrund, och man kunde således hoppa direkt fram till detta och nuet. Nu är jag tvungen att repetera litet samma saker med denna terapeut så att hon skall "catcha up" var jag rör mig, liksom även få veta vem jag är. Detta är väl också en förutsättning innan kommer till the real business.
Så just nu åtgår de flesta besöken till detta.

Andra projekt

13. Ett av de delmål jag jobbade med hos min förra terapeut på SHVS var att jag skulle försöka våga att börja engagera mig i andra sammanhang. Detta skulle då ske främst med fokus på studiesammanhang. För en sak som jag saknat så här långt under min studietid är den sociala samvaron som man borde få ha under studietiden.

14. Som en följd av att jag kände att jag saknade någonting, så var jag också motiverad till att åtminstone försöka bredda mitt sociala umgänge. Till första anhalt valde vi att fokusera på den här föreningen som är aktiv inom samma religion som jag själv bekänner mig till, d.v.s. kristendomen. Och nu i höst så bar det alltså frukt, jag prövade ju först att besöka en föreningens samlingar under våren, men sen föll saken litet i dvala.

15. Nu har det emellertid gått så långt att jag närvarade på föreningsmötet i höstas, och då frågade en kille om jag skulle vara intresserad av att gå med i föreningens styrelse. Och av någon anledning, så tackade jag ja till detta - så där sitter jag nu då... Det har ju både positiva och negativa effekter. Positivt såtillvida att detta "tvingar" mig att gå på deras samlingar, samt att man ännu mera blir meddragen i ett socialt sammanhang. Negativt är det väl främst på så sätt att det åtgår en del tid till detta engagemang, men jag tror dock att det är värt det.

16. Yttermera, för att använda ett juridiskt språk, så har jag även hunnit med en del andra projekt. Mer om dessa så småningom antar jag. För eftersom det har hänt relativt mycket på kort tid, så tar det faktiskt litet tid att orientera sig i nuet så att säga. Men därför är också den här bloggen en relativt bra plats att skriva om dessa "upplevelser" som ett sätt för mig att bearbeta vardagen. Och om det dessutom kan vara till nytta, alternativt till intresse för någon annan så är det ju trevlig bonus :)

Staden Vasa bjuder på ett fint naturscenario nu på vintern. Den här bilden är tagen från ön Brändö
och mot väster. I förgrunden ser man Åbo akademis (universitets) utrymmen i Vasa.

Avslutningsvis får jag be om ursäkt för det här omfångsrika inlägget - men det tycks vara en fallenhet hos mig och kanske också hos andra juriststudenter att skriva långt när man väl får chansen.

Men jag skall försöka ta och skriva ett par litet kortare inlägg om de olika sakerna (t.ex. om psykoterapin), så snart jag har lite extra tid till mitt förfogande.

Österbottningen

Hösten gör sig påmind i Vasa

Hösten gör sig påmind på riktigt nu, löven på träden här i Vasa har ändrat sin kulör som sig brukligt. En del tycker att hösten är en tråkig och deprimerande årstid, men det är inte min inställning till hösten. För personligen gillar jag hösten ganska mycket, det är tillsammans med vintern den årstid man hinner koncentrera sig på "tråkiga" saker som att studera och jobba. Dessutom är hösten vacker, eller som Albert Camus sade:

Visst är det så! - Hösten är ju liksom våren en övergångs årstid och det
gäller bara att se efter all den skönhet som hösten har att bjuda på.

För den som inte känner Albert Camus så var han en fransk författare som levde under 1913-1960 som var mycket inflytelserik, och han fick även nobelpriset i litteratur. Dessvärre avled han i bilolycka i sina blott 40 år, så där tystnade nog hans skrivmaskin alldeles för tidigt. 

Albert Camus som han ofta porträtterades, som en intellektuell man
djupt försjunken i tankar - på bilden saknas dock hans obligatoriska cigarett som alltid dinglande i mungipan.

Den bok som han kanske är mest känd för är "Främlingen" som handlar om hur en man känner sig vilsen i tillvaron och kanske framförallt bland andra människor. Böckerna är skrivna ur ett existentiellt perspektiv var Camus funderar kring hur slumpmässig tillvaron är och till vilken absurditet det leder till. Man märker ett tydligt spår av hur ångesten plågar Camus genom böckerna, och hur han försöker tackla den på olika sätt.

Jag gillar Camus böcker och kanske också i någon mån känner igen mig i hans famlande i tillvaron, dock tror inte jag att jag drabbas lika ofta som Camus av "attacker" när känner hur absurt det ibland är. Men samtidigt försökte nog Camus också trots sina annars ganska realistiska och nihilistiska skildringar ändå finna något uppmuntrande. 

Vad en riktig vän är för mig, och förhoppnings ser mina vänner mig så också?

Jag tycker citat ovan är något av det bästa Camus sagt, för det lägger ord på vad riktig vänskap är. Det krävs nog en man som Camus, för att kunna utröna sådana tillstånd som vänskap för vad det i verkligheten innebär - annars förblir det bara en ytlig företeelse som man inte har grepp om. 

Men åter till vardagen, så rullar det på för mig på praktiken och jag börjar känna småningom att man är en del av gänget på arbetsplatsen - även om det har kantats med både framgångar och motgångar. För på en arbetsplats liksom som bekant från skolvärlden, så har det bildats konstellationer av arbetskamrater som ofta är relativt fasta. Då kan det vara svårt som en utomstående och ny att komma in i dessa - vilket försvåras av att jag själv inte är den mest initiativ rike i sociala sammanhang åtminstone. Men som tur är har en del av dessa "konstellationer" varit relativt öppna och jag på så vis lyckats komma in i sällskapet. Men ännu känner jag att jag nog har lättats att umgås med en person i taget.

Korsholsmesplananden: Så dimmigt en vid en morgonpromenad till arbetet att
 man inte såg ett helt kvarter framåt ens. 

Man märker att man är bosatt i närheten av havet när det ofta är så disigt på morgarna när jag går till jobbet. Samtidigt är det bra eftersom det håller koncentrationen i schack när man sitter inne och jobbar, ibland med riktigt mentalt ansträngande fall - för skulle solen skina ute så mister åtminstone jag snabbt koncentrationen.

Österbottningen

Jurister, jurister och jurister...

Du som läser min blogg kontinuerligt så har kanske märkt att jag fokuserar relativt mycket på dels juridik och nu på senare tid också min praktik vid domstolen. Orsaken till det är sannolikt att det fungerar som ett sätt för mig att få uttryck för mina funderingar, som väcks när jag är aktiv inom det området.

Att stora delar av mina arbetsdagar nu präglas av att umgås med (bara) andra jurister och att jag själv funderar på juridiska problem, bidrar säkert till saken. Så egentligen borde jag väl använda den här plattformen för att skriva om annat? Men samtidigt använder jag bloggen som en slags loggbok över tillvaron, så det växer väl litet ihop.

"Juristen böse christen"

Var ett känt citat som användes frekvent under 1500-talet och framåt i samband med reformationen. Martin Luther (reformatorn) använde själv begreppet relativt ofta, och vissa menar att det beror på att en av hans närmaste vänner, Philipp Melanchthon, var så intresserad av lag och rättvisa att han nästan kunde titulera sig jurist, att Luther tröttnade på hans resonerande. Nå, vad betyder det då? Jo, "jurister är dåliga kristna", vilket är ett uttryck som lever kvar ännu idag bland jurister i någon mån.

Varför ansågs/anses jurister då vara dåliga kristna? Orsaken bottnar i väl att många ser oss som giriga och vi egentligen endast tjänar rättsordningen för att kunna tillskansa oss mer pengar. Nåja, det kan väl hända att några jurister/advokater faller inom den gruppen. Men samtidigt tycker jag det är fel att dra hela yrkeskåren under en bild.

I videon ovan får du se vad folk tycker om jurister så där i allmänhet, om man frågar "mannen på gatan". Bäst är kanske kommentaren till sist om "privata höginkomsttagare som skiter fullständigt i rättsväsendet och samhället".

Det här är inlägget är dock inte tänkt att fungera som något försvarstal för min egen yrkeskår, det skulle väl i så fall mera likna Strindbergs verk "En dåres försvarstal" :) Utan är mera mina egna tankar efter att ha jobbat med jurister på heltid nu.

Men videon nedan ger åtminstone mig rysningar längs med ryggraden, när (försvars)advokaterna kort berättar om sin uppgift i rättsväsendet. Kanske kan videon också nyansera litet bilden man får av den föregående videon.

Advokaterna on Vimeo.

För hur juristerna gärna skulle se sig är åtminstone som rättvisans tjänare eller "rättvisans vakthund" som en rikssvensk jurist uttryckte det. Nu finns det jurister inom många olika sektorer, men jag har ju praktiserat inom domstolsväsendet, och där är det för det mesta tydligt att de anställda verkar ha något rättvise ideal/patos som driver dem. Litet som det framhålls i filmklippet ovan ur TV-serien Advokaterna, var man följde försvarsadvokater under deras arbete - där märker man tydligt att det är "rätten till rättvisa för individen" som driver advokaterna: i praktiken t.ex. att alla har rätt till försvar oberoende av brottet och att man skall dömas objektivt.

För nu när jag själv småningom börjar närma mig slutet på min utbildning, så funderar jag nog litet på vilken riktning jag önskar ta inom mitt område, juridiken. Den stora skiljelinjen brukar gå mellan de som väljer att syssla med affärsjuridik och de som väljer syssla med mera "mjuk" juridik (humanjuridik) t.ex. som vanlig advokat, åklagare eller domare. Uppdelningen däremellan är idag kring 40/60 om jag minns rätt. Sen finns det också en gyllene medelväg om man väljer att auskultera (sitta ting) och tjänstgöra vid en tingsrätt under 1 år efter utbildningen, då får man ytterligare se båda världar. Själv är jag ännu inte riktigt säker på var jag hör hemma, i den kommersiella eller den mera människo nära juridiken.

Österbottningen

Att få mera ansvar

Nu är det nästan skarpt läge, tänkte jag när jag fick introbrevet om mitt begynnande jobb/praktik vid domstolen. Nu skall den här juriststudenten för första gången ta sina första riktiga vingslag utanför det trygga boet (universitet).

Nå, riktigt så illa är det faktiskt inte eftersom jag inte (ännu) är anställd som tjänsteman vid domstolen. Dessutom har jag ju tidigare jobbat som juridisk assistent inom den privata sektorn, så helt grön är jag ändock inte, tack och lov.

Men samtidigt går det inte längre att "skoja bort" ansvaret i de ärenden jag skall handlägga. För i den aktuella domstolen handläggs till exempel följande ärendetyper: asyl- och invandringsrätt var det gäller att avgöra om den som söker ändring har eller inte har rätt att stanna i Finland. Om domstolen avslår begäran, så leder det i de flesta fall till det att den ändringssökande avvisas från Finland, d.v.s i praktiken förs ut ur landet och också läggs in i Schengen datasystemet om att denne inte längre är välkommen i EU. Eftersom man inte ser den ändringssökande i domstolen, utan enbart dennes fall på pappret blir det litet konstigt att handlägga sådana fall, men ändå vet man vad följden är. I värsta fall är det ju poliseskort som gäller ut ur landet, den delen blir ju jag aldrig varse om utan ser ju bara pappret.

Jag diskuterade med en annan student som jobbat vid den aktuella domstolen, och han berättade då om ett intressant men knepigt fall. Det gällde då för domstolen att ta ställning till om det var fråga om riktig kärlek mellan två personer, eller om det var fråga om ett s.k. skenäktenskap. Det är alltså fråga om den situationen att den finsk medborgare gifter sig med en utlänning och de söker sedan uppehållsrätt för den andra makan. Men det är inte alltid fråga om ett riktigt äktenskap, eftersom det ibland kan vara fråga om att "fixa" in någon i landet, eventuellt mot betalning. Frågan är då hur skall domstolen kunna avgöra om det är fråga om riktig kärlek? Svaret på den frågan hittas nog inte i någon lagbok, tyvärr.

För mig blir det extra knepigt, eftersom jag inte själv har erfarenhet av riktig kärlek, hur skall jag då ens kunna ha någon bra uppfattning om det är fråga om riktigt kärlek mellan två andra personer? 

Ansvaret framgår faktiskt direkt av grundlagen när man jobbar inom staten eller det "offentliga" som en riktig tjänsteman, vilket jag ju tack och lov inte ännu är. Det är en nackdel med att vara jurist, för utöver att vara medveten om sina rättigheter är man ju också medveten om sina skyldigheter. Man kan ju inte säga att man inte visste.

"Ansvar för ämbetsåtgärder

En tjänsteman svarar för att hans eller hennes ämbetsåtgärder är lagliga. Tjänstemannen svarar också för sådana beslut i ett kollegialt organ som tjänstemannen i egenskap av medlem av organet har biträtt."

-- Finlands grundlag 118§ (Finlex)

Nåja, nu skall jag ju inte heller överdriva ansvaret och allvarligheten i mina kommande uppgifter. Det är ju trots allt fråga om ett arbete som sker i praktikform, och jag är ju på intet vis färdigutbildad - och jag hoppas på att få en bra handledare i arbetet. 

Dessutom skall det faktiskt bli kul att få sätta tänderna i riktiga fall, och under skarpt läge. För nu får jag för första gången möjlighet att påverka utgången av ett ärende. Det är ju trots inte jag som fattar beslutet, det är ju en riktig domare (eller flera domare) som gör det. Utan det är ju min uppgift att förbereda fallen och skriva förslag till beslut. Men samtidigt har man ju därigenom möjlighet att styra ärende åt ett visst håll, beroende på hur man framställer det och vilka fakta som hämtas fram. Det gäller ju trots allt att göra en så rättvis bedömning som möjligt.

Litet humoristisk bild, när det är fråga om galghumor som är verklighetsbaserad.
Men det är en klen tröst i sammanhanget för den ändringssökande...
Hoppelunda slipper jag ursäkta mig på samma sätt ;)

Yrket domare är ett karriärval som jag nog funderat över en tid, samtidigt som jag vet att vägen är lång dit - att avlägga juristexamen är bara en kort etapp på vägen dit. Juristyrkena påminner på så sätt litet om de gamla skråyrkena var en äldre erfaren yrkesman lärde upp sin unga "lärjunge" i professionen, t.ex. snickare, repslagare och liknande yrken. Eftersom erfarenhet är otroligt viktigt när man skall avgöra och döma fall. Men med tilltagande erfarenhet och högre ställning kommer också mera ansvar - kanske har jag nu påbörjat min resa både på karriärstegen och ansvarsstegen?

Imorgon vet jag åtminstone litet mera - när jobbet inleds imorgon.

/ Österbottningen

Trygghet i eget hem (obiter dicta)

Det här inlägget går nog litet på sidan av det jag brukar skriva om på den här bloggen, för jag tänkte närmast diskutera personlig trygghet. Saken är den att jag ofta försökt vara ganska säkerhetsmedveten av mig, i många situationer åtminstone - kanske beror det på ångesten eller varit en grogrund för ångesten?

Men ibland har det ändå lönat sig att vara litet förutseende åtminstone. Min familj har nämligen ett hus som står centralt i staden, och det har därför varit bredvid en gata som nog också tjänar för en passage för många människor, bl.a. på väg hem från krogen på morgonnatten. Därför beslöt jag, med min fars tillstånd att montera ett inbrottslarm med en del extra funktioner för att öka skyddet if och om det skulle hända något - plus att jag fick utlopp för min tekniska och kreativa sida i någon mån.

Nåväl, förra hösten kom larmet nog tillbruk, då vi hade besök av en narkotika påverkat man som gick bärsärkagång vid ena entrén och rev sönder allt han fick tag på. Jag vaknade av att han bankade och drog i dörren och han var faktiskt på väg att försöka ta sig in i huset, synnerligen otäckt att komma ner och upptäcka något sådant, huj.

Men jag hade tänkt att risken alltid fanns för ett överfall, även om den var liten, med tanke på bl.a. mina föräldrars jobb. Därför har jag installerat en nödknapp för överfall i samband med larmet, och valde nu att trycka på den.

En "panikknapp" kan nog komma till användning i bland.
Larmet vi har är anslutet direkt till väktarföretagets larmcentral, som i sin tur
är kopplat till nödcentralen (112).

En fördel med att bo i centrum är att om man behöver hjälp så finns den oftast snabbt tillgänglig i jämförelse om man bor långt ute på landsbygden. Så efter att larmet gått till nödcentralen, så hade vi inom 2-3 minuter första polispatrullen på plats. Samtidigt stod vi också i kontakt med nödcentralen per telefon, som valde att kalla ytterligare en patrull till platsen.

Polisen är oftast snabbt på plats om man är bosatt i centrum...
Bild från mtv.fi

Måste medge att det såg ut som i sämre amerikansk polis B-film, när två poliskonstaplar sprang runt i trädgården med sina stora MagLite ficklampor och ljuskäglorna for över buskashen. Slutkontentan: gärningsmannen flydde från får gård när polisen anlände och polisen försökte och lyckades förhoppningvis gripa GM. Men vi hade inget straffanspråk, eftersom de materiella skadorna blev små, tack vare ett snabbt ingripande.

En nackdel med panikångesten och annan generell ångest är att den gäller ångest för saker som ofta, men inte alltid, kan ske i verkligheten även om sannolikheten är liten. I det här fallet förverkligades det som jag var rädd för - och visar att man måste finna ett sätt att förhålla sig till ångesten.

Men jag måste även rikta litet beröm åt polisen som hanterade saken på ett föredömligt sätt denna gång, känns tryggt att veta för framtiden.

Den finska bildtidningen Tekniikan Maailma brukar ge en "häftig" bil
till finska polisen med jämna intervaller - tyvärr har de inte denna bil i Österbotten ;)

Samtidigt fick jag mig igen en tankeställare kring säkerhet och ens personliga säkerhet - detta eftersom jag avser att jobba inom rättsväsendet åtminstone en tid och man därför riskerar att bli utsatt för hot (enligt en undersökning så hotas närmare 20% av domarna under en 2 års period). I min egen lägenhet har jag inget motsvarande larmsystem, som hemma i familjens hus, utan där förlitar jag mig på grannsamverkan om det skulle aktualiseras en liknande situation.

Men det tåls ändå att tänka på framledes, vilka åtgärder som man borde vidta när man börjar arbeta. Kanske borde man då skaffa sig något motsvarande system själv? Eller borde man gå någon självförsvarskurs, själv har jag tränat en del Aikido men men. Å andra sidan brukar alla som jobbar inom rättsväsendet erbjudas hemlig adress om de så vill, kanske räcker det. Eller så oroar jag mig i onödan, svårt att veta?

Österbottningen

Sommarläsning: VIP-rummet av J. Lapidus

Jag har i sommar försökt varva av från min studier genom att läsa litet skönlitteratur. Jag har dels gett mig på riktiga klassiker som "Brott och straff", men också s.k. kiosklitteratur som inte kräver en särskilt stor insats att läsa - skönt det också... i jämförelse med vad man annars läser under utbildningen.

Nu senast blev det nog en bok som tillhör den senare gruppen, nämligen den rykande nya boken "VIP-rummet" av Jens Lapidus. Knappast har väl någon kunnat undgå att notera hans litterära gärning inom Stockholm Noir, med böckerna i serien "Snabba Cash" med uppföljare.

När man läser hans böcker märks det tydligt att J. Lapidus verkligen har insikt i hur den "undre världen" i Stockholm ter sig - vilket ju är ofrånkomligt om man jobbar som försvarsadvokat inriktad på så kallad humanjuridik. Men i den här senaste boken blev det sannerligen tydligt att han är jurist och utnyttjar den kunskapen i boken, nästan så mycket att det för mycket om advokatbyråer (affärsjuridiskabyråer och humnjuridiskabyråer), skillnaden på en advokat och en jurist och s.k. due diligience vid M&A processer (Mergers & Accusations) etc etc.

Citat:
"Chamon gick fram till kvinnan.
”Det är lugnt„, sa han. ”Hon går med på att träffas.„
Kvinnan sträckte fram något till Chamon. ”Här. Och tack för hjälpen.„
”Vad var det där?„ frågade Nikola.
Chamon tittade ner på de han hade i sin hand. ”Ett visitkort,
brorsan. Har du aldrig sett en advokat in action, eller?„"

Nu har jag igen avsikt att skriva en recession av boken, utan jag lyfter bara fram några iakttagelser helt enkelt.

En sak som jag noterade relativt snabbt noterade var hur Lapidus verkar ha insikt i del psykologiska problem och dessutom psykofarmaka. Bland annat refererar han till Zoloft, som en av huvudpersonerna i boken äter nästan som karameller - personen i fråga är Philip som är en synnerligen framgångsrik affärskille i 28 års åldern. Orsaken till att han käkar Zoloft (även känt som Setralin), som är ett antidepressivt läkemedel av typen SSRI, är att han har problem med ångest (ångest som han nog har av en anledning också).

Men det räcker inte med Zoloft, utan också en av de andra huvudkaraktärerna Magnus som är delägare på en advokatbyrå får sig en dos av Prozac, bildligt talat - citat nedan:

"När Magnus talade var det med stadig och lugn röst. En viktigt egenskap för en duktig advokat att alltid låta säker på sin sak*" 
"”Och pengarna då, hur ska vi göra med pengarna?„
Magnus lät som om han andades Prozac när han svarade. Emelie undrade hur han kunde vara så cool." 

Intressant här med de återkommande kopplingarna till antidepressiva läkemedel, är att jag tycker att boken ger en felaktig bild av hur dessa läkemedel vanligtvis fungerar. Att "käka" Zoloft som någon slag temporär och omedelbar blockering av ångest är nog fel, de fungerar inte så - och är nog sannolikt farligt att äta dessa läkemedel så. Att dessutom referera till Prozac på ett sådant vis att man skulle bli helt cool av det läkemedlet är nog fel, eftersom de ger en långtidseffekt och inte på något vis skulle kunna kapa bort all ångest. Jag har egen erfarenhet av Citalopram, som är ett läkemedel i klass med just Zoloft och Prozac eftersom det också är ett s.k. SSRI läkemedel - och verkan är inte som det beskrivs i boken. Men jag förstår att det nog kanske är nödvändigt för själva storyn i boken.

En illusion om att man skulle kunna bota allt med antidepressiva läkemedel...
Prozac är ju kanske det mest kända exemplet på "lyckopiller" från bl.a. USA.

En annan lös observation från boken är hur Lapidus på ett sällsamt sätt berättar om den ena huvudkaraktären Emelie, som är affärsjurist, men nu dragits in i ett kidnappningsfall och skall agera privatdetektiv. Hon är en s.k. påläggskalv för den mellanstora advokatbyrån, men samtidigt tränar hon också Muay Thai boxning - tja, nog är det väl möjligt i verkligheten det också - men det jag är litet främmande för att hon de facto får användning för sina kunskaper, se citat nedan.

"Hon ignorerade honom och gick på nytt rakt mot Ian
Han höjde hammaren igen. Men den här gången verkade Emelie veta vad hon skulle göra. Hon satte ner vänsterfoten snett framför sig och rörde höger ben blixtsnabbt.
 Teddy hade aldrig sett en så perfekt utförd muay thai-rundspark i sitt liv. (..) Snabbhet kunde bara läras till en viss nivå, resten var talang.
 Emelies högra fot träffade Ians bröst med full kraft. Han tappade hammaren av kraften och stapplade bakåt.
 Emelie å andra sidan landade i fight stance, stadig som en klippa.
 ”Nu tar du det lugn„, sa hon."

En juristtjej i J. Lapidus bok som tränar och också brukar sina kunskaper i Muay Thai.
Bilden från: mmaacademy.se

Ja, vad skall man säga? Litet väl fantastiskt kanske - men ändå balanserande mot vad som kunde ske i verkligheten? Det är verkligen inte inom mina domäner vad det gäller kickboxning eller Muay Thai, men samtidigt måste jag medge att det är häftigt när tjejer tränar kampsport ;)

Hur skall jag då sammanfatta VIP-rummet? Jo, jag tycker verkligen att boken är läsvärd och den passar utmärkt för hängmattan - jag läste ut bokens 460 sidor på två dagar, så den är nog en bladvändare av rang. Även om jag var litet kristik ovan till vissa saker i boken, så måste jag ändå berömma helheten och jag väntar faktiskt med spänning på uppföljaren till denna bok, den ingår i en serie, okänt dock hur många böcker som kommer att komma.

Österbottningen


* Till sist vill jag ännu lägga till, att det faktiskt är en av de viktigaste egenskaperna för advokat men också för en jurist att kunna verka säker på sin sak i de flesta lägen och kunna verka övertygande trots att man inte har så mycket fakta på fötterna så att säga. Därför har det också fått ett ord uppkallat efter sig, nämligen advokatyr när man argumenterar för en sak på ett formellt riktigt sätt även om substansen är ringa. Vilket jag kommit i kontakt med också när jag träffat praktiserande advokater och diskuterat dylika frågor med dem.

Ansökan om rehabiliterande psykoterapi

Idag damp brevet ner från FPA om att de mottagit min ansökan om rehabiliterande psykoterapi via psykiatern vid Studenternas Hälsovårdsstiftelse (SHVS). De, FPA, ville nu också ha in en separat egen ansökan av mig för att kunna pröva saken.

Så idag fick jag avsätta närmare två timmar på att fylla i och redogöra varför jag bör beviljas psykoterapi i rehabiliterande syfte av en privat psykoterapeut. Orsaken till ansökan är naturligtvis min sociala fobi. Tur att man nästan är färdig jurist, när man skall ge sig in i denna pappersexercis med en (stelbent) myndighet...  Nåja, vad jag har förstått så är denna ansökan mera av en formalitet - eftersom man har en "objektiv rätt" som det heter på juristspråk till denna typ av rehabilitering enligt "lagen om folkpensionsanstaltens rehabiliteringsförmåner [...]" 2005/566.

Men jag kan å andra sidan konstatera att man inte bör vara för "sjuk" för att orka med denna ruljans, så alla mina sympatier till de som inte är lagfarna och skall ge sig in  i detta!

Ansökan om rehabiliterande psykoterapi
Endast 4 sidor lång blankett + nödvändiga bilagor...

----

Om att strida för sina rättigheter och varför jag blev jurist

På tal om att vid behov av att strida för sina rättigheter är det nog en av de största orsakerna till att jag valde att läsa till jurist. Det är få saker som får mig att tända till på alla cylindrar som när mina eller framförallt någon annans, som kanske också är i en svagare ställning, rättigheter blir kränkta!

Mitt patos ligger nog i att vid behov försvara andras rättigheter om de blir kränkta, och detta kan jag nog bäst göra som utbildad jurist och senare kanske också advokat. Något måste man nog ha som driver en för att orka studera till jurist och plöja genom all litteratur.

Jag har några gånger åtagit mig att driva ärenden för släktingar och vänner när de blivit felbehandlade av någon myndighet, försäkringsbolag eller annat företag. Särskilt illa är det när någon av dessa utnyttjat det faktum att personen t.ex. är äldre eller sjuk - då kan jag driva saken nästan hur långt som helst. 

Naturligtvis framför jag i sådana fall situationen för motparten på ett sakligt och korrekt sätt - är man bara lugn, bestämd och insatt kommer man förvånansvärt långt i sådana situationer. På juristspråk kallas det för "mediation" eller på svenska för "förlikning" var man försöker komma fram till en lösning genom förhandling. 

Enligt finska juristförbundet etiska regler skall vi jurister sträva efter att försöka få till en förlikning mellan parterna, istället för att eskalera tvisten. Nästa steg är ju naturligtvis "litigation" eller som det på svenska heter tvistemål i rätten - men så långt har jag ännu inte behövt driva ett ärende (tack och lov).

Österbottningen

Nästan sommarlov!

Jag måste varva de här lite tyngre texterna, med något mera vardagligt funderande.

Nu har jag nästan sommarlov, ungefär 1 ½ vecka kvar. Gäller bara att nöta en del engelska, i den två delade obligatoriska kursen, en muntlig del och en skriftlig del. Sen skall jag också nöta lite §§§ inför tentamen i statsförfattningsrätt i nästa vecka.

Statsförfattningsrätten handlar om "hur" nya lagar kommer till, hierarkin mellan grundlag-vanlig lag-förordning och internationella avtal som en stat binds av. Faktiskt riktigt intressant, till en viss mån också allmänbildande att i detalj förstå hur lagstiftningsapparaten fungerar.

Det sägs ju skämtsamt om jurister:
"Vi konstruerar lagen, vi tillämpar lagen och vi kringgår lagen."

Vilket faktiskt är sant till en viss gräns, eftersom juristerna medverkar i alla skeden: konstruktion, tillämpning och tolkning / kringgående ;)

Den aktuella luntan, Euroopan ihmisoikeussopimus, (svenska: europeiska människorättsavtalet) är på humana 980 sidor...
Utöver de tre andra böcker som skall läsas till tenten.

Österbottningen

När kroppen säger ifrån - obiter dicta

Jag har så länge jag kunnat minnas varit ambitiös av mig gällande det mesta. Jag har velat prestera och leverera så att jag dels själv varit nöjd med det jag åstadkommit, men också att andra runtomkring skulle märka det.

Men det finns en baksida av att vara ambitiös, tidigare har jag fått uppleva det när kroppen sagt ifrån på ett lindrigare sätt. Den gången var det under gymnasiet när jag läste ett flertal kurser, plus de längre kurserna i fysik, matte & kemi, utöver detta drev jag flera projekt (affärsverksamhet) på sidan om och deltog i frivilligarbete. Det slutade med magkatarr som det fysiska manifestation att nu har du gått för långt. Som tur var det lämnade det inga bestående men hos mig.

Men i januari i år var det dags igen, för en av de tyngsta tenterna på slutet av juristutbildningen är tentamen i förvaltningsrätt. En mastodont "klump" med över 2600 sidor litteratur att läsa, plus relevanta författningstexter (lagar etc.) och en bra kännedom om andra rättsområden som angränsar.

Jag lade stora delar av december på att läsa inför tenten 10.1.2014 (fredag), dessutom rök litet av julen och nyår i och med detta. Tenten skrev jag då på fredagen och kom ut darrig därifrån, den hade varit otroligt krävande. Men konsekvenserna på min fysiska hälsa lät inte vänta på sig, för på natten till lördagen sa min mage upp kontraktet med otrolig magkramp och smärta som följd. Jag stod ut ett par timmar till 2 på natten innan jag var tvungen att ta mig till akutmottagningen för att söka hjälp.

Jag har en hög smärttröskel, en gång har jag handlat kläder med 39,8C feber, men denna gång så toppade smärtan vid en 7:a på en skala 0-10 (var 10 är värsta tänkbara smärta). Att få knäskålen ur led brukar jag klassa som en 8:a på samma skala. Läkaren på akuten tog genast an mitt fall, och jag började inse allvaret när det kopplade upp mig till en "LifeMonitor" för övervakning av mina vitala kroppsliga parametrar.

Efter massor med utredningar av både vanlig läkare och bukkirurg, liksom laboratorie analyser, så visade det sig att tarmen sagt upp kontraktet temporärt. Den hade helt enkelt hamnat i otakt och ville inte processa maten som den skulle. Lösningen låg i att jag fick intravenösa injektioner av medicinen Litalgin, som har både en smärtstillande effekt men framförallt att den får tarmen att slappna av (s.k. kramplösande medicin).

Efter en natt på sjukhuset kunde jag skrivas ut. Men läkaren sade att hädanefter måste jag vara betydligt försiktigare med stress och att pressa mig själv. För det finns en gräns när psykisk press/stress utmynnar och leder till allvarliga fysiska reaktioner. Men lätt är det att säga åt någon som delar "Deutsche Banks" mantra "Passion to perform".

Resultatet av tentamen då? Jo, jag blev godkänd på den även om "reputus" procenten (andelen underkända) låg på över 50%. Jag fick faktiskt högsta poängen på tenten på den enhet var jag studerar. Men till vilket pris?

Nej, hädanefter har jag nog funnit att jag måste försöka slappna av och prioritera andra sysslor. Man måste inte leverera på topp hela tiden. Eller som min psykoterapeut sade, vad har du för glädje av ett examensbetyg med toppbetyg om du kör sönder kroppen? Det fick nog mig att tänka till återigen - jag hade ju blivit varnad redan under gymnasietiden.

Nu blev det här inlägget lite obiter dicta, alltså utanför det väsentliga på bloggen, men jag hoppas att även du kan se över om du är stressad i ditt liv? Det är inte värt att köra slut på sig själv, varken du eller någon annan gynnas av det i längden.

Österbottningen