Visar inlägg med etikett Vasa. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Vasa. Visa alla inlägg

4 mars 2015

Våren tickar på...

Återigen hann det gå ett tag igen innan jag hade möjlighet att skriva ett nytt inlägg här på bloggen...

Orsaken till att det varit tyst är att jag haft en del att stå i, på många olika fronter och plan, under den gångna månaden. Dels så har jag aktivt kört igång med psykoterapin hos min nya "privata" psykoterapeut, och vi börjar där också komma en bit på vägen faktiskt. Sen har jag aktiverat mig allt mera inom den religiösa förening där jag sedan tidigare varit aktiv inom, vilket har lett till nya bekantskaper etc. Dessutom har höstterminens språkkompis projekt fått sig ett ganska rejält uppsving också. Allt detta utöver det normala livet, innehållande skola och andra mindre nöjen och ting, så har gjort att det funnits relativt litet tid över till att blogga.

Men, med det sagt så är det ändå kul att få återkomma till den här bloggen och skriva ibland. Den har faktiskt en relativt viktig funktion i och med att den fungerar som en slags dagbok där jag redogör för de framsteg och bakslag som jag är med om. Jag roade mig nyligen med att bläddra tillbaka ett par inlägg och läsa vad jag gjorde under hösten 2014, och det var faktiskt ett par saker som jag glömt bort som jag nu återigen påmindes om.

Dessvärre har jag dock inte hunnit gå igenom alla mail som kommit, men det är på gång, om det är till någon tröst. Någon hade dock frågat efter litet mera bilder från "mitt liv", så jag tänkte publicera några nyligen tagna foton här innan jag redogör för vad som hänt sedan sist i mera detaljerad form.

Bilden är tagen från den s.k. strandpromenaden i Vasa en kväll
i början av denna vecka. Bilden föreställer de s.k. tornen som
finns i anslutning till Åbo Akademi (det svenska universitet) här i Vasa.
Visst är det väl vackert?
En inte fullt lika "skön" bild, föreställande min arm efter ett blodprov nu på morgonen som togs vid Studenternas hälsovårdsstiftelse här i Vasa. Syftet med det här blodprovet var att följa upp mina något förhöjda kolesterolvärden, efter att jag fastnat i en screening förra våren.
Men bilden är i alla fall "färsk" för den är tagen framför datorn där jag skrev denna text :)
Vilket de många attributen för en studerande skvallrar om: kaffekoppen, pennorna och boken om att skriva uppsats.
Före blodprovet måste man fasta i minst 12 timmar, vilket föranledde att mitt blodsocker sjönk till relativt låga nivåer, och som en följd av detta "beordrade" sjuksköterskan som tog provet mig att gå och äta frukost genast...
Nå, jag tog henne på allvar och spatserade vidare till Sokos Vaakuna, som är ett hotell av mellanklass i Vasa centrum, för att äta en rejäl frukost. Tidningen Hufvudstadsbladet som ligger på bordet, är daterad till 4.3.2015, om det kanske kan fungera som ett indicium på att bilderna jag nu publicerar är relativt färska :)

Psykoterapi

Psykoterapin hos min "nya" terapeut har fortsatt med ett besök i veckan under hela våren, d.v.s. hittills under januari, februari och nu också i mars månad. Som jag även nämnde i ett tidigare inlägg, så har det såhär i början känts litet jobbigt att börja på hos en ny terapeut, i och med att man inte kan fortsätta där man slutade hos den förra terapeuten. Utan man är helt enkelt i större eller mindre omfattning tvungen att börja om, åtminstone till vissa delar med terapin, eftersom jag som patient inte är bekant för terapeuten sedan tidigare och vice versa naturligtvis. Så bara till det här åtgick det faktiskt ett par veckor innan terapeuten hade satt sig tillräckligt in i min situation och litet i min bakgrund, för att vi konkret skulle kunna ens litet gå vidare från det ställe som den förra terapin slutade vid.

Men nu såhär en bit på vägen, så känns det ändå helt vettigt med att startat om från scratch med den nya terapeuten. Detta eftersom jag inte alls gick lika djupt tillbaka i min barndom med min förra terapeut vid SHVS. Orsaken till att vi inte gick lika djupt där var främst det att vi inte träffades lika frekvent, utan var annan till var tredje vecka, medan jag träffar den nya terapeuten på veckobasis. Men så är det väl mellan den offentliga och privata sektorn, inom det privata finns det mera resurser när man väl sätter igång. Men med det sagt, så vill jag ändå tillägga att jag var riktigt nöjd med den terapi jag fick vid SHVS, för där låg siktet mera på att korrigera och komma till rätta med problemen än att gå tillbaka i barndomen och försöka förstå varför man är där man är idag. En kompromiss som nog är helt rimlig, i och med att jag då också var i större behov av konkret hjälp faktiskt - för jag tror inte riktigt jag ens då förstod hur socialt isolerad jag blivit, vilket jag i efterhand tycker mig att ha insett till en viss grad.

Vad mera kan jag då berätta om terapin? Det finns väl en hel del egentligen, men jag väljer att plocka ut några bitar i det här inlägget och får kanske möjlighet att återkomma till andra delar i framtida inlägg.

En sak som jag faktiskt själv gått och grubblat över är om jag skulle kunna ha en släng av autism, eller för att vara mera specifik, av Aspergers-syndrom. Det här funderingen valde jag faktiskt nyligen att dela med min nya terapeut, efter ett par besök. Men hon avfärdade nog min oro relativt fort, för hennes uppfattning är nog att jag definitivt inte lider av autism eller andra liknande syndrom - utan det är helt enkelt ångestrelaterat.

När vi fortsatte att diskutera saken, så kom vi även på varför jag trodde att jag eventuellt skulle lida av autism. Orsaken torde vara den att det skulle vara ett "bekvämt" sätt att komma till rätta med ens sociala fobi, att helt enkelt förklara ens "defekter" genom att det är medfödd "skada" som det inte går att göra så mycket åt helt enkelt. Men, min terapeut köpte nog inte att jag skulle lida av Aspergers för hon har träffat så många patienter som de facto lider av Aspergers att hon menade med säkerhet kan skilja sådana med Asperger och sådana som inte har det. Och även om jag först tvivlade litet på hennes bedömning, vilket jag vid ett senare besök nämnde åt henne, så börjar jag väl även själv komma fram till den slutsatsen. Detta bl.a. eftersom min tankevärld inte fungerar på det sätt som är karakteristiskt för personer med Aspergers. Dessutom så menade hon att mitt känsloliv nog är av "normal" karaktär och inte avviker på det sätt som det borde för att vara aktuellt med en autism diagnos. För mitt problem menade hon istället låg i att jag sedan liten lärts att inte visa känslor, åtminstone inte i särskilt stor utsträckning, utåt mot omgivningen, utan jag har istället valt att sluta dem inom mig. Det här ter sig nog också som en riktig bedömning, i mitt tycke.

Så en konsekvens av att det börjar vara klarlagt att jag inte lider av Aspergers är att a) jag kan inte längre skylla på en medfödd "skada" samt b) att det nog borde gå att göra något åt min sociala fobi. Men, samtidigt har jag kanske ännu inte riktigt kunna köpa att det "bara" skulle vara fråga om social fobi (utöver panikångesten förstås) som spökar, och ställer till det i mitt sociala liv. Men åtminstone har jag nu fått ett professionellt utlåtande av en person som åtminstone borde ha en rimlig uppfattning om jag lider av Asperger eller inte...

Så det var nu ett exempel på vad vi hunnit avhandla under terapin...

Österbottningen

17 september 2014

Hösten gör sig påmind i Vasa

Hösten gör sig påmind på riktigt nu, löven på träden här i Vasa har ändrat sin kulör som sig brukligt. En del tycker att hösten är en tråkig och deprimerande årstid, men det är inte min inställning till hösten. För personligen gillar jag hösten ganska mycket, det är tillsammans med vintern den årstid man hinner koncentrera sig på "tråkiga" saker som att studera och jobba. Dessutom är hösten vacker, eller som Albert Camus sade:

Visst är det så! - Hösten är ju liksom våren en övergångs årstid och det
gäller bara att se efter all den skönhet som hösten har att bjuda på.

För den som inte känner Albert Camus så var han en fransk författare som levde under 1913-1960 som var mycket inflytelserik, och han fick även nobelpriset i litteratur. Dessvärre avled han i bilolycka i sina blott 40 år, så där tystnade nog hans skrivmaskin alldeles för tidigt. 

Albert Camus som han ofta porträtterades, som en intellektuell man
djupt försjunken i tankar - på bilden saknas dock hans obligatoriska cigarett som alltid dinglande i mungipan.

Den bok som han kanske är mest känd för är "Främlingen" som handlar om hur en man känner sig vilsen i tillvaron och kanske framförallt bland andra människor. Böckerna är skrivna ur ett existentiellt perspektiv var Camus funderar kring hur slumpmässig tillvaron är och till vilken absurditet det leder till. Man märker ett tydligt spår av hur ångesten plågar Camus genom böckerna, och hur han försöker tackla den på olika sätt.

Jag gillar Camus böcker och kanske också i någon mån känner igen mig i hans famlande i tillvaron, dock tror inte jag att jag drabbas lika ofta som Camus av "attacker" när känner hur absurt det ibland är. Men samtidigt försökte nog Camus också trots sina annars ganska realistiska och nihilistiska skildringar ändå finna något uppmuntrande. 

Vad en riktig vän är för mig, och förhoppnings ser mina vänner mig så också?

Jag tycker citat ovan är något av det bästa Camus sagt, för det lägger ord på vad riktig vänskap är. Det krävs nog en man som Camus, för att kunna utröna sådana tillstånd som vänskap för vad det i verkligheten innebär - annars förblir det bara en ytlig företeelse som man inte har grepp om. 

Men åter till vardagen, så rullar det på för mig på praktiken och jag börjar känna småningom att man är en del av gänget på arbetsplatsen - även om det har kantats med både framgångar och motgångar. För på en arbetsplats liksom som bekant från skolvärlden, så har det bildats konstellationer av arbetskamrater som ofta är relativt fasta. Då kan det vara svårt som en utomstående och ny att komma in i dessa - vilket försvåras av att jag själv inte är den mest initiativ rike i sociala sammanhang åtminstone. Men som tur är har en del av dessa "konstellationer" varit relativt öppna och jag på så vis lyckats komma in i sällskapet. Men ännu känner jag att jag nog har lättats att umgås med en person i taget.

Korsholsmesplananden: Så dimmigt en vid en morgonpromenad till arbetet att
 man inte såg ett helt kvarter framåt ens. 
Man märker att man är bosatt i närheten av havet när det ofta är så disigt på morgarna när jag går till jobbet. Samtidigt är det bra eftersom det håller koncentrationen i schack när man sitter inne och jobbar, ibland med riktigt mentalt ansträngande fall - för skulle solen skina ute så mister åtminstone jag snabbt koncentrationen.

Österbottningen


3 september 2014

Mellandom

Nu har min praktik vid domstolen kickat igång, och jag börjar småningom bli litet varm i kläderna, och därför kan det vara läge för en mellandom/rapport. Dagarna har hittills präglats av massor med nya intryck, människor, rutiner och vanor, att ta in och vänja sig vid.

De första dagarna kände jag mig som katten nedan, när jag efter jobbet något hålögt irrade hem genom Vasa.

Hittills har jag varit ganska mör efter arbetsdagens slut...

Men jobbet är faktiskt intressant och det passar mig riktigt bra i sig. Problemet är bara allt det nya man skall vänja sig vid först, för utöver allt nytt så gäller det ju för mig att också vara någorlunda klartänkt när jag går igenom och analyserar rättsfall och sedermera förhoppningsvis kommer fram till någon vettig slutsats :) Men kollegorna verkar hjälpsamma, och ganska öppna för nya personer. Arbetsplatsen är dock starkt kvinnodominerad, så jag kände mig nog som en katt bland hermelinerna när jag kom in i kafferummet och jag var den enda killen bland närmare 20 kvinnor vid kaffebordet - och ni kan ju tänka er vart blickarna riktades när jag embarkerade kafferummet...  Tur att min sociala fobi blivit litet mera hanterbar, men jag har ändå svårt att vara mitt i uppmärksamhetens centrum och särskilt att bli synad av ett tjugotal kvinnor i åldrarna 25-65 år som vill veta vem den nye är :)

Dessutom väntade ännu en överraskning runt hörnet, som jag inte hade förutsett - för utöver att ha en egen handledare så har jag också en sekreterare. Jag jobbar inom en mindre sektion som sköter en viss typ av ärenden och inom den sektionen så finns det två sekreterare, varav den ena är tillgänglig för mig och några andra jurister. Så jag blev något förvånad, då hon kom in på mitt tjänsterum och presenterade sig som min sekreterare häromdagen. Tidigare är det ju jag som fungerat som assistent inom privata sektorn, och nu skall jag plötsligt själv börja ge instruktioner åt en sekreterare. 

Tyvärr har jag sannolikt inte en riktigt lika häftig sekreterare som i TV-serien "Suits",
Donna som är advokatsekreterare där (och är gift med en finne i verkligheten...).
Nåja, nog skall det väl gå någorlunda tror jag - då vi är ungefär jämngamla och förstår oss på varandra verkar det som. Men samtidigt känns det konstigt att själv leda delar av någons arbete, för den enda skillnaden mellan oss är ju att jag har "högre" utbildning. Mina arbetsuppgifter verkar annars riktigt lämpliga för mig, jag är den där typen som gillar att analysera och läsa in mig på knepiga saker, och gärna jobba litet självständigt men ändå kunna diskutera sakerna med andra. Vilket jag också får göra nu, men samtidigt är jag ganska självkritisk av mig - vilket drabbar mig när jag skall presentera mitt arbete för mina överordnande... Men stämningen är kollegial, så de (vi) försöker ta det ro så här långt åtminstone.  

Jo, så det är nog en hel del utmaningar som jag som social fobiker möter i arbetslivet. Men samtidigt har jag enklare att fungera i formella sammanhang, där jag har en färdig roll. Men redan i kafferummet blir jag som sagt något mera osäker, och det är ju där min stora utmaning ligger. Men jag försöker öva upp mina färdigheter i small-talk och litet bättre har det börja gå nu. Och förhoppningsvis skall åtminstone de färdigheterna vara bättre efter dessa veckor på domstolen.

I väntan på den slutliga domen,

Österbottningen

28 augusti 2014

Besök hos psykologen

Idag på förmiddagen besökte jag psykologen vid SHVS för ett uppföljningsbesök efter sommarmånaderna. Jag trodde att det skulle vara vår sista träff, men så var det inte riktigt, eftersom vi nog skall träffas ytterligare en gång till.

Inga större nyheter eller förändringar framkom under besöket - utan vi diskuterade mest den gångna sommaren. Men en skillnad noterade dock psykologen, och det var att jag verkade mera avslappnad än förut, vilket nog kan ha varit en riktig iakttagelse från hennes sida. För som jag skrev i senaste inlägget så känner jag mig faktiskt mera avslappnad än förut i sociala situationer. Dessutom försöker jag att undvika att älta saker på förhand, t.ex. innan jag skall träffa någon ny person. För tidigare har det gått mycket energi åt att på förhand fundera över det kommande mötet och dessutom oroa sig (oftast) i onödan.

För som vi gemensamt kom fram till så är det oftast lönsamt att gå in i nya situationer med öppet sinne. Eller som en sade, att undvika att överanalysera situationen, för det låser oftast tanken och gör att man verkar stel i sociala situationer. Å andra sidan är det ibland viktigt att kunna tänka strategiskt och på förhand se vilka konsekvenser ens handlingar kommer att ha på sikt, men det är något som man nog kan minska på när man umgås informellt med personer. I mitt yrkesliv är det nog snarare en fördel eftersom man jurist gärna får vara proaktiv så att kunden undviker att gå på en juridisk mina. De flesta egenskaper kan nyttjas på både positiva och negativa sätt, så också denna. 

Vad annat framkom? Jo, vi diskuterade val av psykoterapeut, vilket inte är helt enkelt. Orsaken är dels att alla terapeuter inte har lediga slots (platser) och dels vilken terapi inriktning de har. Det förgående kan man inte göra så mycket åt, däremot kan man ju påverka valet av inriktning vid valet av terapeut.

Det finns åtminstone följande psykoterapi inriktningar:

  • Kognitiv beteendeterapi (KBT) (Wiki)
    - vilket i all enkelhet tar fokus på att förändra beteendet och tankarna
    - gräver inte lika djupt i var problemet sitter, utan målet är att förändra just beteendet
    - en nyare form som är relativt populär
    - färre terapeuter
  • Psykodynamisk terapi (Wiki)
    - här ligger fokuset mera på att försöka hitta problemet (konflikten) och bakgrunden till det samma
    - man tar ett helhetsgrepp istället för att enbart fokusera på lösningen och förändringen
    - i någon kanske djupare än KBT
    - flera terapeuter
  • Psykoanalytisk terapi (Wiki)
    - den gamla klassiska skolan - har sin botten i Sigmund Freuds teorier
    - går absolut djupast i människans psyke
    - här försöker man hitta förklaringarna i ens tidigare erfarenheter och associera
    - sannolikt dyrare
    - mycket få terapeuter
Valet är således inte helt enkelt, eftersom det också finns begränsat med psykoterapeuter i Vasa och Österbotten överlag. Så planerar du att bli psykoterapeut har du sannolikt inga problem att starta din egen "putikki" som privatpraktiserande psykoterapeut i Vasa eller Österbotten. För koncentration verkar av naturliga skäl vara högst i och kring universitetsstäder. Dessvärre utbildar man ju inga psykologer i Vasa, vilket säkert kunde vara ett förlag på ny utbildning här, för behovet är ju större än tillgången.

Psykoterapi pågår...
Jag fascineras fortfarande av just vad man kan åstadkomma genom terapi.
Men jag hamnar att ta mig en funderare och läsa på litet till om valet av inriktning innan jag definitivt väljer terapeut. För målet är ju att man skall följas åt under åtminstone ett år, men upp till 3 år - så valet är viktigt. Sen är ju människokemin, enligt både min läkare och psykolog viktigare än valet av terapi inriktning för resultatet av terapin. För i slutändan är det ju resultatet som räknas, även om jag tänker mig att jag nog inte vill ha någon quick-fix för de håller knappast i längden. Därför drar jag just nu litet på psykodynamiska hållet.

---

Vill du hitta en lista över psykoterapeuter i Finland, som är FPA understödda så kan du kolla här i FPA:s sökfunktion (välj: "rehabiliterande psykoterapi). Observera, att för att få subventionerad psykoterapi behövs remiss från specialistläkare - mera allmänt om subventionerad psykoterapi hittar du här hos FPA.

/ Österbottningen

10 juni 2014

Reflektioner på morgonen vid Görans Café

Det blev en tidig morgon idag, då jag skulle ledsaga en äldre släkting till mig vid sjukhuset. På vägen hem från sjukhuset passade jag på att slå mig ner vid mitt favorit café i Vasa, nämligen Görans Café i Rewell Center.

Jag brukar med jämna mellanrum börja dagen där med en stor Cafe Latte, som är underbart god. Oftast i högsta hugg med Vasabladet, för att få koll på läget i Österbotten.

Så om du ser en ung kille med sandfärgat hår, med en latte i ena handen och VBL i andra handen, och med en kanske något disträ uppsyn - då har du sannolikt spottat mig!
(kom i så fall gärna fram och säg "Hej!", alltid roligt att träffa andra personer och bloggläsare, med min socialfobi är jag ju annars ganska försiktig av sig.." )

Görans café/konditori i Rewell Center
Alltid skönt att börja förmiddagen där i en trevlig atmosfär!

Utöver att läsa VBL, så hann jag också reflektera litet över en dikt av Rolf Ekelöf, som var en svensk poet och medlem av Svenska Akademin. Stycket i den dikt jag främst tänker på är:

"Du skall hålla sällskap
med din ångest/värk, du skall förströ den
ända till den gråa morgonen."

Intressant hur ångesten har plågat många människor, och vi har ändå inte funnit ett botemedel mot den. Utan likväl ännu idag som när R. Ekelöf skrev sin dikt, måste vi försöka hantera ångesten. Även Pär Lagerkvist var ju tvungen att brottas med sin ångest i dikterna, "ångest, ångest, ångest är min arvedel" - som säkert många kan associera till.

Österbottningen

9 juni 2014

Dagen då jag nästan blev gripen för snatteri!

Ja, inte trodde jag att den dag någonsin skulle komma då jag nästan blir gripen för snatteri - det måste jag säga.

För att backa bandet litet - idag hade jag tänkt utföra två ärenden på "stan" i Vasa, det ena var ett besök vid Posten och det andra att handla vid Citymarket i "City". Eftersom jag tror på att vara lat, bara man är det på rätt sätt, så hade jag rationaliserat så att jag först besöker Posten och sedan direkt Citymarket (ingen bra plan - så här ur bakspegeln sett).

Nåväl, jag hämtade ett paket från Posten som hade kommit från Cdon.com. Paketet innehöll en portabel USB hårddisk av storleken 1Tb. Jag lade paketet i min ryggsäck för att enkelt ta det med mig. Sen gick jag då till Citymarket för att handla inför den kommande veckan. Allt gick bra vid Citymarket, och när jag var på väg till kassorna tänkte jag hur skönt det skall bli med en ledig eftermiddag innan skolan kör igång nästa morgon.

Jag betalde varorna vid kassan och var på väg ut genom larmbågarna för att plocka varorna i plastpåsen från bandet - då går larmet! Min första tanke är att det är någon annan som triggat larmet eller att det är falsklarm. Dessvärre var det nog jag som orsakade larmet vilket blev klart då jag gick tillbaka in till kassan och de började tjuta igen.

Den unga söta kassörskan gav mig en blick som antydde att "du verkar nog inte vara en typisk snattare" - men tyvärr har vi våra rutiner om att vi måste kalla på väktare. Jag frågade då om det gick bra att jag fyller påsen med varorna och kliver åtsidan från kassan, vilket gick bra. Men oj vad folk tittade på en - i deras ögon var jag nog redan dömd av "folkets domstol".

Det dröjde ett tag innan väktarna dök upp, turligt nog befann de sig i butiken dock. Men under väntan på väktarna började nog tankarna gå i rasande fart i mitt huvud - tänk om det råkat ramla ner någon vara eller liknande i min ficka eller liknande utan att jag märkt det? Är min juristkarriär nu över? (katastroftankar, jag vet). Men jag nyktrade till en aning i min tankevärld och insåg för att man skall kunna bli dömd för ex. snatteri så krävs uppsåt. Med uppsåt avses att man måste ha för avsikt att göra något brottsligt, annars kan man normalt inte dömas till ansvar. Uppsåt eller som det heter på latin "mens rea" ett ont sinne, är egentligen en kristen term - som kommer av att för att skuld skall föreligga så kräves det att man syndat. Vilket jag nog inte hade gjort!
Ibland är det tur att man studerar juridik... då känner man åtminstone till sina rättigheter.

Väktarna kom, och jag gick fram för att möta dem för att få en bra "utgångsposition" och när jag sa det var jag som hade orsakat larmet såg de t.o.m. litet besvikna ut. Inte heller i deras ögon såg väl ut som någon typisk snattare. Vi undersökte min väska tillsammans för att se vad det var som triggade larmet och gissa om det inte var paketet från Cdon.com med hårdskivan som orsakade larmet!
När det var klarlagt fick jag en ursäkt och fick gå iväg hemåt, något skakad dock...

Seagate USB 3 hårddisk som orsakade larmet vid Citymarket i Vasa.
Inne i lådan finns nämligen en liten "larmtagg" som inte hade blivit avaktiverad vid Cdon.com!
Tack och lov, blev jag dels "frikänd" från ett brott som jag inte utfört. Men dels att ingen bekant var i närheten vid kassorna när det hände - annars hade jag nog fått stämpeln snattare. Usch, man skall inte döma någon för snabbt har jag också lärt mig idag.

Uppdatering 13.6.2014
Idag handlade jag igen på Citymarket, och även om jag inte blev betjänade av samma kassörska som i måndags - så fick jag trots allt ett leende av den kassörska som tagit mig för snatteri. Antar att det betyder att jag är oskyldig i hennes ögon, tack för det!
En annan lärdom jag dragit av det skedda är att man inte skall rationalisera för långt, och nästa gång går jag nog hem via innan jag handlar vid Citymarket efter ett besök på Posten.

Österbottningen,
skakad men inte rörd

5 juni 2014

Om social fobi och panikångest i Finland

Igår kväll hade jag litet tid över, plus att det regnade utomhus här i Vasa, Finland, så jag bestämde mig för att skriva två längre inlägg på SPS.nu.

SPS.nu är för de som inte känner till sidan, en sida för personer med panikångest och/eller social fobi.
Förkortningen står för Stödsidan för drabbade av panikångest och socialfobi.
Det främsta funktionen i mitt tycke med SPS, är deras forum varigenom man får utbyta kontakter och diskutera med andra som har social fobi och panikångest.
SPS forum hittar du här: http://www.sps.nu/forum/

Det första inlägget jag skrev handlade om att jag saknar finlandssvenskar som är aktiva på just sidan SPS. Vad det beror på vet jag inte. Kanske har inte finlandssvenskar hittat dit ännu, eller så anger de inte varifrån de kommer. Det försökte jag råda bot på genom att skapa en tråd om Finlandssvenskar med panikångest och socialfobi / socialångest. Tråden hittar du här:
Finlandssvensk med panikångest och social fobi (SPS.nu)

Det andra inlägget jag skrev behandlar vilken typ av behandling som finns tillgänglig för personer med panikångest och socialfobi i Finland. Vården i Finland, är ju i huvuddrag ganska likadan som den man kan få i Sverige. Vissa skillnader finns dock, som jag märkt av, därför tyckte jag det var på sin plats med en sådan tråd också! Den största skillnaden i mitt tycke är nog att det i Finland finns möjlighet till mera omfattande och intensiv terapi, som subventioneras av FPA (Folkpensions anstalten). Den tråden hittar du här:
Behandling av social fobi och panikångest i Finland (SPS.nu)

Bild av var du hittar finlandssvenskarna




















Österbottningen