Ur vardagen

Hej igen!

Här följer en liten uppdatering av läget hos mig just nu.

Till först vill jag dock beklaga att det var tyst ett bra tag här på bloggen, faktiskt i ett helt kvartal nu. Mer om orsakerna till det nedan.
Sen antar jag också att det kommit en del e-post och andra kommentarer under denna tid - dessa skall jag ta i tu med inom kort. (Jag har helt enkelt inte "vågat" öppna min inkorg ännu...)

Allmänt

1. Mitt senaste inlägg skrev jag i mitten av oktober 2014, och då var läget det att jag fortsatte mina studier vid universitet i Vasa. Så är fortsättningsvis också fallet, skillnaden är bara den att jag har övergått till magisterstudier nu.

2. Jag hade också under hösten en språkkompis och jag får väl antagligen också säga att jag fortsättningsvis har en språkkompis, eftersom vi har diskuterat att fortsätta så här inofficiellt under vårterminen.

3. Jag har även fortsatt med min aktivitet inom den tidigare nämnda studentföreningen. Det har faktiskt "gått så långt" att jag råkade bli vald till styrelsemedlem för nämnda förening, hur det gick är vet jag inte riktigt...

Studierna

4. Studierna har fortgått med några kurser under höstterminen. Emellertid har fokus mera legat på att s.k. individuella studier - vilket i praktiken innebär att man läser självständigt och skriver. I och för sig är det en studiemetod som passar mig relativt bra, men å andra sidan så är det bra att få utmana sig själv med "obekväma" situationer som grupparbeten och liknande. Ett grupparbete hann jag nog "tränga in" under höstterminen också, men det gick relativt smärtfritt då en annan kille tog initiativ till att samarbeta med mig. Trevligt så!

5. Men samtidigt så önskar jag själv att jag skulle kunna ta initiativ och våga dra ihop en grupp, alternativt föreslå att "du skall vi jobba tillsammans?". Men just nu känns det ganska oöverstigligt, måste jag medge - kanske om man tvingande mig skulle jag göra det...

Språkkompis

6. I mitt förra inlägg nämnde jag att jag har fått en språkkompis. I praktiken har det inneburit att jag har fungerat som lärare i svenska åt en tjej, samtidigt som hon har lärt mig finska. Nu med "facit i hand" så är jag riktigt nöjd med genomförandet.

7. För hur ofta får man annars som social fobiker möjligheten att umgås med någon annan (sen tidigare främmande person) sådär kravlöst? Vi träffades ungefär 15 gånger under höstterminen, d.v.s. ungefär en gång i veckan, och då ungefär 2 timmar åt gången. I praktiken så talade vi 1 timme svenska och 1 timme finska, samt att vi också skrev åt varandra på det andra inhemska språket och så rättade vi varandras texter.

8. Men samtidigt har det också känts litet märkligt. Låt mig förklara. För under våra träffar så har vi brukat gå på café, d.v.s. litet neutral mark, men sen så avancerade det så att vi bl.a. gick på bio tillsammans. Med avancera menar jag inte att jag skulle ha blivit kär, utan snarast det att vänskapen intensifierades. Dessutom besökte hon min lägenhet vid ett tillfälle, jag kan väl nämna att antalet gånger som jag har haft en tjejkompis på besök under mitt liv går att räkna på ena handens fingrar... Så på så sätt var det också ett framsteg.

Psykoterapi

9.  Jag blev beviljad privat psykoterapi av FPA, och mycket tid åtgick också till att finna en privat terapeut. Jag hade inbillat mig att det skulle vara ungefär lika enkelt som att "boka tid för en bilservice", d.v.s. att man lyfter på luren och beställer en tid till en terapeut. Men nej, istället var de flesta terapeuter fullbokade, detta som en konsekvens av att vårdtiderna är ganska långa - många går till samma terapeut under 1-3 års tid. En bilservice varar ju i jämförelse någon timme.

10. Sen var det ju det här med att man skall matcha personkemiskt med sin terapeut. I mitt fall, så verkar jag åtminstone att ha haft tur, för jag tror att det kommer att fungera med den första terapeuten jag träffade. Min psykiater på SHVS nämnde också att över 80% brukar träffa "rätt" terapeut på första försöket, så denna gång fick jag tillhöra den "gråa" vanliga massan.

11. Min terapeut är utbildad i Umeå, och det var också litet en bidragande orsak till att jag valde henne eftersom jag inbillar mig att man i Sverige har en litet mera modern syn på psykoterapi än i Finland. Vilket också så här långt verkar stämma. Intressant var dock det att hon är utbildad i både kognitiv beteendeterapi men också i psykodynamisk terapi, så hon förklarade att hon brukar kombinera ihop en blandning av dessa enligt vad klienten behöver. Normalt brukar ju terapeuterna annars vara utbildade i "enbart" endera inriktningen.

12. En tråkig grej med att byta terapeut är dock det att man är tvungen att börja om litet från noll. Jag menar med min terapeut på SHVS så "visste" hon ju ungefär var jag rörde mig och kände till min bakgrund, och man kunde således hoppa direkt fram till detta och nuet. Nu är jag tvungen att repetera litet samma saker med denna terapeut så att hon skall "catcha up" var jag rör mig, liksom även få veta vem jag är. Detta är väl också en förutsättning innan kommer till the real business.
Så just nu åtgår de flesta besöken till detta.

Andra projekt

13. Ett av de delmål jag jobbade med hos min förra terapeut på SHVS var att jag skulle försöka våga att börja engagera mig i andra sammanhang. Detta skulle då ske främst med fokus på studiesammanhang. För en sak som jag saknat så här långt under min studietid är den sociala samvaron som man borde få ha under studietiden.

14. Som en följd av att jag kände att jag saknade någonting, så var jag också motiverad till att åtminstone försöka bredda mitt sociala umgänge. Till första anhalt valde vi att fokusera på den här föreningen som är aktiv inom samma religion som jag själv bekänner mig till, d.v.s. kristendomen. Och nu i höst så bar det alltså frukt, jag prövade ju först att besöka en föreningens samlingar under våren, men sen föll saken litet i dvala.

15. Nu har det emellertid gått så långt att jag närvarade på föreningsmötet i höstas, och då frågade en kille om jag skulle vara intresserad av att gå med i föreningens styrelse. Och av någon anledning, så tackade jag ja till detta - så där sitter jag nu då... Det har ju både positiva och negativa effekter. Positivt såtillvida att detta "tvingar" mig att gå på deras samlingar, samt att man ännu mera blir meddragen i ett socialt sammanhang. Negativt är det väl främst på så sätt att det åtgår en del tid till detta engagemang, men jag tror dock att det är värt det.

16. Yttermera, för att använda ett juridiskt språk, så har jag även hunnit med en del andra projekt. Mer om dessa så småningom antar jag. För eftersom det har hänt relativt mycket på kort tid, så tar det faktiskt litet tid att orientera sig i nuet så att säga. Men därför är också den här bloggen en relativt bra plats att skriva om dessa "upplevelser" som ett sätt för mig att bearbeta vardagen. Och om det dessutom kan vara till nytta, alternativt till intresse för någon annan så är det ju trevlig bonus :)

Staden Vasa bjuder på ett fint naturscenario nu på vintern. Den här bilden är tagen från ön Brändö
och mot väster. I förgrunden ser man Åbo akademis (universitets) utrymmen i Vasa.

Avslutningsvis får jag be om ursäkt för det här omfångsrika inlägget - men det tycks vara en fallenhet hos mig och kanske också hos andra juriststudenter att skriva långt när man väl får chansen.

Men jag skall försöka ta och skriva ett par litet kortare inlägg om de olika sakerna (t.ex. om psykoterapin), så snart jag har lite extra tid till mitt förfogande.

Österbottningen

Träning av small-talk i hissen

Jag kör för tillfället med en övning att inleda spontana konversationer med främmande personer på jobbet när tillfället ges.

Jag praktiserar på en arbetsplats med ungefär 80 anställda, och medan man är ny i huset så kommer det en hel del chanser att öva upp sitt kunnande i small-talk. Antingen så att de andra personen spontant inleder ett samtal med mig, när denne noterar att jag är ny i korridorerna eller så att jag försöker få igång en konversation.

Idag slutade det dock litet mindre lyckligt, när jag inledde en konversation i hissen med en litet äldre finskspråkig dam som fungerar som sekreterare vid domstolen. Eftersom vi båda varit på lunch till en närliggande restaurang så tänkte jag att man kunde ta fasta på maten, sådär lagom banalt och enkelt ämne.

Sagt och gjort, så frågade jag vad hon tyckte om restaurangen och deras mat. Nå, hon berömde i de varmaste ordalagen maten som serverades där. Särskilt tog hon fasta på ett av dagens alternativ, som jag aldrig själv skulle beställa, nämligen rökt renskav. Det vänder sig i min mage bara av att höra talas om en dylik rätt...

Nåväl, hon sade åt mig att jag absolut måste testa den rätten eftersom den är "sååå god". Särskilt eftersom de vid den aktuella restaurangen förstår att blanda i stora ost-klimpar i såsen med renskaven. Dessutom bredde hon på med att de synnerligen fått till en fungerande helhet genom att också tillsätta stora brödbitar (!!) i såsen, och det här tillsammans med renskavet och ost-klimparna som flyter runt är en närmast lukullisk måltid. Detta samtidigt som hon nöjt klappade sig på magen. Undertecknad var vid det här tillfället nästan spyfärdig, och jag försökte efter bästa förmåga dölja den känsla av illamående som säkert florerade i mitt ansikte. Jag vet dock inte hur min stålsättning lyckades, för jag kände kväljningar i halsen ännu när hissdörrarna slogs upp och jag försökte på det mest anständiga sätt göra sorti ut ur hissen.

Ännu när jag skriver den här texten, kan jag se framför mig hur det rökta renskavet flyter runt tillsammans med stora gul/vita ost-klimpar och brödbitar i en salig blandning, efter tantens mycket detaljerade redogörelse... Tur att resan i hissen inte varade längre - då vet jag inte hur jag hade bemästrat situationen om hon hade fortsatt att redogöra för sina måltider åt mig...

Tja, i det här fallet önskade jag verkligen att hissen INTE skulle stanna...

Två slutsatser:
1) Var försiktig framledes med att diskutera matupplevelser med människor vars matvanor du inte känner sedan tidigare. Alternativt försök hitta en fras att avstyra samtalet från ämnet vid behov...
2) Finnarnas matkultur skiljer sig nog från den finlandssvenska motsvarigheten, trots att vi bor i samma land. Jag tror vår matkultur nog ligger närmare den rikssvenska med köttbullar och mos + rårörda lingon...

Men bortsett från den lilla fadäsen att försöka diskutera ett så "känsligt" ämne i en instängd atomsfär som i en hiss, så har nog mina övningar burit en del frukt. Jag "rycker" inte till lika mycket som jag annars brukar göra om en främling inleder ett samtal med mig, och jag inbillar mig att jag uppträder mera spontant och kanske också naturligt i sådana situationer.

Man lär så länge man lever,

Österbottningen

Mellandom

Nu har min praktik vid domstolen kickat igång, och jag börjar småningom bli litet varm i kläderna, och därför kan det vara läge för en mellandom/rapport. Dagarna har hittills präglats av massor med nya intryck, människor, rutiner och vanor, att ta in och vänja sig vid.

De första dagarna kände jag mig som katten nedan, när jag efter jobbet något hålögt irrade hem genom Vasa.

Hittills har jag varit ganska mör efter arbetsdagens slut...

Men jobbet är faktiskt intressant och det passar mig riktigt bra i sig. Problemet är bara allt det nya man skall vänja sig vid först, för utöver allt nytt så gäller det ju för mig att också vara någorlunda klartänkt när jag går igenom och analyserar rättsfall och sedermera förhoppningsvis kommer fram till någon vettig slutsats :) Men kollegorna verkar hjälpsamma, och ganska öppna för nya personer. Arbetsplatsen är dock starkt kvinnodominerad, så jag kände mig nog som en katt bland hermelinerna när jag kom in i kafferummet och jag var den enda killen bland närmare 20 kvinnor vid kaffebordet - och ni kan ju tänka er vart blickarna riktades när jag embarkerade kafferummet...  Tur att min sociala fobi blivit litet mera hanterbar, men jag har ändå svårt att vara mitt i uppmärksamhetens centrum och särskilt att bli synad av ett tjugotal kvinnor i åldrarna 25-65 år som vill veta vem den nye är :)

Dessutom väntade ännu en överraskning runt hörnet, som jag inte hade förutsett - för utöver att ha en egen handledare så har jag också en sekreterare. Jag jobbar inom en mindre sektion som sköter en viss typ av ärenden och inom den sektionen så finns det två sekreterare, varav den ena är tillgänglig för mig och några andra jurister. Så jag blev något förvånad, då hon kom in på mitt tjänsterum och presenterade sig som min sekreterare häromdagen. Tidigare är det ju jag som fungerat som assistent inom privata sektorn, och nu skall jag plötsligt själv börja ge instruktioner åt en sekreterare. 

Tyvärr har jag sannolikt inte en riktigt lika häftig sekreterare som i TV-serien "Suits",
Donna som är advokatsekreterare där (och är gift med en finne i verkligheten...).

Nåja, nog skall det väl gå någorlunda tror jag - då vi är ungefär jämngamla och förstår oss på varandra verkar det som. Men samtidigt känns det konstigt att själv leda delar av någons arbete, för den enda skillnaden mellan oss är ju att jag har "högre" utbildning. Mina arbetsuppgifter verkar annars riktigt lämpliga för mig, jag är den där typen som gillar att analysera och läsa in mig på knepiga saker, och gärna jobba litet självständigt men ändå kunna diskutera sakerna med andra. Vilket jag också får göra nu, men samtidigt är jag ganska självkritisk av mig - vilket drabbar mig när jag skall presentera mitt arbete för mina överordnande... Men stämningen är kollegial, så de (vi) försöker ta det ro så här långt åtminstone.  

Jo, så det är nog en hel del utmaningar som jag som social fobiker möter i arbetslivet. Men samtidigt har jag enklare att fungera i formella sammanhang, där jag har en färdig roll. Men redan i kafferummet blir jag som sagt något mera osäker, och det är ju där min stora utmaning ligger. Men jag försöker öva upp mina färdigheter i small-talk och litet bättre har det börja gå nu. Och förhoppningsvis skall åtminstone de färdigheterna vara bättre efter dessa veckor på domstolen.

I väntan på den slutliga domen,

Österbottningen

Klädsel

Det sägs ju att kläderna gör mannen, och även om jag aldrig har varit något modelejon så är jag väl tvungen att i någon mån instämma i det.

Nästa vecka inleder jag min tjänstgöring på en av domstolarna i Vasa för en månad, och utöver den sociala biten och andra juridiska utmaningar har jag varit tvungen att fundera på klädseln. Tidigare har jag jobbat på en revisionsfirma som legal assistant och där har klädseln varit relativt avslappnad, skjorta eller piké plus ett par chinos har dugit bra.

Men domstolsvärlden är något mera krävande, dock inte som en affärsjuridisk byrå var det är kostym eller kavaj som gäller varje dag, så är domstolen någonstans mitt emellan. Jag vill ju inte sticka ut ur mängden genom att vara över- eller snarare kanske mera underklädd.

En sådan här Barbour Liddelsdale jacka har jag till vardags.
Lagom i de flesta situationer och fungerar höst och vår utan problem.
Dock är jag inte lika bildskön som killen ovan, och inte lika preppy heller ;)

Frågan kan måhända te sig ytlig, men samtidigt är ju en klädsel som man trivs i och känner sig bekväm i stärkande för självkänslan. Vilket är en viktig faktor att jobba med vid social fobi, det är åtminstone att onödigt att skaffa sig flera aber än nödvändigt. Sen gäller det inom den juridiska sektorn att "Dress to impress", åtminstone om man sett för många amerikanska advokatserier :)

Här är en scen ur advokatserien "Suits", ungefär så här skall nog en affärsjurist klä sig.
Observera den snygga Burberry slipsen, mannen (Mike) till höger har, "tygbiten" kostar 120€ på Stockman...

Men jag har fastnat för ett brittiskt märke, inte Burberry då, utan för Barbour som är lantlivs inspirerad. Jo, jag vet att deras kläder förknippas med strebers i Stockholms innerstad och kring Karlaplan, sedan något år tillbaka. Men samtidigt är de tidlösa i sitt snitt och lagom lediga och formella samtidigt, jag hade en föreläsning med en agronom (!) som hade hela outfiten i Barbour, vilket dock blev too much...

Ungefär så här ser min drömtillvaro ut på fritiden, hunden kunde dock vara en labrador.
Även om jag nog dras starkt till havet också.

Det jag gillar med Barbour, är att de lyckats kombinera ihop just lantligt med lätt preppy stil. Egentligen skulle jag vilja kalla det för akademisk klädsel då preppy stilen egentligen kommer från de s.k. IvyLeague universiteten på USAs östkust. Tänk Harvard, Yale, Princeton och Columbia University. (Parentes: vi hade en professor som studerat på Yale, och han hade anammat stilen med hull och hår...) Men Barbour har även fått in en diskret charm av det som finns på brittiska elituniversitet, som Oxford och Cambridge.

Nu fick du kanske, en bild av att jag är någon form av elitist och modemedveten typ. Så är nog inte fallet, utan klär mig nog till vardags med bekvämlighet och funktion i första hand. Ett par "mysbyxor" är nog vad jag klär mig i hemmavid, så där kunde vi avföra den hypotesen.

Här har vi den gamla brittiska stilen glorifierad, tidigt 1900-tal.
Barbour tillverkar inte längre denna kollektion som tur är...
Fina jakthundar dock.

Utan måtta med allt, ungefär så här tänker jag mig är lagom.
Mannen till höger kanske nog hade kunnat lämna promenadkäppen hemma...

Sen har vi just denna klädstil som förknippas med den akademiska världen, och i viss mån charmar den nog mig också. Bäst beskriver kanske reklambilden för Brooks Brothers nedan vad som förknippas med den stilen. (Kuriosa: Brooks Brothers är ett amerikanskt klädmärke, främst kända för sina skjortor till män och USA:s presidenter brukar ha just skjorta av detta fabrikatet både vid installationen och sedan i tjänsten.) Av någon anledning var dessa skjortor och klädstilen överrepresenterad på Handelshögskolan i Stockholm när jag studerade där. På juridiska är de flesta nog ledigt klädda i mitt tycke.

Brooks Brothers höst kollektion i Ivy League stil.
Kanske inte nödvändigt att klä sig riktigt som här dock.

Sen fick jag faktiskt en fråga över hur min "drömtjej" ser ut, via kontaktformuläret för en tid sedan. Nu när jag ändå är på gång och skriver om ytligheter och kläder, så kan jag väl försöka besvara den frågan också. :)
För mig är det nog de inre kvaliteterna som räknas i första hand, för skall man leva ihop så är det nog det som avgör alla dagar i veckan. Men om jag nu tvunget skall exemplifiera så är det något i den här stilen som nog väcker uppmärksamhet hos mig. Naturligtvis inser jag att tjejen nedan är fotomodell, men det var nu ett (tappert?) försök från min sida att illustrera.

Kanske något åt det här hållet?
Jackan hon bär torde vara en brittisk Gloverall.

Vad jag främst fastnade för med den här tjejen, var
något med hennes utstrålning och blicken. Den tillsammans
stärker bilden om en sympatisk, trevlig och intelligent tjej.

Vill du fortsätta att "gotta" dig över Preppy och Ivy League stil så kan du börja här (Martins blogg) eller här (Ivy Style blogg). ;)

Tack och förlåt, jag skall undvika att dra upp mode saker här igen på ett tag. Jag behövde bara få reflektera litet kring kläder...

/ Österbotttningen

Enjoy the summer!

Med midsommaren bakom oss går vi nu (förhoppningsvis) mot högsommaren - med litet mera värme som följd.

Själv har jag nu officiellt kunnat ta semester från utbildningen - då jag fick bekräftat att jag klarat sista momentet i engelska kursen "with flying colors"!

Utöver tentamen så hade vi också en del inlämningsuppgifter att skicka till läraren för bedömning. Jag hade inte fått bekräftat att läraren mottagit mina "assingments" och därför valde jag utifall att dubbelkolla saken.

Trevlig läsning, indeed!

Svaret var trevligt - jag verkar åtminstone att vara godkänd ;) --> så nu får jag njuta av sommaren officiellt!

---

Utöver jobb i sommar, så har jag åtagit mig att läsa ett par "klassiker" som jag saknat på min "meritförteckning" över läst litteratur. Jag har för avsikt att läsa dels ultraklassikern "Brott och Straff", som det nog till att alla läst och i synnerhet jur. studenter.

Men sen har jag också börjat svettas med antologin "På spaning efter den tid som flytt" av Marcel Proust. Tyvärr hade någon hunnit före mig och lånat första boken av de åtta böckerna i antologin, så jag var tvungen att börja med andra boken "I skuggan av unga flickor i blom".

Jag har kommit litet över halvvägs av bokens totala ca 500 sidor, och kan börja dra vissa konklusioner. Ett par saker har jag fått erfara genom att läsa den, dels att den är både sorglig och litet humoristisk på samma gång.
Titeln anspelar på det faktum, att Marcel är sjuk och inte kan delta i umgänget med unga flickor (när de är som vackrast i ung ålder) och går miste om denna fantastiska period i deras liv och som även borde ha varit en del av hans. Ett visst igenkännande kan jag nog också som kille med social fobi göra här, eftersom jag alltid har varit försiktig och osäker i umgänget med tjejer. För att inte tala om i dejting situationer. Nåväl, boken blir inte bitter eftersom han också anspelar på den fåfänga och i viss mån dekadens som finns i det mänskliga umgänget, vilket lyfter boken.

Men det som kanske mest förvånar mig av att läsa just böcker av Marcel Proust, är vilken rikedom han har i språket och de otroligt detaljerade skildringarna av både personer och miljöer. Så i det sammanhanget är nog mina associationer med social fobi sekundära i sammanhanget. Så jag tror att böckerna utöver sin sällsporda språkliga rikedom, även kan bidra till någon form av kultivering om man går inför att läsa dessa.

Österbottningen