Besök hos läkaren

Idag var jag på besök till min läkare vid Studenternas Hälsovårdsstiftelse (SHVS), som är specialist i psykiatri. Jag träffade honom första gången under våren 2014, och nu var det dags för ett uppföljningsbesök.

Jag tror inte jag har beskrivit mitt intryck av den aktuella läkaren förut? Jag minns när jag skulle besöka honom första gången i april (?) i våras, och jag bävade nog faktiskt en hel del. Orsaken var att jag nog hade en relativt stereotypisk bild av dylika läkare, eller som de framställs i Kalle Anka & Co som "hjärnskrynklare". Eller de gamla föreställningar om en professor med gråsprängt hår och runda glasögon och vit sliten läkarrock på sig, som tittar på en som om man vore ett försöksdjur. Vänta nu, beskrev jag just Sigmund Freud?

Professor Sigmund Freud, en av de viktigaste utforskarna av
människans psyke och grundare av psykoanalysen - ni vet där man ligger på en brits och har terapeuten bakom sig.

Nåja, dessa bilder kom nog på skam direkt. För ut ur mottagningsrummet kom en man i 45 års åldern, som var klädd i helt vanliga jeans och cardigan, och såg hur sympatisk ut som helst. Behöver jag säga att jag fattade tycke för honom direkt? Samtalet vi hade var nog mera två vuxna människor emellan, än att det skulle vara fråga om någon psykiatrisk utredning. Jag har ju läst litet om s.k. rättspsykiatriska utredningar inom straffrätten, då man skall fastställa om någon vid brottet hade nedsatt tillräknelighet eller inte alls var tillräknelig. Så, jo det är nog tydligen stor skillnad på öppen mottagning och de slutna avdelningarna. Jag tror många med mig inräknat (tidigare åtminstone) buntade ihop alla med psykiska sjukdomar och väljer de värsta vi kommer att tänka på. Vilket blir helt skevt i och med att det där också finns ett spektra av allvarlighet. 

Nu skall jag inte sväva ut mera än nödvändigt här. Tillbaka till dagens besök, så kunde jag konstatera att idag var han klädd i T-shirt istället :) Nåväl, besöket var närmast ett uppföljningsbesök var han ville höra hur det gått med den nya medicinen Venlafaxin och den lilla dosökningen vi genomförde i våras, från 150 mg till 225 mg Venlafaxin per dygn. Den enda biverkningen som stört mig nu på senare tid är att jag ibland känner mig trött på dagarna, vilket är en nackdel nu när man skall återgå till studierna. Lösningen enligt läkaren torde bestå i att jag skulle ta preparatet på kvällen istället för på morgonen som jag gjort hittills. Detta för att halten i blodet (eller om vi skall minnas kemilektionerna i gymnasiet: serumkoncentrationen), skall vara som högst på natten och inte lika hög dagtid. Förhoppningsvis skall det ge önskad effekt efter någon vecka. Annars skulle jag återkomma, så nu gäller det att följa upp! 

Utöver medicineringen diskuterade vi den annalkande långtidspsykoterapin som skall starta nu i september. Just den här läkaren är själv en stark förespråkare av psykoterapi berättade han, detta eftersom han själv gått i psykoterapi under 3,5 år. Dessutom anser han att psykoterapi vid just ångestsjukdomar är mycket mera effektivt än läkemedelsbehandling, och därför för att få långtidseffekt skall man genomgå psykoterapi så att man kan avstå från medicinerna på sikt.

Min egenbedömning var att jag känner mig bättre och faktiskt mera bekväm i sociala situationer nu än tidigare. Så i någon mån börjar det ta sig, även om det nog är långt kvar innan jag kan kalla mig för frisk. Läkaren instämde också i detta, och sa att vi siktar på att jag fortsätter medicineringen under 1 år till ungefär så att psykoterapin hinner börja ta effekt innan avslutning av kuren startas. Nåja, det är väl idealsituationen och man får väl räkna med att förändringar kan inträffa längs med vägen.

Läkaren tyckte att mina framsteg varit så goda att vi skall träffas först om drygt ett år igen, alltså april/maj 2015. Nu är jag istället ett fall för psykoterapin, som är mera rehabiliterande än vårdande. Vilket ju också känns skönt, att nu handlar det mera om att börja bygga upp istället för att riva ner och hitta orsaken, vilket ju naturligtvis också är nödvändigt i början. Imorgon skall jag träffa min psykoterapeut vid SHVS för sista gången, vilket faktiskt känns aningen vemodigt. Men samtidigt har både, läkaren och psykoterapeuten lovat att stöda mig vid behov under processen med psykoterapi. Det är bara att lämna ett ringbud (finlandism) så ringer jag upp dig, hälsade läkaren - vilket känns tryggt.

Ville bara bjuda på en rolig serie strip av Dilbert igen.
Människor har olika referensramar, och ibland scorar man bättre och ibland sämre...

Sammantaget, så börjar det kännas hoppfullt inför hösten nu när jag känner att jag gjort framsteg. Säkert har en lång sommarvila också hjälpt, men det är mycket eget arbete bakom också. Jag har försökt bli bättre på att ta kontakt, vilket också lyckats någotsånär. Dessutom känner jag mig inte heller lika ställd i spontana sociala situationer längre.

Österbottningen

Venlafaxin erfarenheter och social fobi

En liten uppdatering så här i sommarvärmen, jag är själv en person som har svårt med temperaturer som överstiger ca 25 C - då blir det helt enkelt för mycket av det goda! Men man skall väl tacka och ta emot när det bjuds, eller som idiomet "man skall inte titta skänkt häst i mun" påbjuder ;)

Jag har nu ätit medicinen Venlafaxin för min sociala fobi och panikångest i över tre månaders tid nu. Så jag tror att det kan vara läge att blicka tillbaka på den tid som varit.

Till nya läsare

För er läsare som senare hakat på min blogg, så kan jag som bakgrunds information delge att jag ätit psykofarmaka (dramatiskt ord, inte sant?) sedan oktober 2013 för min sociala fobi och panikångest.

Jag prövade först Citalopram som jag fick utskrivet av en allmänläkare vid Studenterna hälsovårdsstiftelse (SHVS), först på en dygns dos om 20 mg. Som efter drygt två månader i december ökades till 30 mg. Citalopram hade en relativt god effekt på min panikångest de facto, men en mycket mera ringa effekt på min sociala fobi, tyvärr. Därför fick jag en remiss till deras (SHVS) psykiater för att denne skulle ta ställning till saken.

Resultatet var att han (psykiatern) rekommenderade ett byte till Venlafaxin, då jag hade som en biverkning av Citalopram att jag blev trött på dagarna. Vilket i mitt fall inte var en önskvärd biverkning, då jag nog måste vara någorlunda skärpt under studierna på universitet...

Byta Citalopram mot Venlafaxin

Jag har ätit medicinen Venlafaxin nu i litet över 3 månaders tid efter bytet från Citalopram i april 2014. Jag bytte på order av psykiatern direkt från Citalopram på en dos om 30 mg till Venlafaxin på 75 mg, genom att helt sonika sluta ta Citalopram en morgon för att direkt ersätta det med Venlafaxin. Jag var faktiskt litet orolig för medicinbytet, då jag hört att Citalopram i sig kan ge relativt kraftiga utsättningsbesvär. Men jag upplevde ingenting farligt, jag var bara aningen trött och hade litet huvudvärk de första dagarna - men långt mindre än förväntat åtminstone.

Sen trappade jag upp dosen med Venlafaxin stegvis under två veckor från en dags dos på 75 mg till 150 mg, d.v.s. två kapslar om 75 mg. Jag har för vana att ta medicinen på morgonen, vilket också läkaren rekommenderade då den kan ha en "aktiverande" effekt, vilket ju inte är önskvärt vid sänggående. Inga konstiga biverkningar så långt, även om jag började svettas litet mera i sommarvärmen.

Efter drygt en månad, i maj 2014, så var det dags för återbesök vid psykiatern för kontroll av utfallet av den nya medicinen. En diskussion gav vid handen att psykiatern rekommenderade att dosen skulle ökas till 225 mg, som dags dos eftersom utfallet så långt varit gynnsamt. Därför fick jag också ett recept på 1x75 mg och 1x150 mg att ta på morgonen, så att jag slipper ta hela tre kapslar varje morgon, tack för det!

Tyvärr har dock inte antidepressiva den här verkan,
som en del faktiskt tror med tanke på namnet "lyckopiller" i folkmun...

Erfarenheter av Venlafaxin

Vilka är då mina erfarenheter av Venlafaxin så här långt? Några saker har jag åtminstone märkt av. För det första har jag blivit mindre trött på dagarna av medicinen i jämförelse med Citalopram. Det här var ju också en viktig faktor till att bytet blev aktuellt, så ur det perspektivet verkar bytet lyckat åtminstone.

Sen har jag också märkt av en effekt att jag faktiskt blivit litet mera utåtriktad i mitt beteende, vilket förvånar mig. Jag har en känsla inombords att jag vill ta kontakt med nya personer, och i viss mån också återknyta kontakten med tidigare bekantskaper. Ingen dramatisk förändring, men den är ändå kännbar faktiskt. Dessutom är jag nog mera avslappnad i sociala situationer.

Något negativt? Jo, jag känner mig faktiskt något avtrubbad på senaste tiden och litet slöare i tankeverksamheten, att man bryr sig mindre helt enkelt. Det här är en effekt som kan vara både positiv och negativ, och jag förstår att idén bakom Venlafaxin också måste vara sådan. Detta eftersom "vi" med social fobi, ofta är "hyperkänsliga" mot vad andra människor skall tro om oss. Därför måste nog denna sak dämpas i våra skallar för att vi skall bli bättre. Samtidigt är jag litet orolig för att det skall gå "för långt" att man blir för avdankad helt enkelt. Frågan är dock om det är medicinens fel, eller om det är sommarvärmen som bidragit till denna effekt på senaste tiden. Jag väntar på svalare väder för att kunna göra en mera rättvis bedömning.

Jag vill inte ännu dra några för vittgående konklusioner av Venlafaxin ännu, det har ju bara gått tre månader, vilket är litet för kort tid. Jag tror att det några mer bestående konklusioner får vänta ytterligare några månader. Men hittills är jag åtminstone nöjd med resultatet av Venlafaxin i jämförelse med Citalopram, så i mitt fall var nog ett byte påkallat. Men samtidigt är Venlafaxin ett starkare preparat som sjuter betydligt bredare, då det utöver seratonin balansen också påverkar noradrenalin balansen. Frågan är dock om det inte är skjuta mygg med hagelgevär? Men å andra sidan, hur mycket skall man hålla på experimentera med olika mediciner om ett byte inte är påkallat? Inte vet jag, utan i den frågan är jag väl tvungen att ty mig till de professionella inom vården, och försöka delge en så sanningsenlig och korrekt bild av mitt mående så att de kan göra riktiga bedömningar.

Österbottningen

Venlafaxin (Orion) och social fobi

Det finns som kanske bekant två sätt man kan behandla social fobi på. Det ena är genom psykoterapi och det andra är genom medicinering med psykofarmaka, och man kan även kombinera dessa två.

Jag var och är väl ännu tveksam till att just medicinera "mot" psykiska besvär, men mer om det senare. Jag har hittills två preparat mot min sociala fobi, det första var Citalopram. Citalopram är en SSRI medicin som påverkar serotonin nivåerna i hjärnan, en central signalsubstans. Citalopram är känt som en av del mildare antidepressiva medicinerna som utöver depression också fungerar mot bl.a. social fobi och panikångest.

Kuren med Citalopram inledde jag i oktober 2013, först på 20 mg och efter två månader ökades dosen till 30 mg. Jag fick nog en ganska kännbar effekt på min panikångest av den medicinen, men den påverkade inte min sociala fobi i någon större utsträckning. Det var också min sociala fobi, som jag i första hand ville ha hjälp mot.

Venlafaxin (Orion Pharma) 75 mg och Citalopram (Ratiopharm) 20 mg,
de två mediciner jag prövat.