Pergite!

Det har varit tyst här på bloggen ett tag nu... Orsaken till radiotystnaden är att undertecknad haft många projekt på sidan om, men här kommer en liten uppdatering av läget - skriven i samma form som en HD-dom.

Allmänt

1. Rubriken till det här inlägget "Pergite!" är latin och betyder "framåt" på svenska, och det är också vad som har kännetecknat den här senaste perioden för mig i någon mån.

2. Nu är praktiken på domstolen över, det var en synnerligen lärorik tid för mig och det var skönt att komma bort från böckerna och universitet en tid åtminstone och få se litet mera av kvalificerat juridiskt arbete. Jag fick bevittna en hel del intressant, men också litet av samhällets baksida bland annat i formen av avgöranden i barnskyddsärenden och tvångsvård. 

3. Jag är nu tillbaka på universitet och sedan litet mindre än en vecka tillbaka så blev jag utexaminerad som kandidat inom juridik, och nu återstår "bara" magisterstudierna innan jag är färdig jurist.

Utmaningar med socialfobi

4. Jag valde inför hösten att jag skulle utsätta mig för mera sociala situationer än vad jag brukar göra annars, och prova på någonting nytt. 

5. Den största utmaningen var kanske det att jag på helt eget initiativ anmälde mig som språkkompis till universitet. Därigenom fick jag också tilldelat en språkkompis till mig inför nästan hela höstterminen. I praktiken går projektet ut på att jag skall lära en finskspråkig tjej bättre svenska och tjejen i fråga skall hjälpa mig att förbättra min finska. 

Du som har läst den här bloggen tidigare vet att jag finner situationer med det motsatta könet mera utmanande än umgänget med killar. Och nu råkade det gå så att min språkkompis var en tjej, vilket spär på pressen en aning åtminstone. Men jag väljer istället att se det som en utmaning: jag menar dels får jag lära mig bättre finska, men kanske framförallt så får jag öva mina sociala färdigheter/verktyg under ganska avslappnade former. Samt att man dessutom "hjälper" en medmänniska att bli bättre i ett språk är ju en bonus :)

6. Jag har aktiverat mig inom en studentförening som har träffar en gång i veckan under terminerna och därigenom har jag breddat mitt sociala umgänge. Föreningen är verksam inom samma religiösa denomination som jag, alltså luthersk kristendom. Dessutom har jag därigenom träffat på gamla bekanta från min hemort, vilket känns bra då man på ett naturligt sätt också kan återuppta kontakter med personer som man inte träffat på ett tag.

7. Som sagt initiativet till att skaffa en språkkompis kom helt självmant från mig själv, vilket känns skönt och det ger en känsla av att man gjort litet framsteg åtminstone. När det gäller aktiveringen i studentföreningen så är det förslag som kom via min psykoterapeut, och vi har tillsammans jobbat för att jag skall komma mig iväg. Jag är en sådan person jag ofta behöver litet press på mig för att jag skall företa mig "otrevliga" saker som att ge sig in i nya sociala sammanhang, och här blev det så att psykoterapeuten ställde litet krav på mig att jag skulle komma iväg. Vilket också gjorde att jag kom iväg - vilket med facit i hand verkar ganska lyckat

Psykoterapi

8. Jag har fått långvarig psykoterapi i privat regi beviljad av FPA (Folkpensionsanstalten) för åtminstone ett års tid, med 80 (!) besök under det kommande året, samt med möjlighet till förlängning upptill totalt 3 år och 200 besök.

9. Dessutom har jag jobbat på att hitta en privat psykoterapeut, vilket faktiskt visade sig vara svåra än jag väntat mig.  Eller som jag uttryckte det för min nuvarande psykoterapeut vid Studenternas hälsovårdsstiftelse, det är inte riktigt lika lätt som att beställa tid för bilservice ;) Orsaken till svårigheterna är att jag inte bor i en universitetsstad var man skulle utbilda just psykologer, och det därigenom är litet brist också på psykoterapeuter som flyttat hit och har praktik.

10. Men tillslut fann jag faktiskt en psykoterapeut som jag tror det skall fungera med, vilket känns mycket bra. Det var en del funderingar med min nuvarande psykoterapeut huruvida jag borde välja en en psykoterapeut nischad inom KBT eller psykodynamisk terapi - valet jag gjorde verkar att ha blivit en gyllene medelväg. Detta då "min" nya terapeut är utbildad inom båda sorterna och "mixar" ihop en blandning av båda terapiformerna som patienten behöver, vilket låter vettigt i mina öron så långt.

Sammanfattning

11. Mycket är samtidigt på gång under den här hösten vid sidan av mina heltidsstudier på universitet. Inkluderat då en språkkompis, en ny psykoterapeut och en ny studentförening att lära känna. Allt detta tar också en del energi, men enligt min nuvarande psykoterapeut så borde det nog ändå inte bli för mycket - vilket jag faktiskt oroade mig för ett tag och kanske ännu i någon mån. Men det återstår att se!

Det går åt mycket energi på att försöka vara "normal" -
samt att det krävs ännu mer energi för att bli bättre...

 

Till sist ett tänkvärt citat av författaren Albert Camus om okunskapen bland den "friska" befolkningen om hur mycket energi vi som har t.ex. socialfobi eller panikångest får lägga på att försöka vara normala. Det är förvånansvärt mycket har jag själv märkt, men målet är ändå att genom göra "en insats" nu i unga år att försöka undvika att det hela livet går åt en massa energi - eller åtminstone bli bättre i någon form.

Österbottningen

Hösten gör sig påmind i Vasa

Hösten gör sig påmind på riktigt nu, löven på träden här i Vasa har ändrat sin kulör som sig brukligt. En del tycker att hösten är en tråkig och deprimerande årstid, men det är inte min inställning till hösten. För personligen gillar jag hösten ganska mycket, det är tillsammans med vintern den årstid man hinner koncentrera sig på "tråkiga" saker som att studera och jobba. Dessutom är hösten vacker, eller som Albert Camus sade:

Visst är det så! - Hösten är ju liksom våren en övergångs årstid och det
gäller bara att se efter all den skönhet som hösten har att bjuda på.

För den som inte känner Albert Camus så var han en fransk författare som levde under 1913-1960 som var mycket inflytelserik, och han fick även nobelpriset i litteratur. Dessvärre avled han i bilolycka i sina blott 40 år, så där tystnade nog hans skrivmaskin alldeles för tidigt. 

Albert Camus som han ofta porträtterades, som en intellektuell man
djupt försjunken i tankar - på bilden saknas dock hans obligatoriska cigarett som alltid dinglande i mungipan.

Den bok som han kanske är mest känd för är "Främlingen" som handlar om hur en man känner sig vilsen i tillvaron och kanske framförallt bland andra människor. Böckerna är skrivna ur ett existentiellt perspektiv var Camus funderar kring hur slumpmässig tillvaron är och till vilken absurditet det leder till. Man märker ett tydligt spår av hur ångesten plågar Camus genom böckerna, och hur han försöker tackla den på olika sätt.

Jag gillar Camus böcker och kanske också i någon mån känner igen mig i hans famlande i tillvaron, dock tror inte jag att jag drabbas lika ofta som Camus av "attacker" när känner hur absurt det ibland är. Men samtidigt försökte nog Camus också trots sina annars ganska realistiska och nihilistiska skildringar ändå finna något uppmuntrande. 

Vad en riktig vän är för mig, och förhoppnings ser mina vänner mig så också?

Jag tycker citat ovan är något av det bästa Camus sagt, för det lägger ord på vad riktig vänskap är. Det krävs nog en man som Camus, för att kunna utröna sådana tillstånd som vänskap för vad det i verkligheten innebär - annars förblir det bara en ytlig företeelse som man inte har grepp om. 

Men åter till vardagen, så rullar det på för mig på praktiken och jag börjar känna småningom att man är en del av gänget på arbetsplatsen - även om det har kantats med både framgångar och motgångar. För på en arbetsplats liksom som bekant från skolvärlden, så har det bildats konstellationer av arbetskamrater som ofta är relativt fasta. Då kan det vara svårt som en utomstående och ny att komma in i dessa - vilket försvåras av att jag själv inte är den mest initiativ rike i sociala sammanhang åtminstone. Men som tur är har en del av dessa "konstellationer" varit relativt öppna och jag på så vis lyckats komma in i sällskapet. Men ännu känner jag att jag nog har lättats att umgås med en person i taget.

Korsholsmesplananden: Så dimmigt en vid en morgonpromenad till arbetet att
 man inte såg ett helt kvarter framåt ens. 

Man märker att man är bosatt i närheten av havet när det ofta är så disigt på morgarna när jag går till jobbet. Samtidigt är det bra eftersom det håller koncentrationen i schack när man sitter inne och jobbar, ibland med riktigt mentalt ansträngande fall - för skulle solen skina ute så mister åtminstone jag snabbt koncentrationen.

Österbottningen

Mellandom

Nu har min praktik vid domstolen kickat igång, och jag börjar småningom bli litet varm i kläderna, och därför kan det vara läge för en mellandom/rapport. Dagarna har hittills präglats av massor med nya intryck, människor, rutiner och vanor, att ta in och vänja sig vid.

De första dagarna kände jag mig som katten nedan, när jag efter jobbet något hålögt irrade hem genom Vasa.

Hittills har jag varit ganska mör efter arbetsdagens slut...

Men jobbet är faktiskt intressant och det passar mig riktigt bra i sig. Problemet är bara allt det nya man skall vänja sig vid först, för utöver allt nytt så gäller det ju för mig att också vara någorlunda klartänkt när jag går igenom och analyserar rättsfall och sedermera förhoppningsvis kommer fram till någon vettig slutsats :) Men kollegorna verkar hjälpsamma, och ganska öppna för nya personer. Arbetsplatsen är dock starkt kvinnodominerad, så jag kände mig nog som en katt bland hermelinerna när jag kom in i kafferummet och jag var den enda killen bland närmare 20 kvinnor vid kaffebordet - och ni kan ju tänka er vart blickarna riktades när jag embarkerade kafferummet...  Tur att min sociala fobi blivit litet mera hanterbar, men jag har ändå svårt att vara mitt i uppmärksamhetens centrum och särskilt att bli synad av ett tjugotal kvinnor i åldrarna 25-65 år som vill veta vem den nye är :)

Dessutom väntade ännu en överraskning runt hörnet, som jag inte hade förutsett - för utöver att ha en egen handledare så har jag också en sekreterare. Jag jobbar inom en mindre sektion som sköter en viss typ av ärenden och inom den sektionen så finns det två sekreterare, varav den ena är tillgänglig för mig och några andra jurister. Så jag blev något förvånad, då hon kom in på mitt tjänsterum och presenterade sig som min sekreterare häromdagen. Tidigare är det ju jag som fungerat som assistent inom privata sektorn, och nu skall jag plötsligt själv börja ge instruktioner åt en sekreterare. 

Tyvärr har jag sannolikt inte en riktigt lika häftig sekreterare som i TV-serien "Suits",
Donna som är advokatsekreterare där (och är gift med en finne i verkligheten...).

Nåja, nog skall det väl gå någorlunda tror jag - då vi är ungefär jämngamla och förstår oss på varandra verkar det som. Men samtidigt känns det konstigt att själv leda delar av någons arbete, för den enda skillnaden mellan oss är ju att jag har "högre" utbildning. Mina arbetsuppgifter verkar annars riktigt lämpliga för mig, jag är den där typen som gillar att analysera och läsa in mig på knepiga saker, och gärna jobba litet självständigt men ändå kunna diskutera sakerna med andra. Vilket jag också får göra nu, men samtidigt är jag ganska självkritisk av mig - vilket drabbar mig när jag skall presentera mitt arbete för mina överordnande... Men stämningen är kollegial, så de (vi) försöker ta det ro så här långt åtminstone.  

Jo, så det är nog en hel del utmaningar som jag som social fobiker möter i arbetslivet. Men samtidigt har jag enklare att fungera i formella sammanhang, där jag har en färdig roll. Men redan i kafferummet blir jag som sagt något mera osäker, och det är ju där min stora utmaning ligger. Men jag försöker öva upp mina färdigheter i small-talk och litet bättre har det börja gå nu. Och förhoppningsvis skall åtminstone de färdigheterna vara bättre efter dessa veckor på domstolen.

I väntan på den slutliga domen,

Österbottningen

Världens sämsta friare - Litet hopp i höstmörkret?

Det här inlägget är egentligen litet av en "spin-off" till en artikel i SVD om "Världens sämste friare", var skribenten hävdar att den titeln innehas av Franz Kafka. Den artikeln hittar du här på, svd.se.

För den som inte känner till Franz Kafka så var han en Österrikisk jurist och författaren som levde under 1900-talet början. Han blev känd för bl.a. boken "Processen", som enkelt uttryckt handlar om en man som hamnar i en evighetslång rättsprocess men mannen vet inte varför och vad han är anklagad för. Egentligen fungerar den berättelsen bara som en slags illustration för det Kafka egentligen skriver om, nämligen de existentiella grubblerierna. För Kafka jämställer enligt vissa denna rättsprocess som är kaotisk och oändlig till sin natur för den anklagade, med livet och tillvaron här på jorden för den enskilda människan. Alltså att vi föds hit till ett kaos, var det är svårt att finna någon mening och att orientera sig i tillvaron. Nåja, det här blev en liten utvikning från temat.

Saken är den att Kafka liksom de flesta andra människor också sökte efter en livspartner, och på vägen dit så begagnade han verkligen udda medel. För på den tiden var det vanligt att mannen skrev ett friarbrev till den tilltänkta kandidaten, med förhoppningen att hon skulle samtycka till en förlovning och senare ett äktenskap. Ganska romantiskt inte sant? Men till saken hör också att en man kunde sända dessa brev till en kvinnlig kandidat som man ännu kände särskilt väl, man gick rakt på sak så att säga - utan ta vägen via  en föregående bekantskap och dylikt.

Kafka gjorde så, men i sitt friarbrev till kvinnan "vars hand han sökte om", var han kanske något för uppriktigt för han skrev citat: 

”Du däremot skulle förlora det liv Du hittills levt och som Du i stort sett varit belåten med. Du skulle förlora Berlin, kontoret där Du trivs så bra, väninnorna, de små nöjena, möjligheten att gifta Dig med en frisk, glad, livsduglig man och få friska, fina barn, vilket – om Du tänker rätt på saken – är vad Du innerst inne längtar efter. Som ersättning för denna oersättliga förlust skulle Du få en sjuk, svag, fåordig, osällskaplig, dyster, stel, närmast hopplös människa, vars kanske enda förtjänst är att han älskar Dig"

Men tro det eller ej, för tjejen som fick brevet svarade faktiskt "Ja" till Kafkas frieri. (Enligt elaka tungor berodde det på att det inte var särskilt stort utbud på lediga män vid den aktuella tidpunkten ;)). Men hennes far avstyrde dock alltid hopp när han mottog ett brev av Kafka med följande innehåll:

”Jag är tystlåten, tillbakadragen, dyster, självisk, hypokondrisk och faktiskt inte helt frisk.”

Nåja, med tanke på den sista meningen är det kanske inte konstigt att en far med sin dotter bästa för ögonen, drog öronen åt sig å dotterns vägnar.

Var kommer det hoppfulla in i denna historia då? Jo, för trots sina enträgna och uppriktiga avsikter att hitta en kvinna åt sig, genom friarbreven ovan - en plan som gick i stöpet, så fann faktiskt Kafka en livspartner några år senare. 

Jag måste medge att jag i någon mån kan relatera till Kafka i det här fallet, inte minst eftersom jag själv är jurist-to-be. Men framförallt sökandet efter en partner som kantas av stora utmaningar, särskilt när jag i någon mån begränsas av min sociala fobi. Och visst skulle jag liksom Kafka, om jag sökte efter mina sämsta sidor - så skulle jag säkert kunna i uppriktighetens namn kunna komponera ett liknande friarbrev till innehållet åtminstone. 

Men i någon mån är jag de facto, litet avundsjuk på Kafka, i och med att man under den här tiden kunde sända friarbrev utan någon större skam. Idag skulle väl mottagaren av ett dylikt brev tro att brevets avsändare dras med någon allvarligare mental störning? Även om jag faktiskt skulle uppskatta att få ett brev som avslutades som Kafkas första brev :). Idag får man väl ty sig till dejtingsidor och tjänster som Tinder, om man vill hitta dagens motsvarighet till friarbrev.

Och visst, Kafka, måhända hade de egenskaper som han skrev om i sitt friarbrev. Men samtidigt skall man minnas att en historia kan berättas på flera sätt, och en del av de egenskaper han lyfte fram sannolikt uppvägdes av andra egenskaper. (Kafka, är ju också en av de mest kända klassiska författarna så någonting hade han nog att ge.) 

Så även om jag just nu finner mitt sökande något motigt, samtidigt som klockan tickar, så försöker jag påminna mig om Kafkas upplevelser. För även om ett försök inte lyckas, så kommer det i allmänhet en ny chans senare. Men samtidigt plågas jag litet av att ens nära vänner frågar av en "när skall du hitta någon?", och jag förstår att de gör det i all väl mening och av omtanke - men samtidigt tar det nog litet sjukt inombords också. 

Bilden ovan kan tolkas på två sätt, men jag ser den mera som ett exempel på den
osäkerhet jag ofta känner i närvaron och umgänget med personer av det motsatta könet.

Samtidigt, för att avsluta det här inlägget hoppfullt, så inbillar jag mig att mina vänner inte skulle ställa den frågan om de visste att jag var chanslös på området? För ens vänner drivs ju knappast av att klanka ner på en, utan av att styrka en. Så därav drar jag den slutsatsen att jag kanske har en liten chans, trots allt - även om jag som Kafka kanske är tvungen att bida min tid.

Österbottningen

Att få mera ansvar

Nu är det nästan skarpt läge, tänkte jag när jag fick introbrevet om mitt begynnande jobb/praktik vid domstolen. Nu skall den här juriststudenten för första gången ta sina första riktiga vingslag utanför det trygga boet (universitet).

Nå, riktigt så illa är det faktiskt inte eftersom jag inte (ännu) är anställd som tjänsteman vid domstolen. Dessutom har jag ju tidigare jobbat som juridisk assistent inom den privata sektorn, så helt grön är jag ändock inte, tack och lov.

Men samtidigt går det inte längre att "skoja bort" ansvaret i de ärenden jag skall handlägga. För i den aktuella domstolen handläggs till exempel följande ärendetyper: asyl- och invandringsrätt var det gäller att avgöra om den som söker ändring har eller inte har rätt att stanna i Finland. Om domstolen avslår begäran, så leder det i de flesta fall till det att den ändringssökande avvisas från Finland, d.v.s i praktiken förs ut ur landet och också läggs in i Schengen datasystemet om att denne inte längre är välkommen i EU. Eftersom man inte ser den ändringssökande i domstolen, utan enbart dennes fall på pappret blir det litet konstigt att handlägga sådana fall, men ändå vet man vad följden är. I värsta fall är det ju poliseskort som gäller ut ur landet, den delen blir ju jag aldrig varse om utan ser ju bara pappret.

Jag diskuterade med en annan student som jobbat vid den aktuella domstolen, och han berättade då om ett intressant men knepigt fall. Det gällde då för domstolen att ta ställning till om det var fråga om riktig kärlek mellan två personer, eller om det var fråga om ett s.k. skenäktenskap. Det är alltså fråga om den situationen att den finsk medborgare gifter sig med en utlänning och de söker sedan uppehållsrätt för den andra makan. Men det är inte alltid fråga om ett riktigt äktenskap, eftersom det ibland kan vara fråga om att "fixa" in någon i landet, eventuellt mot betalning. Frågan är då hur skall domstolen kunna avgöra om det är fråga om riktig kärlek? Svaret på den frågan hittas nog inte i någon lagbok, tyvärr.

För mig blir det extra knepigt, eftersom jag inte själv har erfarenhet av riktig kärlek, hur skall jag då ens kunna ha någon bra uppfattning om det är fråga om riktigt kärlek mellan två andra personer? 

Ansvaret framgår faktiskt direkt av grundlagen när man jobbar inom staten eller det "offentliga" som en riktig tjänsteman, vilket jag ju tack och lov inte ännu är. Det är en nackdel med att vara jurist, för utöver att vara medveten om sina rättigheter är man ju också medveten om sina skyldigheter. Man kan ju inte säga att man inte visste.

"Ansvar för ämbetsåtgärder

En tjänsteman svarar för att hans eller hennes ämbetsåtgärder är lagliga. Tjänstemannen svarar också för sådana beslut i ett kollegialt organ som tjänstemannen i egenskap av medlem av organet har biträtt."

-- Finlands grundlag 118§ (Finlex)

Nåja, nu skall jag ju inte heller överdriva ansvaret och allvarligheten i mina kommande uppgifter. Det är ju trots allt fråga om ett arbete som sker i praktikform, och jag är ju på intet vis färdigutbildad - och jag hoppas på att få en bra handledare i arbetet. 

Dessutom skall det faktiskt bli kul att få sätta tänderna i riktiga fall, och under skarpt läge. För nu får jag för första gången möjlighet att påverka utgången av ett ärende. Det är ju trots inte jag som fattar beslutet, det är ju en riktig domare (eller flera domare) som gör det. Utan det är ju min uppgift att förbereda fallen och skriva förslag till beslut. Men samtidigt har man ju därigenom möjlighet att styra ärende åt ett visst håll, beroende på hur man framställer det och vilka fakta som hämtas fram. Det gäller ju trots allt att göra en så rättvis bedömning som möjligt.

Litet humoristisk bild, när det är fråga om galghumor som är verklighetsbaserad.
Men det är en klen tröst i sammanhanget för den ändringssökande...
Hoppelunda slipper jag ursäkta mig på samma sätt ;)

Yrket domare är ett karriärval som jag nog funderat över en tid, samtidigt som jag vet att vägen är lång dit - att avlägga juristexamen är bara en kort etapp på vägen dit. Juristyrkena påminner på så sätt litet om de gamla skråyrkena var en äldre erfaren yrkesman lärde upp sin unga "lärjunge" i professionen, t.ex. snickare, repslagare och liknande yrken. Eftersom erfarenhet är otroligt viktigt när man skall avgöra och döma fall. Men med tilltagande erfarenhet och högre ställning kommer också mera ansvar - kanske har jag nu påbörjat min resa både på karriärstegen och ansvarsstegen?

Imorgon vet jag åtminstone litet mera - när jobbet inleds imorgon.

/ Österbottningen

Jag tål inte den tanken

"Jag tål inte den tanken, att någon går och väntar på mig", så inleds andra delen i Hjalmar Söderbergs roman "Den allvarsamma leken". När jag läste den meningen var det som om jag direkt kände mig träffad, då författaren lyckades sätta ord på en känsla som besvärar mig i bland.

Boken "Den allvarsamma leken" skrevs av H. Söderberg kring nittonhundratalets början, 1912, och på något vis är den ännu idag lika aktuell som då. Boken är relativt kort med litet på 200 sidor, beroende på bokformat. 

Nu tänkte jag inte recensera boken här, eftersom jag bara är halvvägs genom den för tillfället. Istället tänkte jag fokusera på två saker, dels det att jag har märkt att jag har för vana när jag bloggar här ta hjälp av olika citat eller andra tankar som uppkommit när jag läst eller annars senare har erinrat mig om något som jag hört eller läst, för att skriva om psykisk ohälsa. Vad beror det månne på? Kanske bottnar det i att jag vill framstå som beläst, men nej så är inte, eftersom min bildning nog är ganska ringa. Snarare beror det väl på att det är ett sätt att kunna "approacha" svåra ämnen, man går som en katt runt het gröt, till en början åtminstone. Men helt säker är jag dock inte, kanske det av berättar tekniska skäl inte går att hoppa direkt till kärnan?

Varför känner jag mig då så träffad av det aktuella citat? Jo, för att det faktiskt är en tanke som plågar mig ibland. Tänk om jag går miste om att bli bekant med någon, som är intresserad av mig - bara på den grunden att jag inte vågar ta kontakt eller att jag drar mig undan och visar intresse? Naturligtvis, så drabbar detta säkert alla människor i någon utsträckning, nya personer och möjligheter glider förbi oss hela tiden utan att vi nödvändigtvis är varse om det alls. Det är ju naturligtvis något man är tvungen att finna sig, vi har ju ändock en begränsad tid här på jorden och är därmed hänvisade till att göra val och kanske framförallt prioriteringar. Men när man har social fobi, och man i vardagen stöter på en ny person, och det hos en själv (och hos den andre) finns en gnutta intresse eller till och med hopp om att detta skulle kunna utveckla sig till vänskap eller kärlek, så vågar man ändå inte ta kontakt just då. Och det är väl där problemet ligger, man låter möjligheten glida en ur fingrarna, och det är sällan läge att försöka få kontakt igen senare. 

Istället hittar jag mig själv, senare, när händelsen är förbi att jag i viss mån bannar sig själv över att man inte "tog mod till sig" i situationens hetta, när det hade varit naturligt att ta kontakt. Och det är här citat av Söderberg, i högsta grad gör sig påmint. 

Besök vid stadsbiblioteket i Jakobstad 25.8.2014, vid samhällsvetenskapliga och juridiska litteraturen.
Nu gäller det igen för mig att hitta studiemetoden igen som känns som bortblåst, när Word dokumentet
ligger blankt framför en. Bloggen är bra träning för att få igång de stela skrivfingrarna.

Det sägs att studielivet är en möjlighet att bli bekant med många nya människor, vilket nog är helt riktigt, men det gäller då att man är i stånd att ta vara på möjligheterna. Det är det jag skall jobba med i höst, för att minska denna irritation på mig själv över att jag inte vågar ta kontakt.
Studielivet består trots allt av två komponenter enligt min åsikt: dels själva studierna (naturligtvis) men också den sociala biten, med interaktionen med andra studenter - att få byta erfarenheter, diskutera och ha kul. Naturligtvis har jag inte helt negligerat den senare delen, men jag har nog kraftigt åsidosatt den och det är det jag skall jobba med i höst.

Det är mitt mål för hösten, har du själv satt upp något mål?

Österbottningen

Hösten är på ingång...

Här i Finland börjar hösten verkligen stå för dörren nu, tycker jag. De senaste två dagarna har varit ovanligt ruskiga vad det ankommer vädret - men som tur inte det psykiska välbefinnandet.

I veckan damp det ner ett beslut om rehabiliterande psykoterapi från FPA (finska Folkpensionsanstalten) som jag tänkte inleda nu till hösten i privat regi. Beslutet var såtillvida positivt att det var jakande gällande min rätt till psykoterapi, dock måste jag ännu inkomma med vem jag väljer som psykoterapeut. Dessvärre har jag inte kommit så långt i den processen ännu, ack denna sociala fobi, den gör åtminstone att jag drar mig i det längsta att ringa "jobbiga" samtal.

Problemet är inte i sig att ringa och boka tid till en psykoterapeut. Utan problem bottnar i det att man skall gå ett par gånger (1-2 gånger) till psykoterapeuten för att se om man klickar rent känslomässigt, vilket min remitterande läkare är otroligt viktigt. Men sen gäller det ju att kunna vara uppriktigt mot psykoterapeuten och vid behov kunna säga att "det här fungerar inte", men i någon mer inlindad form. Det är här jag stöter på patrull i min tankevärld att kunna öppet avfärda "någon" - jo, jag vet att psykoterapeuten är en professionell person och är van vid att sådant kan ske efter ett par besök, men för mig känns det inte så.

Nåväl, jag blir nog tvungen att inom kort ändå att lätta på mina tyglar och ringa runt till olika psykoterapeuter för att ordna tid för provbesök. Och som min läkare konstaterade att psykoterapeuten skall jobba med dig också i närmare 100 timmar per år (!), vilket gör att denne också har ett intresse av det fungerar. Man kan ju tänka sig hur det skulle vara själv att sitta och lyssna på en person två gånger i veckan i ett årstid och dessutom en person som man inte tål ;) Så jo, nog torde det gå att finna en kompromiss här också, tror jag.

Dessutom har jag backup av min gamla psykoterapeut från Studenternas Hälsovårdsstiftelse (SHVS) som följt mig under det senaste året, för jag skall på ett uppföljningsbesök till henne i höst också. Detta för att försäkra sig om att en smidig "handover" äger rum mellan de två terapeuterna, för att använda en teknikterm. Vilket jag tycker är trevligt, att de inte bara lämnar en med ett telefonnummer och så får du se till att ordna det själv hela vägen till slut.

Ja, det här kan väl nog te sig som ett riktigt I-landsproblem. Men för mig som har socialfobi, är det ett verkligt problem, tyvärr. Det lätta i processen var den administrativa biten, men nu går vi över till mjuka biten människor emellan där känslor är inblandade och t.o.m. ens djupaste känsloliv som skall behandlas.

Tänk vad mycket man kan åstadkomma i sådant här rum, ingen fancy
teknik eller apparatur - bara två fåtöljer och en klient och en terapeut...
Rummet liknar litet det som min psykoterapeut på SHVS har.

Men samtidigt ser jag nog psykoterapin som en investering i mig själv. För om jag har förstått saken rätt så är det inte enbart ens problem (i mitt fall social fobi och panikångest) som behandlas utan det är hela ens jag som är i centrum. Läkaren menade därför att det också fungerar som personlig utveckling, vilket jag också tror är fallet, eller hoppas åtminstone.

Till sist ett videoklipp från SVT:s gamla serie Andra Avenyn, som jag och en god vän tittade på i högstadieåldern. I klippet fungerar en av huvudpersonerna, Rasmus, som psykoterapeut (i botten är han psykiater), men det problem vid första besöket. Som tur är har jag inga sådana läggningar som klienten i det här fallet...





Österbottningen

Social fobi och småprat i vardagen

Konsten att småprata i olika vardagliga situationer är en av de saker som jag faktiskt länge har haft svårt med. Utöver att hitta intressanta men samtidigt tillräckligt "enkla" ämnen att prata om så gäller det ju att hålla samtalet vid liv för att den där pinsamma tystnaden inte skall uppkomma, åtminstone inte allt för tidigt.

Jag minns ännu engelskalektionerna i högstadiet och gymnasiet när vi skulle öva på just Small Talk, av någon anledning föredrog läraren att hålla dessa lektioner relativt frekvent - och varje gång jag hörde att det var dags igen så gick en kall kår längs med min rygg, för då visste jag att nu jag själv vara aktiv.

Då under gymnasietiden trodde jag att orsaken till att läraren tryckte på dessa kunskaper och många övningar i Small Talk berodde på lärarens lathet ;) - detta eftersom det nog skulle vara bekvämt som lärare om eleverna själv skulle konversera sinsemellan med minst halva klassen ca 10 personer på 60 minuter (6 min per person.), utan ingrepp av läraren.

Men i efterhand har jag insett att detta småprat i vardagen har en viktig funktion trots allt, och ur det perspektivet var nog lärarens återkommande ansträngningar i sig nyttiga - även om jag verkligen inte just då förstod att uppskatta dem.

Vad är det då egentligen som skrämmer mig och kanske också andra med social fobi med småprat? I mitt fall bottnar det åtminstone i det att jag har en rädsla för att bli avvisad och nekad av den person man skall småprata med. Eller hur jag uppfattas och vad den andre tror om mig - det blir till en form av ångest det också och tunghäftan är inte långt borta i dessa sammanhang.

Men jag har försökt på senare tid, under det senaste året, att förbättra min förmåga att småprata både med kända och okända personer. För jag har insett att det faktiskt finns ett värde i detta kallpratande om jag skall använda mitt tidigare negativt laddade beskrivande ord för denna "företeelse" som jag fann onödig och otrevlig.

Att vara korthuggen i sociala sammanhang, gör sannolikt att man
uppfattas som tvär och kanske t.o.m. som kylig - fast man inte avser det...

Men vari ligger då nyttan i att kunna småprata med andra människor? Jo, det är en inkörsport för att lära känna någon och ev. också i ett senare skede kunna knyta någon form av vänskapsband av mera bestående karaktär, enligt min erfarenhet.

Men kan man då inte hoppa över ett så "onödigt" steg som kallprat och genast gå på det väsentliga? Tyvärr inte i de flesta fall, även om startsträckan kan vara olika lång innan man kommer över på sådant som är väsentligt i ens eget tycke. Det är knappelunda möjligt att börja diskutera rysk litteratur från 1800-talet med en vilt främmande människa direkt, även om bägge parter skulle ha det som sitt intresse. För vad många försöker göra under kallpratet är ju att försöka hitta gemensamma beröringspunkter, som ett samtal förhoppningvis kan väckas fram i från - fast det börjar från väder och vind så kan det efter olika lång stund sluta (i bästa fall) med att man diskuterar just rysk 1800-tals litteratur med den (tidigare) vilt främmande personen ;)

Utöver att lyckas med kallpratet och förhoppningsvis hitta dessa gemensamma beröringspunkter och få igång en dialog, så finns det ytterligare ett aber i vägen och det är för att välja en business-term att eskalera relationen vidare till en ev. vänskapsrelation. Men för att nå så långt, måste nog kallprats delen avklaras först. Själv har jag funnit att jag kommit över kallprats hindret ibland, men sen stagnerar mina försök i att skapa någon vidare form av vänskapsrelation i många fall - det krävs helt enkelt eget initiativ för komma så långt.

Semester

Äntligen har jag fått semester, eller rättare sagt, så har jag haft semester redan ett litet tag nu :)

Vad har jag då hunnit med? Jo, i Jakobstad, Finland så har vi under en veckas tid ett fenomen som kallas för Jakobs dagar i slutet av juli varje år. Det innebär att staden blommar upp något otroligt och det är massor med program och aktiviteter av de mest blandade slag, samt att folkmängden nog blir nära det dubbla!
Så där hann jag besöka ett par program, liksom att jag även mötte upp en del barndomsvänner på caféer som var hemma över sommaren.

Att få koppla av till sjöss är härligt!

Men det har fortsatt att vara olidligt varmt (i mitt tycke), och därför har jag tagit till flykten till sjöss med vår mellanstora båt (en Rönnqvist 15), vilket har svalkat en betydligt. Sen är det kul också att fiska med nät, men fiskelyckan blir ofta sämre linjärt enligt stigande temperatur, för att uttrycka det matematiskt - åtminstone på våra breddgrader.

Resa till Göteborg med SAS från Vasa, Finland.
Gillar att flyga med det s.k. skandinaviska "flag-carrier" flygbolaget.

Sen reste jag i förra veckan till Göteborg, Sverige med min bror för planen är att han skall börja studera på Chalmers till diplom(civil)ingenjör i teknisk matematik (!) från och med hösten. Men saker och ting kommer kanske att förändra sig - åtminstone på litet längre sikt.

Jag har länge haft svårt för att flyga då jag har min panikångest som spökar, jag minns ännu första gången jag skulle flyga (till Helsingfors), när jag var i femtonårsåldern. Jag började förbereda mig genom att titta på flygfilmer av på Youtube, närmare två månader innan jag skulle iväg. Sen under själva flygningen satt jag höll i mig krampaktigt i flygplanssätet (vilket man inte skall göra!).

Nu tack vare SSRI och senare SNRI medicinen Venlafaxin har det börjat gå åtminstone litet lättare, jag är de facto sen länge intresserad av flygplan, men min panikångest har gjort att jag inte kunnat njuta av flygningarna. Nu börjar jag äntligen få till en vändning på den punkten.

Men det är nog ännu något spökar vid flygningar, det är väl egentligen ett tankefel av någon form, men det bottnar i att jag finner det märkligt att man rörs i tre dimensioner - dvs uppåt och nedåt också. Det som bäst konkretiserar den effekten är luftgropar, då planet på enbart någon sekund kan förlora upp till hundratals metrar i höjdled - det finner jag ännu hanterbart men otäck. Men det som går över mitt förstånd är att planet likväl kan stiga upp hundratals metrar i luften lika snabbt. Javisst, jag förstår att det är fysikaliskt möjligt, tack vare varma luftströmmar som stiger upp och "tar planet med sig" uppåt. Men det strider på något sätt ändå med vad jag är van med från marken och jag får en känsla av att man slungas ut i rymden? Men jag brukar trösta mig med att ned kommer man alltid, på ett sätt eller annat - det finns ingen som lämnat uppe i luftrummet...

Göteborg är en vacker stad, här skulle jag nog kunna bo - faktiskt!
Utsikt från Radisson Blu Riverside på Lindholmen, jag hade bokat ett Business class rum :)

Jag hade ursprungligen tänkt resa till UK, för att få semester och avkoppling, dessutom hade min psykolog rått mig att åka på en resa för att samla nya intryck inför hösten. Vilket nog med facit i hand var en riktig god idé, eftersom jag satsat nästan för mycket på studier under den senaste tiden. Men resan kom att bli till GBG, istället eftersom min bror behövde hjälp med flyttningen.

Men det blev litet semester också, här är vi uppe på Ramberget i Göteborg.
Volvo V70 (tredje bilen till vänster), var vår hyrbil under tiden - och av årsmodell 2014!

I Göteborg hann vi en med en hel del, även om mycket kretsade kring att köpa möbler och flytta saker mellan platserna. Kul var det dessutom att hyra bil själv för första gången, och dessutom köra bil i Sverige - trafikmiljön skiljer sig de facto en aning från den finska. Sen fick jag nog uppleva litet av vad jag anser vara den svenska idyllen, när vi körde längs med E6 och solen gick ner i horisonten och dieselmotorn gav ifrån sig sitt svaga brummande ljud - likväl att låten Circle Down av Ayer spelade på radion (musikguiden på P3).

Jag rekommenderar starkt ett besök upp på Ramberget i Göteborg, utsikten därifrån är fantastiskt och jag som gillar polisserien Johan Falk så fick äntligen se en vy från filmen i verkligheten. Två av skådespelarna brukar nämligen mötas uppe på Ramberget för att utbyta information sinsemellan.

Bara en tidsfråga innan min lillebror ingår i teamet?

Men sen fick vi plötsligt det glada beskedet att min lillebror har blivit antagen till medicinska fakulteten, vilket innebär att han kommer att bli läkare! Jag är otroligt stolt över honom! Men efter en del praktiskt övervägande kommer han nog att skjuta på studiestarten för läkarstudierna och istället köra planenligt med ingenjörsstudier i en eller två terminer innan han definitivt går in för läkarstudierna. Detta eftersom det är svårt att fixa bostad i en annan stad och han redan tecknat hyresavtal etc i GBG - och ett års ingenjörsstudier är ju knappast bortkastade i vilket fall.

Undertecknad är dock en person som gillar litet planenlighet åtminstone - och jag blev därför tagen på sängen av besked - även om jag hade hoppats och trott att min bror skulle bli antagen. Men fick ändå köra vidare och utnyttja tiden i GBG på bästa vis.

Jag brukar följa läkarserien Holby City sporadiskt och jag vet redan
vilken karaktär min lillebror påminner mest om...

Nämligen Henrik Hansen (han har danskt påbrå), och som är kirurg och biträdande
sjukhuschef liksom en obotlig perfektionist.

Ja, jag medger att jag själv nog övervägde att utbilda mig till läkare i "min ungdom" - och även om jag i princip har betygen för att bli antagen så valde jag inte att göra det. Varför vet jag inte riktigt, faktiskt? Kanske för att det är ett krävande yrke med stort "mänskligt" ansvar på sina axlar? Medan man som jurist "enbart" har ett ekonomiskt ansvar på sina axlar, nästan åtminstone. Men beroende på yrkesområde som jurist kan man ju också bära ansvar för om någon blir frihetsberövad eller inte, t.ex. som domare - inte lätt att hitta argument här inte ;)

Men inte har jag helt kunnat släppa läkartankarna för egen räkning, och det är kanske därför jag blir så upphetsad då min bror antagits och förhoppningvis förverkligar planerna på att bli läkare - jag får ju för egen del litet upplopp på indirekt sätt för de planerna därigenom...

Även min bror är liksom jag litet försiktig av sig,
men åtminstone får han ett nytt sätt att flirta på...

Jag har nog länge haft "svårt" med att umgås med det motsatta könet (redan här märks det på vilket sätt jag benämner det i text), svårt så tillvida att jag inte vetat riktigt hur man skall vara och bete sig med tjejer. Därav är det ju inte heller särskilt konstigt att jag inte har flickvän, även om det finns en viss längtan tror jag efter det. Det är ju särskilt frapperande att män som lever ensamma lever kortare än de som ingår i en parrelation, har själv sett sorgliga exempel på sådant... Nu skall det väl inte behöva gå så långt, utan jag är tvungen att steg för steg bygga upp en säkerhet kring "könsöverskridande" (mycket klinisk term) relationer av alla de slag först. Och jag har faktiskt märkt att det blivit litet lättare med stigande ålder, kanske beror på erfarenhet men också att man inte längre behöver spexa till det för tjejerna (åtminstone inte för alla) längre - vilket jag finner skönt. Men jag får kanske ta och återkomma med en längre redogörelse om den saken i ett senare skede.

En nackdel med läkarstudierna är ju att man lär få se en del otrevligt, vilket min bror har svårt med - men jag antar att man vänjer sig helt enkelt? Han har nog främst tänkt att forska efter slutförda läkarstudier - eftersom han har ett stort intresse för biologi. Men samtidigt kommer det nog inte att skada att ha någon i släkten som har läkarlegitimation, när man behöver hjälp med medicinska åkommor - vilket jag nog har fått en beskärd del av hittills. 

Bortsett från resan till Göteborg och liknande, så har jag försökt koppla av i möjligaste mån under sommaren - dessutom har denna värme också tvingat mig att ta det lugnt. Min hjärna känns som en enda segklump när temperaturen går över säg 25-27 C, och därför minskar även min online aktivitet i motsvarande grad med tilltagande värme (kanske kan det beskrivas som ett linjärt samband?).

Österbottningen

** Det här inlägget har uppdaterats, idag 7.8.2014, eftersom jag av misstag publicerade det som utkast under gårdagen. **

Sommarläsning: VIP-rummet av J. Lapidus

Jag har i sommar försökt varva av från min studier genom att läsa litet skönlitteratur. Jag har dels gett mig på riktiga klassiker som "Brott och straff", men också s.k. kiosklitteratur som inte kräver en särskilt stor insats att läsa - skönt det också... i jämförelse med vad man annars läser under utbildningen.

Nu senast blev det nog en bok som tillhör den senare gruppen, nämligen den rykande nya boken "VIP-rummet" av Jens Lapidus. Knappast har väl någon kunnat undgå att notera hans litterära gärning inom Stockholm Noir, med böckerna i serien "Snabba Cash" med uppföljare.

När man läser hans böcker märks det tydligt att J. Lapidus verkligen har insikt i hur den "undre världen" i Stockholm ter sig - vilket ju är ofrånkomligt om man jobbar som försvarsadvokat inriktad på så kallad humanjuridik. Men i den här senaste boken blev det sannerligen tydligt att han är jurist och utnyttjar den kunskapen i boken, nästan så mycket att det för mycket om advokatbyråer (affärsjuridiskabyråer och humnjuridiskabyråer), skillnaden på en advokat och en jurist och s.k. due diligience vid M&A processer (Mergers & Accusations) etc etc.

Citat:
"Chamon gick fram till kvinnan.
”Det är lugnt„, sa han. ”Hon går med på att träffas.„
Kvinnan sträckte fram något till Chamon. ”Här. Och tack för hjälpen.„
”Vad var det där?„ frågade Nikola.
Chamon tittade ner på de han hade i sin hand. ”Ett visitkort,
brorsan. Har du aldrig sett en advokat in action, eller?„"

Nu har jag igen avsikt att skriva en recession av boken, utan jag lyfter bara fram några iakttagelser helt enkelt.

En sak som jag noterade relativt snabbt noterade var hur Lapidus verkar ha insikt i del psykologiska problem och dessutom psykofarmaka. Bland annat refererar han till Zoloft, som en av huvudpersonerna i boken äter nästan som karameller - personen i fråga är Philip som är en synnerligen framgångsrik affärskille i 28 års åldern. Orsaken till att han käkar Zoloft (även känt som Setralin), som är ett antidepressivt läkemedel av typen SSRI, är att han har problem med ångest (ångest som han nog har av en anledning också).

Men det räcker inte med Zoloft, utan också en av de andra huvudkaraktärerna Magnus som är delägare på en advokatbyrå får sig en dos av Prozac, bildligt talat - citat nedan:

"När Magnus talade var det med stadig och lugn röst. En viktigt egenskap för en duktig advokat att alltid låta säker på sin sak*" 
"”Och pengarna då, hur ska vi göra med pengarna?„
Magnus lät som om han andades Prozac när han svarade. Emelie undrade hur han kunde vara så cool." 

Intressant här med de återkommande kopplingarna till antidepressiva läkemedel, är att jag tycker att boken ger en felaktig bild av hur dessa läkemedel vanligtvis fungerar. Att "käka" Zoloft som någon slag temporär och omedelbar blockering av ångest är nog fel, de fungerar inte så - och är nog sannolikt farligt att äta dessa läkemedel så. Att dessutom referera till Prozac på ett sådant vis att man skulle bli helt cool av det läkemedlet är nog fel, eftersom de ger en långtidseffekt och inte på något vis skulle kunna kapa bort all ångest. Jag har egen erfarenhet av Citalopram, som är ett läkemedel i klass med just Zoloft och Prozac eftersom det också är ett s.k. SSRI läkemedel - och verkan är inte som det beskrivs i boken. Men jag förstår att det nog kanske är nödvändigt för själva storyn i boken.

En illusion om att man skulle kunna bota allt med antidepressiva läkemedel...
Prozac är ju kanske det mest kända exemplet på "lyckopiller" från bl.a. USA.

En annan lös observation från boken är hur Lapidus på ett sällsamt sätt berättar om den ena huvudkaraktären Emelie, som är affärsjurist, men nu dragits in i ett kidnappningsfall och skall agera privatdetektiv. Hon är en s.k. påläggskalv för den mellanstora advokatbyrån, men samtidigt tränar hon också Muay Thai boxning - tja, nog är det väl möjligt i verkligheten det också - men det jag är litet främmande för att hon de facto får användning för sina kunskaper, se citat nedan.

"Hon ignorerade honom och gick på nytt rakt mot Ian
Han höjde hammaren igen. Men den här gången verkade Emelie veta vad hon skulle göra. Hon satte ner vänsterfoten snett framför sig och rörde höger ben blixtsnabbt.
 Teddy hade aldrig sett en så perfekt utförd muay thai-rundspark i sitt liv. (..) Snabbhet kunde bara läras till en viss nivå, resten var talang.
 Emelies högra fot träffade Ians bröst med full kraft. Han tappade hammaren av kraften och stapplade bakåt.
 Emelie å andra sidan landade i fight stance, stadig som en klippa.
 ”Nu tar du det lugn„, sa hon."

En juristtjej i J. Lapidus bok som tränar och också brukar sina kunskaper i Muay Thai.
Bilden från: mmaacademy.se

Ja, vad skall man säga? Litet väl fantastiskt kanske - men ändå balanserande mot vad som kunde ske i verkligheten? Det är verkligen inte inom mina domäner vad det gäller kickboxning eller Muay Thai, men samtidigt måste jag medge att det är häftigt när tjejer tränar kampsport ;)

Hur skall jag då sammanfatta VIP-rummet? Jo, jag tycker verkligen att boken är läsvärd och den passar utmärkt för hängmattan - jag läste ut bokens 460 sidor på två dagar, så den är nog en bladvändare av rang. Även om jag var litet kristik ovan till vissa saker i boken, så måste jag ändå berömma helheten och jag väntar faktiskt med spänning på uppföljaren till denna bok, den ingår i en serie, okänt dock hur många böcker som kommer att komma.

Österbottningen


* Till sist vill jag ännu lägga till, att det faktiskt är en av de viktigaste egenskaperna för advokat men också för en jurist att kunna verka säker på sin sak i de flesta lägen och kunna verka övertygande trots att man inte har så mycket fakta på fötterna så att säga. Därför har det också fått ett ord uppkallat efter sig, nämligen advokatyr när man argumenterar för en sak på ett formellt riktigt sätt även om substansen är ringa. Vilket jag kommit i kontakt med också när jag träffat praktiserande advokater och diskuterat dylika frågor med dem.

Dagen då jag nästan blev gripen för snatteri!

Ja, inte trodde jag att den dag någonsin skulle komma då jag nästan blir gripen för snatteri - det måste jag säga.

För att backa bandet litet - idag hade jag tänkt utföra två ärenden på "stan" i Vasa, det ena var ett besök vid Posten och det andra att handla vid Citymarket i "City". Eftersom jag tror på att vara lat, bara man är det på rätt sätt, så hade jag rationaliserat så att jag först besöker Posten och sedan direkt Citymarket (ingen bra plan - så här ur bakspegeln sett).

Nåväl, jag hämtade ett paket från Posten som hade kommit från Cdon.com. Paketet innehöll en portabel USB hårddisk av storleken 1Tb. Jag lade paketet i min ryggsäck för att enkelt ta det med mig. Sen gick jag då till Citymarket för att handla inför den kommande veckan. Allt gick bra vid Citymarket, och när jag var på väg till kassorna tänkte jag hur skönt det skall bli med en ledig eftermiddag innan skolan kör igång nästa morgon.

Jag betalde varorna vid kassan och var på väg ut genom larmbågarna för att plocka varorna i plastpåsen från bandet - då går larmet! Min första tanke är att det är någon annan som triggat larmet eller att det är falsklarm. Dessvärre var det nog jag som orsakade larmet vilket blev klart då jag gick tillbaka in till kassan och de började tjuta igen.

Den unga söta kassörskan gav mig en blick som antydde att "du verkar nog inte vara en typisk snattare" - men tyvärr har vi våra rutiner om att vi måste kalla på väktare. Jag frågade då om det gick bra att jag fyller påsen med varorna och kliver åtsidan från kassan, vilket gick bra. Men oj vad folk tittade på en - i deras ögon var jag nog redan dömd av "folkets domstol".

Det dröjde ett tag innan väktarna dök upp, turligt nog befann de sig i butiken dock. Men under väntan på väktarna började nog tankarna gå i rasande fart i mitt huvud - tänk om det råkat ramla ner någon vara eller liknande i min ficka eller liknande utan att jag märkt det? Är min juristkarriär nu över? (katastroftankar, jag vet). Men jag nyktrade till en aning i min tankevärld och insåg för att man skall kunna bli dömd för ex. snatteri så krävs uppsåt. Med uppsåt avses att man måste ha för avsikt att göra något brottsligt, annars kan man normalt inte dömas till ansvar. Uppsåt eller som det heter på latin "mens rea" ett ont sinne, är egentligen en kristen term - som kommer av att för att skuld skall föreligga så kräves det att man syndat. Vilket jag nog inte hade gjort!
Ibland är det tur att man studerar juridik... då känner man åtminstone till sina rättigheter.

Väktarna kom, och jag gick fram för att möta dem för att få en bra "utgångsposition" och när jag sa det var jag som hade orsakat larmet såg de t.o.m. litet besvikna ut. Inte heller i deras ögon såg väl ut som någon typisk snattare. Vi undersökte min väska tillsammans för att se vad det var som triggade larmet och gissa om det inte var paketet från Cdon.com med hårdskivan som orsakade larmet!
När det var klarlagt fick jag en ursäkt och fick gå iväg hemåt, något skakad dock...

Seagate USB 3 hårddisk som orsakade larmet vid Citymarket i Vasa.
Inne i lådan finns nämligen en liten "larmtagg" som inte hade blivit avaktiverad vid Cdon.com!

Tack och lov, blev jag dels "frikänd" från ett brott som jag inte utfört. Men dels att ingen bekant var i närheten vid kassorna när det hände - annars hade jag nog fått stämpeln snattare. Usch, man skall inte döma någon för snabbt har jag också lärt mig idag.

Uppdatering 13.6.2014
Idag handlade jag igen på Citymarket, och även om jag inte blev betjänade av samma kassörska som i måndags - så fick jag trots allt ett leende av den kassörska som tagit mig för snatteri. Antar att det betyder att jag är oskyldig i hennes ögon, tack för det!
En annan lärdom jag dragit av det skedda är att man inte skall rationalisera för långt, och nästa gång går jag nog hem via innan jag handlar vid Citymarket efter ett besök på Posten.

Österbottningen,
skakad men inte rörd

Berglins i svenska dagbladet, om b.la. ångest

Roligt att man i SVD berör ångest problematiken idag, och att man satsar så litet resurser på att vårda och förebygga just ångest. I det här fallet gör man det genom att ha en serie-stripp av Berglins, som är en relativt sarkastisk och cynisk serie, men som ofta berör aktualiteter.

En bra fortsättning vore om de körde en artikelserie om just ångest och vården av den samma. SVD är ju känd som en högervänd tidning och budskapet så tillvida skulle kunna gå fram till beslutsfattarna i Sverige. Ur ett finskt perspektiv måste jag dock säga att jag är relativt nöjd med själva ångest vården, men att själva problemet naturligtvis kunde lyftas fram mera bland allmänheten.

Någon poäng finns alltid i Berglin om det samhälle vi lever i!
(klicka för större bild)

Sen måste jag också fylla på med en annan Berglin stripp, som handlar om valet av sommarlektyr - alltså vad man skall läsa under sommaren. Själv har jag inte gjort några definitiva val av litteratur inför sommaren, men någon klassiker skulle naturligtvis vara kul. Just romanserien "På spaning efter tiden som flytt" av Marcel Proust lär ju vara läsvärt och höra till sfären av allmänbildning.

Sen har jag också tänkt läsa "Panikboken" av Kokkolabon Kaj Hedman, som handlar om panikångest. Hoppas jag går iland med något läsprojekt.

Kanske finns det bättre raggningstips än klassisk litteratur på krogen.
Eller vad vet jag?

Österbottningen

Nästan sommarlov!

Jag måste varva de här lite tyngre texterna, med något mera vardagligt funderande.

Nu har jag nästan sommarlov, ungefär 1 ½ vecka kvar. Gäller bara att nöta en del engelska, i den två delade obligatoriska kursen, en muntlig del och en skriftlig del. Sen skall jag också nöta lite §§§ inför tentamen i statsförfattningsrätt i nästa vecka.

Statsförfattningsrätten handlar om "hur" nya lagar kommer till, hierarkin mellan grundlag-vanlig lag-förordning och internationella avtal som en stat binds av. Faktiskt riktigt intressant, till en viss mån också allmänbildande att i detalj förstå hur lagstiftningsapparaten fungerar.

Det sägs ju skämtsamt om jurister:
"Vi konstruerar lagen, vi tillämpar lagen och vi kringgår lagen."

Vilket faktiskt är sant till en viss gräns, eftersom juristerna medverkar i alla skeden: konstruktion, tillämpning och tolkning / kringgående ;)

Den aktuella luntan, Euroopan ihmisoikeussopimus, (svenska: europeiska människorättsavtalet) är på humana 980 sidor...
Utöver de tre andra böcker som skall läsas till tenten.

Österbottningen