Jag har tidigare refererat här i bloggen till Karin Boyes dikter, för de gjorde starkt intryck på mig i bl.a. gymnasiet. Men nu var det dags igen med en konfrontation mellan mig och Boye, denna gråtrista eftermiddag.
Jag fastnade för två dikter denna gång.
Osårbar
"Osårbar, osårbar
är den som fattar ursprungsordet:
Det finns inte lycka och olycka.
Det finns bara liv och död.
Och när du har lärt det och slutat jaga vinden
och när du har lärt det och slutat skrämmas av blåsten
så kom tillbaka och lär mig ännu en gång:
Det finns inte lycka eller olycka
Det finns bara liv och död.
Ja började stava, när min vilja föddes,
och slutar stava, när min vilja upphört.
Ursprungsordens hemlighet
förvärvar vi intill döden."
Den här dikten tilltalade mig eftersom den på något vis beskriver vårt eviga sökande av lycka, kanske framförallt söka efter vad som för med sig lycka. Men av ivern att söka efter lycka, så tappar vi bort oss själva på vägen och kanske också mister den lycka vi redan hade.
Men Boye tar det ett steg längre att så tillvida då hon skriver att vi förstår oss på lyckan först när vi är nära inför döden, då först förstår vi vad lycka är. För vad Boye försöker säga är att bara livet i sig, alltså att leva är det samma som lycka. Därför finns ingen olycka, medan vi lever - om vi ser på det ur ett större perspektiv.
Inser man det så menar Boye att då kan du andas ut, för då kan (nästan) inget längre skrämma oss, och vi slutar med det eviga springande efter lyckan (jaga blåsten). Men även om jag nu skulle inse det just nu, så har jag garanterat glömt bort det efter ett tag igen - och därför behöver du som finner samma sak att behöva påminna mig igen om det (så kom tillbaka).
Jag vet inte riktigt vad som gjorde att jag fastnade för denna dikt, men det är att den innehåller både en hoppfull och en pessimistisk sida. Och de två sakerna får gå i dialog med varandra och kanske i någon form neutraliserar / tar ut varandra, och vi därför inte kan dela in tillvaron i skeden då vi är helt lyckliga eller helt olyckliga - eftersom vi ändå inte kommer att förstå det under vår levnad.
Ur tredje (3) dikten Tillägnan
"Kan jag ej ödets slag
nånsin hela -
ge mig din bittra dag
till mig att dela!"
Den här passusen ur den längre dikten tyckte jag var så slagkraftig och koncis, att den förtjänas att delas. För även om vi tillsammans försöker trösta varandra, så är det dessvärre sällan vi lyckas trösta och det är sällan heller möjligt. Däremot så kan vi tillsammans hjälpas åt att dela de tuffa slagen man ibland får ta, på så vis blir både den kollektiva och individuella bördan litet mindre att bära.
 |
| Karin Boyes staty i Huddinge, där hon blickar upp mot himlavalet och försöker förstå sig på världen. Jag skall själv försöka besöka stället med statyn vid tillfälle. |
Österbottningen
