En intressant kolumn i Hufvudstadsbladet om ensamhet

Jag läste för ett par veckor sedan en kolumn i finlandssvenska Hufvudstadsbladet (09.06.2014), av skribenten Hilkka Olkinuora - en kolumn som också fått spridning i sociala medier. I kolumnen tar författaren upp frågan kring ensamheten och hur den tynger vårt moderna samhälle, och hur samhället försöker göra något åt det.

Del av artikeln i HBL internetupplaga, endast tillgänglig för prenumeranter tyvärr.
Författaren målar upp en ganska dystopisk bild av samhället och ensamhet, men det är nog
kanske nödvändigt för att vi skall få till en förändring och börja bry oss mer om varandra igen.

Idag, i Helsingforsregionen, så erbjuds det i första hand internetbaserad terapi åt unga personer som mår dåligt av olika anledningar; t.ex. till följd av depressioner eller social fobi. Problemet som författaren lyfter fram är emellertid det att man inte kan ersätta verklig social interaktion mellan människor enbart med hjälp via en dator - personen är trots allt ensam om denne sitter ensam vid sin datorn i sitt rum.

Kolumnen bär rubriken: "En dödlig epidemi" och syftar på att ensamheten leder till att flera unga väljer att avsluta sina liv och i värsta fall som vi i Finland fått erfara, också försöker ta andra människors liv. Det senaste fallet var bombförsöket mot Helsingfors universitet, och juridiska fakulteten där, men som tack och lov avstyrdes i sista minuten av polisen. Målet med den attacken hade varit att döda över 50 (jurist)studenter, och den historien berörde mig personligen starkt eftersom jag en slump hade vistats i samma lokaler veckan då attacken skulle ske. Dessutom har jag studiekamrater som vistas där på daglig basis. Vilket också är en del orsak till att jag först nu berör detta tema, då jag ville ha litet distans till händelsen.

Artikel från Yle.fi engelskspråkiga nyheter, bild på entrén till juridiska fakulteten
vid HU och Porthania byggnaden var attacken var planerad att äga rum i våras.

Man behöver naturligtvis inte använda sig av de mest extrema exemplen för att belysa en synnerligen aktuell problematik bland unga och unga vuxna i dagens samhälle, men samtidigt kan det fungera som en otrevlig väckarklocka för samhället att åtgärder måste till för att bryta de ungas ensamhet och isolering från samhället.

Citat ur artikeln:
"Man skulle bli mindre ensam om man var mindre ensam. Ensamheten pyr i rum med evigt neddragna gardiner, i datorskärmens bleka ljus, i en verklighet som för den icke-ensamma bara är ett samvaroalternativ bland många andra, men för den sjukligt timida, deprimerade, utslagna den enda möjliga arenan. I dessa osthyveltider erbjuds hen ändå mer av samma vara: terapi på nätet. Men människan är inte ensam utan sin dator – man är ensam utan en annan människa."

Jag har personligen haft turen, att trots min sociala fobi, inte bli helt ensam i tillvaron - jag har trots allt fått ha några vänner kring mig. Men jag har sett personer som blivit helt utanför och det är ofta en sorglig syn, och i den mån jag kunnat och vågat har jag försökt ge litet uppmärksamhet åt några av dessa personer, men det är inte så lätt när man har social fobi, tyvärr.

Här tror jag att en uppmaning till allmänheten är på sin plats, det tar så litet energi att se andra människor och bekräfta deras existens - men det kan betyda något oerhört för den som för engångsskull blir bekräftad av omgivningen! Vilket kan förebygga att bittra tankar av typen: "Ingen vill ha mig!" byggs upp inombords, och man åtminstone får en liten delaktighet i samhället.

Författaren Hilkka Olkinoura titulerar sig som "ordbrukare och har ensamhet som yrke". Artikeln avslutas med citat om de ensamma:
"De blir fler. Så länge det inte finns någon."

Ja, man får hoppas att de blir en väckarklocka så att vi skulle kunna se andra som är på väg ut ur vår normala umgängeskrets och i någon mån kunna få dem att känna sig delaktiga. För det krävs att det finns någon - där för dem, och nog för oss alla likväl.

Österbottningen