Hösten gör sig påmind i Vasa

Hösten gör sig påmind på riktigt nu, löven på träden här i Vasa har ändrat sin kulör som sig brukligt. En del tycker att hösten är en tråkig och deprimerande årstid, men det är inte min inställning till hösten. För personligen gillar jag hösten ganska mycket, det är tillsammans med vintern den årstid man hinner koncentrera sig på "tråkiga" saker som att studera och jobba. Dessutom är hösten vacker, eller som Albert Camus sade:

Visst är det så! - Hösten är ju liksom våren en övergångs årstid och det
gäller bara att se efter all den skönhet som hösten har att bjuda på.

För den som inte känner Albert Camus så var han en fransk författare som levde under 1913-1960 som var mycket inflytelserik, och han fick även nobelpriset i litteratur. Dessvärre avled han i bilolycka i sina blott 40 år, så där tystnade nog hans skrivmaskin alldeles för tidigt. 

Albert Camus som han ofta porträtterades, som en intellektuell man
djupt försjunken i tankar - på bilden saknas dock hans obligatoriska cigarett som alltid dinglande i mungipan.

Den bok som han kanske är mest känd för är "Främlingen" som handlar om hur en man känner sig vilsen i tillvaron och kanske framförallt bland andra människor. Böckerna är skrivna ur ett existentiellt perspektiv var Camus funderar kring hur slumpmässig tillvaron är och till vilken absurditet det leder till. Man märker ett tydligt spår av hur ångesten plågar Camus genom böckerna, och hur han försöker tackla den på olika sätt.

Jag gillar Camus böcker och kanske också i någon mån känner igen mig i hans famlande i tillvaron, dock tror inte jag att jag drabbas lika ofta som Camus av "attacker" när känner hur absurt det ibland är. Men samtidigt försökte nog Camus också trots sina annars ganska realistiska och nihilistiska skildringar ändå finna något uppmuntrande. 

Vad en riktig vän är för mig, och förhoppnings ser mina vänner mig så också?

Jag tycker citat ovan är något av det bästa Camus sagt, för det lägger ord på vad riktig vänskap är. Det krävs nog en man som Camus, för att kunna utröna sådana tillstånd som vänskap för vad det i verkligheten innebär - annars förblir det bara en ytlig företeelse som man inte har grepp om. 

Men åter till vardagen, så rullar det på för mig på praktiken och jag börjar känna småningom att man är en del av gänget på arbetsplatsen - även om det har kantats med både framgångar och motgångar. För på en arbetsplats liksom som bekant från skolvärlden, så har det bildats konstellationer av arbetskamrater som ofta är relativt fasta. Då kan det vara svårt som en utomstående och ny att komma in i dessa - vilket försvåras av att jag själv inte är den mest initiativ rike i sociala sammanhang åtminstone. Men som tur är har en del av dessa "konstellationer" varit relativt öppna och jag på så vis lyckats komma in i sällskapet. Men ännu känner jag att jag nog har lättats att umgås med en person i taget.

Korsholsmesplananden: Så dimmigt en vid en morgonpromenad till arbetet att
 man inte såg ett helt kvarter framåt ens. 

Man märker att man är bosatt i närheten av havet när det ofta är så disigt på morgarna när jag går till jobbet. Samtidigt är det bra eftersom det håller koncentrationen i schack när man sitter inne och jobbar, ibland med riktigt mentalt ansträngande fall - för skulle solen skina ute så mister åtminstone jag snabbt koncentrationen.

Österbottningen

Träning av small-talk i hissen

Jag kör för tillfället med en övning att inleda spontana konversationer med främmande personer på jobbet när tillfället ges.

Jag praktiserar på en arbetsplats med ungefär 80 anställda, och medan man är ny i huset så kommer det en hel del chanser att öva upp sitt kunnande i small-talk. Antingen så att de andra personen spontant inleder ett samtal med mig, när denne noterar att jag är ny i korridorerna eller så att jag försöker få igång en konversation.

Idag slutade det dock litet mindre lyckligt, när jag inledde en konversation i hissen med en litet äldre finskspråkig dam som fungerar som sekreterare vid domstolen. Eftersom vi båda varit på lunch till en närliggande restaurang så tänkte jag att man kunde ta fasta på maten, sådär lagom banalt och enkelt ämne.

Sagt och gjort, så frågade jag vad hon tyckte om restaurangen och deras mat. Nå, hon berömde i de varmaste ordalagen maten som serverades där. Särskilt tog hon fasta på ett av dagens alternativ, som jag aldrig själv skulle beställa, nämligen rökt renskav. Det vänder sig i min mage bara av att höra talas om en dylik rätt...

Nåväl, hon sade åt mig att jag absolut måste testa den rätten eftersom den är "sååå god". Särskilt eftersom de vid den aktuella restaurangen förstår att blanda i stora ost-klimpar i såsen med renskaven. Dessutom bredde hon på med att de synnerligen fått till en fungerande helhet genom att också tillsätta stora brödbitar (!!) i såsen, och det här tillsammans med renskavet och ost-klimparna som flyter runt är en närmast lukullisk måltid. Detta samtidigt som hon nöjt klappade sig på magen. Undertecknad var vid det här tillfället nästan spyfärdig, och jag försökte efter bästa förmåga dölja den känsla av illamående som säkert florerade i mitt ansikte. Jag vet dock inte hur min stålsättning lyckades, för jag kände kväljningar i halsen ännu när hissdörrarna slogs upp och jag försökte på det mest anständiga sätt göra sorti ut ur hissen.

Ännu när jag skriver den här texten, kan jag se framför mig hur det rökta renskavet flyter runt tillsammans med stora gul/vita ost-klimpar och brödbitar i en salig blandning, efter tantens mycket detaljerade redogörelse... Tur att resan i hissen inte varade längre - då vet jag inte hur jag hade bemästrat situationen om hon hade fortsatt att redogöra för sina måltider åt mig...

Tja, i det här fallet önskade jag verkligen att hissen INTE skulle stanna...

Två slutsatser:
1) Var försiktig framledes med att diskutera matupplevelser med människor vars matvanor du inte känner sedan tidigare. Alternativt försök hitta en fras att avstyra samtalet från ämnet vid behov...
2) Finnarnas matkultur skiljer sig nog från den finlandssvenska motsvarigheten, trots att vi bor i samma land. Jag tror vår matkultur nog ligger närmare den rikssvenska med köttbullar och mos + rårörda lingon...

Men bortsett från den lilla fadäsen att försöka diskutera ett så "känsligt" ämne i en instängd atomsfär som i en hiss, så har nog mina övningar burit en del frukt. Jag "rycker" inte till lika mycket som jag annars brukar göra om en främling inleder ett samtal med mig, och jag inbillar mig att jag uppträder mera spontant och kanske också naturligt i sådana situationer.

Man lär så länge man lever,

Österbottningen

Jurister, jurister och jurister...

Du som läser min blogg kontinuerligt så har kanske märkt att jag fokuserar relativt mycket på dels juridik och nu på senare tid också min praktik vid domstolen. Orsaken till det är sannolikt att det fungerar som ett sätt för mig att få uttryck för mina funderingar, som väcks när jag är aktiv inom det området.

Att stora delar av mina arbetsdagar nu präglas av att umgås med (bara) andra jurister och att jag själv funderar på juridiska problem, bidrar säkert till saken. Så egentligen borde jag väl använda den här plattformen för att skriva om annat? Men samtidigt använder jag bloggen som en slags loggbok över tillvaron, så det växer väl litet ihop.

"Juristen böse christen"

Var ett känt citat som användes frekvent under 1500-talet och framåt i samband med reformationen. Martin Luther (reformatorn) använde själv begreppet relativt ofta, och vissa menar att det beror på att en av hans närmaste vänner, Philipp Melanchthon, var så intresserad av lag och rättvisa att han nästan kunde titulera sig jurist, att Luther tröttnade på hans resonerande. Nå, vad betyder det då? Jo, "jurister är dåliga kristna", vilket är ett uttryck som lever kvar ännu idag bland jurister i någon mån.

Varför ansågs/anses jurister då vara dåliga kristna? Orsaken bottnar i väl att många ser oss som giriga och vi egentligen endast tjänar rättsordningen för att kunna tillskansa oss mer pengar. Nåja, det kan väl hända att några jurister/advokater faller inom den gruppen. Men samtidigt tycker jag det är fel att dra hela yrkeskåren under en bild.

I videon ovan får du se vad folk tycker om jurister så där i allmänhet, om man frågar "mannen på gatan". Bäst är kanske kommentaren till sist om "privata höginkomsttagare som skiter fullständigt i rättsväsendet och samhället".

Det här är inlägget är dock inte tänkt att fungera som något försvarstal för min egen yrkeskår, det skulle väl i så fall mera likna Strindbergs verk "En dåres försvarstal" :) Utan är mera mina egna tankar efter att ha jobbat med jurister på heltid nu.

Men videon nedan ger åtminstone mig rysningar längs med ryggraden, när (försvars)advokaterna kort berättar om sin uppgift i rättsväsendet. Kanske kan videon också nyansera litet bilden man får av den föregående videon.

Advokaterna on Vimeo.

För hur juristerna gärna skulle se sig är åtminstone som rättvisans tjänare eller "rättvisans vakthund" som en rikssvensk jurist uttryckte det. Nu finns det jurister inom många olika sektorer, men jag har ju praktiserat inom domstolsväsendet, och där är det för det mesta tydligt att de anställda verkar ha något rättvise ideal/patos som driver dem. Litet som det framhålls i filmklippet ovan ur TV-serien Advokaterna, var man följde försvarsadvokater under deras arbete - där märker man tydligt att det är "rätten till rättvisa för individen" som driver advokaterna: i praktiken t.ex. att alla har rätt till försvar oberoende av brottet och att man skall dömas objektivt.

För nu när jag själv småningom börjar närma mig slutet på min utbildning, så funderar jag nog litet på vilken riktning jag önskar ta inom mitt område, juridiken. Den stora skiljelinjen brukar gå mellan de som väljer att syssla med affärsjuridik och de som väljer syssla med mera "mjuk" juridik (humanjuridik) t.ex. som vanlig advokat, åklagare eller domare. Uppdelningen däremellan är idag kring 40/60 om jag minns rätt. Sen finns det också en gyllene medelväg om man väljer att auskultera (sitta ting) och tjänstgöra vid en tingsrätt under 1 år efter utbildningen, då får man ytterligare se båda världar. Själv är jag ännu inte riktigt säker på var jag hör hemma, i den kommersiella eller den mera människo nära juridiken.

Österbottningen

Mellandom

Nu har min praktik vid domstolen kickat igång, och jag börjar småningom bli litet varm i kläderna, och därför kan det vara läge för en mellandom/rapport. Dagarna har hittills präglats av massor med nya intryck, människor, rutiner och vanor, att ta in och vänja sig vid.

De första dagarna kände jag mig som katten nedan, när jag efter jobbet något hålögt irrade hem genom Vasa.

Hittills har jag varit ganska mör efter arbetsdagens slut...

Men jobbet är faktiskt intressant och det passar mig riktigt bra i sig. Problemet är bara allt det nya man skall vänja sig vid först, för utöver allt nytt så gäller det ju för mig att också vara någorlunda klartänkt när jag går igenom och analyserar rättsfall och sedermera förhoppningsvis kommer fram till någon vettig slutsats :) Men kollegorna verkar hjälpsamma, och ganska öppna för nya personer. Arbetsplatsen är dock starkt kvinnodominerad, så jag kände mig nog som en katt bland hermelinerna när jag kom in i kafferummet och jag var den enda killen bland närmare 20 kvinnor vid kaffebordet - och ni kan ju tänka er vart blickarna riktades när jag embarkerade kafferummet...  Tur att min sociala fobi blivit litet mera hanterbar, men jag har ändå svårt att vara mitt i uppmärksamhetens centrum och särskilt att bli synad av ett tjugotal kvinnor i åldrarna 25-65 år som vill veta vem den nye är :)

Dessutom väntade ännu en överraskning runt hörnet, som jag inte hade förutsett - för utöver att ha en egen handledare så har jag också en sekreterare. Jag jobbar inom en mindre sektion som sköter en viss typ av ärenden och inom den sektionen så finns det två sekreterare, varav den ena är tillgänglig för mig och några andra jurister. Så jag blev något förvånad, då hon kom in på mitt tjänsterum och presenterade sig som min sekreterare häromdagen. Tidigare är det ju jag som fungerat som assistent inom privata sektorn, och nu skall jag plötsligt själv börja ge instruktioner åt en sekreterare. 

Tyvärr har jag sannolikt inte en riktigt lika häftig sekreterare som i TV-serien "Suits",
Donna som är advokatsekreterare där (och är gift med en finne i verkligheten...).

Nåja, nog skall det väl gå någorlunda tror jag - då vi är ungefär jämngamla och förstår oss på varandra verkar det som. Men samtidigt känns det konstigt att själv leda delar av någons arbete, för den enda skillnaden mellan oss är ju att jag har "högre" utbildning. Mina arbetsuppgifter verkar annars riktigt lämpliga för mig, jag är den där typen som gillar att analysera och läsa in mig på knepiga saker, och gärna jobba litet självständigt men ändå kunna diskutera sakerna med andra. Vilket jag också får göra nu, men samtidigt är jag ganska självkritisk av mig - vilket drabbar mig när jag skall presentera mitt arbete för mina överordnande... Men stämningen är kollegial, så de (vi) försöker ta det ro så här långt åtminstone.  

Jo, så det är nog en hel del utmaningar som jag som social fobiker möter i arbetslivet. Men samtidigt har jag enklare att fungera i formella sammanhang, där jag har en färdig roll. Men redan i kafferummet blir jag som sagt något mera osäker, och det är ju där min stora utmaning ligger. Men jag försöker öva upp mina färdigheter i small-talk och litet bättre har det börja gå nu. Och förhoppningsvis skall åtminstone de färdigheterna vara bättre efter dessa veckor på domstolen.

I väntan på den slutliga domen,

Österbottningen