Kontakt

Jag vet vid mig själv att jag har slarvat med att logga in på bl.a. den här bloggen och e-postadressen som tillhör den här bloggen.*

Nu har jag dock lagt till en funktion så att mail som skickas till osterbottningen (vid) gmail.com automatiskt vidarebefordras också till min "riktiga" e-postadress. På det här viset borde jag i framtiden inte lika lätt kunna missa e-post som skickas till mig.

Så om du tidigare har försökt nå mig per e-post, så skulle jag verkligen uppskatta om du sände ditt mail på nytt till mig. :)
Och även om du inte tagit kontakt tidigare, så är du välkommen att sända ett mail. Det är alltid kul att få e-post!

Hälsar,
Österbottningen
i väntan på ditt mejl 


---
* Jag har kring 300 olästa mail från period på 6 månader, i huvudsak bestående av diverse nyhetsbrev och automatiska uppdateringar från bl.a. Facebook.  Jag har nu försökt sålla i den stora mängden e-post, -men- det här gör att e-post som skickats till mig av riktiga personer kan ha gått mig förbi. Nu har jag sagt upp prenumeration av dessa automatiska mail, så framledes borde endast e-post av riktiga personer hitta hit. Kanske också ett mejl av just dig?

Jag, deprimerad?

En sak som vi tangerade på mitt senaste besök vid terapeuten i tisdags, var huruvida jag varit deprimerad eller inte. För jag har naturligtvis berättat för terapeuten om de första åren jag studerade på universitet och hur jag då främst fokuserade på att, ja, studera vilket var det jag i stort sätt gjorde på dagarna. Som en följd av det så började jag i någon mån känna mig isolerad och det var nog också det som gjorde att jag valde att söka hjälp under hösten 2013. 

Nu har jag dock vid olika tillfällen, dels vid terapeuten men också annars återkallat den här tiden/perioden i mitt minne. Och det står väl rättså klart att jag nog faktiskt var relativt isolerad under den här perioden. En för övrigt ganska lång period, från hösten 2012 till våren 2014. 

Orsaken till att jag blev isolerad har jag kanske nämnt tidigare, men en kort förklaring är väl ändå på sin plats. Jag började studera på universitet hösten 2011, ca ett halvår efter att jag hade tagit studenten från gymnasiet. Det här innebar en relativt stor omställning för mig: en ny stad, nya studier och nya ansikten. I början gick allt ganska bra, även om det var utmanande. Men första dagen på nya utbildningen så fann jag en person, en kille, som jag blev bekant med och som senare också blev en vän till mig. Vi hängde sedan tillsammans ihop under hela första året, och det är väl här mitt egentliga misstag låg, för även om jag blev bekant med de andra personerna på klassen (vi var kring 24 som började), så höll jag mig ändå främst till den här vännen. Med facit på hand, så ångrar jag inte på något sätt att jag blev god vän med honom, utan det jag ångrar är att jag inte tog tillfället i akt och blev mera bekant med de andra på klassen. För efter det första året, så valde min vän att byta studieort från Vasa till Helsingfors, av skäl som jag har full förståelse för. Men det här innebar samtidigt att jag, i mitt tycke blev, tja, lämnad i sticket. Som en följd av det här så började jag alltmera fokusera på studierna, de ersatte således min vänskap med den här vännen. 

Visst har det slagit mig ibland att jag kanske haft och har någon form av depression, men jag har inte funderat särskilt mycket över den saken. Jag antar att det också är en sak som kan karaktärisera att man är, just deprimerad. 

Nu vet jag inte om jag är deprimerad längre, men jag anar att jag faktiskt kan vara det. För det jag ännu saknar är orken och energin till att göra saker och ting. Det är särskilt den här känslan av att vara energilös som plågat och nog ännu i viss utsträckning plågar mig. I viss mån kan jag tycka att det blivit sämre med energin, inte minst genom att jag skrivit mindre här på bloggen, vilket jag antar bottnar i brist på energi. Eller det har kanske också sin förklaring i att jag själv också har prioriterat att vara mera social i "verkliga livet", men det här tar ännu såpass mycket energi att jag helt enkelt inte haft den nödvändiga orken för att skriva här på bloggen. 

En annan förändring, som varit mera specifik för mig och som i mitt tycke pekar på någon form av depression är att jag har varit relativt konflikträdd under den här perioden. Med konflikträdd menar jag främst i professionella situationer, jag har alltid försökt undvika konflikter med mina vänner och bekanta. Men det här handlar mera om att jag hellre har vikt ner mig om jag t.ex. blivit behandlad på ett dåligt sätt i någon affär när jag velat reklamera t.ex. en vara. Tidigare hade jag nog nästan alltid stått upp för mina, och ofta också andras rättigheter i dylika situationer. Men jag har helt enkelt ofta valt att istället välja den mera bekväma vägen, och mindre energikrävande vägen genom att inte hävda min rättigheter eller ens diskutera dem. På den här punkten märker jag dock av en förändring, för jag har nu igen blivit mera varse om att bevaka min och andras rätt. Så det ser jag nu åtminstone som ett positivt tecken.

Så just nu, så känns det som en relativt ambivalent situation då jag inte är riktigt säker på om jag är deprimerad eller ej, och i så fall i vilken omfattning jag skulle vara deprimerad. Hur som helst, är det här ett ämne som jag nog behöver diskutera med min terapeut vid de kommande besöken. För just nu känner jag att jag är ute på främmande vatten, då jag inte tidigare riktigt har sett mig som deprimerad.

Österbottningen