Dagen då jag nästan blev gripen för snatteri!

Ja, inte trodde jag att den dag någonsin skulle komma då jag nästan blir gripen för snatteri - det måste jag säga.

För att backa bandet litet - idag hade jag tänkt utföra två ärenden på "stan" i Vasa, det ena var ett besök vid Posten och det andra att handla vid Citymarket i "City". Eftersom jag tror på att vara lat, bara man är det på rätt sätt, så hade jag rationaliserat så att jag först besöker Posten och sedan direkt Citymarket (ingen bra plan - så här ur bakspegeln sett).

Nåväl, jag hämtade ett paket från Posten som hade kommit från Cdon.com. Paketet innehöll en portabel USB hårddisk av storleken 1Tb. Jag lade paketet i min ryggsäck för att enkelt ta det med mig. Sen gick jag då till Citymarket för att handla inför den kommande veckan. Allt gick bra vid Citymarket, och när jag var på väg till kassorna tänkte jag hur skönt det skall bli med en ledig eftermiddag innan skolan kör igång nästa morgon.

Jag betalde varorna vid kassan och var på väg ut genom larmbågarna för att plocka varorna i plastpåsen från bandet - då går larmet! Min första tanke är att det är någon annan som triggat larmet eller att det är falsklarm. Dessvärre var det nog jag som orsakade larmet vilket blev klart då jag gick tillbaka in till kassan och de började tjuta igen.

Den unga söta kassörskan gav mig en blick som antydde att "du verkar nog inte vara en typisk snattare" - men tyvärr har vi våra rutiner om att vi måste kalla på väktare. Jag frågade då om det gick bra att jag fyller påsen med varorna och kliver åtsidan från kassan, vilket gick bra. Men oj vad folk tittade på en - i deras ögon var jag nog redan dömd av "folkets domstol".

Det dröjde ett tag innan väktarna dök upp, turligt nog befann de sig i butiken dock. Men under väntan på väktarna började nog tankarna gå i rasande fart i mitt huvud - tänk om det råkat ramla ner någon vara eller liknande i min ficka eller liknande utan att jag märkt det? Är min juristkarriär nu över? (katastroftankar, jag vet). Men jag nyktrade till en aning i min tankevärld och insåg för att man skall kunna bli dömd för ex. snatteri så krävs uppsåt. Med uppsåt avses att man måste ha för avsikt att göra något brottsligt, annars kan man normalt inte dömas till ansvar. Uppsåt eller som det heter på latin "mens rea" ett ont sinne, är egentligen en kristen term - som kommer av att för att skuld skall föreligga så kräves det att man syndat. Vilket jag nog inte hade gjort!
Ibland är det tur att man studerar juridik... då känner man åtminstone till sina rättigheter.

Väktarna kom, och jag gick fram för att möta dem för att få en bra "utgångsposition" och när jag sa det var jag som hade orsakat larmet såg de t.o.m. litet besvikna ut. Inte heller i deras ögon såg väl ut som någon typisk snattare. Vi undersökte min väska tillsammans för att se vad det var som triggade larmet och gissa om det inte var paketet från Cdon.com med hårdskivan som orsakade larmet!
När det var klarlagt fick jag en ursäkt och fick gå iväg hemåt, något skakad dock...

Seagate USB 3 hårddisk som orsakade larmet vid Citymarket i Vasa.
Inne i lådan finns nämligen en liten "larmtagg" som inte hade blivit avaktiverad vid Cdon.com!

Tack och lov, blev jag dels "frikänd" från ett brott som jag inte utfört. Men dels att ingen bekant var i närheten vid kassorna när det hände - annars hade jag nog fått stämpeln snattare. Usch, man skall inte döma någon för snabbt har jag också lärt mig idag.

Uppdatering 13.6.2014
Idag handlade jag igen på Citymarket, och även om jag inte blev betjänade av samma kassörska som i måndags - så fick jag trots allt ett leende av den kassörska som tagit mig för snatteri. Antar att det betyder att jag är oskyldig i hennes ögon, tack för det!
En annan lärdom jag dragit av det skedda är att man inte skall rationalisera för långt, och nästa gång går jag nog hem via innan jag handlar vid Citymarket efter ett besök på Posten.

Österbottningen,
skakad men inte rörd

Berglins i svenska dagbladet, om b.la. ångest

Roligt att man i SVD berör ångest problematiken idag, och att man satsar så litet resurser på att vårda och förebygga just ångest. I det här fallet gör man det genom att ha en serie-stripp av Berglins, som är en relativt sarkastisk och cynisk serie, men som ofta berör aktualiteter.

En bra fortsättning vore om de körde en artikelserie om just ångest och vården av den samma. SVD är ju känd som en högervänd tidning och budskapet så tillvida skulle kunna gå fram till beslutsfattarna i Sverige. Ur ett finskt perspektiv måste jag dock säga att jag är relativt nöjd med själva ångest vården, men att själva problemet naturligtvis kunde lyftas fram mera bland allmänheten.

Någon poäng finns alltid i Berglin om det samhälle vi lever i!
(klicka för större bild)

Sen måste jag också fylla på med en annan Berglin stripp, som handlar om valet av sommarlektyr - alltså vad man skall läsa under sommaren. Själv har jag inte gjort några definitiva val av litteratur inför sommaren, men någon klassiker skulle naturligtvis vara kul. Just romanserien "På spaning efter tiden som flytt" av Marcel Proust lär ju vara läsvärt och höra till sfären av allmänbildning.

Sen har jag också tänkt läsa "Panikboken" av Kokkolabon Kaj Hedman, som handlar om panikångest. Hoppas jag går iland med något läsprojekt.

Kanske finns det bättre raggningstips än klassisk litteratur på krogen.
Eller vad vet jag?

Österbottningen

Något om social fobi

Jag har sedan jag var ungefär 7-9 år gammal dragits med ett problem, som jag på senare tid fått veta är social fobi. Social fobi - visst låter det dramatiskt som om jag skulle ha en fobi mot alla människor? Men som tur är så inte fallet.

Vanligen kan man dela in social fobi i två huvudgrupper, en generell och en specifik social fobi. Den generella social fobin omfattar att man allmänt taget är osäker och känner sig iakttagen (och bedömd på ett negativt sätt) med mera i de flesta sociala situationer. Medan den specifika social fobin innefattar vissa särskilda situationer i tillvaron, vanligen att drar sig för presentationer eller överlag inte vill uppträda offentligt. Personligen har jag nog den generella typen av social fobi.

I Finland kallas social fobi på finska för "Kahvikuppineuroosi", vilket anspelar på det faktum att en del är nervösa då de dricker kaffe i ett större sällskap och kanske till och med börjar darra med kaffekoppen. En annan term, som jag hört i Finland för social fobi, är social ångest. Personligen kan jag tycka att de är ganska synonyma även, om social ångest låter "värre" i mina öron. Den korrekta termen i Sverige torde åtminstone vara social fobi, om jag har förstått saken rätt av vad jag läst. Nog med hårklyveri om vad man skall kalla tillståndet.

Vad bottnar då social fobi i? Vanligen i dålig självkänsla och kanske också dåligt självförtroende. Vidare är det vanligt att man tolkar beteendet av andra personer som att de inte gillar en - oftast får man genast upp en negativ tanke om sig själv. Man har ofta således en orealistikt dålig bild av sig själv, i stil med "usch, vilken tråkig och stel typ jag är - vem skulle vilja umgås med mig?" - vilket ofta leder till en självuppfyllande profetia i skarpt läge.

Sen finns det även andra tillstånd som påminner om social fobi, bl.a. fobisk personlighetsstörning som är psykisk sjukdom som sitter ännu djupare och påverkar ens personlighet. Vanligen börjar man då dra sig undan allt mera umgänge, även om det naturligtvis är individuellt.

Sen finns även den neuropsykiatriska diagnosen Aspergers syndrom, som också utöver andra saker ofta också påverkar det sociala samspelet med andra människor. Det är även möjligt att ha både social fobi och Asperger, oklart hur vanligt det är.

Personligen har jag ingen egen erfarenhet av varken fobisk personlighetsstörning eller Aspergers syndrom, utan min kunskap är på lekmannanivå om dessa.

Jag har läst i en bok att social fobi är ett osynligt handikapp - vilket är en åsikt som jag delar. Social fobi både den specifika men särskilt den generella sociala fobin blir ett hinder i vardagen för den som är drabbad. Social fobi betyder inte att man inte skulle vilja lära känna andra människor, oftast tvärt om.

Ungefär så här går tankarna ofta i mitt huvud.
Slutresultat är ofta, om igen bryter isen, att jag är tyst - fast jag inte vill!

Jag menar, även om jag har social fobi skulle jag gärna träffa och lära känna nya människor - men jag drar mig ofta av just rädsla! En del människor är dock så öppna och i viss mån påträngande och envisa att de genom detta beteende lärt känna mig, och tack vare det har vi blivit vänner. :)

Tyvärr är vi i Finland, kanske inte så öppna mot nya människor, även om jag upplever att det är bättre här i svenskfinland och bland finlandssvenskar överlag.

Tack och lov finns det behandling mot social fobi, mer om det senare!

Österbottningen

Nästan sommarlov!

Jag måste varva de här lite tyngre texterna, med något mera vardagligt funderande.

Nu har jag nästan sommarlov, ungefär 1 ½ vecka kvar. Gäller bara att nöta en del engelska, i den två delade obligatoriska kursen, en muntlig del och en skriftlig del. Sen skall jag också nöta lite §§§ inför tentamen i statsförfattningsrätt i nästa vecka.

Statsförfattningsrätten handlar om "hur" nya lagar kommer till, hierarkin mellan grundlag-vanlig lag-förordning och internationella avtal som en stat binds av. Faktiskt riktigt intressant, till en viss mån också allmänbildande att i detalj förstå hur lagstiftningsapparaten fungerar.

Det sägs ju skämtsamt om jurister:
"Vi konstruerar lagen, vi tillämpar lagen och vi kringgår lagen."

Vilket faktiskt är sant till en viss gräns, eftersom juristerna medverkar i alla skeden: konstruktion, tillämpning och tolkning / kringgående ;)

Den aktuella luntan, Euroopan ihmisoikeussopimus, (svenska: europeiska människorättsavtalet) är på humana 980 sidor...
Utöver de tre andra böcker som skall läsas till tenten.

Österbottningen

Om social fobi och panikångest i Finland

Igår kväll hade jag litet tid över, plus att det regnade utomhus här i Vasa, Finland, så jag bestämde mig för att skriva två längre inlägg på SPS.nu.

SPS.nu är för de som inte känner till sidan, en sida för personer med panikångest och/eller social fobi.
Förkortningen står för Stödsidan för drabbade av panikångest och socialfobi.
Det främsta funktionen i mitt tycke med SPS, är deras forum varigenom man får utbyta kontakter och diskutera med andra som har social fobi och panikångest.
SPS forum hittar du här: http://www.sps.nu/forum/

Det första inlägget jag skrev handlade om att jag saknar finlandssvenskar som är aktiva på just sidan SPS. Vad det beror på vet jag inte. Kanske har inte finlandssvenskar hittat dit ännu, eller så anger de inte varifrån de kommer. Det försökte jag råda bot på genom att skapa en tråd om Finlandssvenskar med panikångest och socialfobi / socialångest. Tråden hittar du här:
Finlandssvensk med panikångest och social fobi (SPS.nu)

Det andra inlägget jag skrev behandlar vilken typ av behandling som finns tillgänglig för personer med panikångest och socialfobi i Finland. Vården i Finland, är ju i huvuddrag ganska likadan som den man kan få i Sverige. Vissa skillnader finns dock, som jag märkt av, därför tyckte jag det var på sin plats med en sådan tråd också! Den största skillnaden i mitt tycke är nog att det i Finland finns möjlighet till mera omfattande och intensiv terapi, som subventioneras av FPA (Folkpensions anstalten). Den tråden hittar du här:
Behandling av social fobi och panikångest i Finland (SPS.nu)

Bild av var du hittar finlandssvenskarna

Österbottningen

Reflektioner längs med vägen

Den här bloggen handlar ju relativt mycket om mina två sjukdomar, EDS och social fobi. Orsaken till det är ju att jag gärna vill skilja på mig som person och mina sjukdomar. Det vill säga, jag är inte mina sjukdomar, och därför har jag också en normal blogg om mig själv.

Från den ena sjukdomen går det enligt medicinsk erfarenhet att bli frisk, alltså det går att bota social fobi. Det går inte alltid, men ofta går den sjukdomen att lindra relativt mycket, vilket jag också har märkt av så här långt. Jag hoppas naturligtvis på att bli helt frisk från social fobi, även om jag tvivlar på att jag kommer att bli någon "ultra" social person för det. Vilket jag inte känner att jag heller behöver!

Från EDS, går det dock inte att bli botad på något sätt vad man medicinskt i dag åtminstone känner till. EDS är ju en sjukdom som inte syns utan på en. Utan om du skulle se mig på stan, så skulle jag se ut som vilken frisk ung kille som helst! Det här är både en gåva och ett aber, när man lever med en sådan här sjukdom. Dels skvallrar man inte med sin uppenbarelse om att "jag är sjuk", men å andra sidan kan det vara svårt att finna förståelse hos andra om att man har sina begränsningar.

Österbottningen

Dilbert (och social fobi) vid dejting

Hej igen!

Jag är ett fan av seriestrippen Dilbert, som jag brukar läsa sporadiskt.

Jag tänkte här dela med mig av några av min favoriter, som i viss mån anknyter till social fobi och svårigheterna vid dejting. (Är det svenska ordet "dejting" eller "dating" korrekt?).

Nu är jag i och för sig inte ingenjör, men jag måste medge att jag ändå känner igen mig en aning!

Tack och lov kan man ju lyckas vid dejting trots ens svårigheter också!

Österbottningen

Bibelcitat

En fråga jag några gånger fått i vårt så annars sekulariserade samhälle är, huruvida jag är troende eller inte. Svaret på den frågan, är nog att jag bekänner mig som kristen. Men samtidigt så är jag nog en sökare ur det perspektivet att jag gärna reflekterar över existentiella frågor, själv eller med andra när möjlighet ges.

En intressant vinkel jag hörde i program på SVT, var av en professor i filosofi vid Stockholms universitet. Hans åsikt var att i princip att man kan dela in människorna i tre grupper beroende på hur mycket det reflekterar över existentiella frågor. De tre grupperna är, de som inte alls reflekterar, de som ibland reflekterar och de som ofta reflekterar över just existentiella frågor. Personligen hör jag nog hemma någonstans mellan de två sistnämnda grupperna, beroende på litet vilken period jag är i. Enligt den aktuella professorn, så kan det även vara värdefullt att ibland reflektera kring dessa frågor, så att man inser sin egen dödlighet och att allt har ett slut. Detta för att man inte skall haka upp sig på petitesser utan koncentrera sig på vad som är relevant i livet, för en själv.

Efter att jag funderat på citat ovan, så råkade jag ramla över följande bibelställe i "Salomos vishet". Det bibelstället tilltalade mig på ett mycket starkt en sen kväll när jag läste det.

Salomos kärlek till visheten

"Hon blev mig kär; jag valde henne i min ungdom
och strävade efter att göra henne till min brud.
Jag greps av åtrå efter hennes skönhet.
Hon lyser med sitt höga ursprung, ty hon lever hos Gud,
och världsalltets härskare älskar henne.
Hon är ju invigd i Guds kunskap
och tar del i hans verk.
Om rikedom är något att sträva efter i livet,
vad är då värdefullare än visheten som frambringar allt? *1
Om klokhet kan uträtta något,
vem i världen är då en större konstnär än hon?
Och om någon älskar rättfärdigheten,
så är det genom hennes mödor som dygderna kommer:
hon lär ut måttfullhet och klokhet,
rättrådighet och mod - *2
det bästa en människa kan äga i livet.
Och skulle någon därtill längta efter lärdom,
så känner hon det förflutna och kan förutse framtiden. *3
Hon förstår sig på tänkespråk och kan lösa gåtor,
tecken och under känner hon till på förhand,
och hon vet hur tider och skeden skall sluta."

(Hämtad från Bibeln.se, Salomos vishet - kapitel 8)

Orsaken till att jag fastnade för det här bibelstället, är nog att jag delvis känner igen mig i det. Hur visheten, både den världsliga och kristna kunskapen/visheten attraherar mig - vilket den har gjort sen min ungdom. Den attraktionen har färgat mina val i livet, och i ännu större mån sen jag blev sjuk.


Salomo klär alltså visheten/kunskapen i kläderna av en kvinna som en man känner attraktion för. Jag tror själv att det här är ett bra grepp, för att beskriva den attraktion jag och en del andra har till kunskap. Det är svårt att annars uttrycka den längtan efter kunskap, som Salomo försöker beskriva. Naturligtvis längtar jag även efter att finna min kärlek i en "riktig" människa också :), parallellt med min kärlek till visheten.


---
*1, jag var och är väl i viss mån ännu en människa som vill lyckas, på det ekonomiska planet och på så sätt förverkliga mig själv. Men det här stället visar istället på att det finns andra värden som nog går före, vilket jag också fått lära mig genom att vara sjuk.
*2, här beskriver Salomo de fyra kristna kardinaldygderna (se Wikipedia) och hur viktiga de är i en människas liv att försöka sträva efter dessa. "Det bästa en människa kan äga i livet"
*3, det här stället liknar det citat som går "Den som inte känner sin historia, är tvungen att upprepa den samma" - intressant att det också finns i Bibeln.

Hobby: placeringar och aktier

En av de hobbyer som jag har är aktieplacering, samt ett mera seriöst fondplacerande.

Tidigare har jag främst idkat fondplacerande sedan 2008, och då via Nordeas fonder. Idag är läget dock något annorlunda, och jag har bytt från Nordeas fonder till bland annat Seligson & Co och Mandatum Life.

Men jag har också alltid varit intresserad av aktier, även om jag inte har placerat i dem. Orsaken till det är att det krävs ett visst minimikapital för att man skall få någon utdelning av investeringen, eftersom det normalt debiteras en transaktionsavgift (courtage) på omkring 9€ vid varje köp/försäljning. Vilket gör att man måste tjäna igen den gånger två (18€) innan man ens börjar gå på vinst.

Hur som helst har jag inte kunna hålla mig, och köpte några små poster i följande bolag under de senaste månaderna.

- Nokia Oyj
- TeliaSonera Oyj
- Fortum Oyj

Alla bolagen är noterade på Helsingfors börsen vilket gör det billigare att handla med dessa aktier i jämförelse, med andra utländska aktier.

Jag hittade även en smidig app för min iPhone 5S var jag kan följa utvecklingen av min portfölj i någorlunda realtid, vilket är ett trevligt tidsfördriv. Sen prenumererar jag också på Kauppalehti, och följer marknaden den vägen också...

Nasdaq egen app för iPhone 5S.
På bilden en liten översikt över min "hobby" aktieportfölj.
Tyvärr verkar det inte finnas någon motsvarande app för fonder?

Elmslie-trillat operation (2 års tillbakablick)

Det är nu ungefär 2 år sedan jag genomgick min knäoperation av mitt vänstra knä. Operationen genomfördes  i slutet av april 2012 på Vasa centralsjukhus (VCS), och var av typen Elmslie-Trillat.

Jag tänkte nu passa på att göra en kort tillbakablick över hur knäet är efter två år. Inom försäkringsområdet brukar man nämligen fastställa de bestående personskadorna efter 2 år efter skadetillfället. Därmed tänkte jag ta det som måttstock gällande tiden, även om det inte gäller en personskada i det här fallet som tur är :)

(Se inlägget nedan, daterat 20.4.2014, var jag beskriver själva operationen, en text som jag skrivit för hypermobilitet.ifokus.se)

En Elmslie-Trillat operation utförs då man lider av en instabil knäled, och då mera specifikt att knäskålen är i sig för "slapp" och kan glida runt för enkelt. En annan orsak kan vara att knäskålen ligger för högt upp, i knäets "dal" var den egentligen skall vara på botten av. Se röntgenbild nedan, var den bild markerad med L visar ett knä var knäskålen ligger för högt. Det säger ju sig självt att det är mycket enklare för den knäskålen att hoppa ur sitt läge och leda till antingen en sub-luxation eller en fullständig patella luxation.

Notera skillnaderna på knäskålens läge markerad med röd pil.
Bild från: www.intechopen.com

Nåväl, två år efter operationen så kan jag i stort sett konstatera att jag är nöjd med operationen som helhet betraktad. Jag märker inte på något vis av i vardagen att mitt knä skulle vara annorlunda, eller ens reflektera över att det är opererat. Det som naturligtvis skvallrar om att jag genomgått en stor knäoperation, är det stora långa ärret strax under knäskålen (15 cm långt). Men jag har vant mig vid att se det, och huden har reparerats någorlunda. Se bild nedan av nuläget nedan.

Knäet i dagsläget, 2 år efter Elmslie-Trillat operationen.
På bilden syns det långa ärret hyfsat.
Ärret hör till gruppen atrofiska ärr, vilket beror på EDS,
och gör att det är ovanligt brett, närmare 1-2 cm. 

Bortsett från det estetiska så kan jag konstatera funktionsmässigt så har mitt knä nog blivit betydligt stabilare, eller rättare sagt knäskålen. Jag har inte sedan operationen inte haft en enda sub-luxation eller hel patellaluxation på vänstra knäet, vilket jag är otroligt glad över! Bara det gör operationen i sig lyckad, och motiverad trots omfattande rehabilitering och sjukfrånvaro som krävdes från studierna (närmare 5 månader).

Patellaluxation och Elmslie-Trillat

"Själv genomgick jag en knäoperation av typen Elmslie-Trillat, våren 2012.

Om jag nu skall berätta kort om mina erfarenheter av en sådan operation, kanske är intressant för andra som lider av patellaluxationer.

Jag har under lång tid haft problem med bägge knäna, från att jag var 15 år gammal, tills jag nu är 23 år gammal. Har haft flera frekventa luxationer av båda knäskålarna (4-5 gånger / år) samt sub-luxationer varje vecka.

Efter en längre tid med konservativ behandling, alltså fysioterapi och stabiliserande träning. Så fattade min ortoped beslut om att jag skulle få genomgå en knäoperation till att börja med på vänstra knäet.

Knäoperationen

Jag kom in på morgonen till sjukhuset och fick börja på deras preoperativa avdelning. Bytte till sjukhuskläder, bad om lugnande tabletter, inskrivningssamtal och sedan vänta. Efter två timmar så ringde de till avdelningen från operationssalen och meddelande att tidigare patient snart skulle vara klar.

Dags för förflyttning till operationsavdelningen i rullstol(!), jag var nog så snurrig av lugnande mediciner. Jag rekommenderar verkligen lugnande före en operation. Hur som helst rullstol fram till britsen i operationssalen, där jag själv fick kliva upp på operationsbordet.

Jag hade fått välja bedövning själv, antingen ryggbedövning eller sövning. (tror att man i Sverige normalt söver vid dessa typer av operation, medan min operation gjordes i Finland) Hur som helst hade jag valt ryggbedövning. Så det var dags att få en IV-kateter i handleden. Dessvärre har jag en seg hudtyp, så sjukskötaren lyckades inte på två försök att få katetern på plats i på någondera handrygg. Då kom anestesiläkaren och lade den i handleden i stället. Orsaken till detta lär vara att jag lider av EDS (diagnostiserad ett år senare), med viss hudpåverkan. Sen var det dags för ryggbedövningen, först en bedövningsspruta innan det var dags för den riktiga bedövningen.

Sen tog det ett par minuter innan bena domnade bort (skrämmande känsla). Operationen kunde börja. Man lade en stor "blodtrycksmanschett" kring benet för att minska på blodtillförseln till benet. Sen också ett skynke emellan, så att jag inte behövde se själva operationen.

Skötaren frågade om jag ville ha så mycket lugnande att jag "slumrar till", men jag valde att tacka nej. Sägas bör att innan operationen hade jag läst min egen journal, var läkaren hade skrivit sin beställning till operationssalen. Följande saker ingick:

- oscillerande såg (roterande cirkelsåg)
- skruvar
- skruvmejsel
- hammare
- stämjärn

I mina öron låter det mera som verktygslista för renovering av badrummet :)

Kan säga att ljuden inte var alltför angenäma under operation, lät som en metallverkstad när de snickrade på mitt knä. Ca. 1 timme tog det innan kirurgen lutade sig över skynket och frågade om jag behöver sjukledigt (!).

Sen till uppvakningsavdelningen var jag fick ligga i 3-4 timmar medan man väntade på att känseln skulle komma tillbaka i bena. Efter det var det överföring till ortopediska avdelningen. Jag fick stanna över natten för att vila till följande dag. Sedan var det hemfärd.

Smärtan efter operationen satt i en vecka, under vilken jag behövde
värkmedicin. Kortare tid än förväntat, tack och lov. Ortopeden hade
dock garderat mig med både Burana 800mg (!) och Panadol 1g (1000mg).
Men själva rehabiliteringen tog nog mycket länge, med fysioterapi.

Jag behövde ingen ortros på det opererade knäet, och fick lägga foten i marken. Fick dock inte stöda det minsta på benet i 6 veckor. Kryckor kom dock på köpet. Smärtstillande behövde jag i ca. en vecka efter operationen. Mycket mindre än vad både jag och ortopeden hade väntat.

Bild på mitt vänstra knä, ca 2 veckor efter Elmslie-Trillat operationen.
Ärret är långt och ihopsatt med metall agraffer som togs bort efter tre veckor.
Notera dock att själva knäet är mycket svullet, svullnaden gick ner helt först
efter någon månad.

Sammanfattat kan man säga att operationen var jobbig, men inte så farlig som jag trott. Har tidigare genomgått en käkoperation, mera omfattande. Dock är det aldrig roligt att ligga på sjukhus. Jo, en positiv sak, denna gång hade jag kvar aptiten och kunde äta av sjukhusmaten.

Gällande slutresultat av operationen så kan jag säga att jag är mycket nöjd. Det aktuella knäet har inte luxerat helt en ända gång efter operationen. Men nog fortfarande lite instabilt.

Eftersom som jag har EDS så blev mitt ärr mycket brett, närmare 1,5-2cm över knäet. Ärr typen kallas för atrofiska ärr, på engelska"atrophic scarring". Min fysioterapeut, sade att det är mycket invasiv knäoperation, just Elmslie-Trillat då man ändrar dragriktningen på hela knäet. Därför blir ärret också långt, utöver att det är brett."

Texten är delvis hämtad från hypermobilitet.ifokus.se var jag skrivit den ursprungliga texten.
Se länk:
http://hypermobilitet.ifokus.se/discussions/5140cbeed3b4fd1a0e00055b-patella-luxation

Venlafaxin (Orion) och social fobi

Det finns som kanske bekant två sätt man kan behandla social fobi på. Det ena är genom psykoterapi och det andra är genom medicinering med psykofarmaka, och man kan även kombinera dessa två.

Jag var och är väl ännu tveksam till att just medicinera "mot" psykiska besvär, men mer om det senare. Jag har hittills två preparat mot min sociala fobi, det första var Citalopram. Citalopram är en SSRI medicin som påverkar serotonin nivåerna i hjärnan, en central signalsubstans. Citalopram är känt som en av del mildare antidepressiva medicinerna som utöver depression också fungerar mot bl.a. social fobi och panikångest.

Kuren med Citalopram inledde jag i oktober 2013, först på 20 mg och efter två månader ökades dosen till 30 mg. Jag fick nog en ganska kännbar effekt på min panikångest av den medicinen, men den påverkade inte min sociala fobi i någon större utsträckning. Det var också min sociala fobi, som jag i första hand ville ha hjälp mot.

Venlafaxin (Orion Pharma) 75 mg och Citalopram (Ratiopharm) 20 mg,
de två mediciner jag prövat.

När kroppen säger ifrån - obiter dicta

Jag har så länge jag kunnat minnas varit ambitiös av mig gällande det mesta. Jag har velat prestera och leverera så att jag dels själv varit nöjd med det jag åstadkommit, men också att andra runtomkring skulle märka det.

Men det finns en baksida av att vara ambitiös, tidigare har jag fått uppleva det när kroppen sagt ifrån på ett lindrigare sätt. Den gången var det under gymnasiet när jag läste ett flertal kurser, plus de längre kurserna i fysik, matte & kemi, utöver detta drev jag flera projekt (affärsverksamhet) på sidan om och deltog i frivilligarbete. Det slutade med magkatarr som det fysiska manifestation att nu har du gått för långt. Som tur var det lämnade det inga bestående men hos mig.

Men i januari i år var det dags igen, för en av de tyngsta tenterna på slutet av juristutbildningen är tentamen i förvaltningsrätt. En mastodont "klump" med över 2600 sidor litteratur att läsa, plus relevanta författningstexter (lagar etc.) och en bra kännedom om andra rättsområden som angränsar.

Jag lade stora delar av december på att läsa inför tenten 10.1.2014 (fredag), dessutom rök litet av julen och nyår i och med detta. Tenten skrev jag då på fredagen och kom ut darrig därifrån, den hade varit otroligt krävande. Men konsekvenserna på min fysiska hälsa lät inte vänta på sig, för på natten till lördagen sa min mage upp kontraktet med otrolig magkramp och smärta som följd. Jag stod ut ett par timmar till 2 på natten innan jag var tvungen att ta mig till akutmottagningen för att söka hjälp.

Jag har en hög smärttröskel, en gång har jag handlat kläder med 39,8C feber, men denna gång så toppade smärtan vid en 7:a på en skala 0-10 (var 10 är värsta tänkbara smärta). Att få knäskålen ur led brukar jag klassa som en 8:a på samma skala. Läkaren på akuten tog genast an mitt fall, och jag började inse allvaret när det kopplade upp mig till en "LifeMonitor" för övervakning av mina vitala kroppsliga parametrar.

Efter massor med utredningar av både vanlig läkare och bukkirurg, liksom laboratorie analyser, så visade det sig att tarmen sagt upp kontraktet temporärt. Den hade helt enkelt hamnat i otakt och ville inte processa maten som den skulle. Lösningen låg i att jag fick intravenösa injektioner av medicinen Litalgin, som har både en smärtstillande effekt men framförallt att den får tarmen att slappna av (s.k. kramplösande medicin).

Efter en natt på sjukhuset kunde jag skrivas ut. Men läkaren sade att hädanefter måste jag vara betydligt försiktigare med stress och att pressa mig själv. För det finns en gräns när psykisk press/stress utmynnar och leder till allvarliga fysiska reaktioner. Men lätt är det att säga åt någon som delar "Deutsche Banks" mantra "Passion to perform".

Resultatet av tentamen då? Jo, jag blev godkänd på den även om "reputus" procenten (andelen underkända) låg på över 50%. Jag fick faktiskt högsta poängen på tenten på den enhet var jag studerar. Men till vilket pris?

Nej, hädanefter har jag nog funnit att jag måste försöka slappna av och prioritera andra sysslor. Man måste inte leverera på topp hela tiden. Eller som min psykoterapeut sade, vad har du för glädje av ett examensbetyg med toppbetyg om du kör sönder kroppen? Det fick nog mig att tänka till återigen - jag hade ju blivit varnad redan under gymnasietiden.

Nu blev det här inlägget lite obiter dicta, alltså utanför det väsentliga på bloggen, men jag hoppas att även du kan se över om du är stressad i ditt liv? Det är inte värt att köra slut på sig själv, varken du eller någon annan gynnas av det i längden.

Österbottningen

Psykisk ohälsa - del 1

Psykisk ohälsa, smaka på orden, vad är det första du spontant associerar med det? - "Människor i tvångströjor inlåsta på ett sterilt mentalsjukhus?" eller "En stirrig psykiater som man själv är osäker på om han är riktigt vid sunda vätskor?"

Det var nog faktiskt några av de första tankebilderna jag själv fick, när jag för något år sedan tänkte på psykisk ohälsa. Jag klumpade ihop denna grupp av människor till enda stor grupp med alla typer av diagnoser och valde ut det "värsta" jag visste.

Efter att själv ha konfronterats med Mentalvården, så har jag tack och lov fått revidera den uppfattningen! Precis som vid många andra (fysiska) sjukdomstillstånd, så finns det en skala på hur sjuk man är. Vilket jag tror är viktigt att man minns när man pratar om psykisk ohälsa.

---

Jag drog mig länge för att söka kontakt med mentalvården, min första tanke om jag behövde söka hjälp fick jag våren 2013. Orsaken var att jag märkte att jag hade blivit ofrivilligt mera ensam, detta efter att studiekompis hade bytt studieort. Jag hade gjort det "klassiska" misstaget att när jag påbörjade mina studier så "bondade" jag starkt men en studiekompis på utbildningen. Allt gick riktigt bra under det första 1½ åren, men när han bytte studieort så blev jag ju ensam.

Jag har alltid varit en försiktig person av mig, och kanske inte riktigt den mest kontaktsökande av eget initiativ. Därför hamnade jag i en svacka när jag "förlorade" min vän till en annan ort. En del personer har ju förmågan att kunna gå rakt in i nya sällskap som kanske också redan är i viss mån etablerade, men den förmågan saknar jag nog i stor utsträckning.

Men så hösten 2013 när jag skulle inleda mitt tredje studieår, så insåg jag att det här inte håller - jag behöver hjälp. Jag hade då hunnit "självdiagnostisera" mig med social fobi - och det var med stor möda jag ringde till studenthälsovården i Vasa och ville boka en tid till just mentalvården.

Tack och lov, var de relativt förstående vid telefonrådgivningen och jag fick först en tid till deras hälsovårdare. Även om jag hajade till en aning då de frågade till sist om "jag hade tankar på att skada mig själv" - men i efterhand har jag förstått att de är skyldiga att kolla detta. Naturligtvis hade jag inga planer på att skada mig själv.

Trots det var jag nog nervös när jag i september 2013 stegade upp till mottagningen vid studenthälsovården. Varför? Jo, trots att jag har (för) mycket erfarenhet av den somatiska (fysiska) vården så var detta något helt nytt för mig - se mina tankar om psykisk ohälsa ovan.

Nå, inte var det ju så farligt trots allt - hälsovårdaren ville veta vad som besvärar mig så jag fick berätta om min sociala fobi och i viss mån också panikångest. Men visst tog det emot att redogöra för något som ligger så nära en självt öppet åt en annan människa, en ny upplevelse det också, men samtidigt skönt att få lätta på något jag burit med mig. Slutresultatet var att jag fick en tid till deras psykolog två veckor senare.

Mera i nästa del...

Österbottningen