24 mars 2014

Venlafaxin (Orion) och social fobi

Det finns som kanske bekant två sätt man kan behandla social fobi på. Det ena är genom psykoterapi och det andra är genom medicinering med psykofarmaka, och man kan även kombinera dessa två.

Jag var och är väl ännu tveksam till att just medicinera "mot" psykiska besvär, men mer om det senare. Jag har hittills två preparat mot min sociala fobi, det första var Citalopram. Citalopram är en SSRI medicin som påverkar serotonin nivåerna i hjärnan, en central signalsubstans. Citalopram är känt som en av del mildare antidepressiva medicinerna som utöver depression också fungerar mot bl.a. social fobi och panikångest.

Kuren med Citalopram inledde jag i oktober 2013, först på 20 mg och efter två månader ökades dosen till 30 mg. Jag fick nog en ganska kännbar effekt på min panikångest av den medicinen, men den påverkade inte min sociala fobi i någon större utsträckning. Det var också min sociala fobi, som jag i första hand ville ha hjälp mot.

Venlafaxin (Orion Pharma) 75 mg och Citalopram (Ratiopharm) 20 mg,
de två mediciner jag prövat.

10 februari 2014

När kroppen säger ifrån - obiter dicta

Jag har så länge jag kunnat minnas varit ambitiös av mig gällande det mesta. Jag har velat prestera och leverera så att jag dels själv varit nöjd med det jag åstadkommit, men också att andra runtomkring skulle märka det.

Men det finns en baksida av att vara ambitiös, tidigare har jag fått uppleva det när kroppen sagt ifrån på ett lindrigare sätt. Den gången var det under gymnasiet när jag läste ett flertal kurser, plus de längre kurserna i fysik, matte & kemi, utöver detta drev jag flera projekt (affärsverksamhet) på sidan om och deltog i frivilligarbete. Det slutade med magkatarr som det fysiska manifestation att nu har du gått för långt. Som tur var det lämnade det inga bestående men hos mig.

Men i januari i år var det dags igen, för en av de tyngsta tenterna på slutet av juristutbildningen är tentamen i förvaltningsrätt. En mastodont "klump" med över 2600 sidor litteratur att läsa, plus relevanta författningstexter (lagar etc.) och en bra kännedom om andra rättsområden som angränsar.

Jag lade stora delar av december på att läsa inför tenten 10.1.2014 (fredag), dessutom rök litet av julen och nyår i och med detta. Tenten skrev jag då på fredagen och kom ut darrig därifrån, den hade varit otroligt krävande. Men konsekvenserna på min fysiska hälsa lät inte vänta på sig, för på natten till lördagen sa min mage upp kontraktet med otrolig magkramp och smärta som följd. Jag stod ut ett par timmar till 2 på natten innan jag var tvungen att ta mig till akutmottagningen för att söka hjälp.

Jag har en hög smärttröskel, en gång har jag handlat kläder med 39,8C feber, men denna gång så toppade smärtan vid en 7:a på en skala 0-10 (var 10 är värsta tänkbara smärta). Att få knäskålen ur led brukar jag klassa som en 8:a på samma skala. Läkaren på akuten tog genast an mitt fall, och jag började inse allvaret när det kopplade upp mig till en "LifeMonitor" för övervakning av mina vitala kroppsliga parametrar.

Efter massor med utredningar av både vanlig läkare och bukkirurg, liksom laboratorie analyser, så visade det sig att tarmen sagt upp kontraktet temporärt. Den hade helt enkelt hamnat i otakt och ville inte processa maten som den skulle. Lösningen låg i att jag fick intravenösa injektioner av medicinen Litalgin, som har både en smärtstillande effekt men framförallt att den får tarmen att slappna av (s.k. kramplösande medicin).

Efter en natt på sjukhuset kunde jag skrivas ut. Men läkaren sade att hädanefter måste jag vara betydligt försiktigare med stress och att pressa mig själv. För det finns en gräns när psykisk press/stress utmynnar och leder till allvarliga fysiska reaktioner. Men lätt är det att säga åt någon som delar "Deutsche Banks" mantra "Passion to perform".

Resultatet av tentamen då? Jo, jag blev godkänd på den även om "reputus" procenten (andelen underkända) låg på över 50%. Jag fick faktiskt högsta poängen på tenten på den enhet var jag studerar. Men till vilket pris?

Nej, hädanefter har jag nog funnit att jag måste försöka slappna av och prioritera andra sysslor. Man måste inte leverera på topp hela tiden. Eller som min psykoterapeut sade, vad har du för glädje av ett examensbetyg med toppbetyg om du kör sönder kroppen? Det fick nog mig att tänka till återigen - jag hade ju blivit varnad redan under gymnasietiden.

Nu blev det här inlägget lite obiter dicta, alltså utanför det väsentliga på bloggen, men jag hoppas att även du kan se över om du är stressad i ditt liv? Det är inte värt att köra slut på sig själv, varken du eller någon annan gynnas av det i längden.

Österbottningen

20 januari 2014

Psykisk ohälsa - del 1

Psykisk ohälsa, smaka på orden, vad är det första du spontant associerar med det? - "Människor i tvångströjor inlåsta på ett sterilt mentalsjukhus?" eller "En stirrig psykiater som man själv är osäker på om han är riktigt vid sunda vätskor?"

Det var nog faktiskt några av de första tankebilderna jag själv fick, när jag för något år sedan tänkte på psykisk ohälsa. Jag klumpade ihop denna grupp av människor till enda stor grupp med alla typer av diagnoser och valde ut det "värsta" jag visste.

Efter att själv ha konfronterats med Mentalvården, så har jag tack och lov fått revidera den uppfattningen! Precis som vid många andra (fysiska) sjukdomstillstånd, så finns det en skala på hur sjuk man är. Vilket jag tror är viktigt att man minns när man pratar om psykisk ohälsa.

---

Jag drog mig länge för att söka kontakt med mentalvården, min första tanke om jag behövde söka hjälp fick jag våren 2013. Orsaken var att jag märkte att jag hade blivit ofrivilligt mera ensam, detta efter att studiekompis hade bytt studieort. Jag hade gjort det "klassiska" misstaget att när jag påbörjade mina studier så "bondade" jag starkt men en studiekompis på utbildningen. Allt gick riktigt bra under det första 1½ åren, men när han bytte studieort så blev jag ju ensam.

Jag har alltid varit en försiktig person av mig, och kanske inte riktigt den mest kontaktsökande av eget initiativ. Därför hamnade jag i en svacka när jag "förlorade" min vän till en annan ort. En del personer har ju förmågan att kunna gå rakt in i nya sällskap som kanske också redan är i viss mån etablerade, men den förmågan saknar jag nog i stor utsträckning.

Men så hösten 2013 när jag skulle inleda mitt tredje studieår, så insåg jag att det här inte håller - jag behöver hjälp. Jag hade då hunnit "självdiagnostisera" mig med social fobi - och det var med stor möda jag ringde till studenthälsovården i Vasa och ville boka en tid till just mentalvården.

Tack och lov, var de relativt förstående vid telefonrådgivningen och jag fick först en tid till deras hälsovårdare. Även om jag hajade till en aning då de frågade till sist om "jag hade tankar på att skada mig själv" - men i efterhand har jag förstått att de är skyldiga att kolla detta. Naturligtvis hade jag inga planer på att skada mig själv.

Trots det var jag nog nervös när jag i september 2013 stegade upp till mottagningen vid studenthälsovården. Varför? Jo, trots att jag har (för) mycket erfarenhet av den somatiska (fysiska) vården så var detta något helt nytt för mig - se mina tankar om psykisk ohälsa ovan.

Nå, inte var det ju så farligt trots allt - hälsovårdaren ville veta vad som besvärar mig så jag fick berätta om min sociala fobi och i viss mån också panikångest. Men visst tog det emot att redogöra för något som ligger så nära en självt öppet åt en annan människa, en ny upplevelse det också, men samtidigt skönt att få lätta på något jag burit med mig. Slutresultatet var att jag fick en tid till deras psykolog två veckor senare.

Mera i nästa del...

Österbottningen

18 november 2013

Två kort i min plånbok

Sedan jag fick min diagnos, Ehlers-Danlos syndrom, så passade jag på att beställa efter ett bärarkort för de som har sjukdomen.

Orsaken till det är att det vid vissa situationer kan vara bra för omgivningen att de vet om att man har sjukdomen, när man kanske inte själv är förmögen att berätta om det. Det kan särskilt gälla vid sjukdomsfall och olyckor, var man förlorat medvetandet eller det är nedsatt av någon anledning.

Bärarkort för personer med Ehlers-Danlos syndrom.
Är särskilt tänkt för "Emergency" situationer och är skrivet på engelska.
(klicka för större bild)

Vid t.ex. narkos eller annan bedövning kan det vara väsentligt för sjukvårdspersonalen som hanterar en att de vet om sjukdomen. Annars kan risk föreligga att de av omedvetet råkar orsaka en luxation av ex. käken eller skadar nacken. Dessutom behöver det beaktas vid olika operationer och andra ingrepp att vävnaden är svagare och mera utdragbar en normalt.
Fungerar ju också som ett "bevis" på att man har sjukdomen.

---

Ett annat kort jag sedan 2009 bär med mig i plånboken är ett s.k. (organ)donationskort var jag samtycker till en donation av mina organ om jag skulle avlida. Lagen om organdonation ändrades dock år 2011, och nu är presumtionen att den avlidne har samtyckt till en donation om denne inte har uttryckt en annan vilja. Tidigare gällde att bara den som uttryckligen uttryckt en vilja om att godkänna en donation fick fungera som donator.


Donationskort som jag bär i plånboken tillsammans med mitt
körkort så att det enkelt hittas vid behov.

Men sjukvårdspersonalen är ofta ändå osäkra i en sådan situation, så det kan vara bra att bära ett sådant här kort i vilket fall. Då blir ens vilja klar både för sjukvårdspersonalen och för anhöriga, om vad man ville skulle hända.


11 september 2013

Fastställd diagnos: Ehlers-Danlos syndrom

Hej!

När jag för ett par veckor sedan började skriva på denna blogg, så trodde jag att led av hypermobilitetssyndrom (HMS). Jag hade dock igår (10.9.2013) ett inbokat besök hos en specialistläkare i fysiatri vid Mehiläinen i Töölö, Helsingfors. Denna läkare har som specialområde och märk väl special intresse i överrörlighetsproblem.

Redan när vi hade skakat hand med varandra läkaren och jag, hade läkaren fått en misstanke om vilken sjukdom jag lider av. Detta sa han nästan genast efter att vi hade hälsat på varandra och slagit oss ner, dock avslöjade han inte i detta skede ännu vilken sjukdom det var frågan om.

Han bad mig sedan att först i grova drag redogöra om mina problem med knäna och andra saker vad gäller rörligheten. Efter detta bad han mig redogöra min sjukhistoria för honom, denna inkl. bland annat käkoperation (överbett), två ljumskbråck, annan instabilitet. Vidare ville han även höra om andra i släkten lider av lite liknande problem, alternativt är överrörliga. Vilket vi har i släkten också.

Efter detta var det dags för en helkroppsbesiktning. Jag kan inte minnas att jag tidigare skulle ha behövt klä av mig så fullständigt vid ett läkarbesök, endast kalsonger kvar på kroppen. (Normalt när man träffar en läkare är de oftast bara intresserade att studera den del där det gör ont.) Men den här läkaren ville se hela kroppen på en gång.

Nåja, hur led då domen? Jo, det stod relativt klart att jag har Ehlers-Danlos Syndrom, eller EDS som det också förkortas. För den insatte, så vet att det finns flera typer av EDS varav ungefär fyra huvudtyper. Jag hör till typ II, vilket står för den klassiska EDS:en.

---

Behöver du tips på en bra läkare som är insatt i Ehlers-Danlos syndrom i Finland, ta kontakt med mig, så kan jag åtminstone tipsa om en!

31 augusti 2013

Intro: Hypermobilitetssyndrom och jag

Tänkte kicka igång mitt skrivande genom att börja med att skriva om hypermobilitetsyndromet, jag sannolikt lider av.

I mitt fall började problemen visa sig när jag var 15-år gammal, dvs för över 7 år sedan. Vilket börjar vara en lång tid. Det hela fick sin början när jag skulle hjälpa min farfar att flytta en "höbal", that´s right! När jag skulle knuffa denna höbal så luxerade mitt högra knä, konkret knäskålen hoppade ur led. På latin / läkarspråk kallas detta patella luxation, se Wikipedia gällande saken.

Före denna händelse hade jag inte upplevt några som helst symptom med mina knän. 

Utan att överdriva gjorde detta fruktansvärt ont! Efter att ha blivit dragen på bena så hoppade knäskålen tack och lov på plats igen, med "klonk" ljud. När jag senare kom in till läkare visade det sig att knäet i fråga var fullt med blod, vilket läkaren var tvungen ta bort genom att punktera knäet. 

Detta var början på mycket omfattande problem med knäna.  - i detta skede trodde jag ännu att det var en tillfällig händelse jag hade råkat ut för. Dessvärre skulle det visa sig vara felaktigt. 
Jag trodde då, på någorlunda goda grunder, att jag var en vanlig femtonårig kille som av en olycklig slump hade råkat ut för en urledvridning av knäskålen.

Första inlägget

Jag har en längre tid övervägt att börja blogga, och då mera specifikt gällande mina sjukdomar. Men det hur som helst inte blivit av förrän nu. När projektet med att starta blogg senast var aktuellt stupade det hela på att jag inte kom på något användarnamn / namn för min blogg och på vilken portal jag skulle använda för bloggen.

Men efter litet moget övervägande fann jag dels det perfekta namnet för min blogg; Österbottningen med adressen osterbottningen.blogspot.fi. Tänka sig att det namnet var ledigt!

Och dels verkar blogspot / blogger vara en mycket bra bloggportal. Detta då det är en lagom teknisk bloggportal, enkelt i grunden men ger användaren möjlighet att vid behov mera i detalj styra över bloggen. Därför föll valet efter litet testande naturligt på denna portal.

Hur som helst välkommen till min nya blogg!