Jag har så länge jag kunnat minnas varit ambitiös av mig gällande det mesta. Jag har velat prestera och leverera så att jag dels själv varit nöjd med det jag åstadkommit, men också att andra runtomkring skulle märka det.
Men det finns en baksida av att vara ambitiös, tidigare har jag fått uppleva det när kroppen sagt ifrån på ett lindrigare sätt. Den gången var det under gymnasiet när jag läste ett flertal kurser, plus de längre kurserna i fysik, matte & kemi, utöver detta drev jag flera projekt (affärsverksamhet) på sidan om och deltog i frivilligarbete. Det slutade med magkatarr som det fysiska manifestation att nu har du gått för långt. Som tur var det lämnade det inga bestående men hos mig.
Men i januari i år var det dags igen, för en av de tyngsta tenterna på slutet av juristutbildningen är tentamen i förvaltningsrätt. En mastodont "klump" med över 2600 sidor litteratur att läsa, plus relevanta författningstexter (lagar etc.) och en bra kännedom om andra rättsområden som angränsar.
Jag lade stora delar av december på att läsa inför tenten 10.1.2014 (fredag), dessutom rök litet av julen och nyår i och med detta. Tenten skrev jag då på fredagen och kom ut darrig därifrån, den hade varit otroligt krävande. Men konsekvenserna på min fysiska hälsa lät inte vänta på sig, för på natten till lördagen sa min mage upp kontraktet med otrolig magkramp och smärta som följd. Jag stod ut ett par timmar till 2 på natten innan jag var tvungen att ta mig till akutmottagningen för att söka hjälp.
Jag har en hög smärttröskel, en gång har jag handlat kläder med 39,8C feber, men denna gång så toppade smärtan vid en 7:a på en skala 0-10 (var 10 är värsta tänkbara smärta). Att få knäskålen ur led brukar jag klassa som en 8:a på samma skala. Läkaren på akuten tog genast an mitt fall, och jag började inse allvaret när det kopplade upp mig till en "LifeMonitor" för övervakning av mina vitala kroppsliga parametrar.
Efter massor med utredningar av både vanlig läkare och bukkirurg, liksom laboratorie analyser, så visade det sig att tarmen sagt upp kontraktet temporärt. Den hade helt enkelt hamnat i otakt och ville inte processa maten som den skulle. Lösningen låg i att jag fick intravenösa injektioner av medicinen Litalgin, som har både en smärtstillande effekt men framförallt att den får tarmen att slappna av (s.k. kramplösande medicin).
Efter en natt på sjukhuset kunde jag skrivas ut. Men läkaren sade att hädanefter måste jag vara betydligt försiktigare med stress och att pressa mig själv. För det finns en gräns när psykisk press/stress utmynnar och leder till allvarliga fysiska reaktioner. Men lätt är det att säga åt någon som delar "Deutsche Banks" mantra "Passion to perform".
Resultatet av tentamen då? Jo, jag blev godkänd på den även om "reputus" procenten (andelen underkända) låg på över 50%. Jag fick faktiskt högsta poängen på tenten på den enhet var jag studerar.
Men till vilket pris?
Nej, hädanefter har jag nog funnit att jag måste försöka slappna av och prioritera andra sysslor. Man måste inte leverera på topp hela tiden. Eller som min psykoterapeut sade, vad har du för glädje av ett examensbetyg med toppbetyg om du kör sönder kroppen? Det fick nog mig att tänka till återigen - jag hade ju blivit varnad redan under gymnasietiden.
Nu blev det här inlägget lite obiter dicta, alltså utanför det väsentliga på bloggen, men jag hoppas att även du kan se över om du är stressad i ditt liv? Det är inte värt att köra slut på sig själv, varken du eller någon annan gynnas av det i längden.
Österbottningen
