Social fobi och småprat i vardagen

Konsten att småprata i olika vardagliga situationer är en av de saker som jag faktiskt länge har haft svårt med. Utöver att hitta intressanta men samtidigt tillräckligt "enkla" ämnen att prata om så gäller det ju att hålla samtalet vid liv för att den där pinsamma tystnaden inte skall uppkomma, åtminstone inte allt för tidigt.

Jag minns ännu engelskalektionerna i högstadiet och gymnasiet när vi skulle öva på just Small Talk, av någon anledning föredrog läraren att hålla dessa lektioner relativt frekvent - och varje gång jag hörde att det var dags igen så gick en kall kår längs med min rygg, för då visste jag att nu jag själv vara aktiv.

Då under gymnasietiden trodde jag att orsaken till att läraren tryckte på dessa kunskaper och många övningar i Small Talk berodde på lärarens lathet ;) - detta eftersom det nog skulle vara bekvämt som lärare om eleverna själv skulle konversera sinsemellan med minst halva klassen ca 10 personer på 60 minuter (6 min per person.), utan ingrepp av läraren.

Men i efterhand har jag insett att detta småprat i vardagen har en viktig funktion trots allt, och ur det perspektivet var nog lärarens återkommande ansträngningar i sig nyttiga - även om jag verkligen inte just då förstod att uppskatta dem.

Vad är det då egentligen som skrämmer mig och kanske också andra med social fobi med småprat? I mitt fall bottnar det åtminstone i det att jag har en rädsla för att bli avvisad och nekad av den person man skall småprata med. Eller hur jag uppfattas och vad den andre tror om mig - det blir till en form av ångest det också och tunghäftan är inte långt borta i dessa sammanhang.

Men jag har försökt på senare tid, under det senaste året, att förbättra min förmåga att småprata både med kända och okända personer. För jag har insett att det faktiskt finns ett värde i detta kallpratande om jag skall använda mitt tidigare negativt laddade beskrivande ord för denna "företeelse" som jag fann onödig och otrevlig.

Att vara korthuggen i sociala sammanhang, gör sannolikt att man
uppfattas som tvär och kanske t.o.m. som kylig - fast man inte avser det...

Men vari ligger då nyttan i att kunna småprata med andra människor? Jo, det är en inkörsport för att lära känna någon och ev. också i ett senare skede kunna knyta någon form av vänskapsband av mera bestående karaktär, enligt min erfarenhet.

Men kan man då inte hoppa över ett så "onödigt" steg som kallprat och genast gå på det väsentliga? Tyvärr inte i de flesta fall, även om startsträckan kan vara olika lång innan man kommer över på sådant som är väsentligt i ens eget tycke. Det är knappelunda möjligt att börja diskutera rysk litteratur från 1800-talet med en vilt främmande människa direkt, även om bägge parter skulle ha det som sitt intresse. För vad många försöker göra under kallpratet är ju att försöka hitta gemensamma beröringspunkter, som ett samtal förhoppningvis kan väckas fram i från - fast det börjar från väder och vind så kan det efter olika lång stund sluta (i bästa fall) med att man diskuterar just rysk 1800-tals litteratur med den (tidigare) vilt främmande personen ;)

Utöver att lyckas med kallpratet och förhoppningsvis hitta dessa gemensamma beröringspunkter och få igång en dialog, så finns det ytterligare ett aber i vägen och det är för att välja en business-term att eskalera relationen vidare till en ev. vänskapsrelation. Men för att nå så långt, måste nog kallprats delen avklaras först. Själv har jag funnit att jag kommit över kallprats hindret ibland, men sen stagnerar mina försök i att skapa någon vidare form av vänskapsrelation i många fall - det krävs helt enkelt eget initiativ för komma så långt.

Semester

Äntligen har jag fått semester, eller rättare sagt, så har jag haft semester redan ett litet tag nu :)

Vad har jag då hunnit med? Jo, i Jakobstad, Finland så har vi under en veckas tid ett fenomen som kallas för Jakobs dagar i slutet av juli varje år. Det innebär att staden blommar upp något otroligt och det är massor med program och aktiviteter av de mest blandade slag, samt att folkmängden nog blir nära det dubbla!
Så där hann jag besöka ett par program, liksom att jag även mötte upp en del barndomsvänner på caféer som var hemma över sommaren.

Att få koppla av till sjöss är härligt!

Men det har fortsatt att vara olidligt varmt (i mitt tycke), och därför har jag tagit till flykten till sjöss med vår mellanstora båt (en Rönnqvist 15), vilket har svalkat en betydligt. Sen är det kul också att fiska med nät, men fiskelyckan blir ofta sämre linjärt enligt stigande temperatur, för att uttrycka det matematiskt - åtminstone på våra breddgrader.

Resa till Göteborg med SAS från Vasa, Finland.
Gillar att flyga med det s.k. skandinaviska "flag-carrier" flygbolaget.

Sen reste jag i förra veckan till Göteborg, Sverige med min bror för planen är att han skall börja studera på Chalmers till diplom(civil)ingenjör i teknisk matematik (!) från och med hösten. Men saker och ting kommer kanske att förändra sig - åtminstone på litet längre sikt.

Jag har länge haft svårt för att flyga då jag har min panikångest som spökar, jag minns ännu första gången jag skulle flyga (till Helsingfors), när jag var i femtonårsåldern. Jag började förbereda mig genom att titta på flygfilmer av på Youtube, närmare två månader innan jag skulle iväg. Sen under själva flygningen satt jag höll i mig krampaktigt i flygplanssätet (vilket man inte skall göra!).

Nu tack vare SSRI och senare SNRI medicinen Venlafaxin har det börjat gå åtminstone litet lättare, jag är de facto sen länge intresserad av flygplan, men min panikångest har gjort att jag inte kunnat njuta av flygningarna. Nu börjar jag äntligen få till en vändning på den punkten.

Men det är nog ännu något spökar vid flygningar, det är väl egentligen ett tankefel av någon form, men det bottnar i att jag finner det märkligt att man rörs i tre dimensioner - dvs uppåt och nedåt också. Det som bäst konkretiserar den effekten är luftgropar, då planet på enbart någon sekund kan förlora upp till hundratals metrar i höjdled - det finner jag ännu hanterbart men otäck. Men det som går över mitt förstånd är att planet likväl kan stiga upp hundratals metrar i luften lika snabbt. Javisst, jag förstår att det är fysikaliskt möjligt, tack vare varma luftströmmar som stiger upp och "tar planet med sig" uppåt. Men det strider på något sätt ändå med vad jag är van med från marken och jag får en känsla av att man slungas ut i rymden? Men jag brukar trösta mig med att ned kommer man alltid, på ett sätt eller annat - det finns ingen som lämnat uppe i luftrummet...

Göteborg är en vacker stad, här skulle jag nog kunna bo - faktiskt!
Utsikt från Radisson Blu Riverside på Lindholmen, jag hade bokat ett Business class rum :)

Jag hade ursprungligen tänkt resa till UK, för att få semester och avkoppling, dessutom hade min psykolog rått mig att åka på en resa för att samla nya intryck inför hösten. Vilket nog med facit i hand var en riktig god idé, eftersom jag satsat nästan för mycket på studier under den senaste tiden. Men resan kom att bli till GBG, istället eftersom min bror behövde hjälp med flyttningen.

Men det blev litet semester också, här är vi uppe på Ramberget i Göteborg.
Volvo V70 (tredje bilen till vänster), var vår hyrbil under tiden - och av årsmodell 2014!

I Göteborg hann vi en med en hel del, även om mycket kretsade kring att köpa möbler och flytta saker mellan platserna. Kul var det dessutom att hyra bil själv för första gången, och dessutom köra bil i Sverige - trafikmiljön skiljer sig de facto en aning från den finska. Sen fick jag nog uppleva litet av vad jag anser vara den svenska idyllen, när vi körde längs med E6 och solen gick ner i horisonten och dieselmotorn gav ifrån sig sitt svaga brummande ljud - likväl att låten Circle Down av Ayer spelade på radion (musikguiden på P3).

Jag rekommenderar starkt ett besök upp på Ramberget i Göteborg, utsikten därifrån är fantastiskt och jag som gillar polisserien Johan Falk så fick äntligen se en vy från filmen i verkligheten. Två av skådespelarna brukar nämligen mötas uppe på Ramberget för att utbyta information sinsemellan.

Bara en tidsfråga innan min lillebror ingår i teamet?

Men sen fick vi plötsligt det glada beskedet att min lillebror har blivit antagen till medicinska fakulteten, vilket innebär att han kommer att bli läkare! Jag är otroligt stolt över honom! Men efter en del praktiskt övervägande kommer han nog att skjuta på studiestarten för läkarstudierna och istället köra planenligt med ingenjörsstudier i en eller två terminer innan han definitivt går in för läkarstudierna. Detta eftersom det är svårt att fixa bostad i en annan stad och han redan tecknat hyresavtal etc i GBG - och ett års ingenjörsstudier är ju knappast bortkastade i vilket fall.

Undertecknad är dock en person som gillar litet planenlighet åtminstone - och jag blev därför tagen på sängen av besked - även om jag hade hoppats och trott att min bror skulle bli antagen. Men fick ändå köra vidare och utnyttja tiden i GBG på bästa vis.

Jag brukar följa läkarserien Holby City sporadiskt och jag vet redan
vilken karaktär min lillebror påminner mest om...

Nämligen Henrik Hansen (han har danskt påbrå), och som är kirurg och biträdande
sjukhuschef liksom en obotlig perfektionist.

Ja, jag medger att jag själv nog övervägde att utbilda mig till läkare i "min ungdom" - och även om jag i princip har betygen för att bli antagen så valde jag inte att göra det. Varför vet jag inte riktigt, faktiskt? Kanske för att det är ett krävande yrke med stort "mänskligt" ansvar på sina axlar? Medan man som jurist "enbart" har ett ekonomiskt ansvar på sina axlar, nästan åtminstone. Men beroende på yrkesområde som jurist kan man ju också bära ansvar för om någon blir frihetsberövad eller inte, t.ex. som domare - inte lätt att hitta argument här inte ;)

Men inte har jag helt kunnat släppa läkartankarna för egen räkning, och det är kanske därför jag blir så upphetsad då min bror antagits och förhoppningvis förverkligar planerna på att bli läkare - jag får ju för egen del litet upplopp på indirekt sätt för de planerna därigenom...

Även min bror är liksom jag litet försiktig av sig,
men åtminstone får han ett nytt sätt att flirta på...

Jag har nog länge haft "svårt" med att umgås med det motsatta könet (redan här märks det på vilket sätt jag benämner det i text), svårt så tillvida att jag inte vetat riktigt hur man skall vara och bete sig med tjejer. Därav är det ju inte heller särskilt konstigt att jag inte har flickvän, även om det finns en viss längtan tror jag efter det. Det är ju särskilt frapperande att män som lever ensamma lever kortare än de som ingår i en parrelation, har själv sett sorgliga exempel på sådant... Nu skall det väl inte behöva gå så långt, utan jag är tvungen att steg för steg bygga upp en säkerhet kring "könsöverskridande" (mycket klinisk term) relationer av alla de slag först. Och jag har faktiskt märkt att det blivit litet lättare med stigande ålder, kanske beror på erfarenhet men också att man inte längre behöver spexa till det för tjejerna (åtminstone inte för alla) längre - vilket jag finner skönt. Men jag får kanske ta och återkomma med en längre redogörelse om den saken i ett senare skede.

En nackdel med läkarstudierna är ju att man lär få se en del otrevligt, vilket min bror har svårt med - men jag antar att man vänjer sig helt enkelt? Han har nog främst tänkt att forska efter slutförda läkarstudier - eftersom han har ett stort intresse för biologi. Men samtidigt kommer det nog inte att skada att ha någon i släkten som har läkarlegitimation, när man behöver hjälp med medicinska åkommor - vilket jag nog har fått en beskärd del av hittills. 

Bortsett från resan till Göteborg och liknande, så har jag försökt koppla av i möjligaste mån under sommaren - dessutom har denna värme också tvingat mig att ta det lugnt. Min hjärna känns som en enda segklump när temperaturen går över säg 25-27 C, och därför minskar även min online aktivitet i motsvarande grad med tilltagande värme (kanske kan det beskrivas som ett linjärt samband?).

Österbottningen

** Det här inlägget har uppdaterats, idag 7.8.2014, eftersom jag av misstag publicerade det som utkast under gårdagen. **

Trygghet i eget hem (obiter dicta)

Det här inlägget går nog litet på sidan av det jag brukar skriva om på den här bloggen, för jag tänkte närmast diskutera personlig trygghet. Saken är den att jag ofta försökt vara ganska säkerhetsmedveten av mig, i många situationer åtminstone - kanske beror det på ångesten eller varit en grogrund för ångesten?

Men ibland har det ändå lönat sig att vara litet förutseende åtminstone. Min familj har nämligen ett hus som står centralt i staden, och det har därför varit bredvid en gata som nog också tjänar för en passage för många människor, bl.a. på väg hem från krogen på morgonnatten. Därför beslöt jag, med min fars tillstånd att montera ett inbrottslarm med en del extra funktioner för att öka skyddet if och om det skulle hända något - plus att jag fick utlopp för min tekniska och kreativa sida i någon mån.

Nåväl, förra hösten kom larmet nog tillbruk, då vi hade besök av en narkotika påverkat man som gick bärsärkagång vid ena entrén och rev sönder allt han fick tag på. Jag vaknade av att han bankade och drog i dörren och han var faktiskt på väg att försöka ta sig in i huset, synnerligen otäckt att komma ner och upptäcka något sådant, huj.

Men jag hade tänkt att risken alltid fanns för ett överfall, även om den var liten, med tanke på bl.a. mina föräldrars jobb. Därför har jag installerat en nödknapp för överfall i samband med larmet, och valde nu att trycka på den.

En "panikknapp" kan nog komma till användning i bland.
Larmet vi har är anslutet direkt till väktarföretagets larmcentral, som i sin tur
är kopplat till nödcentralen (112).

En fördel med att bo i centrum är att om man behöver hjälp så finns den oftast snabbt tillgänglig i jämförelse om man bor långt ute på landsbygden. Så efter att larmet gått till nödcentralen, så hade vi inom 2-3 minuter första polispatrullen på plats. Samtidigt stod vi också i kontakt med nödcentralen per telefon, som valde att kalla ytterligare en patrull till platsen.

Polisen är oftast snabbt på plats om man är bosatt i centrum...
Bild från mtv.fi

Måste medge att det såg ut som i sämre amerikansk polis B-film, när två poliskonstaplar sprang runt i trädgården med sina stora MagLite ficklampor och ljuskäglorna for över buskashen. Slutkontentan: gärningsmannen flydde från får gård när polisen anlände och polisen försökte och lyckades förhoppningvis gripa GM. Men vi hade inget straffanspråk, eftersom de materiella skadorna blev små, tack vare ett snabbt ingripande.

En nackdel med panikångesten och annan generell ångest är att den gäller ångest för saker som ofta, men inte alltid, kan ske i verkligheten även om sannolikheten är liten. I det här fallet förverkligades det som jag var rädd för - och visar att man måste finna ett sätt att förhålla sig till ångesten.

Men jag måste även rikta litet beröm åt polisen som hanterade saken på ett föredömligt sätt denna gång, känns tryggt att veta för framtiden.

Den finska bildtidningen Tekniikan Maailma brukar ge en "häftig" bil
till finska polisen med jämna intervaller - tyvärr har de inte denna bil i Österbotten ;)

Samtidigt fick jag mig igen en tankeställare kring säkerhet och ens personliga säkerhet - detta eftersom jag avser att jobba inom rättsväsendet åtminstone en tid och man därför riskerar att bli utsatt för hot (enligt en undersökning så hotas närmare 20% av domarna under en 2 års period). I min egen lägenhet har jag inget motsvarande larmsystem, som hemma i familjens hus, utan där förlitar jag mig på grannsamverkan om det skulle aktualiseras en liknande situation.

Men det tåls ändå att tänka på framledes, vilka åtgärder som man borde vidta när man börjar arbeta. Kanske borde man då skaffa sig något motsvarande system själv? Eller borde man gå någon självförsvarskurs, själv har jag tränat en del Aikido men men. Å andra sidan brukar alla som jobbar inom rättsväsendet erbjudas hemlig adress om de så vill, kanske räcker det. Eller så oroar jag mig i onödan, svårt att veta?

Österbottningen

En intressant kolumn i Hufvudstadsbladet om ensamhet

Jag läste för ett par veckor sedan en kolumn i finlandssvenska Hufvudstadsbladet (09.06.2014), av skribenten Hilkka Olkinuora - en kolumn som också fått spridning i sociala medier. I kolumnen tar författaren upp frågan kring ensamheten och hur den tynger vårt moderna samhälle, och hur samhället försöker göra något åt det.

Del av artikeln i HBL internetupplaga, endast tillgänglig för prenumeranter tyvärr.
Författaren målar upp en ganska dystopisk bild av samhället och ensamhet, men det är nog
kanske nödvändigt för att vi skall få till en förändring och börja bry oss mer om varandra igen.

Idag, i Helsingforsregionen, så erbjuds det i första hand internetbaserad terapi åt unga personer som mår dåligt av olika anledningar; t.ex. till följd av depressioner eller social fobi. Problemet som författaren lyfter fram är emellertid det att man inte kan ersätta verklig social interaktion mellan människor enbart med hjälp via en dator - personen är trots allt ensam om denne sitter ensam vid sin datorn i sitt rum.

Kolumnen bär rubriken: "En dödlig epidemi" och syftar på att ensamheten leder till att flera unga väljer att avsluta sina liv och i värsta fall som vi i Finland fått erfara, också försöker ta andra människors liv. Det senaste fallet var bombförsöket mot Helsingfors universitet, och juridiska fakulteten där, men som tack och lov avstyrdes i sista minuten av polisen. Målet med den attacken hade varit att döda över 50 (jurist)studenter, och den historien berörde mig personligen starkt eftersom jag en slump hade vistats i samma lokaler veckan då attacken skulle ske. Dessutom har jag studiekamrater som vistas där på daglig basis. Vilket också är en del orsak till att jag först nu berör detta tema, då jag ville ha litet distans till händelsen.

Artikel från Yle.fi engelskspråkiga nyheter, bild på entrén till juridiska fakulteten
vid HU och Porthania byggnaden var attacken var planerad att äga rum i våras.

Man behöver naturligtvis inte använda sig av de mest extrema exemplen för att belysa en synnerligen aktuell problematik bland unga och unga vuxna i dagens samhälle, men samtidigt kan det fungera som en otrevlig väckarklocka för samhället att åtgärder måste till för att bryta de ungas ensamhet och isolering från samhället.

Citat ur artikeln:
"Man skulle bli mindre ensam om man var mindre ensam. Ensamheten pyr i rum med evigt neddragna gardiner, i datorskärmens bleka ljus, i en verklighet som för den icke-ensamma bara är ett samvaroalternativ bland många andra, men för den sjukligt timida, deprimerade, utslagna den enda möjliga arenan. I dessa osthyveltider erbjuds hen ändå mer av samma vara: terapi på nätet. Men människan är inte ensam utan sin dator – man är ensam utan en annan människa."

Jag har personligen haft turen, att trots min sociala fobi, inte bli helt ensam i tillvaron - jag har trots allt fått ha några vänner kring mig. Men jag har sett personer som blivit helt utanför och det är ofta en sorglig syn, och i den mån jag kunnat och vågat har jag försökt ge litet uppmärksamhet åt några av dessa personer, men det är inte så lätt när man har social fobi, tyvärr.

Här tror jag att en uppmaning till allmänheten är på sin plats, det tar så litet energi att se andra människor och bekräfta deras existens - men det kan betyda något oerhört för den som för engångsskull blir bekräftad av omgivningen! Vilket kan förebygga att bittra tankar av typen: "Ingen vill ha mig!" byggs upp inombords, och man åtminstone får en liten delaktighet i samhället.

Författaren Hilkka Olkinoura titulerar sig som "ordbrukare och har ensamhet som yrke". Artikeln avslutas med citat om de ensamma:
"De blir fler. Så länge det inte finns någon."

Ja, man får hoppas att de blir en väckarklocka så att vi skulle kunna se andra som är på väg ut ur vår normala umgängeskrets och i någon mån kunna få dem att känna sig delaktiga. För det krävs att det finns någon - där för dem, och nog för oss alla likväl.

Österbottningen

Sommarläsning: VIP-rummet av J. Lapidus

Jag har i sommar försökt varva av från min studier genom att läsa litet skönlitteratur. Jag har dels gett mig på riktiga klassiker som "Brott och straff", men också s.k. kiosklitteratur som inte kräver en särskilt stor insats att läsa - skönt det också... i jämförelse med vad man annars läser under utbildningen.

Nu senast blev det nog en bok som tillhör den senare gruppen, nämligen den rykande nya boken "VIP-rummet" av Jens Lapidus. Knappast har väl någon kunnat undgå att notera hans litterära gärning inom Stockholm Noir, med böckerna i serien "Snabba Cash" med uppföljare.

När man läser hans böcker märks det tydligt att J. Lapidus verkligen har insikt i hur den "undre världen" i Stockholm ter sig - vilket ju är ofrånkomligt om man jobbar som försvarsadvokat inriktad på så kallad humanjuridik. Men i den här senaste boken blev det sannerligen tydligt att han är jurist och utnyttjar den kunskapen i boken, nästan så mycket att det för mycket om advokatbyråer (affärsjuridiskabyråer och humnjuridiskabyråer), skillnaden på en advokat och en jurist och s.k. due diligience vid M&A processer (Mergers & Accusations) etc etc.

Citat:
"Chamon gick fram till kvinnan.
”Det är lugnt„, sa han. ”Hon går med på att träffas.„
Kvinnan sträckte fram något till Chamon. ”Här. Och tack för hjälpen.„
”Vad var det där?„ frågade Nikola.
Chamon tittade ner på de han hade i sin hand. ”Ett visitkort,
brorsan. Har du aldrig sett en advokat in action, eller?„"

Nu har jag igen avsikt att skriva en recession av boken, utan jag lyfter bara fram några iakttagelser helt enkelt.

En sak som jag noterade relativt snabbt noterade var hur Lapidus verkar ha insikt i del psykologiska problem och dessutom psykofarmaka. Bland annat refererar han till Zoloft, som en av huvudpersonerna i boken äter nästan som karameller - personen i fråga är Philip som är en synnerligen framgångsrik affärskille i 28 års åldern. Orsaken till att han käkar Zoloft (även känt som Setralin), som är ett antidepressivt läkemedel av typen SSRI, är att han har problem med ångest (ångest som han nog har av en anledning också).

Men det räcker inte med Zoloft, utan också en av de andra huvudkaraktärerna Magnus som är delägare på en advokatbyrå får sig en dos av Prozac, bildligt talat - citat nedan:

"När Magnus talade var det med stadig och lugn röst. En viktigt egenskap för en duktig advokat att alltid låta säker på sin sak*" 
"”Och pengarna då, hur ska vi göra med pengarna?„
Magnus lät som om han andades Prozac när han svarade. Emelie undrade hur han kunde vara så cool." 

Intressant här med de återkommande kopplingarna till antidepressiva läkemedel, är att jag tycker att boken ger en felaktig bild av hur dessa läkemedel vanligtvis fungerar. Att "käka" Zoloft som någon slag temporär och omedelbar blockering av ångest är nog fel, de fungerar inte så - och är nog sannolikt farligt att äta dessa läkemedel så. Att dessutom referera till Prozac på ett sådant vis att man skulle bli helt cool av det läkemedlet är nog fel, eftersom de ger en långtidseffekt och inte på något vis skulle kunna kapa bort all ångest. Jag har egen erfarenhet av Citalopram, som är ett läkemedel i klass med just Zoloft och Prozac eftersom det också är ett s.k. SSRI läkemedel - och verkan är inte som det beskrivs i boken. Men jag förstår att det nog kanske är nödvändigt för själva storyn i boken.

En illusion om att man skulle kunna bota allt med antidepressiva läkemedel...
Prozac är ju kanske det mest kända exemplet på "lyckopiller" från bl.a. USA.

En annan lös observation från boken är hur Lapidus på ett sällsamt sätt berättar om den ena huvudkaraktären Emelie, som är affärsjurist, men nu dragits in i ett kidnappningsfall och skall agera privatdetektiv. Hon är en s.k. påläggskalv för den mellanstora advokatbyrån, men samtidigt tränar hon också Muay Thai boxning - tja, nog är det väl möjligt i verkligheten det också - men det jag är litet främmande för att hon de facto får användning för sina kunskaper, se citat nedan.

"Hon ignorerade honom och gick på nytt rakt mot Ian
Han höjde hammaren igen. Men den här gången verkade Emelie veta vad hon skulle göra. Hon satte ner vänsterfoten snett framför sig och rörde höger ben blixtsnabbt.
 Teddy hade aldrig sett en så perfekt utförd muay thai-rundspark i sitt liv. (..) Snabbhet kunde bara läras till en viss nivå, resten var talang.
 Emelies högra fot träffade Ians bröst med full kraft. Han tappade hammaren av kraften och stapplade bakåt.
 Emelie å andra sidan landade i fight stance, stadig som en klippa.
 ”Nu tar du det lugn„, sa hon."

En juristtjej i J. Lapidus bok som tränar och också brukar sina kunskaper i Muay Thai.
Bilden från: mmaacademy.se

Ja, vad skall man säga? Litet väl fantastiskt kanske - men ändå balanserande mot vad som kunde ske i verkligheten? Det är verkligen inte inom mina domäner vad det gäller kickboxning eller Muay Thai, men samtidigt måste jag medge att det är häftigt när tjejer tränar kampsport ;)

Hur skall jag då sammanfatta VIP-rummet? Jo, jag tycker verkligen att boken är läsvärd och den passar utmärkt för hängmattan - jag läste ut bokens 460 sidor på två dagar, så den är nog en bladvändare av rang. Även om jag var litet kristik ovan till vissa saker i boken, så måste jag ändå berömma helheten och jag väntar faktiskt med spänning på uppföljaren till denna bok, den ingår i en serie, okänt dock hur många böcker som kommer att komma.

Österbottningen


* Till sist vill jag ännu lägga till, att det faktiskt är en av de viktigaste egenskaperna för advokat men också för en jurist att kunna verka säker på sin sak i de flesta lägen och kunna verka övertygande trots att man inte har så mycket fakta på fötterna så att säga. Därför har det också fått ett ord uppkallat efter sig, nämligen advokatyr när man argumenterar för en sak på ett formellt riktigt sätt även om substansen är ringa. Vilket jag kommit i kontakt med också när jag träffat praktiserande advokater och diskuterat dylika frågor med dem.

Små framsteg - att bli headhuntad trots social fobi

Att ibland få göra små framsteg i processen att bli bättre från sin sociala fobi är alltid trevligt, även om de naturligtvis också varvas med bakslag också. Men nu fick jag vara med om ett framsteg på det professionella (yrkesmässiga) planet.

I förra veckan ringde nämligen en headhunter mig, alltså en rekryterare, som fångat upp mig genom mitt bloggande (inte den här bloggen, dock :) ) och via Linkedin. Jag var inte alls förbered på att få ett sådant samtal, så jag blev minsann litet ställd. Men samtalet gick ändå bra och jag blev inbokad på en intervju i början av denna vecka, som jag nu också varit på.

Eftersom jag gärna vill vara litet diskret av mig, så nämner jag inte här för vilken firma det var aktuellt med. Men jag kan väl säga så mycket att det gällde en större fondförvaltare och en roll som anknyter till bland annat regelefterlevnad, som har blivit mycket viktigt på senare tid inom finansbranschen.

Nej, det har inte varit något livsmål för mig att bli kontaktad av en headhunter ;)
Men ändå kul när har något som en arbetsgivare är intresserad av.

Intervjun gick nog helt ok, jag blev grillad i nästan en timme från allt från professionella frågor till privata frågor som vad min föräldrar har för utbildning... Nu får jag bara vänta på besked som kan dröja upp till litet på en månad. 

Även om det skulle gå så att jag inte får jobbet, det är väl kanske 50/50, så är det ändå kul att de fångat upp en och man har kunskaper som är intressanta på arbetsmarknaden. Allt läsande börjar ge lön för mödan ;) Sen måste jag även se om jobbet passar ihop med mina studier rent tidsmässigt, men samtidigt skulle det nog vara kul att få mycket relevant arbetserfarenhet, det torde ju vara viktigt för framtiden?

Hoppas att det kan vara en liten uppmuntran också för andra med social fobi, att man (förhoppningvis) ändå kan lyckas på det professionella planet trots allt. Men samtidigt skall man inte dränka sina sociala problem i arbete, det gäller nog att hitta en balansgång här som gör att man ändå utvecklas socialt.

Österbottningen

Venlafaxin erfarenheter och social fobi

En liten uppdatering så här i sommarvärmen, jag är själv en person som har svårt med temperaturer som överstiger ca 25 C - då blir det helt enkelt för mycket av det goda! Men man skall väl tacka och ta emot när det bjuds, eller som idiomet "man skall inte titta skänkt häst i mun" påbjuder ;)

Jag har nu ätit medicinen Venlafaxin för min sociala fobi och panikångest i över tre månaders tid nu. Så jag tror att det kan vara läge att blicka tillbaka på den tid som varit.

Till nya läsare

För er läsare som senare hakat på min blogg, så kan jag som bakgrunds information delge att jag ätit psykofarmaka (dramatiskt ord, inte sant?) sedan oktober 2013 för min sociala fobi och panikångest.

Jag prövade först Citalopram som jag fick utskrivet av en allmänläkare vid Studenterna hälsovårdsstiftelse (SHVS), först på en dygns dos om 20 mg. Som efter drygt två månader i december ökades till 30 mg. Citalopram hade en relativt god effekt på min panikångest de facto, men en mycket mera ringa effekt på min sociala fobi, tyvärr. Därför fick jag en remiss till deras (SHVS) psykiater för att denne skulle ta ställning till saken.

Resultatet var att han (psykiatern) rekommenderade ett byte till Venlafaxin, då jag hade som en biverkning av Citalopram att jag blev trött på dagarna. Vilket i mitt fall inte var en önskvärd biverkning, då jag nog måste vara någorlunda skärpt under studierna på universitet...

Byta Citalopram mot Venlafaxin

Jag har ätit medicinen Venlafaxin nu i litet över 3 månaders tid efter bytet från Citalopram i april 2014. Jag bytte på order av psykiatern direkt från Citalopram på en dos om 30 mg till Venlafaxin på 75 mg, genom att helt sonika sluta ta Citalopram en morgon för att direkt ersätta det med Venlafaxin. Jag var faktiskt litet orolig för medicinbytet, då jag hört att Citalopram i sig kan ge relativt kraftiga utsättningsbesvär. Men jag upplevde ingenting farligt, jag var bara aningen trött och hade litet huvudvärk de första dagarna - men långt mindre än förväntat åtminstone.

Sen trappade jag upp dosen med Venlafaxin stegvis under två veckor från en dags dos på 75 mg till 150 mg, d.v.s. två kapslar om 75 mg. Jag har för vana att ta medicinen på morgonen, vilket också läkaren rekommenderade då den kan ha en "aktiverande" effekt, vilket ju inte är önskvärt vid sänggående. Inga konstiga biverkningar så långt, även om jag började svettas litet mera i sommarvärmen.

Efter drygt en månad, i maj 2014, så var det dags för återbesök vid psykiatern för kontroll av utfallet av den nya medicinen. En diskussion gav vid handen att psykiatern rekommenderade att dosen skulle ökas till 225 mg, som dags dos eftersom utfallet så långt varit gynnsamt. Därför fick jag också ett recept på 1x75 mg och 1x150 mg att ta på morgonen, så att jag slipper ta hela tre kapslar varje morgon, tack för det!

Tyvärr har dock inte antidepressiva den här verkan,
som en del faktiskt tror med tanke på namnet "lyckopiller" i folkmun...

Erfarenheter av Venlafaxin

Vilka är då mina erfarenheter av Venlafaxin så här långt? Några saker har jag åtminstone märkt av. För det första har jag blivit mindre trött på dagarna av medicinen i jämförelse med Citalopram. Det här var ju också en viktig faktor till att bytet blev aktuellt, så ur det perspektivet verkar bytet lyckat åtminstone.

Sen har jag också märkt av en effekt att jag faktiskt blivit litet mera utåtriktad i mitt beteende, vilket förvånar mig. Jag har en känsla inombords att jag vill ta kontakt med nya personer, och i viss mån också återknyta kontakten med tidigare bekantskaper. Ingen dramatisk förändring, men den är ändå kännbar faktiskt. Dessutom är jag nog mera avslappnad i sociala situationer.

Något negativt? Jo, jag känner mig faktiskt något avtrubbad på senaste tiden och litet slöare i tankeverksamheten, att man bryr sig mindre helt enkelt. Det här är en effekt som kan vara både positiv och negativ, och jag förstår att idén bakom Venlafaxin också måste vara sådan. Detta eftersom "vi" med social fobi, ofta är "hyperkänsliga" mot vad andra människor skall tro om oss. Därför måste nog denna sak dämpas i våra skallar för att vi skall bli bättre. Samtidigt är jag litet orolig för att det skall gå "för långt" att man blir för avdankad helt enkelt. Frågan är dock om det är medicinens fel, eller om det är sommarvärmen som bidragit till denna effekt på senaste tiden. Jag väntar på svalare väder för att kunna göra en mera rättvis bedömning.

Jag vill inte ännu dra några för vittgående konklusioner av Venlafaxin ännu, det har ju bara gått tre månader, vilket är litet för kort tid. Jag tror att det några mer bestående konklusioner får vänta ytterligare några månader. Men hittills är jag åtminstone nöjd med resultatet av Venlafaxin i jämförelse med Citalopram, så i mitt fall var nog ett byte påkallat. Men samtidigt är Venlafaxin ett starkare preparat som sjuter betydligt bredare, då det utöver seratonin balansen också påverkar noradrenalin balansen. Frågan är dock om det inte är skjuta mygg med hagelgevär? Men å andra sidan, hur mycket skall man hålla på experimentera med olika mediciner om ett byte inte är påkallat? Inte vet jag, utan i den frågan är jag väl tvungen att ty mig till de professionella inom vården, och försöka delge en så sanningsenlig och korrekt bild av mitt mående så att de kan göra riktiga bedömningar.

Österbottningen

Navigare necesse est - del 2/2

Jag kan ta mig själv som exempel, i någon mån åtminstone. Jag valde efter grundskolan att fortsätta i gymnasiet på en teoretisk linje, och under den perioden läsa så brett med kurser som möjligt - detta för att ha "alla dörrar öppna". Under gymnasietiden, pendlade jag mellan åtminstone fyra olika framtida utbildningsinriktningar: läkare, ingenjör, ekonom eller jurist. Min ursprungliga tanke var nog faktiskt att bli antingen läkare eller ingenjör, och jag sneglade faktiskt litet på ekonomi.

Sen insåg jag under början av mitt tredje år, att jag sannolikt nog inte hade vad som krävdes för att klara inträdesprovet till medicinska fakulteten åtminstone gällande naturvetenskapliga ämnen (matte & fysik), därför föll det valet bort. Under mitten av mitt tredje år råkade jag se en annons om en preppkurs till juridiska fakulteten och det var jag började reflektera över den utbildningen, ungefär samtidigt gick jag en kurs i samhällslära fokuserad endast på juridik - var jag fann juridiken som mycket intressant. Där någonstans mognade det valet fram, att söka in till juridiska och gå preppkursen till juridiska.

Problemet var emellertid att jag inte kunnat stryka de två övriga alternativen helt, men någonstans insåg jag att jag sannolikt inte skulle mäkta med eller orka studera all matte som krävs av en under en ingenjörsutbildning. Men ekonomi lockade nog i någon mån ännu, men jag la det på hyllan för tillfället.

Jag klarade inträdesprovet till juridiska fakulteten våren 2011, på första försöket, och inledde studierna hösten därpå. Studierna flöt på, men jag var ändå inte riktigt nöjd faktiskt, och jag hade läst om en topputbildning i ekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm (skryt...). Så jag sökte faktiskt in under våren 2012 dit, dessutom hade en studiekompis på juridiska utbildning rekommenderat den utbildningen. Sagt och gjort, utöver att söka dit så blev jag till min stora förvåning också antagen den enorma konkurrensen till den utbildningen i juli 2012.

Då var det nog bara att packa väskorna och flytta till Stockholm (pendlade från Norrtälje) för att inleda studierna på Sveavägen 65.

Porten till Handelshögskolan på Sveavägen (inte jag på bild).
Mäktig känsla att gå inom genom den "lilla" dörren som ingår i ekporten.
Numer måste man ha passerkort för att komma in.
(Bild från: ingridsbilder.blogspot.com)

Men efter ett par månader på Handels kandidatprogram i ekonomi, insåg jag att det skulle bli för mycket (nytt) för mig. Jag hade flyttat till en storstad (Stockholm) med massor med nya människor att lära känna, och dessutom med en annan kultur. Dessutom var jag kanske inte helt beredd på ekonomistudierna, även om ämnet intresserade mig verkligen. Därför fattade jag beslutet att återvända till Finland efter en dryg termin på HHS, och där är jag idag!

Byggnaden Porthania, vid juridiska fakulteten vid Helsingfors universitet.
Arkitekturen är den kännspaka 50-tals tidsandan med funktionalism i fokus.
Bild från: www.openlightspots.com

Navigare necesse est - del 1/2

Det bevingade citat av romaren Pompejus: "Navigare necesse est, vivere non est necesse" kan förstås i olika kontexter. Den ena kontexten är om man ser på det ordagrant, "att segla är nödvändigt emedan att leva inte är det", vilket ofta sägs av seglare. Men själv brukar jag tänka på det i kontexten att det är nödvändigt att segla och navigera sig fram i livet, inte enbart att (över)leva.

Nåväl, där är väl dagens korta lektion i latin avslutad :) Men jag brukar ändå ibland återkomma till citatet i tankarna eftersom det ger en viss levnadsvisdom. Idag har vi ju som växer upp i civiliserade I-länder möjlighet att göra nästan vad vi vill med våra liv. Valen som står till vårt förfogande är nästan oändliga vad det gäller val av utbildning, karriär, bosättningsort och t.o.m. levnadsstandard.

Om vi backar hundra år eller t.o.m. litet mindre, så var tillvaron för de människor som då levde betydligt mera "inrutad" än vår tillvaro. Var du bondeson, så förväntades du att ta över jordbruket efter din far. Det fanns inte på kartan att du skulle studera på universitet för att bli ex. läkare eller jurist, ej heller att du skulle flytta till ex. Sverige eller Norge för att ta över någon verksamhet där. Din partner hittade sannolikt också i närområdet, och knappast via HappyPanCake eller liknande sidor ;)

Jag diskuterade den här frågan med en studiekompis som redan är och praktiserar som läkare, men som läser till en juristutbildning för "nöjes skull". Vi kunde nog båda enas om att detta kan vara en faktor som bidrar till att vi har mycket mera psykisk ohälsa i dagens samhälle, särskilt bland unga människor. Att den oändliga bredden med möjligheter och alternativ som ställs till buds för alla unga personer, gör oss osäkra i tillvaron - och frågor som "vad vill jag uppnå med mitt liv?" väcks. För var det ju inte så mycket att fundera över, då det redan var valt för en.

Missförstå mig inte, jag tycker helt och hållet att det skall råda valfrihet vad det gäller ex. utbildningsval och att man skall kunna göra en "klassresa" om man vill. Men det jag reflekterar över är hur skall man hantera alla dessa val som man ställs inför, gällande ens framtid?
Naturligtvis kan man inte styra eller välja allt heller, men om man tänker efter så har nog kunnat göra många flera val än vad som någonsin var möjligt för säg, tre-fyra generationer tillbaka i tiden.

Därför krävs nog en förmåga att kunna navigera och segla på rätt sätt fram här i livet bland alla "farleder" och "remmare" på havet, och inte bara flyta med (leva) utan också på ett någorlunda förnuftigt sätt finna det man vill. Håller du med?

---

Liten på sidan av, om varför det lönar sig att studera litet latin.
Jag finner faktiskt språket intressant, och dessutom "öppnar" det upp den
västerländska kulturen på helt nytt sätt.

Fortsätter i del 2

Ehlers-Danlos syndrom (EDS) och panikångest / ångest

Det här inlägget är egentligen ett svar på en fråga på forumet SPS.nu/forum, men jag väljer att publicera det här eftersom det blir för "off-topic" i den aktuella tråden.

---

Du har noterat en intressant sak om att just personer med EDS (Ehlers-Danlos Syndrom), är mera frekvent förekommande på sådana här forum.*1 Det är en iakttagelse som nog äger en hel del validitet faktiskt också ur ett vetenskapligt perspektiv.*2 Flera undersökningar visar att det råder en mycket hög komorbiditet mellan psykiska sjukdomar, och just EDS, särskilt med avseende på panikångest. En studie gav vid handen, att frekvensen för förekomsten av panikångest bland personer med EDS är ca 60%, emedan hos den friska referensgruppen var ca 9-10% - d.v.s. en sexfaldig ökad frekvens.*3

Vad är då förklaringen till detta? Om jag svarar på ett personligt plan, så innebär EDS att jag har leder som relativt frekvent luxerar (går ur led) vilket inträffar plötsligt och utan förvarning. En luxation av t.ex. knäskålen är otroligt smärtsam och kräver ofta intervention av både ambulans (+morfin & syrgas) och akutsjukvård, inklusive rehabilitering i varierande grad efteråt. Vidare kan EDS föra med sig förstoring av aortan (stora kroppspulsådern) vilket om det inte korrigeras kan leda till en massiv blödning som i majoriteten av fallen har en dödlig utgång. En annan vanlig sak är att man kan ha Mitral Valv prolaps i hjärtmuskeln, som beroende på form också kräver behandling och annars beroende på omfattning kan leda till plötsligt hjärtstopp och död.

Att gå omkring med risken och samtidigt veta att ens knäled kan gå ur led plötsligt och den garanterat kommer att göra det småningom, prövar onekligen en psykiskt hårt. Just eftersom att man inte på något sätt kan styra över saken på annat vis än att vara försiktig. Jag minns själv de gånger när jag legat på rygg på trottoaren med knäskålen ur led och pratat med nödcentralsoperatören och inväntat att ambulansen skall komma, och gärna innan man svimmar av smärtan (hänt en gång).
Och den lättnad som uppstår när man ser blåljusen som slår mot husväggarna och man vet att hjälpen är nära, för beroende på hur knäskålen hamnat kan det vara bråttom då den ev. kan ha blockerat blodflödet till resten av benet och i förlängningen leda till kallbrand. Samt de tankar som en gång gick genom mitt huvud då duggregnet slog mot mitt ansikte när de lastade in mig i ambulansen och jag tittade mot den nattsvarta himlen med stjärnor och frågade mig: varför drabbar detta just mig? (Ursäkta att jag svävade i väg här i mitt exempel.)

Jag har varit tvungen att ringa Nödcentralen ett par gånger,
när mitt knä luxerat (patellaluxation) för att få hjälp av ambulansen.
Tyvärr får idag t.o.m. vänta ett par minuter innan operatören svarar...

Att en del med EDS också är tvungna att gå runt med i värsta fall hjärt- och kärlsjukdomar som kan orsaka plötslig död, och tyvärr inte alltid heller går att behandla framgångsrikt så prövar säkert ännu mera ens psyke. (Jag har själv inte dessa åkommor.) Men mot bakgrund av detta så tror jag inte att det är så konstigt att panikångest och även andra psykiska sjukdomar är mera vanliga bland människor med EDS. Bara att gå omkring och veta att jag kommer få någon led ur led är krävande och skapar en (förväntas)ångest i sig bara det.

-

Jo, både att simma och cykla är nog bra. Tyvärr har jag instabila knäleder, som gör att cykling är extra påfrestande för dem. Jag har genomgått en större knäoperation av mitt vänstra knä, en s.k. Elmslie-Trillat operation, var man sågar lös en bit av tibia och flyttar denna inåt. Det får till följd att man ändrar dragriktningen på hela knäleden (och får ett monstruöst ärr över knäet  :shock: ). Tyvärr hjälper inte denna operation ens till 100% eftersom lederna fortfarande är onormalt töjbara på grund av felet i kollagenet. Men jag skall genomgå ännu en korrigerande operation av mitt andra knä, vilket förhoppningsvis skulle möjliggöra mera cykling.

Att simma är nog det mest skonsamma man göra för kroppen faktiskt. I mitt fall fungerar det nog bra, problemet är bara att simhallen har något ofördelaktiga öppettider... Att simma ensam i havet eller sjön är nog risky business eftersom det också finns en risk för luxation, också när man simmar - vilket leder till att man drunknar tyvärr.

MEN jag försöker vara aktiv på det sätt som jag kan, även om kroppen sätter sina tydliga begränsningar. Man måste helt enkelt våga ta en del risker, bl.a. spelar jag ibland golf - trots att jag vet att det dröjer minst 30 min innan ambulansen är där om mitt knä luxerar (vilket kommer ske förr eller senare) - men det är det värt  :)

Österbottningen

---
*1: T.ex. den typ av EDS jag själv har, typ II, har förekomst på ca 1:40 000 individer, vilket gör att i Sverige har statistiskt ca 250 personer denna sjukdom/syndrom. Medan i Finland är det då ca 125 personer, tydligen är "vi" aktiva på forum...
*2: Se Howard P. 2004 - "Ehlers-Danlos Syndrome, Hypermobility Type"
*3: Se Garcia-Campayo J. 2010 - "Joint Hypermobility and Anxiety: The State of the Art"
(Tyvärr saknar det här forumet en bra notapparat, så jag är tvungen att efterlikna det manuellt. Är litet väl inne på det här med forskningsmetodik för tillfället, då jag författar min avhandling... ;) )

Enjoy the summer!

Med midsommaren bakom oss går vi nu (förhoppningsvis) mot högsommaren - med litet mera värme som följd.

Själv har jag nu officiellt kunnat ta semester från utbildningen - då jag fick bekräftat att jag klarat sista momentet i engelska kursen "with flying colors"!

Utöver tentamen så hade vi också en del inlämningsuppgifter att skicka till läraren för bedömning. Jag hade inte fått bekräftat att läraren mottagit mina "assingments" och därför valde jag utifall att dubbelkolla saken.

Trevlig läsning, indeed!

Svaret var trevligt - jag verkar åtminstone att vara godkänd ;) --> så nu får jag njuta av sommaren officiellt!

---

Utöver jobb i sommar, så har jag åtagit mig att läsa ett par "klassiker" som jag saknat på min "meritförteckning" över läst litteratur. Jag har för avsikt att läsa dels ultraklassikern "Brott och Straff", som det nog till att alla läst och i synnerhet jur. studenter.

Men sen har jag också börjat svettas med antologin "På spaning efter den tid som flytt" av Marcel Proust. Tyvärr hade någon hunnit före mig och lånat första boken av de åtta böckerna i antologin, så jag var tvungen att börja med andra boken "I skuggan av unga flickor i blom".

Jag har kommit litet över halvvägs av bokens totala ca 500 sidor, och kan börja dra vissa konklusioner. Ett par saker har jag fått erfara genom att läsa den, dels att den är både sorglig och litet humoristisk på samma gång.
Titeln anspelar på det faktum, att Marcel är sjuk och inte kan delta i umgänget med unga flickor (när de är som vackrast i ung ålder) och går miste om denna fantastiska period i deras liv och som även borde ha varit en del av hans. Ett visst igenkännande kan jag nog också som kille med social fobi göra här, eftersom jag alltid har varit försiktig och osäker i umgänget med tjejer. För att inte tala om i dejting situationer. Nåväl, boken blir inte bitter eftersom han också anspelar på den fåfänga och i viss mån dekadens som finns i det mänskliga umgänget, vilket lyfter boken.

Men det som kanske mest förvånar mig av att läsa just böcker av Marcel Proust, är vilken rikedom han har i språket och de otroligt detaljerade skildringarna av både personer och miljöer. Så i det sammanhanget är nog mina associationer med social fobi sekundära i sammanhanget. Så jag tror att böckerna utöver sin sällsporda språkliga rikedom, även kan bidra till någon form av kultivering om man går inför att läsa dessa.

Österbottningen

Hunden Ebba och praktikplats

Ungefär så här länge kunde jag hålla mig innan jag skrev mitt nästa inlägg här på bloggen...

Hur som helst tänkte jag dela med mig av en bild på familjens labrador Ebba, som fyllde åtta år i veckorna. Hon börjar bli litet av en senior, eller som veterinären kallade henne för en "mysgumma" - vilket nog är en klockren beskrivning.

Labradoren Ebba

Vi skaffade Ebba när jag var 15 år gammal, och samma sommar som jag blev konfirmerad. Efter det har nog Ebba betytt mycket för mig, det är alltid lika trevligt att krama om henne. Dessutom har hon ett synnerligt välutvecklat intellekt, inte minst genom att hon kan läsa av en på ens kroppsspråk.

Enligt rasbeskrivningen för labradorer så är de kända för att vara glupska i mat, vilket nog också stämmer in på Ebba. Någon hade fyndigt sammanfattat det i bilden ovan från sången, "Every breath you take, I'll will be watching you...". Jag kommer ofta på mig själv när jag efter ett besök hemma kommer på mig att försöka ge en brödkant åt Ebba när jag är i min lägenhet, men då är den ju inte bredvid mig :)

---

En annan uppdatering är att jag fått bekräftat min praktikplats på en domstol till hösten. Jag skriver inte mera exakt än så eftersom jag ogärna blir sammankopplad. Hur som helst skall det bli kul att få möjlighet att på riktigt få jobba med juridik i skarpt läge och att få avgöra litet enklare fall initialt. Mina uppgifter blir att sköta om nya mål som inkommer och att göra "research" och skriva ett förslag till beslut/dom. Eftersom jag inte är färdigutbildad ännu, så är jag ju naturligtvis inte behörig att avgöra mål självständigt - som tur är ;)

Österbottningen

Ja visst gör det ont

Jag minns väl första gången jag kom i kontakt med dikterna av Karin Boye, det var under tredje året på gymnasiet i den s.k. dikt- och poesikursen. Sen dess brukar jag med ungefär ett års intervall återvända till hennes dikter. För alltid brukar jag upptäcka en ny dimension av hennes dikter som jag inte upptäckte förra gången...

"Vad sker i mörkret,
medan jag ler?
Dör min själ?
Hittar jag hem ej mer?
Gud, Gud, behåll
en glimt allen
av mitt allvar
ren, ren!"

-- ur dikten "Ängslan" i samlingen "Moln"

Även Karin Boye verkar i någon mån, själv ha varit tvungen att konfronteras med ångesten, även om den kanske inte präglat hennes diktande i lika stor mån som ex. Pär Lagerkvist.

Mera dikter av Karin Boye hittar du på hennes sällskaps hemsida.

Jag vet inte vad det är med den här bilden, "Ex Libris", men varje gång jag betraktar den skänker den mig ett speciellt existentiellt lugn.

---

En sak jag på senare tid försökt ta fasta på är att fast jag är sjuk, och det drabbar mig i vardagen på olika sätt med begränsningar etc. Så strävar jag ändå efter att försöka titta upp och se vad som sker kring mig, vilka möjligheter och andra intressanta saker jag möter "tack vare" att jag är sjuk, men också i övrigt.

Risken är annars har jag märkt att, jag enbart fokuserar på vad jag skall göra när jag blir "frisk". Men om jag bara tänker på det - tänk hur mycket jag missar att uppleva längs med vägen?

Förstås har man ju bättre och sämre dagar, men att åtminstone i bland försöka ta vara på det man får uppleva trots allt, tror jag är värdefullt. Konkret har jag ju fått träffa många nya människor som jag aldrig hade mött om jag inte varit sjuk, likväl att jag fått lära mig saker om sjukdomar men också andra känslor - som man kanske inte känt om jag varit frisk.

Karin Boye verkar att ha "snajat" det i dikten "Rörelse":


"Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd."



Med de orden tar jag en liten sommarpaus från mitt bloggande, och siktar på att göra come-back till hösten igen. Kanske blir det någon enstaka uppdatering under sommaren, men min sommar kantas av jobb och förhoppningsvis nya upplevelser.

Österbottningen

Ansökan om rehabiliterande psykoterapi

Idag damp brevet ner från FPA om att de mottagit min ansökan om rehabiliterande psykoterapi via psykiatern vid Studenternas Hälsovårdsstiftelse (SHVS). De, FPA, ville nu också ha in en separat egen ansökan av mig för att kunna pröva saken.

Så idag fick jag avsätta närmare två timmar på att fylla i och redogöra varför jag bör beviljas psykoterapi i rehabiliterande syfte av en privat psykoterapeut. Orsaken till ansökan är naturligtvis min sociala fobi. Tur att man nästan är färdig jurist, när man skall ge sig in i denna pappersexercis med en (stelbent) myndighet...  Nåja, vad jag har förstått så är denna ansökan mera av en formalitet - eftersom man har en "objektiv rätt" som det heter på juristspråk till denna typ av rehabilitering enligt "lagen om folkpensionsanstaltens rehabiliteringsförmåner [...]" 2005/566.

Men jag kan å andra sidan konstatera att man inte bör vara för "sjuk" för att orka med denna ruljans, så alla mina sympatier till de som inte är lagfarna och skall ge sig in  i detta!

Ansökan om rehabiliterande psykoterapi
Endast 4 sidor lång blankett + nödvändiga bilagor...

----

Om att strida för sina rättigheter och varför jag blev jurist

På tal om att vid behov av att strida för sina rättigheter är det nog en av de största orsakerna till att jag valde att läsa till jurist. Det är få saker som får mig att tända till på alla cylindrar som när mina eller framförallt någon annans, som kanske också är i en svagare ställning, rättigheter blir kränkta!

Mitt patos ligger nog i att vid behov försvara andras rättigheter om de blir kränkta, och detta kan jag nog bäst göra som utbildad jurist och senare kanske också advokat. Något måste man nog ha som driver en för att orka studera till jurist och plöja genom all litteratur.

Jag har några gånger åtagit mig att driva ärenden för släktingar och vänner när de blivit felbehandlade av någon myndighet, försäkringsbolag eller annat företag. Särskilt illa är det när någon av dessa utnyttjat det faktum att personen t.ex. är äldre eller sjuk - då kan jag driva saken nästan hur långt som helst. 

Naturligtvis framför jag i sådana fall situationen för motparten på ett sakligt och korrekt sätt - är man bara lugn, bestämd och insatt kommer man förvånansvärt långt i sådana situationer. På juristspråk kallas det för "mediation" eller på svenska för "förlikning" var man försöker komma fram till en lösning genom förhandling. 

Enligt finska juristförbundet etiska regler skall vi jurister sträva efter att försöka få till en förlikning mellan parterna, istället för att eskalera tvisten. Nästa steg är ju naturligtvis "litigation" eller som det på svenska heter tvistemål i rätten - men så långt har jag ännu inte behövt driva ett ärende (tack och lov).

Österbottningen